Idag ringde P mig. Ja, min fru alltså. Hon hade varit och lämnat Sockret i skolan och stannade till på det lokala köpcentret på vägen hem. På en ledig dag ville hon passa på att köpa en present till ett litet gossebarn som nyss kommit till världen, och tog tillfället i akt att kika på barnvagn också.
Det här med barnvagnar är ett lite känsligt kapitel. När vi precis hade fått beskedet om min oförmåga att sätta barn till världen, såg vi barnvagnar överallt. Det kändes som att hela världen konspirerade mot oss. Alla unga par hade en barnvagn. Utom vi då, förstås.
När vi så småningom, många år senare, väntade på ett barn så tog vi mod till oss och köpte en barnvagn. Eller ja, vi köpte faktiskt två! En begagnad slit- och slängvagn och så Vagnen med stort V. Den skulle vi ha och köra på här ute på grusvägarna. Det blev en Kronanvagn, brun med rejäla hjul. Vi köpte till och med extra terrängdäck till den. Mycket snygg och stabil. Men de två vagnar vi köpt under en period då vi "snart" skulle bli klara med byråkratin och komma iväg fick stå oanvända i förrådet. Det blev ju inget med den första adoptionen, så vagnarna såldes efter att Sockret kommit hem. Den första flickan vi väntade på var ett och ett halvt år, Sockret fem år. Inte riktigt i rätt ålder för de vagnar vi köpt.
P:s röst var fylld av förväntan idag när hon ringde upp mig. Och jag förstod så klart varför. Vågar vi köpa vagn? Vågar vi ta det steget igen? Tänk om... nej, låt oss inte tänka om. Vi har fått barnbesked. Vi måste våga hoppas och tro att det här faktiskt går vägen.
Det blev alltså inte frågan om "om", utan frågan om "vilken". En Brio, den har säkert något modellnamn men det har jag glömt. P ville ha den i brunt igen, men det fanns inte. De hade slutat tillverkas och såldes nu ut till lite nedsatt pris. Med mjuk liggdel (nån påse att lägga ett barn i som kan lyftas ut, heter nog något annat) och handtag som går att ställa i höjdled fanns den bara i mörkgrå färg. Så det fick det bli!
När hon kom hem mötte jag henne i dörren. Mina ögon tindrade nog lika mycket som hennes, det kändes åtminstone så. Att hon kom hem med en vagn innebar ju att vi faktiskt vågar tro att detta kommer bli av, att vi faktiskt skall få bli föräldrar åt den där fantastiska snart-ettåringen i Taiwan.
"Det kändes jättemärkligt att köra ut vagnen till bilen" berättade P, "jag tyckte att alla stirrade på mig, men det gjorde de så klart inte".
Vi har nu burit upp vagnen i vardagsrummet. Sockret kör den fram och tillbaka. Vi har lagt i hennes stora docka från Colombia (stor som ett litet barn) och en Findusdocka. Vi pratar om hur Smulan skall ligga i vagnen. Att vi skall köra den, Smulan skall titta sig omkring. Sen vill Sockret köra över min fot med vagnen. Jag skall låtsas ha ont. Sen skall vi göra det igen, och igen, och igen. Hon skrattar så hon kiknar när jag hoppar runt på ett ben och låtsas gråta av smärta. Vem är då jag att neka henne att köra över min fot ett dussintal gånger till...
Det börjar kännas verkligt nu. Det annalkande tvåbarnsföräldraskapet. Att jag, som för inte så hemskt många år sedan tyckte att barn kändes lite läskiga, nu skall vara pappa till två stycken. Märkligt. Och kittlande, häftigt.
I helgen var vi på två evenemang med andra adoptivfamiljer. I fredags var det träff för familjer som adopterat genom samma organisation som vi nu använder, särskilt från två barnhem i Taiwan. På träffen fanns en massa föräldrar och deras barn, de allra flesta barn adopterade från Taiwan. Några hade även barn från andra länder, men Taiwan var i absolut majoritet.
Så gott som alla hade gått igenom samma process som vi nu gör. Och alla hade kommit i mål. Det kändes betryggande att inte höra talas om avbrutna processer, stort byråkratiskt krångel och spruckna hjärtan. Naturligtvis är inget lands juridiska process garanterat smärtfri, men Taiwan verkar vara ett ganska stabilt land på den fronten. Utan nyckfulla personer på maktpositioner som använder lagen för egna politiska syften, som en del skräckexempel låter berätta.
Under lördagen var det årsmöte för vår förening i Göteborg. Samma familjer som syntes under fredagen kom dit, och även en hel del andra också. Även det ett lyckat arrangemang, mycket kul att träffa folk från kansliet och få ett ansikte på de vänliga rösterna i telefonen eller mailkonversationerna.
Adoptis (www.adoptis.se) var där och föreläste. Jag lyssnade inte själv eftersom jag och Sockret var ute och lekte så att P kunde få lyssna, men jag har hört dem tidigare och kan mycket starkt rekommendera dem!
Även under lördagen fick vi alltså en liten försmak av det som komma skulle. Alla barn är olika, men det var ändå omöjligt att låta bli att drömma sig fram till den stund då man får hålla Smulan i sin famn. Helgen har satt igång en rad processer i oss bägge, och har fått tankarna att snurra. Främst är det som sagt att det snart är dags, att det faktiskt drar sig närmre. Det kan bli att vi reser i augusti eller september. Kanske senare. Men någon vi träffade hade kommit iväg åtta veckor efter att ärendet varit uppe i domstol. Vilket vårt ärende var i förra veckan..!
Mitt i allt detta kan man alltså förvänta sig himlastormande känsloyttringar, svävande på små rosa moln och en allmänt drömmande blick. Men... så är det inte. Konstigt nog känner jag inte fullt så mycket som man kan tro, och jag undrar om allt står riktigt till med mig. Jag skall ju bli pappa - igen. Varför jublar jag inte?
Jag tänker på Smulan. Ofta, och allt oftare. Men det är inte en känsla av att vara nykär, den känslan då man tänker på någon vid varje vaken minut. Det första man gör när man vaknar, och det sista innan man somnar. Jag har inte bilderna på henne uppklistrade på datorskärmen eller i plånboken.
Det är inte fråga om någon likgiltighet, absolut inte, men upplevelsen är mer kontrollerad än otyglat entusiastisk.
Låt mig slå undan alla eventuella tvivel på en gång - jag ser oerhört mycket fram emot att bli tvåbarnsfar. Det är dagens sanning. Jag ser fram emot att resa, uppleva Taiwan, jag längtar till ögonblicket då vi får träffa henne. Med lika delar förtjusning och ödmjukhet tänker jag mig fram till den stund då vi eventuellt får träffa den biologiska mamman som man ofta får i Taiwan. Hon är med och väljer ut den familj som skall ta hand om hennes barn under uppväxten. Jag kan svårligen tänka mig en större ära, och en större uppgift att ta sig an.
Men allt detta till trots upplever jag ofta en märklig känsla av att inte känna så mycket. Det är ingen brist på tankeverksamhet kring faktumet, men de där stora känslorna lyser ofta med sin frånvaro.
Egentligen kanske det inte är så konstigt. Vid de föregående processerna var vi inte föräldrar. Vi stod inför ett gigantiskt äventyr in i det okända. Nu har vi gått igenom allting en gång, och upplevelserna har lärt oss mycket.
Vår vardag idag ser inte alls ut som förr. Innan Sockret kom in i bilden hade vi inte mycket annat att göra än att drömma oss fram till vårt annalkande föräldraskap. Även när vi målade om, diskade eller klippte gräset fanns adoptionen och Sockret med oss i tankarna.
Vad skulle hon göra om hon fanns här, skulle hon hjälpa till med disken? Gå bredvid gräsklipparen med en egen leksaksgräsklippare?
Samma tankar finns nu också, men vardagen tillåter inte dem komma fram fullt lika ofta. Sockret tar mycket tid i anspråk, sedan finns allt det andra också. Jobbet, alla engagemang. Ett företagarskap vid sidan av jobbet. Att leta nytt boende, färdigställa det nuvarande inför en eventuellt kommande försäljning. Sockrets skolgång, skjutsa, vänta på taxi, hämta. Teckenspråkslektioner, sjukhusbesök, tandläkare... Det är tusen och en saker.
Sen vet jag ju vad som väntar, till viss del. Mina egna känslor och reaktioner kan jag förutspå. Jag kommer älska den lilla tjejen från första stund, det gör jag ju redan nu även innan jag träffat henne. Jag känner föräldraskapet växa inom mig, det utökade ansvaret. Inser att det finns plats i hjärtat för två barn. Minst...
Vi hanterar alla de här processerna på olika vis. Somliga kan inte släppa det från tanken över huvud taget, i mitt fall reagerar jag tydligen lite mer pragmatiskt.
Tankarna går till mina reaktioner, Sockrets reaktioner inför att bli storasyster. Hennes reaktioner på resan, som inte kommer att vara så positiva om man dömer av tidigare erfarenheter. Det är minst lika mycket tankar på dottern som finns, som det är på dottern som komma skall. Och det med all rätt egentligen, som P uttryckte det. Det är ju hon som är här idag, det vore ju orättvist mot henne att ta engagemang från henne just nu. Och det har hon ju helt rätt i. Det kommer att vara slitigt nog att behöva dela föräldrarna med ett annat barn senare, hon förtjänar vår fulla uppmärksamhet idag så gott det bara går.
Jag vet hur vi står i processen. P håller mig uppdaterad om det jag riskerar att missa. Hon berättar om praktiska detaljer som måste lösas, den här gången är det hon som sköter merparten av kontakten med organisationen. Förra vändan var det jag som hade den rollen.
Väntan finns här. Sockret finns här. Livet finns här. Tiden finns också här, men knappt. Den rusar förbi, och blinkar man för länge så missar man för mycket. Smulan finns alltid i bakhuvudet, bilden på henne finns klistrad innanför ögonlocket, men jag har skjutit lite grann på de stora känslostormarna. De får komma när vi åker, när vi träffar henne och påbörjar vår gemensamma resa som tvåbarnsföräldrar. Familj på fyra. Jag vet att det kommer, så jag sparar lite på det.
Är det okej? Får man göra så, egentligen? Eller är jag alldeles känslokall och elak? Är det okej att livet kommer emellan? Jag är jättenyfiken på hur ni andra upplevt det inför en syskonadoption. Lämna gärna en kommentar här eller på Facebooksidan!
Det här med barnvagnar är ett lite känsligt kapitel. När vi precis hade fått beskedet om min oförmåga att sätta barn till världen, såg vi barnvagnar överallt. Det kändes som att hela världen konspirerade mot oss. Alla unga par hade en barnvagn. Utom vi då, förstås.
När vi så småningom, många år senare, väntade på ett barn så tog vi mod till oss och köpte en barnvagn. Eller ja, vi köpte faktiskt två! En begagnad slit- och slängvagn och så Vagnen med stort V. Den skulle vi ha och köra på här ute på grusvägarna. Det blev en Kronanvagn, brun med rejäla hjul. Vi köpte till och med extra terrängdäck till den. Mycket snygg och stabil. Men de två vagnar vi köpt under en period då vi "snart" skulle bli klara med byråkratin och komma iväg fick stå oanvända i förrådet. Det blev ju inget med den första adoptionen, så vagnarna såldes efter att Sockret kommit hem. Den första flickan vi väntade på var ett och ett halvt år, Sockret fem år. Inte riktigt i rätt ålder för de vagnar vi köpt.
P:s röst var fylld av förväntan idag när hon ringde upp mig. Och jag förstod så klart varför. Vågar vi köpa vagn? Vågar vi ta det steget igen? Tänk om... nej, låt oss inte tänka om. Vi har fått barnbesked. Vi måste våga hoppas och tro att det här faktiskt går vägen.
Det blev alltså inte frågan om "om", utan frågan om "vilken". En Brio, den har säkert något modellnamn men det har jag glömt. P ville ha den i brunt igen, men det fanns inte. De hade slutat tillverkas och såldes nu ut till lite nedsatt pris. Med mjuk liggdel (nån påse att lägga ett barn i som kan lyftas ut, heter nog något annat) och handtag som går att ställa i höjdled fanns den bara i mörkgrå färg. Så det fick det bli!
När hon kom hem mötte jag henne i dörren. Mina ögon tindrade nog lika mycket som hennes, det kändes åtminstone så. Att hon kom hem med en vagn innebar ju att vi faktiskt vågar tro att detta kommer bli av, att vi faktiskt skall få bli föräldrar åt den där fantastiska snart-ettåringen i Taiwan.
"Det kändes jättemärkligt att köra ut vagnen till bilen" berättade P, "jag tyckte att alla stirrade på mig, men det gjorde de så klart inte".
Vi har nu burit upp vagnen i vardagsrummet. Sockret kör den fram och tillbaka. Vi har lagt i hennes stora docka från Colombia (stor som ett litet barn) och en Findusdocka. Vi pratar om hur Smulan skall ligga i vagnen. Att vi skall köra den, Smulan skall titta sig omkring. Sen vill Sockret köra över min fot med vagnen. Jag skall låtsas ha ont. Sen skall vi göra det igen, och igen, och igen. Hon skrattar så hon kiknar när jag hoppar runt på ett ben och låtsas gråta av smärta. Vem är då jag att neka henne att köra över min fot ett dussintal gånger till...
Det börjar kännas verkligt nu. Det annalkande tvåbarnsföräldraskapet. Att jag, som för inte så hemskt många år sedan tyckte att barn kändes lite läskiga, nu skall vara pappa till två stycken. Märkligt. Och kittlande, häftigt.
I helgen var vi på två evenemang med andra adoptivfamiljer. I fredags var det träff för familjer som adopterat genom samma organisation som vi nu använder, särskilt från två barnhem i Taiwan. På träffen fanns en massa föräldrar och deras barn, de allra flesta barn adopterade från Taiwan. Några hade även barn från andra länder, men Taiwan var i absolut majoritet.
Så gott som alla hade gått igenom samma process som vi nu gör. Och alla hade kommit i mål. Det kändes betryggande att inte höra talas om avbrutna processer, stort byråkratiskt krångel och spruckna hjärtan. Naturligtvis är inget lands juridiska process garanterat smärtfri, men Taiwan verkar vara ett ganska stabilt land på den fronten. Utan nyckfulla personer på maktpositioner som använder lagen för egna politiska syften, som en del skräckexempel låter berätta.
Under lördagen var det årsmöte för vår förening i Göteborg. Samma familjer som syntes under fredagen kom dit, och även en hel del andra också. Även det ett lyckat arrangemang, mycket kul att träffa folk från kansliet och få ett ansikte på de vänliga rösterna i telefonen eller mailkonversationerna.
Adoptis (www.adoptis.se) var där och föreläste. Jag lyssnade inte själv eftersom jag och Sockret var ute och lekte så att P kunde få lyssna, men jag har hört dem tidigare och kan mycket starkt rekommendera dem!
Även under lördagen fick vi alltså en liten försmak av det som komma skulle. Alla barn är olika, men det var ändå omöjligt att låta bli att drömma sig fram till den stund då man får hålla Smulan i sin famn. Helgen har satt igång en rad processer i oss bägge, och har fått tankarna att snurra. Främst är det som sagt att det snart är dags, att det faktiskt drar sig närmre. Det kan bli att vi reser i augusti eller september. Kanske senare. Men någon vi träffade hade kommit iväg åtta veckor efter att ärendet varit uppe i domstol. Vilket vårt ärende var i förra veckan..!
Mitt i allt detta kan man alltså förvänta sig himlastormande känsloyttringar, svävande på små rosa moln och en allmänt drömmande blick. Men... så är det inte. Konstigt nog känner jag inte fullt så mycket som man kan tro, och jag undrar om allt står riktigt till med mig. Jag skall ju bli pappa - igen. Varför jublar jag inte?
Jag tänker på Smulan. Ofta, och allt oftare. Men det är inte en känsla av att vara nykär, den känslan då man tänker på någon vid varje vaken minut. Det första man gör när man vaknar, och det sista innan man somnar. Jag har inte bilderna på henne uppklistrade på datorskärmen eller i plånboken.
Det är inte fråga om någon likgiltighet, absolut inte, men upplevelsen är mer kontrollerad än otyglat entusiastisk.
Låt mig slå undan alla eventuella tvivel på en gång - jag ser oerhört mycket fram emot att bli tvåbarnsfar. Det är dagens sanning. Jag ser fram emot att resa, uppleva Taiwan, jag längtar till ögonblicket då vi får träffa henne. Med lika delar förtjusning och ödmjukhet tänker jag mig fram till den stund då vi eventuellt får träffa den biologiska mamman som man ofta får i Taiwan. Hon är med och väljer ut den familj som skall ta hand om hennes barn under uppväxten. Jag kan svårligen tänka mig en större ära, och en större uppgift att ta sig an.
Men allt detta till trots upplever jag ofta en märklig känsla av att inte känna så mycket. Det är ingen brist på tankeverksamhet kring faktumet, men de där stora känslorna lyser ofta med sin frånvaro.
Egentligen kanske det inte är så konstigt. Vid de föregående processerna var vi inte föräldrar. Vi stod inför ett gigantiskt äventyr in i det okända. Nu har vi gått igenom allting en gång, och upplevelserna har lärt oss mycket.
Vår vardag idag ser inte alls ut som förr. Innan Sockret kom in i bilden hade vi inte mycket annat att göra än att drömma oss fram till vårt annalkande föräldraskap. Även när vi målade om, diskade eller klippte gräset fanns adoptionen och Sockret med oss i tankarna.
Vad skulle hon göra om hon fanns här, skulle hon hjälpa till med disken? Gå bredvid gräsklipparen med en egen leksaksgräsklippare?
Samma tankar finns nu också, men vardagen tillåter inte dem komma fram fullt lika ofta. Sockret tar mycket tid i anspråk, sedan finns allt det andra också. Jobbet, alla engagemang. Ett företagarskap vid sidan av jobbet. Att leta nytt boende, färdigställa det nuvarande inför en eventuellt kommande försäljning. Sockrets skolgång, skjutsa, vänta på taxi, hämta. Teckenspråkslektioner, sjukhusbesök, tandläkare... Det är tusen och en saker.
Sen vet jag ju vad som väntar, till viss del. Mina egna känslor och reaktioner kan jag förutspå. Jag kommer älska den lilla tjejen från första stund, det gör jag ju redan nu även innan jag träffat henne. Jag känner föräldraskapet växa inom mig, det utökade ansvaret. Inser att det finns plats i hjärtat för två barn. Minst...
Vi hanterar alla de här processerna på olika vis. Somliga kan inte släppa det från tanken över huvud taget, i mitt fall reagerar jag tydligen lite mer pragmatiskt.
Tankarna går till mina reaktioner, Sockrets reaktioner inför att bli storasyster. Hennes reaktioner på resan, som inte kommer att vara så positiva om man dömer av tidigare erfarenheter. Det är minst lika mycket tankar på dottern som finns, som det är på dottern som komma skall. Och det med all rätt egentligen, som P uttryckte det. Det är ju hon som är här idag, det vore ju orättvist mot henne att ta engagemang från henne just nu. Och det har hon ju helt rätt i. Det kommer att vara slitigt nog att behöva dela föräldrarna med ett annat barn senare, hon förtjänar vår fulla uppmärksamhet idag så gott det bara går.
Jag vet hur vi står i processen. P håller mig uppdaterad om det jag riskerar att missa. Hon berättar om praktiska detaljer som måste lösas, den här gången är det hon som sköter merparten av kontakten med organisationen. Förra vändan var det jag som hade den rollen.
Väntan finns här. Sockret finns här. Livet finns här. Tiden finns också här, men knappt. Den rusar förbi, och blinkar man för länge så missar man för mycket. Smulan finns alltid i bakhuvudet, bilden på henne finns klistrad innanför ögonlocket, men jag har skjutit lite grann på de stora känslostormarna. De får komma när vi åker, när vi träffar henne och påbörjar vår gemensamma resa som tvåbarnsföräldrar. Familj på fyra. Jag vet att det kommer, så jag sparar lite på det.
Är det okej? Får man göra så, egentligen? Eller är jag alldeles känslokall och elak? Är det okej att livet kommer emellan? Jag är jättenyfiken på hur ni andra upplevt det inför en syskonadoption. Lämna gärna en kommentar här eller på Facebooksidan!
RSS Feed
