Jag minns ett uttryck som någon sade när jag var liten. Ju äldre man blir, desto svårare blir det att skaffa nya vänner. De vänner man har vid en viss ålder kommer liksom att leva kvar, tänkte jag, och det blir lite svårt efter det.
Hela livet har jag haft skapligt många bekanta, men inte alltid så många riktigt nära vänner. När jag skriver det är det som om det skulle vara något unikt. Det är det inte, många har det precis så. Sällan är det som på tv, att man har en stor skara väldigt nära vänner som man delar en vardag med. Restaurangbesök, biobesök, vad som helst. Den där aktiva, fartfyllda vardagen med drinkar och surfing och jag vet inte vad, den är för de flesta en fantasiskapelse. Vardagen ser helt enkelt annorlunda ut. Det är mackor till middag, lite damm i hörnen. Kanske ett dåligt samvete för att man inte bjudit hem det där paret på middag än.
Skall man se sanningen i vitögat så skall man skatta sig lycklig om man har en vän, eller två, eller kanske till och med tre. Det är inte en självklarhet att ha många vänner. Ingen mänsklig rättighet, inget man får med posten heller. Många kan ha en uppsjö ytliga bekanta, men kanske vara ensamma innerst inne. Då kanske den person har en rikare och djupare social samvaro som har en vän, en riktigt nära vän. Jag vet inte. Det finns många alternativ. Jag hoppas att du som läser detta har en gemenskap omkring dig som du är glad och nöjd över.
Det blev iallafall inte riktigt så, att det inte blev så värst många nya vänner efter tonåren, eller de tidiga tjugo-åren. Något har jag märkt den sista tiden, och det är att något som mycket väl skulle kunna innebära ett utanförskap även kan innebära en gemenskap. Det handlar om en gemensam nämnare, något som överskrider andra gränser. I vissa lägen kan en hobby eller något annat intresse bringa samman en med individer man annars inte skulle ha träffat. I mitt fall handlar det om föräldraskapet, och de omständigheter som omgärdar det.
Två saker har fått mig att träffa folk som jag inte annars skulle ha kommit i kontakt med - adoptionen och dotterns hörselnedsättning. Kanske verkar det underligt för någon som inte riktigt tänkt på ämnena, men det har verkligen inneburit många intressanta bekantskaper som jag är väldigt glad för.
Adoption har visat sig vara ett ämne som inte alltid varit så lätt för alla att sätta sig in i, eller att förstå dess innebörd. Det har jag gått igenom flera gånger innan, men för att summera: det är inte alltid så enkelt. Det adopterade barnet som gått igenom en eller flera svåra separationer, som måste lära sig lita på nya människor, lära sig språket (eller ett språk över huvud taget för den delen) och allt därtill. Det är en stor sak att byta familj. Eller att få en familj.
Man kan hamna i lägen där omgivningen tittar lite konstigt på en. Tycker att man beter sig märkligt, att man daltar med sitt barn. Varför skriker hon sådant? Måste hon bli buren hela tiden? Vadå, får hon inte vara uppe längre? Sådana frågor.
Hon skriker för att hon vill få utlopp för sina känslor, de känslor som stormar inuti den lilla kroppen. Hon kanske inte har språk tillräckligt för att uttrycka sig på annat sätt. Måste hon bli buren? Ja, det kanske hon måste. Hon kanske är rädd och osäker för att hon inte förstår det sammanhang hon hamnat i. Hon kanske behöver närhet, vill knyta an till mamma och pappa. Får hon inte vara uppe längre? Nej, det kanske hon inte får. För henne kanske rutinerna med fasta läggningstider är viktigare än att springa ute ett par timmar extra. Hon kanske börjat växa rejält med det nya miljöombytet, konstant kärlek och näringsrik mat som inte fanns på barnhemmet. Kanske behöver hon sin sömn.
Och varför skall man egentligen behöva förklara sitt föräldraskap? Förklara och nästan ursäkta sitt barn? Det är något jag aldrig begär av någon, men jag tror att adopterade barn anses vara mycket mer tillgängliga för den typen av frågor. Jag hör inte det lika ofta till föräldrar till biologiska barn. Trots vad vissa kanske tror är det adopterade barnet också precis lika värdig sin integritet som alla andra. Det kan finnas gränser för hur roligt föräldrarna tycker det är med närgångna frågor. Det adopterade barnets historia och situation är hennes egen - lita inte på att föräldrarna vill vara öppna med allting.
Det är för övrigt något jag försöker jobba på själv, att inte förklara eller nästan ursäkta saker. Jag är inte skyldig någon en förklaring till mitt eller min dotters agerande. Vi är inte konstiga på något vis. Hon kan ha behov som inte finns hos de flesta biologiska barn, men jag behöver inte berätta något om det. Det kan jag göra ibland, helt utan att det egentligen är nödvändigt. Och jag vet inte varför. Kanske är det för att jag på något vis vill sprida en ökad förståelse och förekommer frågan genom att berätta själv. Eller så är jag helt enkelt osäker, rädd för vad folk skall tycka.
Hur det än är, många föräldrar till adopterade barn vittnar om en klyfta till föräldrar till biologiska barn. När det pratas amning och förlossning i en grupp, vilket jag förstått att det ofta gör bland nyförlösta mammor, sitter adoptivmamman (eller -pappan för den delen) tyst och undrar när det är rätt läge att prata om anknytningsproblem eller distanslöshet. Men det blir sällan något riktigt bra tillfälle för det.
Man kan säga att adoptivföräldrar i viss mån söker sig bort från andra föräldrar med biologiska barn. Eller att vi söker oss till varandra, inte genom flykt bort utan flykt till. Att vi dras till varandra som magneter. Min gissning är att det blir en kombination. Bland föräldrar till biologiska barn kan man känna sig lite utanför ibland. Det finns en ökad förståelse bland likasinnade, en nyfikenhet på andras situation. Man känner igen sig i andras historier, delar stora och viktiga delar av varandras liv.
Genom ett utanförskap föds en stark gemenskap.
På samma vis har jag upptäckt att det är bland föräldrar till barn med hörselnedsättning. Vi var idag på besök hos ett par föräldrar till en flicka med hörselnedsättning och hennes hörande bror. Biologiska barn bägge två. Men här lämnar vi lite grann faktumet att dottern är adopterad, och fokuserar på hörselnedsättningen. Här har hon tillfälle att umgås med barn som är vana vid teckenspråk, som inte tycker det är något konstigt alls. Och andra vuxna som kan teckenspråk, något som har visat sig ovärderligt för Sockret. Hon ser att det finns flera, att det är normalt att använda teckenspråket. Här spelar adoptionen inte fullt lika stor roll. Vi väljer att fokusera på en annan stark beröringspunkt. Hörselnedsättning, eller dövhet, som även det kan innebära ett rätt stort utanförskap i vissa kretsar. Det blir en stark gemenskapskänsla. Vi talar samma språk, bokstavligt talat, och delar även här ganska intima erfarenheter. Även här är det tal om stora och viktiga delar av varandras liv.
Genom ett utanförskap föds en stark gemenskap.
För många år sedan, när vi riktade in oss på adoption 2008, hade jag tanken klar. Jag ville inte skaffa mig etiketten "adoptivförälder". Jag ville inte begränsa mig till någon nisch, det skulle inte vara nödvändigt. Jag ville bli Förälder. Ursprunget på barnet skulle inte spela någon roll. Jag tänkte nästan på det som en belastning, att ha ett adoptionsarv att ta hänsyn till. Inte så att jag ville sopa det under mattan, absolut inte, men jag kände inte att det nödvändigtvis var något man var tvungen att belysa eller tänka på. Idag tänker jag helt tvärtom. Det är det häftigaste jag fått vara med om, och man ser att det finns en klar fördel att utbyta erfarenheter med likasinnade. Jag är förälder. Jag är pappa. Men jag har även adopterat mitt barn, det kommer jag aldrig att vilja glömma, det är en del av min identitet och livsgärning. Det är en del av min relation med min dotter och för alltid en del av den jag är. Det är jag oerhört stolt över.
Hela livet har jag haft skapligt många bekanta, men inte alltid så många riktigt nära vänner. När jag skriver det är det som om det skulle vara något unikt. Det är det inte, många har det precis så. Sällan är det som på tv, att man har en stor skara väldigt nära vänner som man delar en vardag med. Restaurangbesök, biobesök, vad som helst. Den där aktiva, fartfyllda vardagen med drinkar och surfing och jag vet inte vad, den är för de flesta en fantasiskapelse. Vardagen ser helt enkelt annorlunda ut. Det är mackor till middag, lite damm i hörnen. Kanske ett dåligt samvete för att man inte bjudit hem det där paret på middag än.
Skall man se sanningen i vitögat så skall man skatta sig lycklig om man har en vän, eller två, eller kanske till och med tre. Det är inte en självklarhet att ha många vänner. Ingen mänsklig rättighet, inget man får med posten heller. Många kan ha en uppsjö ytliga bekanta, men kanske vara ensamma innerst inne. Då kanske den person har en rikare och djupare social samvaro som har en vän, en riktigt nära vän. Jag vet inte. Det finns många alternativ. Jag hoppas att du som läser detta har en gemenskap omkring dig som du är glad och nöjd över.
Det blev iallafall inte riktigt så, att det inte blev så värst många nya vänner efter tonåren, eller de tidiga tjugo-åren. Något har jag märkt den sista tiden, och det är att något som mycket väl skulle kunna innebära ett utanförskap även kan innebära en gemenskap. Det handlar om en gemensam nämnare, något som överskrider andra gränser. I vissa lägen kan en hobby eller något annat intresse bringa samman en med individer man annars inte skulle ha träffat. I mitt fall handlar det om föräldraskapet, och de omständigheter som omgärdar det.
Två saker har fått mig att träffa folk som jag inte annars skulle ha kommit i kontakt med - adoptionen och dotterns hörselnedsättning. Kanske verkar det underligt för någon som inte riktigt tänkt på ämnena, men det har verkligen inneburit många intressanta bekantskaper som jag är väldigt glad för.
Adoption har visat sig vara ett ämne som inte alltid varit så lätt för alla att sätta sig in i, eller att förstå dess innebörd. Det har jag gått igenom flera gånger innan, men för att summera: det är inte alltid så enkelt. Det adopterade barnet som gått igenom en eller flera svåra separationer, som måste lära sig lita på nya människor, lära sig språket (eller ett språk över huvud taget för den delen) och allt därtill. Det är en stor sak att byta familj. Eller att få en familj.
Man kan hamna i lägen där omgivningen tittar lite konstigt på en. Tycker att man beter sig märkligt, att man daltar med sitt barn. Varför skriker hon sådant? Måste hon bli buren hela tiden? Vadå, får hon inte vara uppe längre? Sådana frågor.
Hon skriker för att hon vill få utlopp för sina känslor, de känslor som stormar inuti den lilla kroppen. Hon kanske inte har språk tillräckligt för att uttrycka sig på annat sätt. Måste hon bli buren? Ja, det kanske hon måste. Hon kanske är rädd och osäker för att hon inte förstår det sammanhang hon hamnat i. Hon kanske behöver närhet, vill knyta an till mamma och pappa. Får hon inte vara uppe längre? Nej, det kanske hon inte får. För henne kanske rutinerna med fasta läggningstider är viktigare än att springa ute ett par timmar extra. Hon kanske börjat växa rejält med det nya miljöombytet, konstant kärlek och näringsrik mat som inte fanns på barnhemmet. Kanske behöver hon sin sömn.
Och varför skall man egentligen behöva förklara sitt föräldraskap? Förklara och nästan ursäkta sitt barn? Det är något jag aldrig begär av någon, men jag tror att adopterade barn anses vara mycket mer tillgängliga för den typen av frågor. Jag hör inte det lika ofta till föräldrar till biologiska barn. Trots vad vissa kanske tror är det adopterade barnet också precis lika värdig sin integritet som alla andra. Det kan finnas gränser för hur roligt föräldrarna tycker det är med närgångna frågor. Det adopterade barnets historia och situation är hennes egen - lita inte på att föräldrarna vill vara öppna med allting.
Det är för övrigt något jag försöker jobba på själv, att inte förklara eller nästan ursäkta saker. Jag är inte skyldig någon en förklaring till mitt eller min dotters agerande. Vi är inte konstiga på något vis. Hon kan ha behov som inte finns hos de flesta biologiska barn, men jag behöver inte berätta något om det. Det kan jag göra ibland, helt utan att det egentligen är nödvändigt. Och jag vet inte varför. Kanske är det för att jag på något vis vill sprida en ökad förståelse och förekommer frågan genom att berätta själv. Eller så är jag helt enkelt osäker, rädd för vad folk skall tycka.
Hur det än är, många föräldrar till adopterade barn vittnar om en klyfta till föräldrar till biologiska barn. När det pratas amning och förlossning i en grupp, vilket jag förstått att det ofta gör bland nyförlösta mammor, sitter adoptivmamman (eller -pappan för den delen) tyst och undrar när det är rätt läge att prata om anknytningsproblem eller distanslöshet. Men det blir sällan något riktigt bra tillfälle för det.
Man kan säga att adoptivföräldrar i viss mån söker sig bort från andra föräldrar med biologiska barn. Eller att vi söker oss till varandra, inte genom flykt bort utan flykt till. Att vi dras till varandra som magneter. Min gissning är att det blir en kombination. Bland föräldrar till biologiska barn kan man känna sig lite utanför ibland. Det finns en ökad förståelse bland likasinnade, en nyfikenhet på andras situation. Man känner igen sig i andras historier, delar stora och viktiga delar av varandras liv.
Genom ett utanförskap föds en stark gemenskap.
På samma vis har jag upptäckt att det är bland föräldrar till barn med hörselnedsättning. Vi var idag på besök hos ett par föräldrar till en flicka med hörselnedsättning och hennes hörande bror. Biologiska barn bägge två. Men här lämnar vi lite grann faktumet att dottern är adopterad, och fokuserar på hörselnedsättningen. Här har hon tillfälle att umgås med barn som är vana vid teckenspråk, som inte tycker det är något konstigt alls. Och andra vuxna som kan teckenspråk, något som har visat sig ovärderligt för Sockret. Hon ser att det finns flera, att det är normalt att använda teckenspråket. Här spelar adoptionen inte fullt lika stor roll. Vi väljer att fokusera på en annan stark beröringspunkt. Hörselnedsättning, eller dövhet, som även det kan innebära ett rätt stort utanförskap i vissa kretsar. Det blir en stark gemenskapskänsla. Vi talar samma språk, bokstavligt talat, och delar även här ganska intima erfarenheter. Även här är det tal om stora och viktiga delar av varandras liv.
Genom ett utanförskap föds en stark gemenskap.
För många år sedan, när vi riktade in oss på adoption 2008, hade jag tanken klar. Jag ville inte skaffa mig etiketten "adoptivförälder". Jag ville inte begränsa mig till någon nisch, det skulle inte vara nödvändigt. Jag ville bli Förälder. Ursprunget på barnet skulle inte spela någon roll. Jag tänkte nästan på det som en belastning, att ha ett adoptionsarv att ta hänsyn till. Inte så att jag ville sopa det under mattan, absolut inte, men jag kände inte att det nödvändigtvis var något man var tvungen att belysa eller tänka på. Idag tänker jag helt tvärtom. Det är det häftigaste jag fått vara med om, och man ser att det finns en klar fördel att utbyta erfarenheter med likasinnade. Jag är förälder. Jag är pappa. Men jag har även adopterat mitt barn, det kommer jag aldrig att vilja glömma, det är en del av min identitet och livsgärning. Det är en del av min relation med min dotter och för alltid en del av den jag är. Det är jag oerhört stolt över.