Den där klyschan man hör från föräldrar, "åhh vi vet inte vad vi gjorde av allt tid innan!", den stämmer. Ack så väl den stämmer.
Nu är det den 25 februari. Vi landade i Sverige för ett litet tag sedan, men det lilla taget var ju den 13 januari. Sex veckor sedan. Om bara fyra och en halv vecka har vi varit hemma i Sverige lika länge som vi var i Colombia. Jag fruktar att den tiden skall blekna, försvinna i glömska, men kommer göra allt som går för att undvika det. Exempelvis satsa på colombianska maträtter, colombiansk musik och kanske ha på mig en av alla fotbollströjor jag köpte på mig under vår vistelse.
Men det här med tid. Den har en märklig effekt att rusa iväg i ett hisnande tempo. Säger jag som trettioettåring. Kom igen om ytterligare trettio år, kanske någon tänker. Och säkert befogat. Men nu är jag här och vet inget annat, så min relativa ungdomliga naivitet får mig att känna att tiden nästan springer ifrån mig. Då och då tänker jag på vad jag fyllde tiden med förr, innan jag blev pappa. Idag tycks varenda kvart av dagen fyllas av något, den där slötiden man hade förr är så gott som bortsopad.
Om inte klockan ställs på morgonen, väcks vi ofta av en pigg dam någonstans mellan sju och halv åtta på morgonen. Från och med då är det full rulle till läggdags runt åtta på kvällen. Visst, det är inte samma typ av "full rulle" som en ensamstående trebarnsmamma upplever, men för oss som är vana att göra precis vad vi vill, när vi vill, blir detta en rejäl omställning. Dagarna fylls av göromål, vi skall fixa mat och duka undan och fixa mellanmål och truga för att mellanmålet som vanligtvis gillas nu är äckligt. Sen är det dags att hälla ut leksaker på golvet och sortera dem och bädda ner dem och städa undan dem och ta fram pusslet och lägga det och byta mot målarboken. Oj, lunch! Klart, efteråt får vi ta en promenad eller leka lite i trädgården. Tjocka kläder, vantar, stövlar på små fötter som hittar vattenpölar att hoppa i. Nähä, är klockan så mycket! Dags för mellanmål. Duka undan, fram med kritor eller tuschpennor. Emellan lekstunderna är vi nybörjarvuxna och sitter några minuter med telefonen och kollar av senaste nytt. Lite mer lek, sen är det dags att tänka på middagen. Plocka ur diskmaskinen, starta en tvättmaskin, hänga tvätten, fylla diskmaskinen, rulla ned rullgardinen och lysa lite med ficklampa. Innan man vet ordet av är det dags att ta upp en gammal klassiker - "nu är det snart dags att göra sig i ordning för kvällen gumman" och alla protester som oftast följer.
Låter det fullt normalt? Ja, det är det ju också. Det är i stort sett samma rutiner varje dag. Och det behöver vi nog alla tre. Jag som pappa, P som mamma och Sockret som nybliven dotter i en svensk familj. Vi är alla behjälpta av ett lite inrutat liv, förutsägbart och stabilt.
När den lilla damens ögon slutit sig för kvällen och de små snarkningarna börjat ljuda börjar nedräkningen till vår egen läggningstid några timmar senare. Dessförinnan kan man dela in kvällens tid i två kategorier. Det man vill göra, och det man behöver göra. Den ena delen är klart roligare än den andra. På "behöver"-listan kan man hitta kul grejer som att plocka undan saker som dragits fram under dagen, städa undan, ta hand om hushållet i allmänhet. Nu får vi faktiskt gjort det mesta under dagtid, men en del saker kan ju släpa efter. Sen kommer "vilja göra"-listan som är roligare. Se den där filmen, kolla ikapp på en serie, spela något spel. Antingen gör vi det tillsammans, eller var och en för sig. Man vill kanske hinna blogga, svara på några mail, betala räkningar eller något annat som kräver en stunds koncentration. Helt plötsligt är klockan lite för sent. Den där odefinerade timman som skriker åt en att man inte kommer få sova riktigt så mycket som man skulle behöva eller vilja.
Det fanns så många ambitioner, önskemål och visioner för framtider. Saker man skulle göra och åstadkomma, hinna med, klara av. När skall det ske, är det tänkt? På de tre-fyra timmar per kväll vi har till vårt förfogande? Ja, exempelvis. För så ser verkligheten ut. Vi har inte skaffat barn för att förverkliga oss själva genom storslagna projekt i vardagen. Vi har blivit föräldrar med vetskapen om att våra egna intressen och ambitioner eventuellt kan stryka på foten. De blir nedprioriterade, och det med god anledning. Hon går först. Vi är väldigt noga med att förbli oss själva ändå, att bevara oss själva som individer. Jag kan ha svårt för när någon blir fullkomligt uppslukad i föräldraskapet till den grad att inget annat existerar. När man inte är sig själv, utan bara någons pappa eller mamma. När den egna personligheten fullkomligt försvinner, endast barnen finns. Det tror jag kan vara farligt, både för sig själv och i förhållandet med sin partner. Jag har kvar mitt intresse för fotografering, för musik och film, jag har kvar mina åsikter och tankar även om jag är pappa. Nåja, ett sidospår.
Nu låter det kanske som att vi spenderar våra dagar som livegna betjänter åt den femåriga drottningen. Det är inte riktigt sanningen. I skrivande stund sitter jag vid köksbordet och skriver på den bärbara datorn. Lilltösen sitter bredvid med uppdukad leksaksservis. En upp och nedvänd plastlåda blir plötsligt en leksaksspis efter att P ritat dit plattor på toppen och vred på sidan. De små, små kopparna har lite, lite vatten i sig och det bjuds på allehanda godheter. Skriva några meningar, tacka och ta emot god soppa, säga hur gott det är, skriva lite till. Det går att ringa telefonsamtal även när man har barn. Livet rullar på ändå, det blir bara lite fler avbrott.
Jag är bortskämd med möjligheten att kunna jobba hemifrån mycket. Möjligheten att planera mitt arbete själv innebär att jag kan vara närvarande hemma, utan att för den sakens skull sitta på golvet och leka med Lego precis hela dagen. Men det är en riktig lyx i livet att kunna busa en kvart på lunchen, och krama om sin dotter ett par gånger på dagen i största allmänhet. Hon accepterar och respekterar att pappa jobbar när jag stänger in mig i arbetsrummet. Den möjligheten skulle jag inte vilja byta bort mot något i världen.
Som sagt, vad gjorde jag innan jag blev pappa egentligen? Kortfattat är svaret - inget viktigt. Det blev många fler filmer, datorspel, serier och annat som fyllde tiden när dagens göromål var avklarade. Min tid var en evig väntan, ett tomrum som skulle fyllas. En stark känsla av meningslöshet låg över både vardag- och helgkvällar när jag mest flummat bort timmarna innan läggdags. Emellanåt kom något intressant projekt att ägna tiden åt, men sanningen är att de flesta lediga timmar kändes väldigt meningslösa. Till och med semestern kändes som en tom transportsträcka.
Det är över nu. Det finns en ny mening med tiden, med livet i allmänhet. Den lediga tid som var omöjlig att riktigt njuta av tidigare för den fanns i så stort överflöd, är nu ovärderlig. Dagarna med Sockret är fantastiska, och de timmar på kvällen som vi ostört kan ägna oss åt nyttigheter, förströelse eller allmän nonsens är så mycket mer värda nu. Visst går tiden dubbelt så fort nu som innan jag blev pappa, men varje dag är fylld med mening, det finns ett värde i varje passerad timme. I valet mellan de två så tar jag alla gånger hellre ett snabbspolat liv med mening, hellre än ett långsammare liv där man har fullt upp att fyllla ett tomrum.
Nu är det den 25 februari. Vi landade i Sverige för ett litet tag sedan, men det lilla taget var ju den 13 januari. Sex veckor sedan. Om bara fyra och en halv vecka har vi varit hemma i Sverige lika länge som vi var i Colombia. Jag fruktar att den tiden skall blekna, försvinna i glömska, men kommer göra allt som går för att undvika det. Exempelvis satsa på colombianska maträtter, colombiansk musik och kanske ha på mig en av alla fotbollströjor jag köpte på mig under vår vistelse.
Men det här med tid. Den har en märklig effekt att rusa iväg i ett hisnande tempo. Säger jag som trettioettåring. Kom igen om ytterligare trettio år, kanske någon tänker. Och säkert befogat. Men nu är jag här och vet inget annat, så min relativa ungdomliga naivitet får mig att känna att tiden nästan springer ifrån mig. Då och då tänker jag på vad jag fyllde tiden med förr, innan jag blev pappa. Idag tycks varenda kvart av dagen fyllas av något, den där slötiden man hade förr är så gott som bortsopad.
Om inte klockan ställs på morgonen, väcks vi ofta av en pigg dam någonstans mellan sju och halv åtta på morgonen. Från och med då är det full rulle till läggdags runt åtta på kvällen. Visst, det är inte samma typ av "full rulle" som en ensamstående trebarnsmamma upplever, men för oss som är vana att göra precis vad vi vill, när vi vill, blir detta en rejäl omställning. Dagarna fylls av göromål, vi skall fixa mat och duka undan och fixa mellanmål och truga för att mellanmålet som vanligtvis gillas nu är äckligt. Sen är det dags att hälla ut leksaker på golvet och sortera dem och bädda ner dem och städa undan dem och ta fram pusslet och lägga det och byta mot målarboken. Oj, lunch! Klart, efteråt får vi ta en promenad eller leka lite i trädgården. Tjocka kläder, vantar, stövlar på små fötter som hittar vattenpölar att hoppa i. Nähä, är klockan så mycket! Dags för mellanmål. Duka undan, fram med kritor eller tuschpennor. Emellan lekstunderna är vi nybörjarvuxna och sitter några minuter med telefonen och kollar av senaste nytt. Lite mer lek, sen är det dags att tänka på middagen. Plocka ur diskmaskinen, starta en tvättmaskin, hänga tvätten, fylla diskmaskinen, rulla ned rullgardinen och lysa lite med ficklampa. Innan man vet ordet av är det dags att ta upp en gammal klassiker - "nu är det snart dags att göra sig i ordning för kvällen gumman" och alla protester som oftast följer.
Låter det fullt normalt? Ja, det är det ju också. Det är i stort sett samma rutiner varje dag. Och det behöver vi nog alla tre. Jag som pappa, P som mamma och Sockret som nybliven dotter i en svensk familj. Vi är alla behjälpta av ett lite inrutat liv, förutsägbart och stabilt.
När den lilla damens ögon slutit sig för kvällen och de små snarkningarna börjat ljuda börjar nedräkningen till vår egen läggningstid några timmar senare. Dessförinnan kan man dela in kvällens tid i två kategorier. Det man vill göra, och det man behöver göra. Den ena delen är klart roligare än den andra. På "behöver"-listan kan man hitta kul grejer som att plocka undan saker som dragits fram under dagen, städa undan, ta hand om hushållet i allmänhet. Nu får vi faktiskt gjort det mesta under dagtid, men en del saker kan ju släpa efter. Sen kommer "vilja göra"-listan som är roligare. Se den där filmen, kolla ikapp på en serie, spela något spel. Antingen gör vi det tillsammans, eller var och en för sig. Man vill kanske hinna blogga, svara på några mail, betala räkningar eller något annat som kräver en stunds koncentration. Helt plötsligt är klockan lite för sent. Den där odefinerade timman som skriker åt en att man inte kommer få sova riktigt så mycket som man skulle behöva eller vilja.
Det fanns så många ambitioner, önskemål och visioner för framtider. Saker man skulle göra och åstadkomma, hinna med, klara av. När skall det ske, är det tänkt? På de tre-fyra timmar per kväll vi har till vårt förfogande? Ja, exempelvis. För så ser verkligheten ut. Vi har inte skaffat barn för att förverkliga oss själva genom storslagna projekt i vardagen. Vi har blivit föräldrar med vetskapen om att våra egna intressen och ambitioner eventuellt kan stryka på foten. De blir nedprioriterade, och det med god anledning. Hon går först. Vi är väldigt noga med att förbli oss själva ändå, att bevara oss själva som individer. Jag kan ha svårt för när någon blir fullkomligt uppslukad i föräldraskapet till den grad att inget annat existerar. När man inte är sig själv, utan bara någons pappa eller mamma. När den egna personligheten fullkomligt försvinner, endast barnen finns. Det tror jag kan vara farligt, både för sig själv och i förhållandet med sin partner. Jag har kvar mitt intresse för fotografering, för musik och film, jag har kvar mina åsikter och tankar även om jag är pappa. Nåja, ett sidospår.
Nu låter det kanske som att vi spenderar våra dagar som livegna betjänter åt den femåriga drottningen. Det är inte riktigt sanningen. I skrivande stund sitter jag vid köksbordet och skriver på den bärbara datorn. Lilltösen sitter bredvid med uppdukad leksaksservis. En upp och nedvänd plastlåda blir plötsligt en leksaksspis efter att P ritat dit plattor på toppen och vred på sidan. De små, små kopparna har lite, lite vatten i sig och det bjuds på allehanda godheter. Skriva några meningar, tacka och ta emot god soppa, säga hur gott det är, skriva lite till. Det går att ringa telefonsamtal även när man har barn. Livet rullar på ändå, det blir bara lite fler avbrott.
Jag är bortskämd med möjligheten att kunna jobba hemifrån mycket. Möjligheten att planera mitt arbete själv innebär att jag kan vara närvarande hemma, utan att för den sakens skull sitta på golvet och leka med Lego precis hela dagen. Men det är en riktig lyx i livet att kunna busa en kvart på lunchen, och krama om sin dotter ett par gånger på dagen i största allmänhet. Hon accepterar och respekterar att pappa jobbar när jag stänger in mig i arbetsrummet. Den möjligheten skulle jag inte vilja byta bort mot något i världen.
Som sagt, vad gjorde jag innan jag blev pappa egentligen? Kortfattat är svaret - inget viktigt. Det blev många fler filmer, datorspel, serier och annat som fyllde tiden när dagens göromål var avklarade. Min tid var en evig väntan, ett tomrum som skulle fyllas. En stark känsla av meningslöshet låg över både vardag- och helgkvällar när jag mest flummat bort timmarna innan läggdags. Emellanåt kom något intressant projekt att ägna tiden åt, men sanningen är att de flesta lediga timmar kändes väldigt meningslösa. Till och med semestern kändes som en tom transportsträcka.
Det är över nu. Det finns en ny mening med tiden, med livet i allmänhet. Den lediga tid som var omöjlig att riktigt njuta av tidigare för den fanns i så stort överflöd, är nu ovärderlig. Dagarna med Sockret är fantastiska, och de timmar på kvällen som vi ostört kan ägna oss åt nyttigheter, förströelse eller allmän nonsens är så mycket mer värda nu. Visst går tiden dubbelt så fort nu som innan jag blev pappa, men varje dag är fylld med mening, det finns ett värde i varje passerad timme. I valet mellan de två så tar jag alla gånger hellre ett snabbspolat liv med mening, hellre än ett långsammare liv där man har fullt upp att fyllla ett tomrum.
RSS Feed
