Det förra inlägget befann sig på en sådant sidospår. Tyvärr var det inte någon vidare trevlig stämning på det sidospåret. Inlägget blev därefter. Tanken från början var ett inlägg med positivitet och glädje. Glass och ballonger, som Fänrik Hallgren brukade säga. Låt mig fortsätta där jag avslutade sist, och försöka mig på det där med positiviteten.
Nå, var befann jag mig? Jo, den hemliga klubben. Jag kom in till slut! Plötsligt var jag faktiskt förälder. Det var plötsligt, trots att jag haft gott om månader (och år) att vänja mig vid tanken. Två utdragna väntansperioder på två barn, och nu stod jag där som förälder till världens goaste tjej. Det säger jag inte bara för att det hör till, utan jag och P är så övertygade om att hela världen håller med. Precis så som det skall kännas när man är förälder.
Mycket kom naturligt som förälder. Jag har fått lite mjukstart via jobbet, att stundtals umgås med småbarn och försöka hålla dem underhållna gör att man tappar vissa barriärer, vissa mentala spärrar. Att kräla runt på golvet och leka, göra lustiga grimaser och hålla på att leka clown känns naturligtvis märkligt i början, men jag var ganska van vid det när föräldraskapet väl infann sig. Vi fick ju aldrig den där startsträckan med bebisen där man gång på gång kan ställa samma retoriska fråga "var är foten?" och svara "där är foten!". Återupprepas med lampan, handen, deklarationsblanketterna och andra föremål som ligger till hands. "Var är Dostojevskijs samlade verk? DÄR är Dostojevskijs samlade verk! Braaa!"
Nej, här stod en tjej som skulle fylla fem om några veckor. Vad tycker en sådan om? Ja, inte vet jag. Godis, antagligen. Och snälla föräldrar som älskar en och tar hand om en. Ett av dessa ting fick hon i obegränsad mängd. Och lite godis ibland. Det kändes som att vi var på rätt väg direkt. Vi lekte och busade och stojade. Vi satt uppe på natten när hon vaknade och hade svårt att somna. Tittade ut genom det tunna fönstret på staden utanför. Den varma, fuktiga Colombianska natten kändes genom fönsterglaset. Bakom oss hade vi luftkonditioneringens rassel. Jag minns så väl första natten. Hon var törstig, jag hämtade vatten till henne. Hon drack fort. Tanken kom till mig, hade hon låtit bli att dricka på dagen för att hon var nervös? Det fanns ju dricka, men hon ville inte ha. De första timmarna med de nya vuxna kanske blev för mycket för henne, kanske vågade hon inte dricka? Nu fick hon iallafall vatten och drack med god aptit. Jag och hon tittade ut genom fönstret. Hon pekade på saker, jag strök henne lite över ryggen.
Det kändes tidigt att vi var på rätt väg. Det kanske låter högfärdigt, för visst har vi haft tvivel över saker vi gjort, eller inte gjort, eller kanske gjort på lite fel sätt, men på det stora hela funkade vardagen. Jag blev totalratad ganska fort, och det gjorde jätteont, men vi tacklade den situationen. Sockret åt, drack, visade tillit till oss och en hälsosam skepticism mot andra. Hon grät, hon skrattade. Situationer som uppkom kunde vi tillsammans reda ut, fundera fram lösningar på. Kanske inte de optimala lösningarna, det får vi fråga Sockret om när hon blir gammal nog att reflektera över dem, men vi gjorde verkligen vårt bästa. Och det kändes som att det var gott nog.
Månaderna kom och gick. Alldeles för fort. Nu sitter man här, i mitten av april. Med ett nytt medlemskort i plånboken möter man världen med en ny blick, en ny inställning. Jag är Pappa. Jag är någons förälder, någons vårdnadshavare, någons stöttepelare, någons trygghet. Hon är hela mitt liv, och jag är ansvarig för hennes. Jag är ansvarig för hennes väl och ve, hennes hälsa och välbefinnande. Jag bär ansvar för hennes lycka, hennes utveckling, hennes sociala framtid och att hon har en meningsfull vardag. Jag är vuxen, hon är fem år gammal. Det är mitt jobb att se till att hon navigeras tryggt och säkert genom livets okända vatten. Och här har jag gått och tyckt att det kändes pressande och lite för vuxet att tvingas välja ränta på bolånet. Att bli förälder sätter verkligen allt annat i perspektiv. Resten av världen ter sig ett par steg mindre viktig när man har ett barn att bry sig om.
Med mitt nya medlemskaps i Föräldraklubben känner jag mig helt ärligt komplett som människa. För första gången på länge känns livet som det skall vara, den tomhet som funnits i själen har lagats. Egentligen kanske det är dumt att säga så, man kanske inte skall lasta barnen med en sån sak. De skall inte behöva känna att de finns till för att komplettera föräldrarnas liv, men jag tror att många känner så. I all välmening. Det handlar uteslutande om kärlek, en varm och positiv känsla. Jag har inga som helst krav på min dotter. Visst, jag har förväntningar, men inga krav. "Är det så bra att ha förväntningar på sitt barn" kanske någon vän av ordning tänker nu. "Är det inte bra att låta bli att sätta press på en femåring" kanske någon fortsätter. Då säger jag - lugn och fin. Mina förväntningar är grundläggande, men seriösa till sin natur. Jag har förväntningar att min dotter gör kloka val i livet. Att hon vågar stå upp för sig själv, och för andra. Att hon inte vänder bort blicken från orättvisor. Att hon vågar säga ifrån när något är fel, även om det är jag som begår felet. Jag förväntar mig att hon lever det liv hon själv önskar, och kan motivera de val hon gör.
Låter det tungt? Ja, det kanske det gör. Hur kan jag lasta henne med allt detta? Sanningen är att det gör jag inte. Jag lastar mig själv med det. Det är en del av föräldraskapet. Det är mer än att klä barnet och ställa mat på bordet, det handlar för mig om att lotsa in barnet på rätt väg i livet. Inte styra henne mot något specifikt, men visa på befintliga vägar som är konstruktiva och nyttiga. Kvittot får jag om tio-femton år. Förhoppningsvis ser jag då att de val och beslut jag fattat å hennes vägnar innan hon kunnat fatta dem själv är de rätta.
Men, som sagt, nu sitter man här i april. Med samma medlemskort i Föräldraklubben som alla andra föräldrar. Och jag funderar lite över mina befogenheter, mina rättigheter och skyldigheter. I klubben finns det högt och lågt, som överallt annars. På något vis kan man märka att föräldraskapet lockar fram både positiva och mindre positiva saker hos folk. Som ett exempel kan nämnas forumet Familjeliv. Sällan har jag skådat så hätska debatter, så hårda slag under bältet och så fruktansvärt råa angrepp på andra personer. Allt över förhållandevis små saker, frågor som ställs av användare som oftast bara vill få enkla svar och vill sina barns bästa. Folk är fullkomligt hämningslösa och skoningslösa. Det är det värsta jag sett, och då har jag ändå ett användarkonto på Flashbacks ökända forum. Familjeliv har naturligtvis även högt och lågt inom sig, men kategorin "mammor som sliter andra mammor i blodiga stycken" verkar breda ut sig mer och mer för varje år som passerar.
Det är ju mycket positivt också. Folk blir engagerade, får en nytändning i livet när de blir föräldrar. Börjar bry sig om saker de annars struntat i. Det är fantastiskt att se alla mammor och pappor som är så aktiva i sina barns liv. Pålästa, hjälpsamma, trevliga människor som gärna hjälper oss nybörjare med våra funderingar och tankar. Så slår det mig - vi är jämställda i klubben. Åtminstone på papperet. Jag som varit pappa ett antal månader kan med till synes likställd befogenhet uttala mig om föräldraskap som någon med tre tonårsbarn. Kanske till och med ännu mer självsäkert och korrekt - trebarnsföräldern kanske aldrig ägnat adoption en tanke, inte behövt tänka på anknytningsprocesser och separationstrauman. Men det är den fina saken, vi kan lära oss av varandra. Så länge vi är ödmjuka, öppnar oss och vågar lyssna på vad andra säger kan vi komma väldigt långt. Det finns alltid någon att fråga, att ventilera med, att lyssna på och berätta saker för.
Det känns märkligt att ha kommit in i Föräldraklubben. Det är fantastiskt, men det är märkligt. Det är ett otroligt tungt ansvar att bära, men som förälder blir man begåvad med ny styrka att ta sig an utmaningen. Borta är det gamla livet med långa sovmorgnar, total spontanitet i vardagen och andra saker som utesluts när man har ett barn att ansvara för. Det gör inget. Belöningen är tio, hundra, tusen gånger bättre. Visst, det blir smutsigt. Det tjatas från bägge håll. Ena parten tjatar om godis, den andra parten om att äta upp mackan först, och städa rummet. Man kommer inte alltid överens. Den ena parten kanske vill väcka den andra parten fyra timmar efter att den andra parten gått och lagt sig. Den andra parten fick skylla sig själv.
Men i slutändan är det fantastiskt. Jag är ingen sportig människa, ingen reslysten globetrotter, men jag har varit med om lite grann. Jag har träffat roliga människor, besökt udda platser, kört snabba bilar och åkt ännu snabbare bilar. Alla upplevelser jag samlat på hög bleknar i betydelse i jämförelse med livet som pappa. Det är ingen universell sanning, men för mig är det verkligen så. Vad jag än jämför med, är föräldraskapet för mig långt häftigare. Även om jag känner mig som en nybörjare som knappt hunnit komma in i rutinerna, märker jag att detta var värt att vänta länge på.
Välkommen till klubben!