När jag avslutade förra inlägget skrev jag om den lite svåra övergången från väntande, ofrivilligt barnlös till glad och lycklig förälder. Den förvandlingen önskar jag att alla som längtar skall få uppleva. Det är magiskt.
Många gånger hade jag hört att "du skall se att du kommer att glömma allt det här, sen när du blir förälder!". Just med "allt det här" menades alla motgångar som drabbat mig och P. Jag brukar säga att vi började få goda nyheter först när vi kom till Colombia, innan dess hade i princip alla nyheter från adoptionsorganisationens sida varit dåliga. Alla besked de kom med levererades med en ton och ett röstläge som manade mig att sätta mig ned innan jag fick höra det de hade att berätta.
Av den anledningen tvivlade jag ofta på att jag skulle glömma "allt det här". Mitt uppe i allt kändes det som att vara fast i en stor torktumlare, det var omtumlande och gott om hårda smällar.
Jag fick rätt. Det blev som jag trodde. Jag glömde inte ett smack. Det som har hänt, har hänt. Det kan man inte ta ifrån en person. Man får smällar, får sår. Såren läker, men ärren är kvar. Men, som tur är, visade det sig att ärren bleknade med tiden. Minnesbanken fylls ständigt på med nya saker, saker som inte nödvändigtvis puttar bort de gamla grejerna, men trycker ihop dem till kompakta högar. Förvisade in i ett hörn med ett växande lager damm ovanpå.
Varje leende, varje skratt, varje stund av bus och lek med min dotter gav mig styrka att komprimera ihop alla tråkiga minnen. Allt skit, rent ut sagt, som hade hänt kunde nu äntligen börja stuvas ihop. Packas ned i kartonger och magasineras någonstans i hjärnans minneslagring.
Jag minns allt. Men det ser inte så farligt ut i backspegeln. Jag vet ju att allting slutade väl. Så oerhört väl. Jag blev ju pappa till slut.
Kanske gör det livet lättare, bearbetningen går snabbare. De tråkiga minnena tappar lyster och färg, de försvinner inte men de bleknar och tappar kraft. Och det banar väg till den nya verkligheten. Nu var det slut på de jobbigaste dagarna i livet, nu skulle alltså nedförsbacken komma.
Och visst gick det bättre. Men inte var det helt smärtfritt. Har man levt så länge med ett lidande, kan man inte förvänta sig att det skall försvinna på momangen.
Det gör det inte. Som sagt, ärren finns kvar men bleknar med tiden. Tala med vilken adoptivförälder som helst, vi har alla våra historier att berätta. Precis som varje adopterat barn direkt eller indirekt har en tragisk historia bakom sig med separationer och anledningar att den biologiska släkten inte är ett gångbart alternativ, har vi adoptivföräldrar liknande bakgrundshistorier. Det är infertilitetsutredningar, IVF-behandlingar, separationer som nästan blev av och andra kriser i förhållandet. Det är skuldkänslor gentemot varandra, förhoppningar som grusas och en väntan och längtan som nästan tar kål på folk. Och den där förväntan att vara lycklig. Den är inte alltid helt sund.
Nej, fram för en öppnare kommunikation om detta. Vi borde tala ärligt om det, låta andra inse att de inte är ensamma och berätta för blivande föräldrar att detta kan hända. Att de flesta upplever det i varierande grad. Vissa har svårt att vara glada över huvud taget, vissa har det mer som en gnagande påminnelse längst bak i huvudet. Kanske kommer känslan upp precis innan man skall till att somna - "jaså, nu skall du gå runt och vara glad minsann! Du har väl inte glömt allt ni gått igenom? Skall du bara glömma det nu, tänkte du?". Det händer många. Antagligen inte alla, men säkert långt fler än man tror. Skrapar man lite på ytan så finns det tecken på det hos många.
Men - som sagt - ärren bleknar med tiden. Efter ett tag känns den nya kostymen "förälder" bekvämare och bekvämare. Till slut fylls den ut riktigt väl och blir det naturliga valet när man väljer identitet. Den sotiga, slitna "desperat väntande barnlös stackare"-kostymen kan packas ned. Magasineras. Den kommer inte att behövas med, den kan ställas undan någonstans.
Den första tiden är märklig. En fröjd i många hänseenden, men märklig. Jag minns ett besök på sjukhuset tidigt efter att vi kommit hem från Colombia. Vi hade nog varit hemma någon månad. P och Sockret väntade en våning ned, och jag tog mig upp till receptionen för att anmäla oss.
"Ja hej, jag är här med min fru och min dotter som sitter i väntrummet, jag skulle anmäla att vi är här." Dot-ter... dotter. Jag hade inte sagt ordet högt särskilt ofta. Kanske bara en handfull gånger. Det var lika märkligt, nästan lite avigt, som de första gångerna jag sade "min fru". Orden letade sig ur munnen, men lämnade en märklig bismak. Ovant.
Detta var det nya. Jag var förälder på riktigt. Jag hade adopterat ett barn, nu var det min dotter. För alltid. Med tiden sjönk det in, jag visste det i ryggraden utan att behöva tänka efter. Det blev en del av den jag var. Det blev, faktiskt, den jag var helt och hållet. Jag var adoptivförälder.
Bakom mig hade jag månadernas vistelse i Colombia. Svetten, kulturen, maten. Folk som sade "A la orden" i tid och otid. Vallenatomusiken, de gula små taxibilarna utan bälte. Allting sammanvägt gjorde att vi bar med oss en väldigt unik berättelse, ett väldigt unikt sätt att bli föräldrar på. Jag vill inte förringa graviditeter och förlossningar nu - det måste vara helt otroliga upplevelser. Att vara med om det mirakel en födsel innebär kan jag bara tänka mig är livsomvälvande.
För mig kändes det som att vi gjort en resa ingen annan gjort. Vi hade ingen i området, ja ingen i Sverige ens en gång, att jämföra oss med. Ingen annan hade gjort en identisk resa, ingen annan hade varit i den regionen och genomfört en adoption. Vi var första svenskar på plats, såvitt jag vet hade ingen från vår organisation varit där tidigare heller.
Allas föräldraskap är unika, och allas upplevelser är lika starka. Det inbillar jag mig åtminstone. Det känns nog lika starkt för mig som det gör för alla andra som blir föräldrar. Och i den unika upplevelse man får vara med om byggs en ofattbart stark ny identitet upp. Föräldraskapet, den känsla som gör att man skulle slänga sig under ett tåg utan att blinka för att skydda sitt barn. Göra vad som helst.
I vårt fall innebar det även att ständigt reflektera (och oroa sig) för vad adoptionen och separationen skulle kunna ha för åverkan på vår dotter, och den relation vi hela tiden bygger med henne.
Som väntande, blivande adoptivförälder söker sig många till likasinnade adoptionsvärlden. Vi gjorde det, och märker att många andra gör likadant. Väntande söker väntande, nyhemkomna söker nyhemkomna. Precis så blev det för oss också. Genom det nätverk vi byggt upp över åren hade vi kontakt med många andra familjer, väntande och hemkomna. Kanske inte helt märkligt, men umgängeskretsen förändrades under väntetiden och fortsatte att förändras när vi kommit hem. Av olika skäl och anledningar.
Under vår långa väntan fanns ett behov att ventilera med folk som kunde förstå vad vi gick igenom, som kanske hade varit där själva på ett eller annat vis. Lika naturligt som en barnfamilj ses som tråkig i de gamla partykompisarnas ögon gled vi över till ett mer socialt umgänge med andra som befann sig i adoptionsvärlden på olika vis. Naturligtvis inte uteslutande, men till ganska stor del.
När vi kom hem fortsatte det, men plötsligt började vi märka att vi gled åt ytterligare ett nytt håll.
Adoptivföräldrar och adopterade barn i all ära - men kan de inte ett enda tecken på teckenspråk är det svårt med kommunikationen. Efter ett kort tag hemma blev det tydligt att Sockrets sätt att kommunicera vägde mycket tyngre än födelseplats, eller familjekonstellationer. Visst är det fortfarande trevligt att träffa andra adoptivfamiljer, både för att vi delar erfarenheterna kring adoption och för att de vi träffar faktiskt är förbaskat trevliga att umgås med i största allmänhet, men idag blir adoptionslänken inte fullt lika viktig. Vi är inne och nosar på dövvärlden, vi gästar den med jämna mellanrum. Vi är hörande föräldrar, vår dotter är döv. Det kan aldrig bli vår identitet, men det är redan hennes. Det är en fantastisk värld vi får privilegiet att titta in i - det är en inkluderande, beskyddande, omsorgstagande värld vi ser.
Som jag så ofta påpekat - adoption är något magiskt. Det är alltid lika roligt att träffa folk som delat ens upplevelser på olika vis, det känns ibland som en hemlig klubb. Det faktumet försvinner aldrig. Men plötsligt dyker ett slags vardag upp. Man växer in i sitt nya liv som förälder i största allmänhet. Faktumet att man blivit familj på det där speciella viset finns alltid kvar, men är inte lika stor del av vardagen. Istället växer en ny identitet fram, sakta men säkert. Föräldraskapet i allmänhet. Det som är oavhängigt den specifika metod som familjen vuxit fram. IVF, sängkammarvägen, donation, adoption... Det blir mindre och mindre viktigt för den man väljer att vara, den identitet man bär upp.
Jag är alltid adoptivpappa, och är väldigt stolt att vara det också. Men de barn jag träffar och umgås med ser mig inte som det. Jag är Sockrets Pappa, punkt. Inget annat. De lägger ingen värdering i att vi inte har likadan ton på huden, att vi har olika färg på håret eller något annat ytligt. I mötet med de blivande lärarna, med vården, med samhället i allmänhet, är jag Pappa. Inte adoptivpappa. Det är inte den primära identiteten hos mig längre. Det är en självvald identitet, men samhället ser mig för den minska gemensamma nämnaren - mitt föräldraskap i allmänhet.
Att vara adoptivförälder är alltså något som jag känner går från att vara en väldigt stark identitet, till att bli en roll som uppmärksammas emellanåt. En oerhört viktig roll, den viktigaste jag har, men det är inte längre den jag är. Det är inte min stora identitet. Jag får döma mig själv efter hur andra dömer mig. Som hennes pappa. Varken mer eller mindre. Det är den nya identiteten som vuxit fram och den som antagligen kommer att göra följe med mig genom livet framöver.
Jag tar gärna emot synpunkter och tankar på detta, antingen som kommentar till inlägget eller på Facebooksidan (med länk här).
En fråga till er andra adoptivföräldrar som läser här - känner ni igen er? Hur är era erfarenheter, är adoptionsidentiteten fortfarande lika stark eller när började den blekna för er?
Och till er som väntar på att bli föräldrar genom adoption - hur har identiteten som väntande, ofrivilligt barnlösa påverkat er?
Ett känsligt ämne, men ett ämne jag tror mår bra av att ventileras.
Många gånger hade jag hört att "du skall se att du kommer att glömma allt det här, sen när du blir förälder!". Just med "allt det här" menades alla motgångar som drabbat mig och P. Jag brukar säga att vi började få goda nyheter först när vi kom till Colombia, innan dess hade i princip alla nyheter från adoptionsorganisationens sida varit dåliga. Alla besked de kom med levererades med en ton och ett röstläge som manade mig att sätta mig ned innan jag fick höra det de hade att berätta.
Av den anledningen tvivlade jag ofta på att jag skulle glömma "allt det här". Mitt uppe i allt kändes det som att vara fast i en stor torktumlare, det var omtumlande och gott om hårda smällar.
Jag fick rätt. Det blev som jag trodde. Jag glömde inte ett smack. Det som har hänt, har hänt. Det kan man inte ta ifrån en person. Man får smällar, får sår. Såren läker, men ärren är kvar. Men, som tur är, visade det sig att ärren bleknade med tiden. Minnesbanken fylls ständigt på med nya saker, saker som inte nödvändigtvis puttar bort de gamla grejerna, men trycker ihop dem till kompakta högar. Förvisade in i ett hörn med ett växande lager damm ovanpå.
Varje leende, varje skratt, varje stund av bus och lek med min dotter gav mig styrka att komprimera ihop alla tråkiga minnen. Allt skit, rent ut sagt, som hade hänt kunde nu äntligen börja stuvas ihop. Packas ned i kartonger och magasineras någonstans i hjärnans minneslagring.
Jag minns allt. Men det ser inte så farligt ut i backspegeln. Jag vet ju att allting slutade väl. Så oerhört väl. Jag blev ju pappa till slut.
Kanske gör det livet lättare, bearbetningen går snabbare. De tråkiga minnena tappar lyster och färg, de försvinner inte men de bleknar och tappar kraft. Och det banar väg till den nya verkligheten. Nu var det slut på de jobbigaste dagarna i livet, nu skulle alltså nedförsbacken komma.
Och visst gick det bättre. Men inte var det helt smärtfritt. Har man levt så länge med ett lidande, kan man inte förvänta sig att det skall försvinna på momangen.
Det gör det inte. Som sagt, ärren finns kvar men bleknar med tiden. Tala med vilken adoptivförälder som helst, vi har alla våra historier att berätta. Precis som varje adopterat barn direkt eller indirekt har en tragisk historia bakom sig med separationer och anledningar att den biologiska släkten inte är ett gångbart alternativ, har vi adoptivföräldrar liknande bakgrundshistorier. Det är infertilitetsutredningar, IVF-behandlingar, separationer som nästan blev av och andra kriser i förhållandet. Det är skuldkänslor gentemot varandra, förhoppningar som grusas och en väntan och längtan som nästan tar kål på folk. Och den där förväntan att vara lycklig. Den är inte alltid helt sund.
Nej, fram för en öppnare kommunikation om detta. Vi borde tala ärligt om det, låta andra inse att de inte är ensamma och berätta för blivande föräldrar att detta kan hända. Att de flesta upplever det i varierande grad. Vissa har svårt att vara glada över huvud taget, vissa har det mer som en gnagande påminnelse längst bak i huvudet. Kanske kommer känslan upp precis innan man skall till att somna - "jaså, nu skall du gå runt och vara glad minsann! Du har väl inte glömt allt ni gått igenom? Skall du bara glömma det nu, tänkte du?". Det händer många. Antagligen inte alla, men säkert långt fler än man tror. Skrapar man lite på ytan så finns det tecken på det hos många.
Men - som sagt - ärren bleknar med tiden. Efter ett tag känns den nya kostymen "förälder" bekvämare och bekvämare. Till slut fylls den ut riktigt väl och blir det naturliga valet när man väljer identitet. Den sotiga, slitna "desperat väntande barnlös stackare"-kostymen kan packas ned. Magasineras. Den kommer inte att behövas med, den kan ställas undan någonstans.
Den första tiden är märklig. En fröjd i många hänseenden, men märklig. Jag minns ett besök på sjukhuset tidigt efter att vi kommit hem från Colombia. Vi hade nog varit hemma någon månad. P och Sockret väntade en våning ned, och jag tog mig upp till receptionen för att anmäla oss.
"Ja hej, jag är här med min fru och min dotter som sitter i väntrummet, jag skulle anmäla att vi är här." Dot-ter... dotter. Jag hade inte sagt ordet högt särskilt ofta. Kanske bara en handfull gånger. Det var lika märkligt, nästan lite avigt, som de första gångerna jag sade "min fru". Orden letade sig ur munnen, men lämnade en märklig bismak. Ovant.
Detta var det nya. Jag var förälder på riktigt. Jag hade adopterat ett barn, nu var det min dotter. För alltid. Med tiden sjönk det in, jag visste det i ryggraden utan att behöva tänka efter. Det blev en del av den jag var. Det blev, faktiskt, den jag var helt och hållet. Jag var adoptivförälder.
Bakom mig hade jag månadernas vistelse i Colombia. Svetten, kulturen, maten. Folk som sade "A la orden" i tid och otid. Vallenatomusiken, de gula små taxibilarna utan bälte. Allting sammanvägt gjorde att vi bar med oss en väldigt unik berättelse, ett väldigt unikt sätt att bli föräldrar på. Jag vill inte förringa graviditeter och förlossningar nu - det måste vara helt otroliga upplevelser. Att vara med om det mirakel en födsel innebär kan jag bara tänka mig är livsomvälvande.
För mig kändes det som att vi gjort en resa ingen annan gjort. Vi hade ingen i området, ja ingen i Sverige ens en gång, att jämföra oss med. Ingen annan hade gjort en identisk resa, ingen annan hade varit i den regionen och genomfört en adoption. Vi var första svenskar på plats, såvitt jag vet hade ingen från vår organisation varit där tidigare heller.
Allas föräldraskap är unika, och allas upplevelser är lika starka. Det inbillar jag mig åtminstone. Det känns nog lika starkt för mig som det gör för alla andra som blir föräldrar. Och i den unika upplevelse man får vara med om byggs en ofattbart stark ny identitet upp. Föräldraskapet, den känsla som gör att man skulle slänga sig under ett tåg utan att blinka för att skydda sitt barn. Göra vad som helst.
I vårt fall innebar det även att ständigt reflektera (och oroa sig) för vad adoptionen och separationen skulle kunna ha för åverkan på vår dotter, och den relation vi hela tiden bygger med henne.
Som väntande, blivande adoptivförälder söker sig många till likasinnade adoptionsvärlden. Vi gjorde det, och märker att många andra gör likadant. Väntande söker väntande, nyhemkomna söker nyhemkomna. Precis så blev det för oss också. Genom det nätverk vi byggt upp över åren hade vi kontakt med många andra familjer, väntande och hemkomna. Kanske inte helt märkligt, men umgängeskretsen förändrades under väntetiden och fortsatte att förändras när vi kommit hem. Av olika skäl och anledningar.
Under vår långa väntan fanns ett behov att ventilera med folk som kunde förstå vad vi gick igenom, som kanske hade varit där själva på ett eller annat vis. Lika naturligt som en barnfamilj ses som tråkig i de gamla partykompisarnas ögon gled vi över till ett mer socialt umgänge med andra som befann sig i adoptionsvärlden på olika vis. Naturligtvis inte uteslutande, men till ganska stor del.
När vi kom hem fortsatte det, men plötsligt började vi märka att vi gled åt ytterligare ett nytt håll.
Adoptivföräldrar och adopterade barn i all ära - men kan de inte ett enda tecken på teckenspråk är det svårt med kommunikationen. Efter ett kort tag hemma blev det tydligt att Sockrets sätt att kommunicera vägde mycket tyngre än födelseplats, eller familjekonstellationer. Visst är det fortfarande trevligt att träffa andra adoptivfamiljer, både för att vi delar erfarenheterna kring adoption och för att de vi träffar faktiskt är förbaskat trevliga att umgås med i största allmänhet, men idag blir adoptionslänken inte fullt lika viktig. Vi är inne och nosar på dövvärlden, vi gästar den med jämna mellanrum. Vi är hörande föräldrar, vår dotter är döv. Det kan aldrig bli vår identitet, men det är redan hennes. Det är en fantastisk värld vi får privilegiet att titta in i - det är en inkluderande, beskyddande, omsorgstagande värld vi ser.
Som jag så ofta påpekat - adoption är något magiskt. Det är alltid lika roligt att träffa folk som delat ens upplevelser på olika vis, det känns ibland som en hemlig klubb. Det faktumet försvinner aldrig. Men plötsligt dyker ett slags vardag upp. Man växer in i sitt nya liv som förälder i största allmänhet. Faktumet att man blivit familj på det där speciella viset finns alltid kvar, men är inte lika stor del av vardagen. Istället växer en ny identitet fram, sakta men säkert. Föräldraskapet i allmänhet. Det som är oavhängigt den specifika metod som familjen vuxit fram. IVF, sängkammarvägen, donation, adoption... Det blir mindre och mindre viktigt för den man väljer att vara, den identitet man bär upp.
Jag är alltid adoptivpappa, och är väldigt stolt att vara det också. Men de barn jag träffar och umgås med ser mig inte som det. Jag är Sockrets Pappa, punkt. Inget annat. De lägger ingen värdering i att vi inte har likadan ton på huden, att vi har olika färg på håret eller något annat ytligt. I mötet med de blivande lärarna, med vården, med samhället i allmänhet, är jag Pappa. Inte adoptivpappa. Det är inte den primära identiteten hos mig längre. Det är en självvald identitet, men samhället ser mig för den minska gemensamma nämnaren - mitt föräldraskap i allmänhet.
Att vara adoptivförälder är alltså något som jag känner går från att vara en väldigt stark identitet, till att bli en roll som uppmärksammas emellanåt. En oerhört viktig roll, den viktigaste jag har, men det är inte längre den jag är. Det är inte min stora identitet. Jag får döma mig själv efter hur andra dömer mig. Som hennes pappa. Varken mer eller mindre. Det är den nya identiteten som vuxit fram och den som antagligen kommer att göra följe med mig genom livet framöver.
Jag tar gärna emot synpunkter och tankar på detta, antingen som kommentar till inlägget eller på Facebooksidan (med länk här).
En fråga till er andra adoptivföräldrar som läser här - känner ni igen er? Hur är era erfarenheter, är adoptionsidentiteten fortfarande lika stark eller när började den blekna för er?
Och till er som väntar på att bli föräldrar genom adoption - hur har identiteten som väntande, ofrivilligt barnlösa påverkat er?
Ett känsligt ämne, men ett ämne jag tror mår bra av att ventileras.
RSS Feed
