Blog Archives

Perspektivförändringar

26/3/2015

Detta inlägg har jag skjutit på länge. Det är inget direkt smärtsamt eller ens särskilt komplicerat, men det har ändå behövt lite tid för att mogna.

"Det betyder väldigt mycket, särskilt när det kommer från dig!" sade en kollega till mig för ett tag sedan. Vi pratade om hennes situation i livet, hennes val och prioriteringar. Det jag sade stod i ganska stor kontrast till hur jag hade uttryckt mig tidigare, för ungefär tre år sedan. Jag skall förklara, men först en liten bakgrund till allt.

Kommer ni ihåg hur det var att vara små? Tio, elva år? Man visste det mesta. Livet var för det mesta ganska okomplicerat. Saker och ting var antingen svarta eller vita, varma eller kalla. När föräldrarna sade något man inte uppskattade så berodde det naturligtvis inte på att man själv kanske hade betett sig lite tveksamt. Framtiden behövde man inte tänka så mycket på.
Några år senare kom tonåren. Lite blev mycket mer komplicerat, men tumultet rörde väl främst friktion i de egna leden. Att bilda en bekantskapskrets utanför vännerna i grannskapet, att börja bli en mer självständig människa, sånt kan medföra vissa komplikationer. Men gentemot föräldrarna var det fortfarande enkelt. Tonåringen har koll, föräldrarna är aningslösa.

Någon gång i livet börjar det mattas av. Den där ungdomliga arrogansen av att veta allt. Jag säger mattas av, för att inte ge sken av att det kommer över en natt. Ingen vaknar upp en morgon vid tjugotvå års ålder och studsar upp upp sängen med världens största dos ödmjukhet. Nej, det kryper fram, små avstånd varje år.

Åren då vi försökte bli föräldrar på "naturlig väg" hade jag saker och ting klart för mig. Det var lugnt, allt var lugnt. Att det tog lång tid, det var väl inget. Det här löser sig, inga problem. Det var solklara rester av den ungdomliga arrogansen som strålade igenom. Om jag bara visste vad jag skulle möta under de kommande åren...
Men nej, det var ju inga problem. Så är det i livet. Eller, det var åtminstone så. Saker och ting löste sig liksom av sig själva efter ett tag. Föräldraskapet skulle väl ändå inte vara något undantag, klart att vi skulle bli föräldrar!

Men, ja, åren gick ju. Hela den historien har jag berättat flera gånger så vi snabbspolar lite. Under våren 2008 satt jag och P ett antal tillfällen i Folkuniversitetets lokaler i Göteborg. Det var föräldrakurs för blivande - eller snarare presumtiva - adoptivföräldrar.
Vi var bland de mest inställda på adoption. För oss fanns ju bokstavligt talat inget annat val i vilket fall. Att vi sen ville just adoption mest i hela världen skadade absolut inte. Vissa andra var mest nyfikna, var framme och nosade på ämnet. Någon hade inte bestämt sig, vissa par var oeniga och den ene gick på kursen för att göra den andre nöjd. Vi var en brokig skara med drömmar som någon som skulle kalla oss för "mamma" och "pappa".

Undervisningen var, som jag minns den, ganska basal för det mesta. Det var ganska självklara saker kunde jag många gånger känna, men vi var ju också så inne på ämnet och så bestämda. Vi hade hunnit diskutera igenom det mesta redan. Vissa närvarande var på ruta ett. Den riktigt stora behållningen på kursen var att vi kunde öppna oss inför varandra och lufta ämnet "infertilitet" och andra livsavgörande situationer. När vi delades upp i en manlig grupp och en kvinnlig grupp märkte jag hur dammluckorna öppnades för vissa av de andra killarna. Här hade de sin första riktiga möjlighet att ta upp sina känslor. Att svika sin partner, att vara defekt, att inte kunna sätta barn till världen. Många känslor av otillräcklighet.

Men det var inte bara tråkigheter. Kursen bjöd på en hel del aha-upplevelser. Vi gick alla därifrån lite mer upplysta, kände vi. Vi sade att vi skulle höras av, hålla kontakten. Så blev det naturligtvis också. Ett par hade vi sporadisk mailkontakt med, men resten av kontakterna rann mest ut i sanden som det så ofta gör.

Är man inne på adoption, och väntar på att komma igång, är det naturligt att det liksom "tar över". Att det är det stora samtalsämnet hemma, oftast det enda samtalsämnet. Det pratas om länder, kötider, vistelsetider, vaccinationer, visum, souvenirer, överlämningar, separationsångest, FAS-skador, överdiagnostisering, tveksamma diagnoser, kulturella skillnader, starka och svaga adoptioner, adoptionsbidrag, finansiering i allmänhet, fram- eller bakåtvänd barnvagn, och mycket mer. En av de stora sakerna, åtminstone i vårt hem, har varit frågan om anknytning. Hur barnet knyter an till sina föräldrar, vad som händer när det inte sker eller när barnet knyter an till allt och alla.

Det är mycket med sånt. Vad man skall göra och inte göra. Hur är det om A händer, eller B, eller C, eller... Vem skall få hålla barnet? Hur lång tid är lämplig innan man träffar släkten? Vad säger man? Hur bemöter man kommentarerna? Vad säger man till grannarna, hur gör man med skola eller förskola? Jobbet då, vad gör man där? Vem skall vara föräldraledig först, och hur länge? Det finns tusen och åter tusen frågor. Och många svar. Vissa av svaren känns helt självklara, särskilt när man läst på och diskuterat, men inte befunnit sig i situationen själv än.

Det finns ett talesätt som heter "Du planerar, gud skrattar". Det går - som bekant - inte alltid som man tänkt sig.

Men det visste jag ju inte då. Vi satt på en lunchrestaurang på en golfbana, bland Skånes vackrare områden. Bjärehalvön bredde ut sig utanför fönstret och matsalen var full av kollegor. Stämningen var god, som den alltid var när vi samlades. Och där gjorde jag något jag idag ångrar och vet att undvika - jag ifrågasatte någon annans val i föräldraskapet.

Eller, hur skall man uttrycka det egentligen. Jag såg inte det själv som ett ifrågasättande. Mer ett vänligt påpekande. Inte en tillrättavisning, men kanske en försiktig knuff i "rätt" riktning? Hur man än vänder och vrider på det så var det ett slags ifrågasättande, även om det må ha varit välmenande och framfört med en tänkt omsorg.

Min kollega är ett föredöme för de flesta. Hon är skärpt, målmedveten, ambitiös och backar inte undan för någon utmaning. Samtidigt är hon omhändertagande, ödmjuk och har alltid ett vänligt ord till folk. Hon har helt enkelt förbannat bra koll på läget.

Vi satt och diskuterade. Hon hade fått barn för ett tag sedan. Hon tog ingen lång föräldraledighet, någon månad eller så. Arbetet krävde henne tillbaka. Och, något chockerande, hon ville själv tillbaka dit. Det är en del av hennes person, hennes passion för sitt jobb. Jag har svårt att tänka mig någon bättre på den platsen, jag tror ärligt talat inte att det finns. Därför var det inte så överraskande att hon valde att återvända efter en kortare tid hemma. Hennes sambo tog den långa föräldraledigheten, hans arbete tillät det på ett helt annat sätt än vad vår bransch gör.

Vår diskussion gällde just det där, föräldraledigheten. Jobbet. Att hitta en balans däremellan. Hur man hanterar sitt föräldraskap i en bransch som kan vara ganska krävande, särskilt på de högre nivåer som hon befinner sig på. Jag kan inte idag, många år senare, erinra mig exakt hur ordväxlingen gick eller exakt vilket ämne vi var på, men jag minns det hon påminde mig om för ett tag sedan. Och det jag skäms rätt rejält för idag.
Jag ifrågasatte hennes val. Jag frågade om sättet hon och hennes sambo valde att lägga upp saker och ting på. Min tanke med det? Anknytningen. Hur skulle det gå, tänkte jag, och frågade henne om hon inte var orolig för det. Att vara borta så mycket från barnet i så ung ålder. Det var ju viktigt, det där med anknytningen.

Ja, visst är det viktigt. Men man får ta och bromsa sig lite ibland. Anknytning var det i särklass mest diskuterade ämnet hemma just då. Och lång tid innan det. Och lång tid efter det. Kanske blev jag som en kalenderbitare, någon som frenetiskt tar in all information om något obskyrt ämne och pådyvlar alla oskyldiga förbipasserare min kunskap.
Nu är ju föräldraskap inget obskyrt ämne, men ändå. Nog var jag lite väl uppslukad av det just då.

Jag frågar mig själv - hade jag sagt samma sak till en manlig kollega? Svaret är enkelt, tyvärr. Nej, det hade jag inte sagt. Jag vill säga "absolut, det är ingen skillnad!" men då hade jag ljugit. En annan kollega skulle bli trebarnspappa ett tag därefter och till honom sade jag bara "lycka till och hoppas att allt går bra", även om han nog är den hårdast arbetande och mest upptagna person jag vet.

Min diskussion med den kvinnliga kollegan fortlöpte lugnt. Det var absolut inga sura miner för mitt påpekande, men tydligen planterades det ett frö hos henne. På gott och ont.
Vid ett samtal häromsistens diskuterade vi ämnet igen. Jag hade glömt bort vårt föregående samtal, det var ju flera år sedan. Nu var läget helt annorlunda. Nu var jag pappa till en liten flicka jag med, med allt vad det innebär. Jag var inne i föräldraskapets alla verkligheter. Som ofta handlar om kompromisser mellan vad som är idealiskt och vad som fungerar.
Vi kom in på valen man gör som förälder. Hur man prioriterar, hur man prioriterar annorlunda än vissa andra ibland. Och hur det tas emot från andra.

Jag berömde henne. Sade exakt vad jag tyckte. Att hon var en suverän förebild för sin dotter. På dagarna är dotterns mamma en hårt arbetande yrkesperson som är känd för att vara effektiv och väldigt duktig på sitt jobb. När hon kommer hem är hon hundra procent närvarande med sin dotter och ger henne all den uppmärksamhet hon behöver och förtjänar. Det råder inga tvivel om att det är en mycket kompetent förälder.

Jag sade som det var, hur jag såg henne som ett föredöme. Och hennes svar blev det: "Tack, det betyder särskilt mycket när det kommer från dig!". Jag undrade hur hon menade då, och då berättade hon om vårt samtal på lunchrestaurangen för ett par år sedan. Plötsligt började jag komma på allting. Och kände mig bra dum...
Där och då hade jag koll. Visste nog nästan allt. Trots att jag är och var långt ifrån en tonåring, hade jag kvar lite av den arrogansen. Det som fungerar för mig, det fungerar för andra. Det jag inte kan tänka mig, borde ingen annan heller tänka sig.

Efter det samtalet har jag försökt att omvärdera mig själv. Se på hur jag tänker på mitt eget föräldraskap, och kanske mer pressande på andras föräldraskap. Vissa familjer fungerar på ett diametralt motsatt vis än vår gör. Men på något vis så fungerar de precis lika bra ändå. De gör saker och ting helt annorlunda, men får samma resultat. Glada, välmående barn. Barn med drömmar, tankar och äventyrslusta. Vi tog inte samma väg dit till målet, men målet var det samma.

Vad säger egentligen att någon annans val är fel? Vad är fel egentligen, och vad är rätt? Bortsett från det helt uppenbara att man skall se till att ungarna är hela, rena, mätta och friska. Om resultatet blir välmående barn med en sund aptit på livet och en respekt för sin omgivning, vem är då jag att ifrågasätta vilka val föräldrarna gör för att nå dit? Det finns tusen och åter tusen sätt att ta sig an föräldraskapet. Idag försöker jag att vara öppen för de sätt jag själv inte skulle välja, det kan finns många vettiga poänger om man lägger undan sina egna preferenser för en stund och bara lyssnar.

0 Comments

Det biologiska arvet, del två

14/3/2015

0 Comments

I det förra inlägget svamlade jag mig fram genom mina tankar om biologiska likheter. Jag tänkte vidareutveckla det, vända på steken.

På morgnarna sticker jag ibland till min dotter en liten sked honung. Jag jobbar mycket hemifrån och har därför förmånen att vara mycket mer närvarande hemma än om jag hade haft fasta tider på t.ex. ett kontor.
Just det där ögonblicket kan jag ofta tänka på. En liten sked med honung. Jag väljer oftast en väldigt liten sked med svart plast på handtaget. Formen på själva skeden är rätt särskild, lite spetsig i framänden. Jag tänker och undrar om hon kommer att minnas det. Om det kommer att fastna hos henne, om hon tjugo år senare kommer att förknippa honung med något positivt. Kanske ta en liten sked på morgonen och tänka på hur det var när hon var liten.

Det är vanligt förekommande tankar. Även när hon gråter. När hon är ledsen, när hon känner att jag eller P gjort något dumt, eller är rädd för att någon av oss är arga på henne. Hon är ju som barn är mest, ibland har hon något bus för sig. Blir entusiastisk och går lite för långt i buset. Reagerar också ofta kraftigt på en tillrättavisning, ett lugnt påpekande eller vädjan om försiktighet. Då förstärks det i hennes värld, vi klampar in och förstör när det var som allra roligast. Vi fattar ju ingenting!
Det värsta för mig är när hon känner att hon kanske gjort något fel. Det är så mycket man kan läsa in i henne i de ögonblicken. Är hon kanske rädd att folk skall skratta åt henne? Tycka att hon är dum, att hon gjort bort sig? Är hon rädd för att någon blir arg på henne? Kanske är svaret ja på allt. Om än inte samtidigt.

Och då tänker jag på det. "Är detta ett ögonblick hon kommer att minnas som vuxen"? Jag funderar mycket på det, vilka rutiner och vanor som kommer att fastna för livet. Vilka små ögonblick som kommer att fastna, oväntade sådana.

Jag minns en särskild låt från att jag var riktigt liten. Att min pappa spelade gitarr och sjöng. Jag minns att jag var med min mamma i Kungsparken i Malmö, på en lekplats. Jag minns när jag satt som liten vid köksbordet och surade för att jag var tvungen att äta upp frukostmackan för att få lördagsgodis. Vid samma bord satt jag och åt en macka jag tjatat till mig innan middagen, för att jag var så infernaliskt hungrig. Eller ja, det tyckte jag ju då i alla fall.

Det finns många sådana minnen hos mig. Säkert hos dig som läsare också. Kan du berätta exakt hur de minnena fastnade? De stora händelserna är ju självklara, men varför och hur fastnar en massa konstiga, till synes meningslösa saker hos oss? Jag har själv ingen aning. Det vore roligt att veta.

Varför är det så viktigt för mig? Varför tänker jag så mycket på det, det blir väl som det blir? Det viktigaste är väl att göra sitt bästa? Jo, så kan det nog vara. Men om jag skulle vara helt ärlig, så är det ett slags överkompensation. Tror jag i alla fall. Eftersom jag inte har den biologiska kopplingen till min dotter, är det så oerhört viktigt för mig att hennes minnen som kommer fastna, blir positiva sådana. Då menar jag inte dagar fulla med presenter, glass och ballonger. Utan av mycket kärlek, positiv förstärkning, konstruktiva och trevliga dagar. Jag vill att hon skall tänka tillbaka på alla de där stunderna hon kommer att komma ihåg och tänka att det var vettigt. Inte att vi skämde bort henne med allt hon ville ha, utan att hon hade en bra barndom. Med föräldrar som såg henne, bekräftade henne, älskade henne och hjälpte henne att bli den hon ville bli.

Åter igen - varför är det så viktigt för mig? Jo, för att jag saknar den biologiska kopplingen. Jag vill göra mitt bästa, men det är också allt jag kan göra. Det som känns lite besvärande är att jag inte kan påverka allt. Vissa saker får jag helt enkelt försöka släppa taget om och hoppas på det bästa.

För hur mycket jag än försöker, kan jag inte svara för hur hon kommer att känna kring sitt biologiska arv. Jag vet ju hur jag känner kring allt det här, men hur kommer det att vara för henne?

Det finns ytterligheter. Jag har tagit upp ämnet tidigare. Det mest extrema exemplet är att hon en dag säger att "jag ser inte dig som min pappa, jag vill inte ha med dig att göra, nu vill jag flytta tillbaka till Colombia och vill inte ha någon mer kontakt". Det låter kanske långsökt. Jag tror att det är det också, det är inget jag går och oroar mig för. Men jag måste vara medveten om att det kan hända. Jag tänker att det är varje adoptivförälders värsta mardröm, att åter igen förlora det barn man längtat så oerhört mycket efter. Men samtidigt är det förälderns roll att stötta barnet i vad det än tar sig för, så länge det inte är skadligt. Om det är barnets önskan att helt och hållet ge sig an det biologiska arvet och klippa banden med den familj i vilken barnet vuxit upp, då är det barnets eget val. Det enda man kan göra då som förälder, tror jag, är att förvissa barnet att man finns kvar med öppna armar om barnet någon gång önskar det.

Det är åtminstone mina tankar just nu. Jag har en sexåring som sover sött en våning ned. Hennes tankar pendlar mellan tigrar, smyghoppa i soffan och hur man bäst blinkar med ögonen för att få en glass. Det är lätt för mig att teoretisera om att släppa taget idag. Kanske, antagligen, låter det annorlunda om det faktiskt skulle bli verklighet om tjugo år. Svårt att svara på idag. Jag hade oerhört gärna pratat med någon som gått igenom det...

Men som sagt - det är ytterligheter. Det finns andra ytterligheter också, adopterade som helt genuint berättar att de inte tänker på sitt biologiska arv. Och som verkligen menar det, även innerst inne. För vissa kan de meningarna dölja en önskan att fortsätta förtränga något, att vilja skjuta bort det helt och inte tänka på det. Jag tänker på allt däremellan. Också. Var kommer Sockret att tänka om... allt? Sina tår? Sina ögonbryn? Sina fingrar? Kommer hon att fundera på vem hon är lik, om de också skrattar likadant, gråter likadant? Hur mycket kommer hon att tänka på, om sitt biologiska arv? Hur viktigt kommer det att vara för henne?

Vad kommer hon att få veta om sin biologiska bakgrund? Vad kommer hon att tycka och tänka om det hon kommer att få veta?

I skolan finns det en uppgift om att rita sitt släktträd. Ibland råkar adopterade barn ut för lärare som menar att "jo jo, du har ju en mamma och pappa här, men du kan väl skriva ned lite om där du kommer ifrån!".
Och där sitter ungen. Ofta med noll info, annat än att det finns en kvinna i ett annat land som man förstår existerar genom de bilder man sett och den flagga som står på hyllan i vardagsrummet. Och stackaren ser på de andra barnen i klassen som så flitigt plitar ned info om syskon, föräldrar, farföräldrar, kusiner.

Inden. Kina. Etiopien. Tjeckien. Colombia. En massa andra länder. De finns i barnens medvetanden i olika grad, men betänk att det är barn som är satta att göra den uppgiften. Kanske långt innan de själva kommit sig för att ställa detaljerade frågor om sitt biologiska ursprung. Kanske långt innan deras föräldrar tänkt sig att ha den diskussionen. En diskussion som kanske ger obehagliga och oönskade svar på de frågor som ställs. Det kanske är en diskussion som behöver skötas med yttersta försiktighet, som kanske preparerats genom långa samtal med likasinnade, med proffs på adoption. Och plötsligt är det dags att ta diskussionen vid köksbordet efter att barnet gått runt en hel skoldag med en malande känsla i bröstet kring det en lärare sade i all välmening. Att barnet skulle "skriva ned lite om där du kommer ifrån".

Ja... var är det egentligen jag kommer ifrån? Varför vet jag inget om de där i det andra landet, de som klasskamraten sagt var mina "riktiga" föräldrar? Vem är mamman i det landet? Pappan? Släktingarna? Kanske växer det fram bilder av ett annat liv, det liv som inte blev av, på andra sidan jordklotet. Av olika anledningar. Kanske tänker barnet sig att livet hade varit en idyll om man stannat kvar där, eller kanske något helt annat.

Hur mycket jag än försöker ge Sockret i form av positiva upplevelser, hur många pussar och kramar jag än ger henne, hur mycket vi än busar ihop och hur närvarande jag än är, så finns det något annat där ute. Något hon kommer att ha frågor om, funderingar kring. Jag har idag inte en aning i världen om vilka frågor som kommer och hur hon kommer reagera på de svar hon kan få. Vill hon veta mer? Är hon glad över det hon får veta? Hade hon föredragit att aldrig veta något alls? Jag har långt, långt fler frågor än vad jag har svar.

Det är inget som blir bättre eller enklare av att jag grunnar för mycket på det just nu. Men det går heller inte att skjuta tankarna för långt på framtiden. Hon är sex år, inte ett och ett halvt. Rätt var det är kommer det att komma frågor, tankar, rädslor och förhoppningar som är knutna till de blodsband som finns. Kring det där familjeträdet. Biologiskt sett så sitter hon på en gren och dinglar med benen just nu, utan att veta om det är ett stort eller litet träd, hur många som gör henne sällskap eller om det ens finns någon alls. Kanske kommer hon att vilja veta precis allt, eller ingenting alls. Just nu kan jag bara spekulera och försöka förbereda mig på det som kanske kommer en dag. Och fortsätta sticka till henne lite honung emellanåt, i förhoppningen att hon lägger det på minnet.

0 Comments

Att älska olikheterna

8/3/2015

0 Comments

Min dotter har ett horribelt morgonhumör. För det mesta är det så, undantaget är när det händer något som hon ser fram emot på morgonen. Inte ens då finns det någon garanti för att hon är munter. Detta gäller förresten bara om hon blir väckt. Vaknar hon av sig själv är läget ett annat. Då kan hon gladeligen börja peta mig i ansiktet, låta mjukistigern gå till angrepp, ackompanjerat med ett gurglande, gällt skratt från henne själv.

Hon är kinkig när något drabbar henne, men är väldigt tapper när någon annan blir drabbad. När kusinen V blödde en massa näsblod och andra kusinen E blev jätterädd, då gick Sockret in med lugn och hämtade papper och klappade på kusinerna för att lugna dem. I efterhand blir hon knappt ens uppspelt när hon återger händelseförloppet. Det bara hände, inget konstigare än så. Katten Lillans död har hon tagit med jämnmod. Hon pratar om henne ibland, konstaterar liksom i förbigående att "Den svartvita katten är död". Ja, det är hon.

Skrämsel är mest ett begrepp för när jag råkat smyga mig på henne. Hon kan så klart tycka att det är lite läskigt när det är mörkt, när vi tillsammans går ut och stänger för hönsen och det är kolsvart ute. Då är det lite läskigt. Men annars är hon mest saklig inför saker som annars kan verka skrämmande för många andra. Empati finns det väldigt gott om. Med stor omtanke kan hon återge att andra är rädda för något, kanske ledsna, och att det är bra om man tröstar dem.

Sen är hon sig själv på så väldigt många andra vis. Och gemensamt med allt detta är att jag inte känner igen mig. Min dotter är väldigt olik den jag var som barn. Vi är olika på många sätt, förutom temperament och beteende. Hon har inte min näsa, mina ögon eller mina öron. Hon har inte ärvt min hårfärg, mitt sätt att gå eller mitt sätt att skratta. Förmodligen kommer vi att växa ihop lite mer på sikt, så brukar det vara, men just nu känner jag inte igen mig i mycket.

Idag älskar jag det. Det är så roligt att få upptäcka vem hon är. Vad hon gillar, vad hon tänker på och vad hon drömmer om. Hon har en väldigt annorlunda bakgrund mot mig själv. Hon har haft andra förutsättningar, hon har haft helt andra referensramar och kulturella inslag. Vi kunde egentligen inte vara mer olika. Men sakta, sakta märker man vissa små likheter. Saker som förenar oss. Små skämt vi delar mellan oss, saker som blir en daglig rutin började ju en gång med ett initiativ från mitt eller hennes håll. En impuls leder till en handling, en återupprepning av handlingen leder till en tradition, ett band, så småningom en självklarhet.

Ett exempel. När vi var i Colombia, under de första dagarna tillsammans, skulle jag försöka få henne att ta ett par tuggor mat (svårigheten att få i sig en måltid under en rimlig tidsperiod verkar vara en egenskap som sitter hårt rotad!). Min tanke var att skämta för att lätta upp stämningen. Jag höjde handen och försökte se desperat ut. "Nej nej, inte ta en tugga! Stoooooopp! Du får INTE ta en tugga!" och så viftar jag på handen, som om jag försökte hejda någon från att begå en fruktansvärd handling. Det funkade - hon tog en tugga. Då ändrade jag uttryck till förtvivlad, böjde ned huvudet och låtsades gråta samtidigt som jag skakade ledset på huvudet.

Det räckte med den gången. Kanske en gång till kort därefter. Sedan förväntades jag återupprepa rutinen med jämna mellanrum. Idag, nästan ett och ett halvt år senare, vill hon fortfarande att jag gör samma grej. På så vis bygger man upp små självklarheter som världen utanför inte riktigt förstår sig på. Vips, så har man en massa osynliga band mellan sig som man inte riktigt märkte att man skaffade.

Men, faktum kvarstår, på de allra flesta områden är vi väldigt olika. Vi skiljer oss åt när det gäller.. det mesta. Och inte går det att peka ut likheter mellan henne och mig, eller henne och P. Vi kan inte säga "det där har hon fått från dig!", vare sig vi skulle vilja säga det ömsint eller skämtsamt. Man kan ha fått en oerhört välfylld akt från ursprungslandet, hur mycket information man än har om sitt adopterade barn så finns det aldrig någon info som ger dig den magkänslan som "vanliga" föräldrar har inför sina barns arvsanlag.

Vi kom att diskutera det här hemma. Att vi fått privilegiet och äran att få lära känna ett helt ny person. En person vi inte vet något om, får vi nu dela varje dag med och lära känna på djupet. Vi får lära oss vilken favoritmaten är, vilka godnattsagor som blir favoriterna och se vilka saker hon vill veta mer om och vad hon ratar. Det är inte mycket som stämmer in på oss när vi var små. Och det är oerhört roligt att få se.

Det har inte alltid varit så positivt inställt till den saken. Åtminstone inte från min sida. För många år sedan var det egentligen helt annorlunda, raka motsatsen.
Missförstå mig rätt här bara. Jag har aldrig varit motståndare till adoption, men det fanns trots allt en tid då jag kände att "det är inte för mig". Jag hade andra prioriteringar, andra tankar. För mig var det väldigt viktigt att min familj levde vidare med mig. Att blodslinjen fick fortsätta, om man skall låna terminologi från adliga släkter.

Min pappa är enda barnet. Han har inga syskon. Det hopp att föra sin släkt vidare representerades i mig. Jag är också enda barnet. Vid något tillfälle var det väldigt viktigt för mig att jag lät mitt blod, mitt DNA, vandra vidare i nästa generation. Det var viktigt att jag kunde se mig själv i min son eller min dotter. Att jag kunde känna igen ansiktsdragen, mimiken, rörelserna. Skulle mitt barn ha lika knallblont hår som jag hade? Lätt lockigt? Skulle barnets fötter också bli lite lätt utställda?
Jag har med åren blivit mer och mer lik min pappa rent utseendemässigt. Skulle mitt barn bli likt mig, och kanske således även sin farfar? Det var viktigt för mig att få reda på det.

Men så ändras saker och ting. Det blev adoption. Inte som ett andrahandsval, tvärtom. När vi stod inför flera val, var adoption en självklarhet. Jag har aldrig någonsin tittat längtande i backspegeln eller på något vis ångrat mitt beslut. Nog kan jag någon gång få tanken att "hur vore det om...", men aldrig mer än så. Spolar man framåt ett antal år så landade vi med Sockret på en svensk flygplats efter många års frustration. Och väl hemma började en ny resa, att lära känna henne på allvar i vardagsmiljön. Då märker man snabbt hur olika vi är, även om vi redan vid hemkomst börjat få de där gemensamma rutinerna. Om än i liten skala.

Nu har det gått ett tag. Och jag kan försöka mig på att göra någon slags summering. En gång i tiden var det jätteviktigt att mitt DNA gick vidare till nästa generation. Det var det självklara sättet, allt annat skulle vara fel. Allt ställdes på ända, jag omvärderade och såg över mina prioriteringar. Adoption kändes rätt och visade sig vara en perfekt matchning på oss och på mig. Idag ser jag det som det självklaraste i världen, det bästa sättet för mig att bli förälder på.

Allt det jag trodde att jag nästan krävde, att få se mig själv och mina drag i mitt barn, visade sig inte vara i närheten så viktigt som jag trott att det skulle vara. Istället ser jag min dotter och känner att jag tittar på en helt annan människa. Vi är inte lika, vi är ganska olika. Och jag älskar det. Jag tycker att det är fantastiskt. Det är jättehärligt att få lära känna henne, verkligen grundligt. Redan nu har jag en bra koll på henne, vem hon är och vem hon vill vara. Ju längre tid som går, kommer åren att avslöja mer och mer om henne för mig, för oss. Och hur häftigt är inte det, egentligen? Att inte bara känna sig själv och antagligen även sin partner, utan få lära känna ytterligare en person. Inte bara bli bekant, utan verkligen bygga ett band för livet med. Att få börja från grunden, utan några färdiga band. Hur häftigt är det inte att få kämpa för att hitta en gemensam grund att stå på? Att faktiskt få uppleva slitningarna när det inte riktigt funkar, när man inte riktigt synkar med varandra, och sedan jobba sig igenom det? Hur kul är det inte att se helt nya sätt att tänka på, att gå på, att klia sig i håret på?

Adoption kan lära oss väldigt mycket, om vi är öppna för att ta emot ny information och omvärdera hur vi tänker. Och till och med omvärdera vem vi är som personer. Jag har lärt mig att det biologiska arvet egentligen inte spelar särskilt stor roll, om någon alls. Jag har upptäckt den stora glädjen i att få lära känna en helt ny människa, få börja med att bygga ett förtroende för någon som redan finns här i världen. Det har varit, och är fortfarande, så oerhört berikande. Det finns inget som går upp mot det.

Jag tittar på min dotter och ser en helt annan människa. Jag ser inte mig själv, jag ser inte min släkt, jag ser bara henne. Vilka egenheter som kommer från vem, det kommer antagligen alltid att vara en gåta. Men jag ser henne precis som hon är. Jag ser alla olikheter, och jag älskar dem alla.

0 Comments

Att trampa upp sina egna stigar

1/3/2015

1 Comment

Tolerans. Smaka på ordet. Fundera över det. Vad bor det egentligen för budskap i det ordet?

Vi måste öka toleransen. Det nämns ofta i samband med öppenhet, inkluderande och andra positiva benämningar. Men är det ett så bra ord att använda egentligen, tolerans? När det gäller åsikter som avviker från normen, beteende som avviker från normen? Skall det bara tolereras, låta hållas, få finnas till?

Jag tänker inte ge mig in på någon politisk diskussion nu. Detta är inte en blogg för diskussioner för eller emot SD, eller vem som är - eller inte är - Charlie just för stunden. Nej, vad jag tänker på är hur vi bemöter barn som inte riktigt följer en viss norm. Och hur vi kanske kan resonera kring de barn som står lite grann bakom de andra, lite bredvid. Med lite nedsänkt blick, lite blyghet i själen.

Det där med normer, det är egentligen lustigt. Sådan man "skall" vara idag, skiljer sig från den man skulle vara igår. Det går trender i allt, normer likaså. I de flesta fall kan den som inte vill hänga med i normen eller trenden stå utanför, utan att riskera särskilt mycket. De senare åren har gett upphov till en större och mer omfattande diskussion kring identitet på ett djupare plan än på länge. Det är hen-debatt, heteronormativitet, rasifiering, intersektionalitet och en massa annat. Just nu är det helt självklara inslag i debatten. En del av det kommer att fastna i medvetandet och uppgå i folks vardagsliv, en annan del kommer att blekna och försvinna. I allt detta är det helt okej att antingen svepas med eller stå helt utanför hela debatten. Det väljer man själv.

Något annat är att alla skall vara entreprenörer idag. Man skall utstråla en image, jobba på sitt varumärke. Det som tidigare kunde koncentreras till ett skapligt CV handlar idag om hela din närvaro på nätet. Du är aldrig helt anonym, räkna med att bli googlad. Man skall ta plats, ta för sig. Inte sitta tyst och bli bortglömd. Man skall Vara Någon.

Kan man i en entreprenöriell stillhet ta en stunds eftertanke och fundera på om det kan tänkas färga av sig på barnen?

Nu skall jag låta det vara sagt att jag inte har den största erfarenhet av barngrupper. Jag har mitt barn, en del barn i den närstående familjen och bland vänner, sen finns det de jag stöter på i jobbet när jag är ute på förskolor och skolor.
Inte alltid, men emellanåt händer det att jag ser en klass som illustrerar det jag menar. När de släpps lösa, utan lärare, är det som en krutdurk som exploderar. Det skall springas, stimmas, ropas, hoppas, skojbråkas, skrattas och allmänt släppas loss. Och visst är väl det naturligt? De är ju barn, spring i benen och allt sånt.

Men så ser jag någon annan. Något barn som inte riktigt hängde med på allt det där. Som inte kunde läsa av alla de sociala reglerna till fullo, någon som kanske var för blyg i den här otyglade situationen, någon som kanske inte kunde hävda sig i konkurrensen om uppmärksamheten. Någon som hellre sätter sig tyst medan alla andra springer omkring och lever rövare, som barn så ofta gör eftersom det är inkodat i de flestas DNA.

Här kommer vi till poängen: Hur ser vi på det barnet? Med vilka ögon ser vi barnet, vilka tankar får vi och hur agerar vi? Är det ett barn vi tycker synd om? Är det ett barn vi anser vara utanför? Ser vi mobbing och utfrysthet, onaturlig blygsel eller något annat?
Det finns fler exempel. Barn med t.ex. autistiska drag och liknande. Som just inte är proffs på alla sociala koder. Som försöker delta, men som kanske ses som märkliga för de andra barn som helt friktionsfritt rör sig in i, och ur, de sociala sammanhangen på skolgården och i korridoren.

Jag har inga svar. Det är förvisso frågor som angränsar till att vara retoriska i sin framställning, men några ordentliga svar har jag inte. Det enda jag kan bjuda på i detta fall är funderingar.

Ibland blir det för mycket även för vår tjej. Sockret är en känslomässig tjej. Hon har massvis av tankar, funderingar, frågeställningar och spekulationer. Det spritter i kroppen, men den största aktiviteten sker i det tysta. Hon har en livlig fantasi och stor empati. Jättelik inlevelseförmåga. Hon kan vara envis som få och givmild på samma gång. Hon vill så mycket att det ibland blir svårt att tygla känslorna.

Vi var på ett lekställe igår. En sån där stor lagerlokal med ett jättestort klätterslott. Rutschkanor, bollhav, studsmattor, tunnlar och gångar överallt. Vi träffade ett antal andra familjer där. De flesta hade vi träffat tidigare men några var nya. Alla var lika trevliga, alltid kul att ha ett utbyte med andra.
Och det skulle bli så kul, så spännande. Det skulle vara många barn där, det skulle lekas och busas. I tre timmar skulle det vara jätteroligt.
Men riktigt så gick det inte till. Och det visste vi väl redan innan, egentligen.

Det var lite för många barn. Lite för mycket stim. Lite för många ansikten att hålla reda på, relationer att komma ihåg. Det kanske upplevdes som lite för stora förväntningar på att man skulle ha KUL, ROLIGT, JÄTTESKOJ. Jag vet inte. Det är svårt att veta vilket som är vilket. Det jag vet är att det blev en överbelastning.
Den första en och en halv timmen var det förvisso mycket lek, men hela tiden på bristningsgränsen. Skrattet fanns där, men bakom en fanértunn yta. Bakom ytan lurade surheten. Bakom surheten fanns osäkerheten, förväntningarna och ett barn som kämpade desperat för att hålla ihop. Den enda trygghet som fanns var Mamma och Pappa, och precis som beskrivet i föregående inlägg var det hennes Mörker som tittade fram när det blev för jobbigt.

Utbrott, gråt, förtvivlan. Lite dricka, lite godis, lite sittande i föräldrarnas knä. En lugn stund var välbehövlig. Man måste samla sig emellanåt. De flesta andra barnen lekte på från första stund, trygga i situationen. Föräldrarna sitter och samtalar, dricker kaffe eller sneglar på mobilskärmen. Tittar upp ibland, vinkar till barnet som ropar "TITTA PÅ MIG, TITTA PÅ MIG!!!!", precis som vi alla gjort när vi var små (och via sociala medier fortsätter att göra). Men Sockret, hon var inte lika bekväm. Igår var det jag som gällde, den mesta tiden i alla fall. Hon ville inte gå två meter utan att jag fanns med. Trygghet i en liten ask, på bekvämt avstånd. Kom hon för långt bort, då tittade hon på mig. Kom det några vilda killar springandes, då stannar hon upp och kommer närmre mig. Så höll det på den första tiden. Först under vistelsens andra halva började det lossna. Många barn hade börjat bege sig hemåt och Sockret kände nog sig lugnare i allmänhet. Det började gå bättre.

Vi vet, åtminstone på ett ungefär, hur vår vardag ser ut. Den är inte helt lätt alltid. Det är inte frågan om att "bara" göra det ena eller det andra. Vi räknar med hennes reaktioner. De finns där, de är en del av henne och oss och vår familj.
Men skall vi tala om tolerans? Skall barn som inte följer följsamhetmallen "tolereras"? De som inte springer först för att utforska det som ligger bakom backkrönet utan hellre tar det försiktigt framåt, hur tänker vi på dem?

Jag pratar naturligtvis inte bara om min dotter nu. Jag pratar om många barn. Jag känner många som kanske känner igen sig, vars barn inte är entreprenörer. Som inte kommer att växa upp och ha åtta hundra vänner på Facebook, fem tusen följare på Instagram. Femtio nära vänner och ett jättestort kontaktnät. Utan som kommer att ha en eller två nära vänner. Som inte kommer att vara festens mittpunkt, utan de som slagit sig ned i ett hörn djupt försjunken i ett samtal. Iakttagarna. De som inte sprudlar av energi hela tiden.

Det måste finnas plats för dem också. De finns på lika villkor som alla andra barn. De är lika rätt som alla andra barn. De barn som går lite bredvid, som går sina egna vägar, de måste bemötas med precis samma respekt och värdighet som andra barn. Med precis samma engagemang, nyfikenhet och uppmuntran som andra barn. Inte med ömkan eller medlidande för att de inte hänger med i de andra barnens tempo, utan med positivitet inför det att de stakar ut sin egen väg där de andra kanske inte hittar fram.

Slutligen, jag vill komma med ett boktips. Det handlar precis om detta ämne.
Boken heter "Gittan och Gråvargarna" och är helt fantastisk. Det är inte ofta jag blir så uppspelt över en barnbok, men den här slog verkligen mig i sin enkelhet. Den är skriven av Pija Lindenbaum och handlar om en liten tjej på utflykt med sitt dagis. Hon är försiktig, kanske rentav rädd. Hon tänker flera steg framåt. Inte impulsiv men avvaktande. Plötsligt är hon själv i skogen, borta från resten av gruppen. All trygghet hon känner är försvunnen.
När hon försöker hitta sina vänner och de vuxna i skymningen hittar hon några andra. Gråvargarna. Kvällen, natten och morgonen förändrar henne. Hon finner ett nytt mod i sig själv, något hon aldrig lyckats med om hon aldrig gått sin egen väg. Nu var väl inte hennes tanke att komma bort i skogen, men där var hon icke desto mindre. Hon blir vän med vargarna och upptäcker en ny sida hos sig själv.

Sockret älskade boken. Kanske nästan lika mycket som jag gjorde. Jag tror att det byggde på en stark igenkänning i karaktären Gittan. Vi pratade om att det var okej att vara rädd, att man fick vara det. Hon gjorde i boken flera tokigheter som Sockret också gör ibland. Så pratade vi om det. Att de var likadana.
Jag kände igen både mig själv och min dotter i karaktären. Att inte vara det barnet som hundraprocentigt glider igenom alla sociala situationer utan minsta snedsteg. Utan som hellre ibland väljer att gå lite bakom, lite bredvid. Och att läsa en så bra bok om det var befriande. Den vann pris för bästa barnbok 2001, med full rätt.

Det är lustigt, dock, hur man kan ta olika budskap med sig från saker och ting. På Adlibris läser jag bland recensionerna:
"Toppenbok om att våga vara modig!"
Där skiljer det sig lite grann. För mig handlar det naturligtvis om den förvandling flickan genomgår, när hon hittar sina inre förmågor och hittar ett mod i sig själv, men framför allt tar jag med mig ett budskap om att det är okej att INTE vara modig. Jag vet inte om det är en felaktig tolkning, eller om jag läser det jag vill läsa, men så ser jag det. Det måste få vara okej att vara rädd, att vara försiktig, att inte behöva vara modig när man är ett litet barn.

Det blir min starka uppmaning. Beställ boken, läs den med era barn, resonera kring de barn som inte alltid vågar göra allting, som inte riktigt platsar i precis varenda sammanhang. Som inte är entreprenörer i sitt sociala liv och som inte alltid tar för sig så mycket som kan förväntas i många lägen. Läs den, och se vad barnen tycker. De är klokare än vi ofta tror, vi har mycket att lära oss av dem om vi bara lyssnar på vad de har att säga.

1 Comment

Perspektivförändringar

Det biologiska arvet, del två

Att älska olikheterna

Att trampa upp sina egna stigar

Vem..?

Arkiv