Colombiapappan - en adoptivpappas reflektioner
  • Blogg
  • Om mig
  • Föreläsning
  • Kontakt

Vad gjorde jag innan?

25/2/2014

0 Comments

 
Den där klyschan man hör från föräldrar, "åhh vi vet inte vad vi gjorde av allt tid innan!", den stämmer. Ack så väl den stämmer.

Nu är det den 25 februari. Vi landade i Sverige för ett litet tag sedan, men det lilla taget var ju den 13 januari. Sex veckor sedan. Om bara fyra och en halv vecka har vi varit hemma i Sverige lika länge som vi var i Colombia. Jag fruktar att den tiden skall blekna, försvinna i glömska, men kommer göra allt som går för att undvika det. Exempelvis satsa på colombianska maträtter, colombiansk musik och kanske ha på mig en av alla fotbollströjor jag köpte på mig under vår vistelse.

Men det här med tid. Den har en märklig effekt att rusa iväg i ett hisnande tempo. Säger jag som trettioettåring. Kom igen om ytterligare trettio år, kanske någon tänker. Och säkert befogat. Men nu är jag här och vet inget annat, så min relativa ungdomliga naivitet får mig att känna att tiden nästan springer ifrån mig. Då och då tänker jag på vad jag fyllde tiden med förr, innan jag blev pappa. Idag tycks varenda kvart av dagen fyllas av något, den där slötiden man hade förr är så gott som bortsopad.

Om inte klockan ställs på morgonen, väcks vi ofta av en pigg dam någonstans mellan sju och halv åtta på morgonen. Från och med då är det full rulle till läggdags runt åtta på kvällen. Visst, det är inte samma typ av "full rulle" som en ensamstående trebarnsmamma upplever, men för oss som är vana att göra precis vad vi vill, när vi vill, blir detta en rejäl omställning. Dagarna fylls av göromål, vi skall fixa mat och duka undan och fixa mellanmål och truga för att mellanmålet som vanligtvis gillas nu är äckligt. Sen är det dags att hälla ut leksaker på golvet och sortera dem och bädda ner dem och städa undan dem och ta fram pusslet och lägga det och byta mot målarboken. Oj, lunch! Klart, efteråt får vi ta en promenad eller leka lite i trädgården. Tjocka kläder, vantar, stövlar på små fötter som hittar vattenpölar att hoppa i. Nähä, är klockan så mycket! Dags för mellanmål. Duka undan, fram med kritor eller tuschpennor. Emellan lekstunderna är vi nybörjarvuxna och sitter några minuter med telefonen och kollar av senaste nytt. Lite mer lek, sen är det dags att tänka på middagen. Plocka ur diskmaskinen, starta en tvättmaskin, hänga tvätten, fylla diskmaskinen, rulla ned rullgardinen och lysa lite med ficklampa. Innan man vet ordet av är det dags att ta upp en gammal klassiker - "nu är det snart dags att göra sig i ordning för kvällen gumman" och alla protester som oftast följer.

Låter det fullt normalt? Ja, det är det ju också. Det är i stort sett samma rutiner varje dag. Och det behöver vi nog alla tre. Jag som pappa, P som mamma och Sockret som nybliven dotter i en svensk familj. Vi är alla behjälpta av ett lite inrutat liv, förutsägbart och stabilt.

När den lilla damens ögon slutit sig för kvällen och de små snarkningarna börjat ljuda börjar nedräkningen till vår egen läggningstid några timmar senare. Dessförinnan kan man dela in kvällens tid i två kategorier. Det man vill göra, och det man behöver göra. Den ena delen är klart roligare än den andra. På "behöver"-listan kan man hitta kul grejer som att plocka undan saker som dragits fram under dagen, städa undan, ta hand om hushållet i allmänhet. Nu får vi faktiskt gjort det mesta under dagtid, men en del saker kan ju släpa efter. Sen kommer "vilja göra"-listan som är roligare. Se den där filmen, kolla ikapp på en serie, spela något spel. Antingen gör vi det tillsammans, eller var och en för sig. Man vill kanske hinna blogga, svara på några mail, betala räkningar eller något annat som kräver en stunds koncentration. Helt plötsligt är klockan lite för sent. Den där odefinerade timman som skriker åt en att man inte kommer få sova riktigt så mycket som man skulle behöva eller vilja.

Det fanns så många ambitioner, önskemål och visioner för framtider. Saker man skulle göra och åstadkomma, hinna med, klara av. När skall det ske, är det tänkt? På de tre-fyra timmar per kväll vi har till vårt förfogande? Ja, exempelvis. För så ser verkligheten ut. Vi har inte skaffat barn för att förverkliga oss själva genom storslagna projekt i vardagen. Vi har blivit föräldrar med vetskapen om att våra egna intressen och ambitioner eventuellt kan stryka på foten. De blir nedprioriterade, och det med god anledning. Hon går först. Vi är väldigt noga med att förbli oss själva ändå, att bevara oss själva som individer. Jag kan ha svårt för när någon blir fullkomligt uppslukad i föräldraskapet till den grad att inget annat existerar. När man inte är sig själv, utan bara någons pappa eller mamma. När den egna personligheten fullkomligt försvinner, endast barnen finns. Det tror jag kan vara farligt, både för sig själv och i förhållandet med sin partner. Jag har kvar mitt intresse för fotografering, för musik och film, jag har kvar mina åsikter och tankar även om jag är pappa. Nåja, ett sidospår.

Nu låter det kanske som att vi spenderar våra dagar som livegna betjänter åt den femåriga drottningen. Det är inte riktigt sanningen. I skrivande stund sitter jag vid köksbordet och skriver på den bärbara datorn. Lilltösen sitter bredvid med uppdukad leksaksservis. En upp och nedvänd plastlåda blir plötsligt en leksaksspis efter att P ritat dit plattor på toppen och vred på sidan. De små, små kopparna har lite, lite vatten i sig och det bjuds på allehanda godheter. Skriva några meningar, tacka och ta emot god soppa, säga hur gott det är, skriva lite till. Det går att ringa telefonsamtal även när man har barn. Livet rullar på ändå, det blir bara lite fler avbrott.

Jag är bortskämd med möjligheten att kunna jobba hemifrån mycket. Möjligheten att planera mitt arbete själv innebär att jag kan vara närvarande hemma, utan att för den sakens skull sitta på golvet och leka med Lego precis hela dagen. Men det är en riktig lyx i livet att kunna busa en kvart på lunchen, och krama om sin dotter ett par gånger på dagen i största allmänhet. Hon accepterar och respekterar att pappa jobbar när jag stänger in mig i arbetsrummet. Den möjligheten skulle jag inte vilja byta bort mot något i världen. 

Som sagt, vad gjorde jag innan jag blev pappa egentligen? Kortfattat är svaret - inget viktigt. Det blev många fler filmer, datorspel, serier och annat som fyllde tiden när dagens göromål var avklarade. Min tid var en evig väntan, ett tomrum som skulle fyllas. En stark känsla av meningslöshet låg över både vardag- och helgkvällar när jag mest flummat bort timmarna innan läggdags. Emellanåt kom något intressant projekt att ägna tiden åt, men sanningen är att de flesta lediga timmar kändes väldigt meningslösa. Till och med semestern kändes som en tom transportsträcka. 

Det är över nu. Det finns en ny mening med tiden, med livet i allmänhet. Den lediga tid som var omöjlig att riktigt njuta av tidigare för den fanns i så stort överflöd, är nu ovärderlig. Dagarna med Sockret är fantastiska, och de timmar på kvällen som vi ostört kan ägna oss åt nyttigheter, förströelse eller allmän nonsens är så mycket mer värda nu. Visst går tiden dubbelt så fort nu som innan jag blev pappa, men varje dag är fylld med mening, det finns ett värde i varje passerad timme. I valet mellan de två så tar jag alla gånger hellre ett snabbspolat liv med mening, hellre än ett långsammare liv där man har fullt upp att fyllla ett tomrum.
0 Comments

God natt, min älskling

21/2/2014

3 Comments

 
Stabilitet är viktigt för ett barn. Rutiner, förutsägbarhet i vardagen. Det är nyttigt att gå upp ungefär samma tid de flesta dagar, äta ungefär samma tider och gå och lägga sig ungefär vid samma tid varje kväll. Just det med rutiner är något vi hållit på hårt sedan vi först träffade vår dotter i Colombia.

Livet blir lite lättare att hantera, känslorna blir förhoppningsvis lite enklare att bena ut och hålla reda på om kroppen kan känna att maten kommer regelbundet och man får lika mycket sömn varje kväll.
Även om det inte alltid är uppskattat av en femåring att höra "nu skall vi snart gå och göra dig i ordning för sängen" eller "nu är det dags att gå och borsta tänderna" så är det ett nödvändigt ont för henne. Jag har skrivit om rutinerna tidigare. Trots att det skall testas, försökas och förhalas så kommer det oundvikligen vid i princip samma tid varje kväll.

Det är en handling av kärlek, även om hon inte känner så nu. Nu är vi tråkiga, stela, kanske rentav lite dumma i hennes ögon. Vår tanke är dock enkel, rutinerna i livet gör anpassningen till det nya livet enklare. Vardagen måste var förutsägbar, stabil, trygg.

Emellanåt kommer det gånger då det måste göras avsteg från detta. Eller ja, måste och måste, det är förhoppningsvis ett medvetet och övervägt val från vår sida som föräldrar.
Just vid detta tillfället, i början på veckan, kom ett sådant tillfälle. P (frun i huset) fick frågan om hon ville gå på en jobbträff hemma hos en kollega. Lite jobbsnack, lite mat, mycket socialt och trevligt. Det skulle dock innebära att jag fick ta nattningen själv. Första gången någonsin.

Det må låta banalt för många som läser detta. Det är väl inga problem, borde vara ett självklart ja, eller hur? Jo.. det kan man tycka. Men när vi skött nattningen bägge två varenda kväll sedan den 5 november i fjol, då är valet liiiiiite svårare. Bara en liten smula. Stabiliteten och tryggheten i rutinerna är nämligen inte bara positiva för vår dotter, de är rätt sköna att ha för vår egen del också.

Jag har varit borta från nattningen vid två tillfällen. Bägge gångerna hemma i Sverige. Ena gången stod jag ute och pratade med någon utanför huset, och dottern hann somna på den korta tiden. Andra gången hade vi besök i huset, och P passade på att lägga henne för natten så länge. Hon frågade efter pappa. Jag kom in, kramade och pussade, och sade god natt. Hon visste att jag var där. Men nu var det en annan sak, P skulle inte vara i rummet bredvid, inte strax utanför huset, utan tre mil bort. Hon kan inte komma och säga god natt, hur vi än vrider på det hela.

Alternativet var att hålla Sockret (dottern) uppe tills P kom hem. Men det är som vid alla trevliga sociala tillställningar, det är inte alltid tiderna hålls. Ibland kommer man ifrån en timme eller två senare än tänkt, och jag hade ingen ambition att hålla Sockret vaken till klockan halv elva på kvällen.
Men okej. Vi testar, det kan inte gå sämre än dåligt. Åk du, tyckte jag. "Säkert?" frågade P mig. Jo då, svarar jag. Lite lätt nervös. Skulle jag få en panikslagen dotter i famnen på kvällen som gråter och desperat skriker efter mamma? Jag målade upp mardrömsscenarion på löpande band. Men provar vi aldrig, vet vi aldrig.

Kvällen kom. P åkte vid femtiden. Odramatiskt. Lite vinkande från fönstret, sen var vi igång och lekte igen. Jag fixade mat. Inga problem, god aptit. Hittills inga konstigheter. Lite mer lek, lite tecknade serier i soffan. Signaler om tandborstning. Ovilja. Efter lite trugande, lite kommenderande och övertalning var tänderna borstade, pyjamasen på, håret flätat för kvällen och rätt nallar utvalda. Lilla fröken låg nedbäddad i sängen, sprallig som hon brukar vara. Katten skall klappas, det skall busas lite. Av någon anledning är hon alltid lite uppspelt när hon kryper ned. Det brukar ta 10-15 minuter att varva ned ordentligt.
Nu hör jag kloka röster viska att vi borde varva ned innan läggning, men tro mig, det spelar ingen roll om vi så sitter fyra timmar och sakta bläddrar i de lugnaste av böcker, sängnedkrypning kommer alltid innebära ett visst mått av sprallighet för den här damen.


I vart fall. Efter en liten stund kom insikten. Det var bara jag. Var är mamma? Kommer hon inte snart? Skall vi gå ned och vänta på henne? Nej.. mamma jobbar lite. Kommer hem snart. Kör hem snart. Nu får vi sova, hon kommer snart. Lite gråt, antydan till den där förtvivlan jag fruktade. Tittar på klockan, strax efter åtta. Hinner tänka att "okej, det är lugnt, hon borde vara hemma om en stund". I värsta fall får Sockret vara vaken en stund tills P kommer hem. Ingen fara skedd. Mitt i alltsammans får jag ett sms från frun. "Det drog ut på tiden lite, är det okej om jag är kvar en stund till?". En stund till är minst en halvtimme, sen en halvtimmes bilfärd hem... Jaja, då är det så. Svarar att allt är lugnt. Dottern har lugnat sig igen. Jag skulle behöva skicka ett nytt sms bara tio minuter senare, men det visste jag inte just då.

Okej, nytt försök. Nya försäkringar. Mamma jobbar lite, kör bil hem, kommer hem snart. När hon kommer hem skall hon krama dig och pussa dig. Nu kan du sova. Mamma kommer snart, och då har du hunnit somna.
Den dotter som i tre och en halv månad mest somnat vänd mot min fru, var nu vänd mot mig. Inte för att hon just nu valde det för att det var trevligt, utan för att det var tomt på min frus sida. Och flickstackaren hade gråtit, hon hade blöta kinder. Kramade tigernallen hårt. Älskade tigern, den ständiga följeslagaren. Så gick det några minuter, kroppen blev allt mer avslappnad. Jag lade handen på hennes lilla höft och gungade henne så sakteliga, något som brukar fungera sövande på henne. Klappade håret ur ögonen och pussade henne på pannan. Jag kröp lite närmre henne och räknade gungningarna för att inte själv somna.


Tyngre andning. Långa blinkningar med sega ögonlock. En pannpuss till. Sen inga blinkningar alls. Plötsligt, lika oväntat som välkommet, en liten barnsnarkning. En sån snarkning som vid just det tillfället var det absolut bästa ljudet i världen. Mamma är bäst, men just nu hade hon somnat precis intill mig. Jag hade lyckats. Jag fick henne att somna. Fort, och utan gråt till slut. Vi hade bävat för hur det skulle gå, och nu sov hon här intill mig. Segern kändes enorm. Att det är OS struntar jag i, jag hade fått den bästa guldmedalj jag kunnat tänka mig.

Vår relation har behövt jobbas på. Jag har fått övertala henne i ord och handling att jag är bra, att jag älskar henne och alltid finns här. Emellanåt kommer fortfarande handen som puttar bort mig, men det är längre mellan gångerna och jag har lärt mig att stänga av de känslorna som säger åt mig att vara ledsen. Nu fick jag det bästa kvittot i världen på att de framsteg vi tyckt oss göra verkligen var på riktigt. Det blev aldrig några långa gråtattacker, ingen panik. Det var lite snyftningar, lite smågråt, men verkligen inget som inte gick att hantera på någon minut. Nu hade hon somnat. Små slappa armar och ben, och små söta snarkningar. Helt perfekt. Självkänslan steg ett par snäpp just då.

"Nu har hon somnat!" löd mitt sms till P. Hennes glädje när hon en och en halv timme senare kom in genom ytterdörren gick inte att ta miste på. Detta låter oerhört litet och banalt, men för oss var det en milstolpe. En bekräftelse att vi dög, bägge två. Inte bara hon, utan även jag dög för det här ändamålet.

En liten, liten seger i vardagen, men med stora konsekvenser för själen. God natt, min älskling!
3 Comments

Frustration, slitningar och en helt vanlig barndom

17/2/2014

3 Comments

 
Igår skrev jag ett långt inlägg. Jag skrev och skrev, skrev långt och mycket. Men till slut tog jag bort allt. Det blev bara för mycket. För mycket känslor, för mycket tankar. Inlägget blev för utlämnande, för öppet, för privat. Ikväll gör jag ett nytt försök.

Som adoptivförälder har du ofta lång tid på dig att tänka på hur ditt blivande föräldraskap skall bli. Först har du åren då du försöker "skaffa" barn spontant sängkammarvägen, följt av en mer schemalagd rutin för att allt skall klaffa så bra som möjligt. Sedan undersökningarna när inget händer. Därefter livskrisen som kommer när du får reda på att det inte gick att lösa något. Många går igenom en IVF-period, provrörsbefruktning, men misslyckas. Vi gjorde aldrig den svängen. I vart fall har du ofta ett par år av väntan i adoptionskö, under vilken tid du har gott om tid att jämföra länder, läsa på om barnhem, du går en föräldrakurs som är obligatorisk för att sedan få göra hemutredning där en socialsekreterare vänder ut och in på ditt liv. I vissa fall (däribland vårt) får du göra en psykologundersökning som visar på alla aspekter i din personlighet. När du inte har fullt upp med detta, har du gott om dödtid. Tid där du får se grannbarn, syskonbarn, kusinbarn, barnvagnar i köpcentrum och barn på barnkalas. Det är dessutom barn i parti och minut på nätet. Facebook svämmar över av mammor och pappor som instagrammar de perfekta barnen med det perfekta fredagsmyset och de perfekta tillbehören.

Så kommer föräldraskapet plötsligt. Efter år av lång, utdragen, ångestfylld och själamördande väntan, är du förälder. Och det är precis allt du hoppades och önskade, och mycket mer därtill. Föräldraskapet är för mig att sluta cirkeln. Den sista pusselbiten. Alla de positiva aspekterna var och är bättre än jag kunde föreställa mig. De spontana kramarna och pussarna värmer mer än jag trodde, den söta blicken när morgonhumöret plötsligt går från horribelt till hjärtvärmande smälter mitt hjärta fortare än något annat.
Men. Det finns en annan aspekt av föräldraskapet. En aspekt som sällan eller aldrig tas upp i alla rader om de uuuunderbara barnen och det superdupergosiga fredagsmyset.

Det är frustrationen. Kanske irritationen. För vissa, kanske rentav ilskan. Det är delar av föräldraskapet ingen talar högt om i de offentliga arenorna, trots att det kanske är precis vad som behövs.

Låt mig förklara vad jag menar. Ni förstår kanske alla att glädjen är stor, att man kan bli överväldigad av värme och lycka? Så klart att ni gör. Somliga som läser detta kan bakgrundshistorien mycket väl och vet hur mycket vi längtat. Men tänk er andra änden av känslospektrumet. Tänk er att ni hamnar i en relation med en liten viljestark femåring som ni bara känt några månader. Tänk er därtill att den språkliga kommunikationen inte är på topp, att ni ibland har svårt att förstå varandra. Allra viktigast att den lilla femåringen har svårt att göra sig förstådd inför sina föräldrar, att de inte förstår henne. Och så lägger vi till ett par skopor av "jag är faktiskt stor tjej" och "kan själv", så kanske vi börjar komma närmre målet. Sunda, hälsosamma prövningar av föräldrarna. En frigörelse i det lilla.

Och den kampen slängs man in i, utan närmre uppvärmning än att ha sett svågrarnas barn bli sura för att de inte fick mer godis. Allt betraktat från tv-soffan, under några timmars besök en helgeftermiddag. Mer närkamp än så har man inte gått med de små krabaterna. Nu stångas man på marknivå. Varje dag, flera gånger om dagen.

Tidigare har jag skrivit om mina tankar och känslor kring att bli ratad. Låt mig tala klarspråk och summera. Jag har längtat halvt ihjäl mig efter att få bli pappa. Och när jag väl blev det, och hade den underbaraste människan jag någonsin träffat hos mig, då ville hon stundtals inte ha med mig att göra. Jag var pest, icke önskvärd, förkastlig. Definitivt onödig. I vissa situationer och stunder åtminstone. Och det gjorde ont, så ont, på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Men vi jobbade oss igenom det. Med tid och ansträngning blev det bättre, väldigt mycket bättre. Idag är vi väldigt långt ifrån de situationerna, men ett stänk av det finns kvar. Det stänket kan bli som ett litet gruskorn, helt harmlöst egentligen men väldigt irriterande om det hamnat innanför strumpan när man är på långpromenad.

I vissa lägen hamnar vi i exakt samma situation som precis alla andra föräldrar i världshistorien. NEJ, jag vill inte borsta tänderna. Du får inte hjälpa mig! Bort, väck med dig! Mamma skall göra det. Jag vill inte äta det, det är äckligt (men du har ju ätit hälften, är det plötsligt äckligt nu?). Får jag inte mer godis? Då gråter jag. Lyfter du ner mig från trappan när jag vägrar gå själv? Då gråter jag. Säger du nej till något, vad som helst? Kanske dags att gråta lite och sura. Jaså, skall jag sova nu? Nej, glöm det. Det är mycket roligare att göra allt i min makt för att hålla mig vaken, så det tar en eller två timmar att somna istället för de tio minuter i början när jag låg och gäspade och hade tunga ögonlock.

Så är det. Inte bara för oss, utan för alla. Inbillar jag mig iallafall. Men det är en själslig överraskning. Mentalt hade jag förberett mig på det mesta under alla de år som ofrivilligt barnlös och längtande. Under promenaderna och söndagsförmiddagarnas diskussioner i sängen innan vi gått upp, under de fruktansvärda bilresorna hem från alla kalas med stojande barn. I tystnad, eller bitterhet, eller gammal hederlig sorg. Det är lätt att prata om allt som kan hända, allt man kan vänta sig. Men först när du drabbas vet du hur du kommer reagera. I mitt fall har det i all ärlighet inte gått riktigt som jag tänkte mig. Jag vet att jag kan hålla huvudet kallt i nödsituationer, åtminstone i de situationer jag varit i hittills. Jag har varit nära att köra av vägen, sett olyckor, i fjol var jag med och brottade ned en snattare på lokala stormarknaden. Inga problem, sånt har jag hittills klarat av. Men när min egen dotter bara vägrar att somna, tar en kvart på sig för att ta på sig tajts och ett nattlinne eller lägger all energi på att krångla med mat som hon egentligen älskar, då vet jag ibland inte hur jag skall hantera det. Det är märkligt, hur så små saker i vardagen kan påverka en så mycket mer än man tänkt.

Jag är en pragmatisk person. Vill att saker skall flyta på. Okomplicerade saker skall inte vara komplicerade. Tandborstning och ombyte? Tja, tio minuter max. Inte en halvtimme. Det krockar med mitt logiska tänkande. Det är förhalande för förhalandets skull. Det är en femåring som testar mig, som inte vill sova, som hellre vill leka. Och så blir jag jättefrustrerad en stund. Sen ligger hon och gäspar, men somnar först efter en timme för att hon måste greja med allt. Låter det konstigt? Onaturligt? Oroväckande? Nej. Det gör det inte. Det låter exakt som en helt normal femåring. Till och med lite smickrande säger vissa, det låter som en sund liten tjej som känner sig hemma och bekväm med oss som föräldrar, med mig som pappa. Det är en femåring som vågar kliva ur den bekväma cirkeln där allt är bra, och ställa till med besvär. Både för sig själv och för oss. Hon vågar visa sina känslor och testa oss som föräldrar och individer. Hon utvecklas, både som person och i vår familjerelation. Det visar på alla tänkbara sundhetstecken och är något vi borde fira, att hon känner den tilliten för oss att hon vågar släppa fram det.

Men när man för femte kvällen i rad måste öppna alla badrumsskåp för att ha "provrum", måste huka sig, stoppa huvudet in i skåpet och helst även bläddra i en tidning för att få henne att KANSKE ta på sig strumporna, då kan man ibland hålla sig för skratt. I ärlighetens namn är det otroligt sött. Det är perfekt. Det är föräldraskapet. Men när man själv sovit lite för lite och energin tryter, då blir det ibland för mycket. "Men kom igeeeeen nu då!" kan jag tänka, när hon istället för att ta på sig de där strumporna hellre går ut från badrummet för att se vad mamman gör. Kvar sitter jag där på badrumsgolvet, med huvudet i ett badrumsskåp med toapapper och schampoflaskor, med en Vi Bilägare i ena handen. Skall man se det från den ljusa sidan så vet jag ju nu att Suzukis lilla SUV har bäst värde för pengarna. Det har jag ju dottern att tacka för, trots allt.    

Nej, igår blev det för mycket. Det var en tjej som var på dåligt humör för andra dagen i rad. Inget man gjorde var riktigt bra. Ledsna miner och irritation från barnet leder inte automatiskt till strålande humör hos föräldrarna. Vi klarar mycket, och vi är ett suveränt team jag och min fru. När hon märker att jag börjar tröttna tar hon över och vice versa. Hon har vissa saker hon har svårt för, jag har andra. Vi kompletterar varandra lika bra som de där Tag Team-lagen i Wrestling jag kollade på som barn. De visste alltid att byta av med varandra i exakt rätt läge. När den ena parten verkade vara nere för räkning, då lyckades de klappa in den andre med ny, fräsch energi.

Mitt samvete värker. Jag är inte nöjd med mig själv. Igår kväll mådde jag rent ut sagt uselt över hela situationen. När jag testas som mest, då vill jag vara som hållbarast. Jag vill vara den oförstörbara mur som håller ute negativitet. Bak trygga väggar skall konstruktiv pedagogik vila. Ett sävligt lugn, en stadig hand som guidar rätt, i rätt stund och situation. Istället finns bara jag, med frustration som sprutar ur öronen, och jag vill helst gå iväg. Det gör jag ibland när allt blir för mycket. Jag lämnar rummet i tio sekunder. Tar några djupa andetag, och går in igen och fortsätter. Jag måste nämligen vinna. Inte över henne, utan över mig själv. Jag vill gå ifrån varje situation och känna att jag gjort rätt val, gjort allt jag kunnat och att jag klarat av de prövningar jag ställts inför. Det må vara hänt att jag misslyckas på jobbet, med något som skall monteras ihop eller i en vänskap. Alla är mänskliga. Men i uppfostrandet av min dotter får jag inte misslyckas. Jag har bara ett försök på mig, det finns bara en uppväxt. Det måste bli rätt. Men ibland brister det, det går inte. När jag är som tröttast och har testats hela dagen, då känner jag att jag inte orkar mer. Visst orkar jag ändå, men känslan är att jag inte gör det. Och det hatar jag.

Hur många plus behöver man för att uppväga ett minus? När jag löst en situation på ett sätt som inte är konstruktiv, när hon ser att jag verkligen tröttnat på hennes testande, när hon ser att jag bara vill ge upp, hur mycket positivt behöver jag mata henne med för att uppväga? Är det en ratio på 10:1? 100:1? Om jag tröttnar och går iväg, är det 1000:1 som gäller då? Det är min fasta övertygelse, eller snarare vad jag anser vara en universell sanning, som dikterar att barnet på ett vis aldrig gör fel. Den enda som gör fel är föräldern som kan reagera på fel sätt. Ibland känner jag att jag reagerar på fel sätt. Blir frustrerad för saker som borde rinna av mig istället.
Kanske har jag orealistiska förväntningar på mig själv. Vi har väntat så länge. Väntat och längtat. Vi vill inget hellre än att vara de bästa föräldrarna i världen till det här älskade flickebarnet, och vi har velat det så länge. Och här sitter man och tycker att något känns jobbigt?! Så skall det ju inte vara. Visst, det är en vardag som kryper på. Vi är fortfarande nya på det här. Vi har bara känt varandra ett par månader. Språket är inte perfekt. Men låt mig tala bryskt - jag skiter i allt det där. Jag vill klara allt, jag vill vara supermänniskan som alltid är perfekt. Hon förtjänar inget annat än att jag som förälder är perfekt. Och det gör ont när jag inte är det. Jag sviker inte bara mig själv, det känns som att jag sviker henne. Sviker det enda viktiga uppdrag jag har i livet, att vara en bra pappa.

När jag skrev om att ha blivit ratad, insåg jag hur många andra som gått och går igenom exakt samma sak. Identiskt. Och många som har det mycket värre. Det var på ett vis skönt att känna att man inte var ensam om att ha det så, att uppleva samma saker och känna samma känslor. De råd jag fick var konstruktiva, de var nyttiga och bra. Har du en tanke att dela med dig av? Lämna gärna en kommentar.
3 Comments

Vad är en bra pappa?

13/2/2014

2 Comments

 
Jag har många minnen från min pappa som etsat sig fast under uppväxten. Att han spelade gitarr i köket, och att jag som liten (5-6 år?) blev sur när han inte spelade "den där låten" när jag ville (nej, han varken var eller är en tankeläsare). Att vi satt på sagostenen ett antal sommarkvällar i sommarstugan och han berättade historier. Ett starkt återkommande minne, eller mer ett intryck, är att han kunde stanna och prata med vem som helst på stan. Precis vem som helst. I jobbet som socialsekreterare (vilket jag hoppas är rätt titel) kände han en stor del av bottenskiktet av Malmös befolkning. Det bottenskikt som består av utslagna, missbrukare och hemlösa. Folk som halkat riktigt snett i livet, vars liv nu består i jakt på värme, jakt på mat, jakt på tillfredsställelse genom alkohol eller narkotika. Dessa människor var de vi stannade och pratade med. När jag gick med andra kompisar och deras pappor på stan stannade de också och pratade med folk. Men de andra pappornas bekanta såg annorlunda ut, de såg ut som papporna gjorde ungefär. Hela kläder, rena, luktade inte konstigt. Med min pappa var det annorlunda. Hans bekanta var lite annorlunda än alla andras. De var inte på väg hem till lägenheten från jobbet, de var på väg till en trappuppgång från att ha samlat burkar. Det var alltid ett mycket varmt utbyte av ord med dessa yviga människor, högljudda eller dämpade och mistänksamma. Oavsett vem de var hade pappa alltid ett vänligt ord till dem. Han höll koll. Inventerade, spanade och hade en etablerad kontakt med ett mycket stort antal människor som han ofta delade en mycket nära relation med. Det var folk som hade varit i sina livs värsta kriser och mitt i detta fått en hjälpande hand.

Direktörer, sophämtare, lärare, hemlösa och utslagna. Oavsett vilket har min pappa alltid haft en sällsynt förmåga att kunna prata med och relatera till i stort sett vem som helst, på väldigt kort tid. Det är i sig en imponerande egenskap, men det starka intrycket är inte just den sociala egenskapen utan förmågan att med ödmjukhet, fingertoppskänsla och empati kunna ta sig an alla trasiga själar och deras bekymmer. I mina ögon är han en hjälte för det jobb han gjort över åren. Även om jag inte är i närheten av samma yrke och inte riktigt besitter samma förmåga är det viktigt för mig att försöka. Jag stannar gärna och pratar lite med en trasig själ om tillfälle bjuds. Det är många som bara går förbi. Jag är inte annorlunda, jag är inte perfekt, jag går också bara förbi ibland. Verkligheten kan vara för jobbig att ta in. Men emellanåt gör det gott att stanna till, byta några ord, kanske köpa den där tidningen av dem som jag ändå aldrig kommer att läsa men jag vet att de är glada att få såld. Fråga lite om hur läget är, om det är skönt att det börjar bli vår eller sommar eller vad det nu må vara. Jag vet inte, kanske försöker jag emulera de många nära möten jag såg min egen pappa ha. När vi bodde i Malmö för tio år sedan frågade jag ofta de hemlösa tiggare eller tidningsförsäljare jag pratade med om de kände min pappa. I rikets tredje största stad är det naturligtvis omöjligt för alla att känna alla, men ett påfallande stort antal sken upp och svarade glatt jakande på frågan. Jag blev alltid glad inombords, för jag visste att min känsla stämde. Min pappa var en av de goda, en från det sjysta gänget.

Och det för mig närmre frågeställningen för kvällen. Hur gör jag? Vad skall jag göra för att vara en av "the good guys" för min dotter? Vad är en bra pappa, och hur blir jag en sådan?

Eftersom jag är en lat rackare, fuskar jag lite i min frågeställning. Tar den lätta vägen. Jag ser det som en labyrint och börjar vid fel ände. Börjar vid målet och går baklänges, det blir lättare så. En bit kommer jag genom det uppenbara, inte slå dottern och förolämpa henne, behandla henne med respekt och allt sånt helt uppenbart. Det är det lätta. Men sen då? Hur mycket skall jag tjata, hur mycket skall jag be? Skall jag gå min väg ibland, skall jag vara på henne som ett plåster? Hur mycket distans är lagom mycket? Är det sunt att ibland visa sin irritation över något, eller skall man vara en god förebild och sätta på sig en fasad av total behärskelse i alla lägen?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte hur jag skall göra. För det är mitt enda viktiga mål i livet - att vara en bra pappa.

Som ofrivilligt barnlös hinner man tänka mycket på sånt. På barn i allmänhet, men även på många specifika saker kring föräldraskapet och den nya rollen man är på väg att få. Gudarna skall veta att intryck finns att hämta från många ställen, vare sig man vill det eller ej. Det finns män i omgivningen som har synen på föräldraledighet att det sköts efter arbetstid, att föräldraledighet är något för kvinnan i hushållet. Det finns de som tycker att delandet av föräldraledigheten i modellen 50/50 är det enda rätta, och allt annat är en dödssynd. Ironiskt nog slår Spotify just nu över till en ny låt av Chuck Berry, That's None Of Your Business. "Chucken", som far min brukar kalla honom, sjunger karakteristiskt coolt ut "I'm so tired of you all telling me what you think I ought to do, nosenin' into my business when it ain't consernin' you". Kanske är det precis så det är. Jag kanske borde göra som Chucken sjunger och hävda min rätt, det är ingen annans business hur jag och min fru löser detta.
Men det är svårt. Lättare skrivet än gjort i verkligheten. Det finns alltid ett gnagande tvivel inom mig - tänk om jag gör fel? Tänk om jag gör fel gällande ledighet, gällande synen på skolgången, gällande allt? Om jag hade kval för andra saker i livet, bleknar allting tusenfalt när det gäller kvalen inför att vara en bra pappa till min dotter. Jag vill så enormt gärna göra rätt. Det är allt jag vill i livet. Och där kommer nästa kvar - vill jag för mycket? Borde jag slappna av? Sluta granska mig själv och fundera så mycket, bara låta det ske?

En gång för ett antal år sedan diskuterade jag jämställdhet på nätet. Det är ett jätteintressant ämne, det berör oss alla. Jag minns inte exakt hur diskussionerna gick, men jag vet att jag gärna ifrågasätter den världsbild som stundtals dyker upp som dikterar att det mesta som är fel i samhället är mäns fel, och att alla män bär ett kollektivt ansvar. I vart fall, jag fick en kommentar från en deltagare som uppenbart tyckte illa om mitt ifrågasättande. "Jag hoppas att du aldrig får en dotter!". Det var länge sedan, och det var bara ord av en arg person som inte kände mig det allra minsta. Det var ord som yttrades precis som en mobbare säger fula ord i skolan till folk. Men de sitter fortfarande kvar, etsade fast i mig. Någon, någonstans tycker att jag är olämplig som pappa till en dotter. Precis som mobbaren i grundskolan vars ord grävde sig in i kroppen och grep tag i själen mot din vilja, sitter de orden fortfarande kvar efter att åren passerat. Jag borde släppa det, men vid några enstaka tillfällen när jag sett eller tänkt på min dotter kommer orden upp i huvudet igen, och så tänker jag att "någon tycker detta är dåligt. Tänk om hon har rätt?".

Jag vet. Jag borde inte lyssna på de tankarna. Det är trams. En förolämpning, ord som yttrats i vredesmod och oförstånd av någon med en alldeles för snäv världsbild. Men likväl, det har varit svårt att skaka av sig orden.

Efter precis en månad hemma från Colombia faller sig rollen som pappa mer och mer naturlig. Det är det bästa som hänt, utan att något tillnärmelsevis kan mäta sig med det. Den här drygt meterlånga flickan som väger ungefär som en fullpackad ryggsäck har förändrat hela min värld. Hon får mig att klara mer, se annorlunda på allting, hon får mig att omvärdera allt jag tänker och känner. Inget är längre sig likt, och det är jag evinnerligt glad för.
Det är morgonrutiner och kvällsrutiner. Vi delar lika, visar att vi kan bägge två. Det är fortfarande lite lättare att acceptera mamma i många lägen, men pappa funkar oftast rätt bra. Det har varit en kamp i motvind, men för en så god sak att vi gärna kämpar. Något jag ibland funderar över är hur det vore om jag slutade kämpa. Lät min fru ta allt som vår dotter inte vill att jag skall göra. Skulle det spela någon roll? Hade vår relation förändrats alls, eller spelar det ingen roll? Vem vet. Jag struntar egentligen i vilket, jag kämpar på ändå. Det blir ett samspel mellan mig och henne som jag inbillar mig bygger närhet. Hittills har det lett till positiva resultat iallafall, och skönt är ju det.

En intressant sak i sammanhanget, bland tankarna om vad som gör en bra pappa, är hur vi värderar papporna i relation till mammorna. Hur värderas mina insatser gentemot min frus insatser? Är mina handlingar värda samma som hennes? Då menar jag inte hur vår dotter ser det, utan hur vi vuxna ser det. Och jag tror att det skiljer sig väldigt mycket åt. För mig är det lättare att få ryggdunkningar och omnämningar som en bra förälder. Jag tror faktiskt det, jag tror att ribban är lägre för män. Om jag som man leker med vårt barn, fixar ett par mellanmål och är allmänt närvarande är det lättare för mig att få höra att jag är en bra pappa. Kvinnan då? Frun, mamman? Krävs det lika mycket eller lite, eller krävs det mer för henne att få den där "men oj vad du är bra"-kommentaren? Ses det som en självklarhet att hon fixar frukost, tvättar och viker och tar fram nya kläder? Plockar undan leksakerna och sorterar in dem, håller koll på alla läkartider och födelsedagar och planerar middagar och ser till att vi kommer i tid? Om hon gör allt det, och mannen gör avsevärt mindre men ändå får medalj för sina insatser, borde inte kvinnan bli upphöjd till skyarna som någon slags supermänniska? Som vanligt - jag vet inte. Kanske är det jag som är totalt fel ute i tankarna.

När många andra räknade kilon och midjemått och avlade nyårslöften om att äta bättre och träna mer, hade jag bara ett nyårslöfte. Det var stort, kändes övermäktigt men också otroligt viktigt. Mitt enda nyårslöfte, nu ett stående för varje år framöver i resten av mitt liv, var att vara en så bra pappa jag kan till vår dotter. Att alltid göra ett moget övervägande och försöka fatta rätt beslut när det gäller henne. Behandla henne väl, vara rättvis. Inte dalta, inte curla, inte åsidosätta henne. Se henne för den hon är, respektera henne och uppmuntra henne. Vara pedagogisk, vara rolig. Men hur mycket av varje skall jag applicera för bästa resultat? Hur mycket är för mycket, eller för lite, eller rätt mängd men vid fel tidpunkt? Finns det ett svar på det?

När jag jobbat klart för dagen satt jag i hennes rum, på heltäckningsmattan som hon spridit ut en brokig blandning av små plast- och porslinskoppar på. Det var någon slags tebjudning, i alla koppar låg det mynt vi tagit med hem från Colombia. Där satt jag på golvet. Hon hade ryggen mot mig och låtsades diska en bricka. Jag hör Bob Dylans raspiga stämma sjunga "Don't think twice, it's alright" ur högtalaren. Där satt jag jag, i mina mjukisbyxor och hade tebjudning med min dotter. Bob Dylan sade att allt var okej. Som så ofta nu för tiden blev det lite fuktigt i ögonen. Antingen har vår dotter en underlig doft som hon bara delar med nyskuren lök som gör att jag gråter en skvätt ovanligt lätt i hennes närhet, eller så har hennes intåg i våra liv gjort att jag blivit en liten smula mer blödig. Förmodligen det sistnämnda.

Vad gör en till en bra pappa? Hur gör man, hur blir man en sån? Som sagt, jag vet inte. Jag har verkligen ingen aning. Jag skall fortsätta fundera, se om jag kommer på något svar. Tills dess fortsätter jag att gå på tebjudningar och låta henne hoppa runt på mina axlar. Kanske kommer svaret till mig så småningom.

2 Comments

Första stapplande stegen...

10/2/2014

4 Comments

 
Efter att ha varit hemma i Sverige i fyra veckor (på dagen, idag) har intrycken från Colombia börjat blekna en smula. Känslan av tacksamhet över rinnande drickbart vatten med bra vattentryck är mer och mer avlägset för var dag som går. Det känns som om det vore igår som vi gick igenom tullen på Landvetters flygplats, samtidigt känns det som en halv livstid sedan. Nästan ett dygns resa lämnar sina spår i minnet, men sinnena bombarderas av intryck här hemma också. Vakna, frukost, förmiddagar som flyger förbi. Lunch, diskmaskin, läkarbesök, middag, vänner. Avkoppling. Allt detta med en femåring vars högsta mål är att inte sitta still mer än fem sekunder. Det händer något hela tiden. 

Jag har börjat jobba igen, förvisso bara på halvtid, men plötsligt är det en massa annat man skall tänka på. Tiden går, på tok för fort skall tilläggas. Att fortsätta blogga har länge varit ett mål men det är först nu det blir verklighet.

Nå, vad handlar detta om då. På www.cotor.se (Colombia Tur och Retur) skrev jag om Colombia under vår vistelse där. Från förberedelser till hemkomst. Den bloggen började som en enkel reseblogg men fick sitt eget liv. Mitt skrivbehov stillades, det blev en terapeutisk verkan på samma gång. Från att ha fokus på resebilder och allmänna betraktelser kring resa, mat och boende kom innehållet på sidan att fyllas av väldigt personliga tankar. Min glädje och sorg lades ut till allmän beskådan. Det var nervöst, men det var ju mest för mig själv tänkte jag. Plötsligt var det en och två som läste, sen många fler. Jag fick mail från folk jag inte hade en aning om vem de var. Totala främlingar som öppnade sitt hjärta till mig på samma vis som jag gjort till dem. Tack, alla ni som hörde av er. Vi står aldrig ensamma.

Nu är www.cotor.se ett avslutat kapitel. Sidan finns kvar, men eftersom vi genomfört både "Tur" och "Retur" finns det inte mer att säga om det. Behovet att skriva finns kvar, och med många positiva reaktioner beslöt jag att starta en ny blogg. Det finns många tankar och funderingar som vill ventileras, detta får bli platsen att göra det på.

Nytt på denna sajten är något som inte fanns på den förra, nämligen möjligheten att lämna en kommentar. Av integritetsskäl blir inställningen att de granskas innan publicering. Alla tankar, alla förslag, all feedback välkomnas, men utan någon som helst granskning finns risken att något olyckligt slinker igenom.

Cotor.se gick från allmäninriktad till personlig på kort tid. Än mer blir jag fokuserad på min egen personliga uppfattning på denna bloggen. Det finns inga resebilder att visa. Inga måltider, inga flygplan. Bara en vardag med en femårig dotter och en ny roll som pappa. Vår dotter är centrum i våra liv, nu och för alltid, men här är målet att emellanåt lyfta blicken från det enskilda föräldraskapet och ta en titt på andra närbesläktade ämnen. Låter det flummigt? Rent konkret då, vad svamlar du om egentligen?

Jo. Jag skall förklara. Det finns en liten gul anteckningsbok inköpt på flygplatsen i Bogotá. Där har jag skrivit ned idéer som dykt upp. Ett exempel är det här med att vara pappa. Att vara förälder i allmänhet, och mer specifikt fadersrollen. För jag är ju det nu, en pappa. Någons far. Det är ett ämne jag ägnat väldigt mycket tanke och tänkte ta upp i den här bloggen. Hur ser vi på pappornas roll? Hur ser jag på mig själv som pappa? Vilka ambitioner har jag, vilka rädslor har jag inför min nya roll?

Det får bli nästa inlägg, förhoppningsvis inom någon dag eller två. Välkommen att läsa om du vill.
4 Comments

    Vem..?

    Pappa till en sjuårig flicka från Colombia. Bloggade om adoptionsresan på cotor.se och fortsätter här att reflektera kring föräldraskapets olika sidor.

    Arkiv

    May 2016
    April 2016
    March 2016
    February 2016
    January 2016
    December 2015
    November 2015
    October 2015
    August 2015
    July 2015
    June 2015
    May 2015
    April 2015
    March 2015
    February 2015
    January 2015
    December 2014
    November 2014
    October 2014
    September 2014
    August 2014
    July 2014
    June 2014
    May 2014
    April 2014
    March 2014
    February 2014

    RSS Feed

Powered by Create your own unique website with customizable templates.