Blog Archives

Om sakernas förgänglighet

25/7/2014

Det finns saker man inte vill tänka på. Faktum som kan vara oundvikliga, men man skjuter bortom sig. Vägrar beakta. Utelämnar från ekvationen. Idag har jag haft sådana tankar. Det bästa sättet att hantera dem är att försöka få ned dem på pränt.

Tänk om jag inte är pappa för alltid. Tänk om det är så att jag inte har ett långt liv av faderskap framför mig. Hur skall jag förhålla mig inför de tankarna? Vissa är hemska, vissa är... mindre hemska.

Jag och P är trygghetsmänniskor. Vi åker inte iväg på festivaler och bor i leriga tält, bland ölburkar och dreadlocks. Ingen av oss är lockade av backpackerliv i Sydostasien, fallskärmshoppning eller något annat som innefattar ett för oss obekvämt mått av osäkerhet. För mig har det alltid varit viktigt att ha åtminstone två av Maslows totalt fem trappsteg att stå på. Jag gillar att veta var jag skall sova på natten och när jag skall äta nästa gång. Folk frågar mig varför jag inte dricker, om jag är nykterist. Nej, det är jag inte. Men om jag är borta så är det en trygghetsfråga att kunna sätta mig i bilen och köra hem. Som jag gjorde när jag var på konferens och julfest tre timmar hemifrån och P får feber på kvällen. Halv elva på kvällen säger hon per telefon att "det går säkert bra om jag får sova, jag är lite yr bara". Det tog inte lång tid innan jag satt i bilen och var på väg hem. Hade jag gjort som alla andra och tagit ett par öl eller några glas vin, hade min kväll bara slutat med osäkerhet och ångest över att inte finnas där för min fru. Skall jag vara ute och roa mig och hon ligga hemma i feber och vara yr? Inte helt rimligt. Tryggheten som följer med den nyktra rörligheten väger oerhört mycket tyngre än ett par öl.

Vi har tänkt på det värsta. Pratat om att skriva "vita arkivet" om det otänkbara skulle hända. Vi har livförsäkringar som tryggar den andres boende i huset om en av oss går bort. Vi säger alltid "kör försiktigt" till varandra. Vi älskar livet, särskilt nu som föräldrar, men vi är också rädda om det. Det finns en varm omfamning i den trygghet man får av att gardera sig. Några extra värmeljus i händelse av strömavbrott, startkablar och bogserlina i bilen om man blir stående någonstans.

Jag har tackat nej till potentiellt lönsamma lönevillkor till förmån för tryggheten. Jag vill veta vad jag har och inte har i livet, för att kunna planera därefter. Jag har inte bara mig själv att tänka på, jag har min familj att svara inför. Just därför är det smärtsamt att tänka sig att det viktigaste jag har i livet, mitt föräldraskap, skulle kunna vara ändligt.

Det finns en mängd scenarion som snurrat i skallen. Det första är det fall där Sockret väljer att jag inte längre skall vara hennes pappa. Visst låter det hårt, det gör det. Men möjligheten finns att dagen kommer. Eller risken. Jag vet inte riktigt vilket ord som passar bäst.
Tänk er följande scenario. Om femton år är hon tjugo. Hon har grunnat och funderat länge över sin bakgrund, sin identitet. Kanske är hon trots våra allra bästa insatser djupt besviken över faktumet att hon är adopterad. Adoption är inte en fråga som egentligen skall behandlas med uteslutande gullighet, det finns flera fall där de barn som adopteras med goda intentioner faktiskt inte mår bra under sin uppväxt. Gåvan att ha en familj kan bli en blytung tyngd att bära. Så skulle det kunna bli även för vår dotter. Kanske känner hon någon dag att vi är C och P, men inte pappa och inte mamma. Tack för den här tiden, men nu skall jag återgå till mina rötter. Med allt vad det innebär.

Är det en risk? Eller en möjlighet? Ja, om hon vid något tillfälle upplever att hon mår bäst av att flytta till Colombia och leva sitt liv uteslutande som Colombian, och avsluta förälder-barn-relationen med sina svenska föräldrar... då får vi stötta henne i det. Så länge man kan känna att hon inte fattar beslut av fel anledningar, beslut som riskerar att bli skadliga för henne själv, så får vi stötta henne i det hon tar för sig. En klok person sade till mig för ett tag sen att "det är förälderns uppgift att älska och stötta barnen, även när man inte håller med om besluten". Naturligtvis finns det undantag även till den regeln, men generellt sett är det en universell sanning. Vill du plugga konst och inte juridik? Har du tänkt igenom det ordentligt? Okej, bra. Vill du ta dina ägodelar och flytta till en annan kontinent? Har du tänkt igenom det ordentligt? Okej, bra. Vem är vi att styra hennes liv? Vi äger henne inte. Vi, eller närmre jag, måste ställa in mig på det faktumet att det kan komma en dag när jag får packa ihop min pappatitel i en liten låda. Det blir i så fall den bästa lådan jag har, som skall stå väl synligt i mitt vitrinskåp. Om jag så bara har Sockret till låns, så är det ändå den bästa tid i mitt liv. Vad hon än tar sig för så kommer hon alltid att ha min ovillkorliga kärlek. Med eller utan pappatitel.

Runtom mig ser jag många tråkigheter. Skilsmässor, separationer. Bråk. För ett antal år sedan var det giftermålen som duggade tätt. I samma veva kändes det som att nästintill varenda kotte i bekantskapen blev förälder. Vissa för andra, eller till och med tredje gången. Åren går. Somliga är eviga singlar, somliga avverkar partner efter partner. Men så har man kommit in i en annan fas - separationsfasen. Stabila par som man verkligen kunde se en gemensam framtid hos, de skall gå isär. Han skall flytta, hon har fått nog, de har vuxit ifrån varandra, någon hade varit otrogen. Massvis av anledningar. Den senaste tiden har det varit flera sådana tråkigheter. Somliga hur lugna som helst, somliga stormiga. Sällan är parterna ense. I vissa fall används barnen som murbräcka, som hävarm gentemot partnern som man bara måste får rätt mot. Inte rätt som i rättvisa, inte rätt som i barnens bästa, utan rätt som i "min rätt att vinna". Det är det sorgligaste av allt. För barn ser. Barn hör, och barn känner. Framför allt så minns barn mer än vi ofta tror.

Det är ett ämne som dyker upp förhållandevis ofta här hemma. Det om separation, skilsmässa och bråk. Inte för att någon av oss vill det eller känner ett behov, men för att verkligheten inte alltid är perfekt. Jag vill inte tänka för mycket på det, men vi är bägge överens om att vi kanske en dag går skilda vägar. Av en eller annan anledning. Vi hoppas så innerligt på motsatsen, att vi är ett av de fåtal par som faktiskt hänger ihop. Som håller samman, år efter år. Rider ut stormar, har dåliga perioder och lyckas studsa tillbaka. Undantaget som bekräftar regeln, på något vis. Det är ett ämne vi tar upp på samma vis som vi pratar om husförsäkring. Ingen av oss planerar att huset skall brinna ned, men det kan ändå vara vettigt att tänka tanken någon gång. Placera ut ett par brandvarnare, en brandsläckare eller två kanske. Och i de tankarna så tänker jag på de män jag känner som inte har så mycket kontakt med sina barn. Vissa förvägras den av barnens mamma, vissa pappor vill inte ha så mycket kontakt med sina barn. Det är den värsta sortens pappor i mina ögon. De som prioriterar bort sina barn från tidigare förhållande när de får barn med en ny partner. Kvar står det barn som känner sig som andrahandssortering. Som någon som får existera på nåder. Och någonstans i allt detta kan man dra paralleller till adoption, att det finns de barn som i vuxen ålder får djupa existentiella sår kring de här frågorna. Hur det än är, så är jag och P helt ense i det att om vi någon gång skulle separera, vilket vi absolut inte vill, så måste Sockret gå absolut först. Det skall inte bråkas, inte stökas kring henne.

Men ändå. Trots allt så grunnar jag och tänker. Tänk om jag någon dag plötsligt inte skall vara hennes pappa längre. Kan det vara så illa? Hur i hela världen skulle jag kunna hantera det? Många funderingar, svåra att besvara. Men en och annan ljusglimt i resonemanget också. För jag kom på en sak idag. Jag kanske inte är den bästa pappan i världen för henne, men jag är den pappa hon har.

Lät det konstigt? Låt mig förklara. Det finns över 7 miljarder människor på planeten. Det är 7 000 000 000 människor. I runda slängar hälften är av manligt kön. Ett urval av män i rimlig ålder att vara pappa till en femårig flicka... ja, det blir stort. Många, många miljoner män. Och så står jag här och skall vara pappa. Jag som inte ens hittar bilnycklarna hälften av gångerna jag skall iväg.
Statistiskt sett finns det säkert mängder av killar och män som skulle göra mitt jobb mycket bättre än vad jag själv gör. Någon som är roligare, tålmodigare, påhittigare, mer energisk, mer pedagogisk... eller allting samtidigt. För så är det ju, det är bara att erkänna. Någonstans därute i nattmörkret ruvar det hemska män som är bättre pappor än vad jag är. På samma vis som att Ryan Gosling och George Clooney finns där ute någonstans. Och här sitter jag med min bonnabränna och skall föreställa en äkta man till P.

Men! Trots dessa mängder av superkvalificerade farsor så är det mig som Sockret kommer att peta på imorgon bitti. Det är jag som är pappan som skall vakna. Det är mina axlar hon vill rida på när hon är trött i benen. Eller bara lite lat. Det är jag som duger när inte mamma gör det, och vice versa. Jag är här. Det är jag och hon som har ett osynligt band mellan oss. Det band vi gemensamt vävt sedan den femte november i fjol, och fortsätter att väva på. Skulle nu händelsevis Den Perfekta Pappan dyka upp, så vore det inte en bra idé att han skulle ta över. Han känner inte Sockret, det gör jag. Jag vet att hon helst vill dricka den mer lösflytande drickyoghurten i den lilla muggen och använda den lilla skeden. Jag vet att gosedjuret Tigern skall följa med överallt, och att Hunden oftast är ledsen och behöver lite tröst. Jag kan det. Jag kan henne. Så gott det går efter dessa månader tillsammans. Och så länge jag är här, måste jag göra mitt bästa för att ge henne en trygghet i vardagen. En meningsfull, rolig och kärleksfull trygghet.

0 Comments

Sex månader i sverige

14/7/2014

1 Comment

För sex månader sedan (nåja, nära nog, den 13 var det prick sex månader sedan) landade vi på Landvetters flygplats. Vi var trötta, snurriga i skallen av en lång resa med alldeles för lite sömn. I snart ett dygn hade vi hållit igång, och femåringen med oss var inget undantag från tröttheten.

Två av oss tre kände en lättnad - äntligen hemma. Efter tio veckor i Colombia var vi äntligen tillbaka i Sverige. Vilken resa det hade varit, vilket äventyr. Nu var vi tillbaka i landet vi kände, det organiserade och trygga land där alla talade vårt språk. Där ordning och reda styr, men även tystnaden. Det finns en kyla i Sverige som märks även under de varmaste sommarmånaderna. Sverige bjuder på en saklighet, en professionalitet och behärskning som Colombia inte har. Colombia har däremot inte så långt avstånd mellan personerna, både bokstavligt och bildligt talat. Colombia bjuder på musik i princip över allt, i princip dygnet runt.

Vi fick ett andra hemland. Det är vi för evigt tacksamma. Vi skulle absolut kunna tänka oss att flytta dit någon gång. I de funderingarna får man räkna bort vänner och rutiner och svenskt godis, man får koncentrera sig på det som finns istället. Sannolikheten att vi flyttar till Colombia i framtiden är väl i ärlighetens namn ganska liten, men det är alltid roligt att fantisera.

Nåväl, strunt i det nu, tillbaks till den där dagen i januari. För två av oss tre var det som sagt en lättnad. Men för den tredje i vår skara? För femåringen? Vad tyckte och tänkte Sockret? Jättebra fråga. Hon var dämpad, minst lika trött som vi var. Ändå tålmodig vid bagagehämtningen. I hallen där vi väntade var det svalt och rent. I ena hörnet stod i Volvo V60 och glänste. Vid utgången mot den stora hallen fanns ett gäng tulltjänstemän som inspekterade oss med vana ögon. En av dem tog en runda med hunden i hallen när vi väntade på väskorna.

Vad kan ha rört sig i hennes huvud i den stunden? Hon hade varit med oss så pass länge att vi hade fått ett ganska tajt band med varandra. Det märktes att hon litade på oss - men givetvis undrade hon. Efter allt vi berättat om flygresan, Sverige, de som skall möta oss vid flyget, huset, katterna och hönorna... hur känns det när man faktiskt ser allt på riktigt?
För henne var det också att komma hem, men till ett hem hon aldrig känt till. Nu började vårt nya liv, som föräldrar, som familj, och för henne som nybliven svensk.

När jag nu tänker tillbaka på den dagen i januari, känns det som en evighet sedan. Och även som om det vore i förra veckan. Avresan från Landvetter i oktober i fjol känns som två-tre månader sedan. Den långa tid vi tillbringade i Colombia känns nu nästan som en blinkning. De sex månaderna i Sverige kom och gick både blixtsnabbt och i precis lagom takt. Det är en märklig sammanblandning av tidsbegrepp. Vi har hunnit med så mycket, och så lite. Vi har varit stressade och ändå fått så lite gjort. Mycket åstadkommit och ännu mer tillagt till listan.

Vi har förändrats som personer och som familj. Vi har upptäckt en massa saker med varandra och oss själva, mycket positivt och en del negativt. Naturligtvis undrar nu alla vad det är för negativa saker. Jag kan bara tala för mig själv, så det kommer jag att göra.

Jag blir frustrerad lättare än vad jag skulle önska. Det är ett ämne jag berört innan, ett par gånger tror jag till och med. Jag kan känna att min stubin är kortare än vad jag önskar. Det är absolut inte några problem eller något oroväckande, men jag skulle önska att jag vore den orubbliga pelaren av stabilitet som aldrig tappar tålamodet. Så är det inte. När sanden i tålamodets timglas runnit ned och jag blir frustrerad på situationen så händer inte så mycket egentligen. Det skriks och gapas inte, det smälls inte i några dörrar. Jag kan avlägsna mig från situationen och muttra en liten stund, och sedan återvända. P kliver in och täcker för mig under den korta stund jag är borta. Jag gör samma för henne när hennes bägare rinner över. Och så är det tydligen att vara förälder, har jag sent omsider förstått. Barn har visst en tendens att driva föräldrarna sina till ett milt vansinne emellanåt. Kombinera det med en förväntning man ställer på sig själv som kanske är lite för hög (vadå, är perfektion verkligen för mycket att begära?) så blir frustration den enda rimliga utgången.

Vi har bägge ställt väldigt höga krav på oss själva som föräldrar. Mycket av det kommer av en inre önskan att det skall bli så bra som möjligt. Vi har ställt kraven på oss själva för att vi verkligen vill bli föräldrar, att det har varit våra livs mål. Sen tillkommer faktumet att vi fått vänta väldigt länge på det, vi har fått längta och sukta efter föräldraskapet. Då skäller samvetet på en när man väl blir frustrerad i en föräldrasituation "jaha! Nu är du ju förälder, hur vågar du göra annat än att sväva på små rosa moln varenda vaken minut på dygnet?".

Jag börjar med det negativa för att ge någon slags rättvis och balanserad bild. Föräldraskapet är tvivelsutan det absolut bästa jag varit med om. Inget annat går upp mot det, det finns inga andra upplevelser som kommit nära. Men det är inte bara glass och ballonger. Ibland kommer det stunder då man skulle vilja pausa tiden i några minuter och bara pusta ut. Det ger ofantligt mycket att vara förälder, men det kräver också mycket av en. Att låtsas något annat är bara att ljuga.

Det positiva överväger som sagt, med väldigt god marginal. Låt oss tala om det istället.

Jag har blivit en bättre människa. Det har jag mina två tjejer, P och Sockret för. Sockret har lärt mig väldigt mycket om mig själv, hon har öppnat upp för nya känslor som jag inte visste fanns. Nog hade jag tänkt på hur det skulle bli att vara förälder, med att få känna de känslorna på riktigt är något unikt. Det är för det mesta små saker. En trevande hand från en sömndrucken femåring med halvöppna ögon. Blicken som kommer när hon klarat något nytt för första gången. Den allt stabilare självkänslan inför att få ett språk och kunna uttrycka sig, att lägga pussel med omvärlden och teckenspråket och sedan omsätta det till ett riktigt språk, det är obetalbart. Föräldraskapet är unikt i sin karaktär, du är som förälder direkt och ytterst ansvarig för en annan människas välbefinnande. Det är ett ansvar som både förpliktigar och belönar. Sköter du dina plikter väl får du hundrafalt i retur.
Jag har fått lära mig ha tålamod i nya situationer, lära mig se världen utifrån en femårings perspektiv. Det är en fantastisk värld, en skrämmande värld, en underbar värld.

P har också gjort mig till en bättre människa. Den resan börjar för många år sedan, men vad jag tänker på är att hon gått före mig på vägen mot barn och hållit mig i handen. När jag i förstone avvisade idén med adoption så väntade hon in mig. När jag senare avvisade idén om att adoptera ett barn med särskilt behov (SN) så väntade hon in mig igen. När jag blev chockad inför tanken att adoptera en specifik flicka med särskilt behov, den första flickan vi väntade på från Colombia, eldade hon på mig. Nu eller aldrig. Du kan inte få ett par veckors betänketid, du kan få en kvart!
När frågan väl kom om Sockret, en nyss fyllda fyraåring med hörselnedsättning, hade jag långt mycket lättare för att vara positivt inställd än vad jag hade varit om inte P visat vägen. En SN-adoption var något jag kanske skulle kunna överväga. Eftersom vi fick väldigt lite information så ställde vi in oss på dövhet, vilket visade sig stämma. Mina första ord när vi fick frågan var "hörselnedsättning tror jag inte är några problem, men är hon helt döv så blir jag lite mer nervös..." fick stå tillbaka för ett nyfunnet mod.

Jag har lärt mig att jag klarar mer än vad jag tror. Men det är inget jag gör ensam, det är ett lagarbete. Jag och P kompletterar varandra, stöttar varandra. Utan henne hade jag aldrig vågat mig på detta, och hade således missat en hel fantastisk värld. Jag är mina två tjejer evigt tacksamma, de har gjort mitt liv mycket rikare och bättre än vad jag vågat hoppas på!

Livet ja, det blir inte alltid som man tänkt sig. Det är något jag skrivit många gånger förut, och det är lika sant varje gång. För egen del kan jag konstatera att min vardag ser annorlunda ut än vad jag trott för bara ett fåtal år sedan. Vi har ställt om väldigt mycket för att det skall passa Sockret. Hennes välbefinnande kommer inte bara först, utan även tvåa och trea och fyra och så vidare. Verkar något dåligt för henne så finns det inte med på agendan över huvud taget.
För långa resor, för långa besök, för frekventa besök, inget av detta fungerar så väl för henne. Vi får ta det med moderation. Vi har lärt oss att hantera den frustration som medföljer någon som byter hemmiljö och plötsligt får ett språk att kommunicera med. Lägg därtill att vara ett litet barn, med alla känslor det medför.

Att hantera det innebär nödvändigtvis inte att kontrollera det till fullo. Vi vet hur hon fungerar och vi planerar därefter. Pressar vi henne för mycket så vet vi att det får konsekvenser. När hon tröttnar får vi tackla det på bästa möjliga vis.
Vi har fått höra snacket från folk som inte förstår oss, eller som inte riktigt vill förstå och sätta sig in i situationen. Som nämnts tidigare har detta till och med orsakat en brytning i en relation. Oerhört tråkigt, men vår dotters välbefinnande måste alltid sättas först.

Det finns något i detta jag är lite rädd för, något som kanske är lite oundvikligt. Det är det potentiella utanförskapet. I närområdet finns det ganska många barn, men ibland undrar jag hur många som i förlängningen kommer att bli Sockrets lekkamrater. Kommer förskolegrupperna att dominera intresset för vem som leker med vem, kommer hon att komma bra överens med de andra barnen eller kommer kommunikationen att bli ett problem? Kommer vi, och hon, att ses som annorlunda? Det är vi ju på många vis. Kommer det att hindra något?

Många frågor, många funderingar. Åter igen en oro inför något, mest för att jag bryr mig om henne. Jag har svårt för att ta sådana funderingar med en klackspark och en axelryckning.

När vi först började tala om adoption 2008 var jag väldigt noga med att jag inte ville bli "Adoptivförälder" eller "Adoptivpappa". Jag ville bli förälder, pappa. Punkt slut. Inget annorlunda än någon annan. Men ju längre in i adoptionsplanerna jag kommit, och särskilt nu när adoptionen faktiskt är genomförd, inser jag att min ursprungliga tanke var ganska naiv. Den var oinformerad. Att adoptera ett barn är inte samma sak som att få ett biologiskt barn, i synnerhet inte om du adopterar ett äldre barn. Lägg därtill ett SN, ett på förhand känt speciellt behov, så blir det en annan situation. Det blir inte värre, inte bättre, bara inte samma sak.

Dina referensramar är inte desamma som de flesta andra föräldrars. När det pratas förlossningar och spädbarnstid, de första orden eller de första stegen, kan du sitta där med benen i kors och stirra i fjärran. Du har ingen tillhörighet med de andra i det läget. Att prata om anknytningsproblematik, separationsångest och annat som oftast hör till ett adoptionssamtal (snarare än ett samtal mellan biologiska föräldrar) är något man oftast gör med andra adoptivföräldrar. Där finner man samhörigheten. Alla har fått samma frågor, okunniga men oftast utan illvilja.

Jag är glad att ha sluppit dem. De där ökända frågorna. De goda råden. Åtminstone har jag sluppit de flesta, några har slunkit igenom. Ett par gånger har jag fått höra den beryktade frasen "nu när ni är hemma skall ni se att det blir en graviditet, nu när ni slappnar av". Det finns många exempel på frågor som verkar jättekorkade men egentligen bara är ogenomtänkta. Man får försöka ha överseende. Jag tycker det är mer konstruktivt att helt enkelt bemöta frågan, rikta in den på rätt håll och svara på den.

I allmänhet tycker jag ändå att folk är ganska förstående. Och de som inte är det, säger oftast inte så mycket. Ingen regel utan undantag som sagt, men ändå. Vi har det väldigt bra.
När det gäller Colombia så är det i högsta grad levande för oss alla tre. Det är bilder, flagga, maträtter och filmer därifrån. Vi försöker hålla minnet levande. Det får inte bli reducerat till ett fotoalbum som samlar damm på hyllan, åtminstone tänker vi försöka vårt bästa för att hålla det vid liv.

Vi skall tillbaka till Colombia. Det är ingen diskussion, så är det bara. Om ett antal år hoppas vi kunna adoptera ett syskon till Sockret. Drömmen och det vi siktar på är att kunna adoptera från Colombia igen, och ett dövt barn igen. Det är fullkomligt självklart för oss att göra det valet och vi hoppas kunna göra resan någon gång i framtiden.

Vad framtiden annars bär med sig är svårt att veta. Just nu koncentrerar vi oss på att vara lediga bägge två ett par veckor till, att bygga relationer mellan Sockret och andra barn, att bara existera som familj. Det märks att hon mår bäst när vi är samlade alla tre. Lugnare, stabilare. Det gör lite ont i mig att jag behöver återgå till jobbet om tre veckor. Lyckligtvis har jag ett jobb där jag jobbar en hel del hemifrån, men i början av hösten kommer det att bli många dagar hemifrån. Visst, jag är åter på eftermiddagen, men ändå. I den bästa av världar hade vi kunnat vara hemma alla tre, hela tiden. Men den dagen är vi många tröstlösa Trisskrapningar ifrån. Så småningom har vi tänkt byta av så att jag är hemma på heltid ett tag, men det dröjer ännu.

Livet ja, som inte blev som man tänkte sig. I mitt fall kan jag glatt och stolt säga att det blev mycket bättre än väntat. Det fortsätter att bli bättre hela tiden. Visst, det blir inga utlandssemestrar, inga nya bilar, inget glamouröst liv med festande och skålande. Lyckligtvis lockas jag inte så mycket av något av det. För varje år som går känner jag att jag planterar fötterna djupare ned i myllan jag står i. Visst, jag gillar bilar. Solsemester hade säkert varit jättekul på sitt vis. En fest då och då är roligt. Men jag upplever att det jag gör bygger på en långsiktighet, jag bygger en helt ny stabil grund. Föräldraskapet och adoptionen är något jag inte skulle byta bort mot något annat, det finns inget som kommer närmre det. St Tropez har inget att sätta emot en varm eftermiddag i trädgården, på studsmattan och vid tvåtumsreglarna med skruvdragaren i högsta hugg. Champagnen smakar inte bättre än en kall läsk till en nybakt bulle som intas efter att jag och Sockret varit borta och tittat på hästarna. Vi har letat efter bin bland vitklövern, pratat om vad katterna gör när vi är borta och vi (eller rättare sagt jag) har plockat en bukett blommor som mamma skall få. Och hon skall dåna när hon ser blommorna. Alltid skall man dåna. Det är viktigt, tycker Sockret.

Vi gillar alla olika saker, vi har olika prioriteringar. Efter ett liv där jag upplevt att jag inte riktigt varit jättebra på någonting, vacklat mellan olika identiteter och tillhörigheter, känner jag att vuxenlivet krupit inpå mig på ett mycket behagligt vis. Föräldraskapet och de första sex månader som spenderats i Sverige har gett mig så mycket mer än jag trodde fanns tillgängligt. Ett äldre barn, ett dövt barn, det var två saker jag var livrädd för en gång i tiden. Nu kan jag absolut inte tänka mig något annat, jag ser inga problem med det och jag längtar efter att göra om det igen om turen finns på vår sida.

1 Comment

Ur ett manligt perspektiv

3/7/2014

1 Comment

Något som förvånar mig lika mycket var gång jag får höra det, är "det är så kul att läsa det du skriver, särskilt när det är en man som skriver sånt!".

Är det någon skillnad på det jag skriver, och det en kvinna skriver? Ser vi annorlunda på saker och ting, tänker vi annorlunda? Uttrycker jag mig annorlunda än vad en kvinna generellt gör?

Ja, jag tror det. Trots genusdiskussioner vågar jag påstå att män och kvinnor skiljer sig åt på ganska många punkter. Men där tar min övertygelse slut. Vad som skiljer mina tankar och mina texter åt från en kvinnas vet jag inte. Vi har alla rädslor, sorger, förhoppningar och drömmar. Det finns tillfällen då man blir kall inombords, det känns som om en sten faller genom kroppen och allt känns hopplöst. Det finns även tillfällen då världen känns så mycket bättre än vad den brukar, tillfällen då det bubblar i bröstet och stegen är lätta.

Vi är alla väldigt lika, innerst inne. Men vi skiljer oss också åt. Mina damer och herrar, vi är likadana men ändå helt olika.

I vissa hänseenden har jag alltid trivs lite bättre bland tjejer och kvinnor. Jag har alltid varit öppen av mig, intresserad att diskutera känslor. Relationer är väldigt intressant. Så kallade "mjuka ämnen" har jag alltid gillat. Det har naturligtvis en motvikt. Min plats hos grabbgänget, de som kan meka med mopeder och bilar, de som spelar bandy på parkeringshusets tak på sommarkvällarna eller de som samlas i tystnad i arbetsplatsens kök har mest varit en plats som reserverats till besökare. När vi satt där, i tryckt tystnad i köket i våra arbetskläder, då kände jag mig långt ifrån hemma. När den som uttalade sig om något utanför de överenskomna ämnena (vilka främst bestod av: arbetsplatsen är kass, chefen är dum i huvudet, det var bättre förr och håll käften din [valfritt könsord], följt av råa skratt och snuskastningar) direkt diskvalificerades. Ofta kan den sortens arbetsplatser komma undan med "vi har högt i tak" och "stämningen är rå men hjärtlig". Här var det åtminstone rått, men inte särskilt hjärtligt. En medarbetare hade gjort bort sig på den förra arbetsplatsen, vilket innebar att han verkligen inte var välkommen hos oss. Det var den generella konsensusen. Lite öppen mobbing har väl aldrig skadat? Att skoja om någons namn och sabotera lite? En direkt deprimerande miljö.

Det är naturligtvis ett undantag, alla manliga arbetsplatser är inte sådana. Men några gemensamma nämnare finns. Matlådor i GB Big Pack-lådor. Mat som skyfflas in i tystnad. Svärande över sakernas tillstånd. Hårda, kalla fasader som måste upprätthållas. Även bland familjefäder, husägare, musikälskare, bilentusiaster och andra. Vi var alla någon. Vi var en grupp mångfacetterade personligheter som dag efter dag skyfflade in vår mat i munnen, innan vi gick ut till verkstaden igen. Smällde lite i dörrarna. Skrattade rått. Trots att vi skulle kunna ta upp en lång rad intressanta ämnen, diskutera med ömsesidig respekt inför varandras olikheter, utbyta tips och erfarenheter och kanske stötta varandra, så undveks alla tecken på svaghet som pesten. Inte undra på att det var skönt att sluta där...

Nej, som sagt, det var ett undantag. Men det finns så oerhört många liknande arbetsplatser. En platt och hård miljö med okonstruktiv och tråkig arbetsplatskultur. En manlig norm. Jag ser det färga av sig på andra områden, exempelvis föräldraskap. Då kvinnor kan prata i timmar och åter timmar om graviditet, förlossningar och föräldraskap i allmänhet så är det påfallande ofta den nyblivna pappan mest konstaterar att det fötts en ny människa. Det var ju kul. Annars då, bilen går bra? Allt bra på jobbet?

Vad är det vi män är så rädda för? Är vi rädda att öppna oss, visa att vi är mänskliga? Prata om att vi faktiskt är livrädda för att göra bort oss? Begå misstag och göra fel? Eller är jag kanske för analyserande nu, det har ju hänt förut. Det kan vara så enkelt att vi män ofta är väldigt praktiskt lagda. Grottar inte ner oss i onödan, vi ser det som det är och agerar därefter. Komplicerar inte det i onödan.

Jag vet inte. Jag är verkligen inte först med att fundera kring detta ämne. Det finns naturligtvis gott om öppna män som gärna delar med sig av sina tankar och känslor. På samma sätt som det finns introvert lagda kvinnor som hellre pratar bromsskivor eller skruvdragare än att diskutera barns olika utvecklingsfaser.

Vad är bra? Finns det ett rätt, finns det ett fel? Ett mindre smickrande drag bland kvinnliga grupper är tendensen att agera väldigt smickrande till någon, för att smutskasta denne så fort hon vänder ryggen till. Något jag sällan sett i manliga sammanhang. Gillar man inte någon, då har man ingen anledning att agera bästa vänner. Vilket sammanhang som är att föredra är nog mest en personlig preferens.

Hur det månde vara med det manliga och kvinnliga, ibland får jag den kommentaren. Att det är roligt att läsa föräldraskapsfunderingar ur ett manligt perspektiv. Jag blir lite ställd, för jag vet inte hur jag gör. Mina tankar är mina tankar. Jag råkar vara kille. Om jag i den kombinationen skiljer mig från andra som skriver om föräldraskap, det vet jag inte. Det verkar så, åtminstone sett utifrån de reaktioner jag fått.

Missuppfatta mig rätt nu, jag klagar inte. Det vore lögn att påstå något annat än att jag faktiskt gillar positiv respons. Ur ett svenskt lagomperspektiv borde jag förmodligen anamma en lite blygsammare, självförminskande ståndpunkt. Säga "äsch då, inte skall väl jag..." och skrapa lite i gruset med foten. Men så är det - jag gillar positiv respons. Inte för att jag förstår varför någon tycker att den dynga jag häver ur mig egentligen är läsvärd, men när folk ändå orkar ta sig igenom mina för långa texter och bemödar sig med att skriva något, då blir jag alltid glad.

Ur ett manligt perspektiv. Varför är det något lite halvunikt eller ovanligt? Hur vore det om vi karlar vågade prata lite mer med varandra om ämnen som gör ont? Hur ont det gjorde när vi inte kunde sätta barn till världen. Hur det kändes, och kanske fortfarande känns, som att vi svek våra partners. Hur vi ärrats av kampen mot att bli pappor.
Och vidare, om glädjeämnena. Att faktiskt få bli pappa, att se framstegen hos barnen. Kanske om våra rädslor, farhågor, vad vi är nervösa för inför framtiden. Skolstart, mobbing, studieprestationer och pressen därom. Det finns tusen och ett ämne som vore kul att prata om, men påfallande ofta hamnar man ändå i en diskussion om jobbet. Jag är inte ett permanent undantag, jag är likadan själv ibland när jag hamnar i manligt sällskap. Kanske är det min förväntningar på min motpart, att han inte vill prata om sånt. Eller förväntningar på mig själv, att jag inte skall prata om sånt nu. Ingen aning.

Låt oss börja. Igår satte jag stödhjul på min dotters första lilla cykel. En liten händelse i vardagen, men en stor milstolpe i mitt liv. Jag blir glad, fylld av den där bubblande känslan när jag springer med henne och håller i styret. Hon tittar nervöst ned på tramporna och skrattar. Roligt, roligt att cykla säger hon. Jag ser flickan jag inte kände som nu är min dotter. Hon är här nu, hon har en cykel med stödhjul och hon skrattar. Det känns underbart.

Vad säger ni andra män som läser detta? Vad tycker och tänker ni? Vad är ni glada för, vad är ni rädda för? Varför tror ni att det råder sådan brist på djupare diskussioner bland oss män?
Och du som är kvinna och läser detta - vad är din syn på saken? Är vi män för tystlåtna?

Ta hand om er mina vänner.

1 Comment

Om sakernas förgänglighet

Sex månader i sverige

Ur ett manligt perspektiv

Vem..?

Arkiv