Colombiapappan - en adoptivpappas reflektioner
  • Blogg
  • Om mig
  • Föreläsning
  • Kontakt

Identiteter - del två

30/7/2015

0 Comments

 
Picture
När jag avslutade förra inlägget skrev jag om den lite svåra övergången från väntande, ofrivilligt barnlös till glad och lycklig förälder. Den förvandlingen önskar jag att alla som längtar skall få uppleva. Det är magiskt.

Många gånger hade jag hört att "du skall se att du kommer att glömma allt det här, sen när du blir förälder!". Just med "allt det här" menades alla motgångar som drabbat mig och P. Jag brukar säga att vi började få goda nyheter först när vi kom till Colombia, innan dess hade i princip alla nyheter från adoptionsorganisationens sida varit dåliga. Alla besked de kom med levererades med en ton och ett röstläge som manade mig att sätta mig ned innan jag fick höra det de hade att berätta.
Av den anledningen tvivlade jag ofta på att jag skulle glömma "allt det här". Mitt uppe i allt kändes det som att vara fast i en stor torktumlare, det var omtumlande och gott om hårda smällar.

Jag fick rätt. Det blev som jag trodde. Jag glömde inte ett smack. Det som har hänt, har hänt. Det kan man inte ta ifrån en person. Man får smällar, får sår. Såren läker, men ärren är kvar. Men, som tur är, visade det sig att ärren bleknade med tiden. Minnesbanken fylls ständigt på med nya saker, saker som inte nödvändigtvis puttar bort de gamla grejerna, men trycker ihop dem till kompakta högar. Förvisade in i ett hörn med ett växande lager damm ovanpå.
Varje leende, varje skratt, varje stund av bus och lek med min dotter gav mig styrka att komprimera ihop alla tråkiga minnen. Allt skit, rent ut sagt, som hade hänt kunde nu äntligen börja stuvas ihop. Packas ned i kartonger och magasineras någonstans i hjärnans minneslagring.

Jag minns allt. Men det ser inte så farligt ut i backspegeln. Jag vet ju att allting slutade väl. Så oerhört väl. Jag blev ju pappa till slut.

Kanske gör det livet lättare, bearbetningen går snabbare. De tråkiga minnena tappar lyster och färg, de försvinner inte men de bleknar och tappar kraft. Och det banar väg till den nya verkligheten. Nu var det slut på de jobbigaste dagarna i livet, nu skulle alltså nedförsbacken komma.
Och visst gick det bättre. Men inte var det helt smärtfritt. Har man levt så länge med ett lidande, kan man inte förvänta sig att det skall försvinna på momangen.

Det gör det inte. Som sagt, ärren finns kvar men bleknar med tiden. Tala med vilken adoptivförälder som helst, vi har alla våra historier att berätta. Precis som varje adopterat barn direkt eller indirekt har en tragisk historia bakom sig med separationer och anledningar att den biologiska släkten inte är ett gångbart alternativ, har vi adoptivföräldrar liknande bakgrundshistorier. Det är infertilitetsutredningar, IVF-behandlingar, separationer som nästan blev av och andra kriser i förhållandet. Det är skuldkänslor gentemot varandra, förhoppningar som grusas och en väntan och längtan som nästan tar kål på folk. Och den där förväntan att vara lycklig. Den är inte alltid helt sund.

Nej, fram för en öppnare kommunikation om detta. Vi borde tala ärligt om det, låta andra inse att de inte är ensamma och berätta för blivande föräldrar att detta kan hända. Att de flesta upplever det i varierande grad. Vissa har svårt att vara glada över huvud taget, vissa har det mer som en gnagande påminnelse längst bak i huvudet. Kanske kommer känslan upp precis innan man skall till att somna - "jaså, nu skall du gå runt och vara glad minsann! Du har väl inte glömt allt ni gått igenom? Skall du bara glömma det nu, tänkte du?". Det händer många. Antagligen inte alla, men säkert långt fler än man tror. Skrapar man lite på ytan så finns det tecken på det hos många.

Men - som sagt - ärren bleknar med tiden. Efter ett tag känns den nya kostymen "förälder" bekvämare och bekvämare. Till slut fylls den ut riktigt väl och blir det naturliga valet när man väljer identitet. Den sotiga, slitna "desperat väntande barnlös stackare"-kostymen kan packas ned. Magasineras. Den kommer inte att behövas med, den kan ställas undan någonstans.

Den första tiden är märklig. En fröjd i många hänseenden, men märklig. Jag minns ett besök på sjukhuset tidigt efter att vi kommit hem från Colombia. Vi hade nog varit hemma någon månad. P och Sockret väntade en våning ned, och jag tog mig upp till receptionen för att anmäla oss.
"Ja hej, jag är här med min fru och min dotter som sitter i väntrummet, jag skulle anmäla att vi är här." Dot-ter... dotter. Jag hade inte sagt ordet högt särskilt ofta. Kanske bara en handfull gånger. Det var lika märkligt, nästan lite avigt, som de första gångerna jag sade "min fru". Orden letade sig ur munnen, men lämnade en märklig bismak. Ovant.

Detta var det nya. Jag var förälder på riktigt. Jag hade adopterat ett barn, nu var det min dotter. För alltid. Med tiden sjönk det in, jag visste det i ryggraden utan att behöva tänka efter. Det blev en del av den jag var. Det blev, faktiskt, den jag var helt och hållet. Jag var adoptivförälder.

Bakom mig hade jag månadernas vistelse i Colombia. Svetten, kulturen, maten. Folk som sade "A la orden" i tid och otid. Vallenatomusiken, de gula små taxibilarna utan bälte. Allting sammanvägt gjorde att vi bar med oss en väldigt unik berättelse, ett väldigt unikt sätt att bli föräldrar på. Jag vill inte förringa graviditeter och förlossningar nu - det måste vara helt otroliga upplevelser. Att vara med om det mirakel en födsel innebär kan jag bara tänka mig är livsomvälvande.
För mig kändes det som att vi gjort en resa ingen annan gjort. Vi hade ingen i området, ja ingen i Sverige ens en gång, att jämföra oss med. Ingen annan hade gjort en identisk resa, ingen annan hade varit i den regionen och genomfört en adoption. Vi var första svenskar på plats, såvitt jag vet hade ingen från vår organisation varit där tidigare heller.

Allas föräldraskap är unika, och allas upplevelser är lika starka. Det inbillar jag mig åtminstone. Det känns nog lika starkt för mig som det gör för alla andra som blir föräldrar. Och i den unika upplevelse man får vara med om byggs en ofattbart stark ny identitet upp. Föräldraskapet, den känsla som gör att man skulle slänga sig under ett tåg utan att blinka för att skydda sitt barn. Göra vad som helst.
I vårt fall innebar det även att ständigt reflektera (och oroa sig) för vad adoptionen och separationen skulle kunna ha för åverkan på vår dotter, och den relation vi hela tiden bygger med henne.

Som väntande, blivande adoptivförälder söker sig många till likasinnade adoptionsvärlden. Vi gjorde det, och märker att många andra gör likadant. Väntande söker väntande, nyhemkomna söker nyhemkomna. Precis så blev det för oss också. Genom det nätverk vi byggt upp över åren hade vi kontakt med många andra familjer, väntande och hemkomna. Kanske inte helt märkligt, men umgängeskretsen förändrades under väntetiden och fortsatte att förändras när vi kommit hem. Av olika skäl och anledningar.

Under vår långa väntan fanns ett behov att ventilera med folk som kunde förstå vad vi gick igenom, som kanske hade varit där själva på ett eller annat vis. Lika naturligt som en barnfamilj ses som tråkig i de gamla partykompisarnas ögon gled vi över till ett mer socialt umgänge med andra som befann sig i adoptionsvärlden på olika vis. Naturligtvis inte uteslutande, men till ganska stor del.
När vi kom hem fortsatte det, men plötsligt började vi märka att vi gled åt ytterligare ett nytt håll.

Adoptivföräldrar och adopterade barn i all ära - men kan de inte ett enda tecken på teckenspråk är det svårt med kommunikationen. Efter ett kort tag hemma blev det tydligt att Sockrets sätt att kommunicera vägde mycket tyngre än födelseplats, eller familjekonstellationer. Visst är det fortfarande trevligt att träffa andra adoptivfamiljer, både för att vi delar erfarenheterna kring adoption och för att de vi träffar faktiskt är förbaskat trevliga att umgås med i största allmänhet, men idag blir adoptionslänken inte fullt lika viktig. Vi är inne och nosar på dövvärlden, vi gästar den med jämna mellanrum. Vi är hörande föräldrar, vår dotter är döv. Det kan aldrig bli vår identitet, men det är redan hennes. Det är en fantastisk värld vi får privilegiet att titta in i - det är en inkluderande, beskyddande, omsorgstagande värld vi ser.

Som jag så ofta påpekat - adoption är något magiskt. Det är alltid lika roligt att träffa folk som delat ens upplevelser på olika vis, det känns ibland som en hemlig klubb. Det faktumet försvinner aldrig. Men plötsligt dyker ett slags vardag upp. Man växer in i sitt nya liv som förälder i största allmänhet. Faktumet att man blivit familj på det där speciella viset finns alltid kvar, men är inte lika stor del av vardagen. Istället växer en ny identitet fram, sakta men säkert. Föräldraskapet i allmänhet. Det som är oavhängigt den specifika metod som familjen vuxit fram. IVF, sängkammarvägen, donation, adoption... Det blir mindre och mindre viktigt för den man väljer att vara, den identitet man bär upp. 

Jag är alltid adoptivpappa, och är väldigt stolt att vara det också. Men de barn jag träffar och umgås med ser mig inte som det. Jag är Sockrets Pappa, punkt. Inget annat. De lägger ingen värdering i att vi inte har likadan ton på huden, att vi har olika färg på håret eller något annat ytligt. I mötet med de blivande lärarna, med vården, med samhället i allmänhet, är jag Pappa. Inte adoptivpappa. Det är inte den primära identiteten hos mig längre. Det är en självvald identitet, men samhället ser mig för den minska gemensamma nämnaren - mitt föräldraskap i allmänhet.

Att vara adoptivförälder är alltså något som jag känner går från att vara en väldigt stark identitet, till att bli en roll som uppmärksammas emellanåt. En oerhört viktig roll, den viktigaste jag har, men det är inte längre den jag är. Det är inte min stora identitet. Jag får döma mig själv efter hur andra dömer mig. Som hennes pappa. Varken mer eller mindre. Det är den nya identiteten som vuxit fram och den som antagligen kommer att göra följe med mig genom livet framöver.



Jag tar gärna emot synpunkter och tankar på detta, antingen som kommentar till inlägget eller på Facebooksidan (med länk här).
En fråga till er andra adoptivföräldrar som läser här - känner ni igen er? Hur är era erfarenheter, är adoptionsidentiteten fortfarande lika stark eller när började den blekna för er?
Och till er som väntar på att bli föräldrar genom adoption - hur har identiteten som väntande, ofrivilligt barnlösa påverkat er?

Ett känsligt ämne, men ett ämne jag tror mår bra av att ventileras.
0 Comments

Identiteter - del ett

22/7/2015

1 Comment

 
Picture
1987 kliver ett finskt kraftpaket ut på en scen med höga klackar och målmedveten blick. Klädd i blå dräkt med axelvaddar som idag mest ser ut som en karikatyr av 1980-talets mer uttrycksfulla modeformer greppar hon direkt mikrofonen och sätter igång och sjunga. Sången tog henne till en andraplats i det årets melodifestival. Artisten heter Arja Saijonmaa, låten heter "Högt över havet" och öppningsfrasen är idag en klassiker: "Vem är du, vem är jag, levande charader".

Helt osökt kommer jag att tänka på just den raden när jag skall till att påbörja detta inlägg. För visst är det väl ändå så, vi ifrågasätter oss själva emellanåt. Undrar om vi inte spelar lite charader ändå. Tänk bara på den där gnagande känslan vi får när vi börjar på ett nytt jobb och behöver lära oss väldigt mycket på väldigt kort tid. "Hjälp, tänk om någon kommer på att jag är en bluff, att jag bara lyckas hanka mig fram från dag till annan!"
Just ovanstående exempel kallas för "impostor syndrome", och dök upp i en studie som visade att många högutbildade kvinnor tänkte att deras omgivning övervärderade dem och det de åstadkommit.

Vi har alla våra roller att spela. Hemma, på jobbet, bland kompisarna. Så är det. Jag skulle vilja beröra det som ligger lite djupare än de roller vi ikläder oss, ibland flera olika varje dag.
Jag tänker på vår identitet. Det som gör mig till just jag är. Då menar jag inte vårt helt unika jag, utan den identitet vi väljer att ikläda oss under långa perioder i livet. Den vi låter definiera oss på en omfattande nivå, den vi visar utåt till i stort sett alla, som inte påverkas så mycket av de roller vi för stunden spelar.

För en arbetsdag är ändlig. Det är en begränsad tid på ditt dygn (hoppas jag!) som upptas av ditt varande och görande på arbetet. Då är du ditt jobb-jag. Men nog är du, under det lagret, primärt förälder till dina barn, inte sant? På jobbet, i löparspåret, på skytteklubben, du är alltid förälder först och främst. Det är en mer omfattande roll som inte lika enkelt kan bytas ut mot en annan. Bytet av en identitet blir som att ömsa skinn, det kräver ofta tid och energi och man kan inte gå tillbaka till det som en gång var.

Om jag backar bandet för mig själv och trycker på "play" någonstans i tonåren, är det en brokig identitet jag anammat. Det är en vanlig tonårssådan, en ganska arrogant och allvetande. Klädsamt bråkig, typisk för ungdomen i allmänhet. En fas, kanske, men ändå viktig för den personliga utvecklingen hos någon vars mognad tar stora steg för varje år som passerar.
Det där med barn, det ägnade jag inte en tanke. Åtminstone inte när det gällde i positiv bemärkelse. Likt den absoluta majoriteten av tonåringar är graviditet något som med alla till buds stående medel måste bekämpas med kondomer, spiraler, pessar eller piller av olika slag. Könssjukdomar var ju också något förbannat otäckt, men allt bleknar i relation till hotet av bli farsa vid sexton eller sjutton år.

Ett antal år senare hade allt ställts på ända. Då var barn det jag önskade mig mest i hela världen. Men vi backar bandet lite, lite till. För det hände ju en del innan som kan vara värt att tänka på, så här många år efteråt.
Inställningen till barn var "ja... okej då". Jag var ju kille. Det var en självklarhet att jag kunde sätta barn till världen. Det förutsätter de allra flesta killarna. Kulturen är sådan, det hör ihop med könet i allmänhet. Manligheten är starkt knuten till fertilitet. Och som ung kille, tjugo-nåt, räknar man kallt med sin fertilitet.

Under den perioden var identiteten knuten till andra saker. Viktigare saker än barn och sånt. Det är ju givet, det kommer sen. Visst, vi hade ju försökt ett tag, men det löser sig. Allt löser sig. Inga problem.
Nej, bilar, kameror och annat viktigt. Det var det som upptog intresset i livet. Jag kunde köra långt och lägga mycket pengar för att få olika upplevelser knutna till bilintresset. Det prioriterades högt. Lyckades kombinera ett enormt bilintresse med kameran och anteckningsblocket och arbetade under ett antal år som redaktör och bilskribent på en tidning. Livet lekte.

Jag har gått igenom det tidigare, det där med infertilitetskrisen. Men för de nytillkomna läsarna gick det kortfattat så här. Jag tänker mig att P behöver hormontillskott, eller nåt. Sånt fixar sig. Nähä, inget fel på henne? Märkligt. Lämna spermaprov. Hurra, inga machopoäng där. Resultat första gången var katastrofalt. Kunde inte vara sämre. Får lämna ett prov till, med hopp om förbättring.
Resultatet får jag strax innan helgen. Det var inte riktigt resultatet jag, eller min kära fru, hade hoppats på. Det var i princip lika uruselt som det första provet.

Innan hade jag tänkt att "okej, om det skiter sig kan man ju alltid göra IVF-behandling". Lite sådär lojt. Det var ju en utväg, tänkte jag. Om man har "slöa simmare" eller nåt sånt. Vetenskapen fixar ju allt sånt nu för tiden. Hade vänner i min närhet som gjort IVF-behandling med goda resultat, så det här skulle ju inte vara några problem!
Men nej. Det gick inte med det också. Det fanns inget att göra. Ingen behandling, inga nödutgångar, inga utvägar. Loppet var kört. Ridå - föreställningen är slut - god natt.

Identitetskris.

Nyss var jag ju en man i mina bästa år med en massa självklarheten framför mig. Jag skulle ju bli pappa var det tänkt, vi skulle ju ha ett barn ihop. Det var ju den jag var. Vem kunde jag nu vara, om jag inte kunde bli pappa?
Det blev en nattsvart stund.

Men med besvärliga omständigheter vaknar nya krafter, med nya tankar. Det tog oss inte lång tid alls att försöka blicka framåt, och nästan direkt hittade vi adoption. Plötsligt behövde jag inte fly ifrån någonting lika akut, infertiliteten, utan kunde välja att påbörja en resa mot något. Adoption. Föräldraskap.
Det var omtumlande för mig, och det är det för alla andra också. Vi behandlar våra känslor och händelser olika, men det är helt gemensamt för oss alla att vi grunnar över vem vi är, vem vi skall bli, vilken del av oss vi lämnar bakom oss, när något så omvälvande händer. Vad innebär det för självbilden, för vår identitet? Det talas det för sällan om.

Naturligtvis kan två identiteter samexistera. Att få vad som kändes som en dödsdom, "du kommer ju aldrig kunna sätta några ungar till världen, gå och skaffa en hund din stackare!" levde inom mig samtidigt som "oj, men vad häftigt, skall jag resa tvärs över jordklotet och bli pappa till ett barn som kanske redan finns någonstans". Givetvis var det kaotiskt på känslokontoret. Och är det för alla andra som befinner sig i den situationen.

Efter lång tid och många vedermödor började den hoppfulla identiteten av brytas ned. Det hoppfulla övergick i hopplöshet. I början var det spännande och roligt att se fram emot en adoption, det var en helt ny värld som öppnade sig. Men när åren går och inget händer blir man gärna lite matt. Trött. Bitter. Arg. Identiteten "den som väntar på att adoptera" byttes ut till "den som väntar, väntar och väntar på att adoptera, till synes för evigt". Att vara ofrivilligt barnlös blir en identitet som aldrig har varit starkare och mer närvarande än vad den var under vår långa väntan. Det gick från att vara något vi råkade vara, till att uppsluka oss totalt. Allt, precis allt, handlade om barn och adoption. För min del förbannade jag många gånger vår situation. För det var ju vårt fel att vi satt där, i skiten. Vi kunde ha gått runt med en barnvagn, ja till och med ha börjat med inskolning på förskolan för länge sedan vid det laget. Om det inte vore för mig. Vid de mörkaste ögonblicken undrade jag om inte P egentligen förtjänade någon som kunde ge henne det där barnet som jag vet att hon så oerhört mycket längtade efter. Att hon sade att hon hellre väntar med mig spelade inte så stor roll. Inte när det känns som värst.

Den identiteten är det inte många som pratar öppet om. Att känna sig värdelös, att bara vänta och vänta. Att bli bitter på andra som till synes slinker för en i kön. Det är inte något roligt samtalsämne.
I vårt fall väntade vi ju på en flicka från Colombia. I många månader. Och det blev inget av det till slut. Inte ett enda rätt, inte en enda positiv nyhet. Inte undra på att man sjunker längre och längre ned i sitt mörka hål. Där rotas man fast väldigt rejält i en identitet som barnlös. Ofrivilligt barnlös. Väntande på barnbesked. Väntande på föräldraskapet. Väntande på att livet skall få börja.

Och sedan, ytterligare nästan ett och ett halvt år efter beskedet att det inte skulle bli något med den första flickan, ändras allt. Någon släpper ombord oss på livets karusell. Nu börjar det, på riktigt. Vi hade blivit föräldrar - jag hade blivit pappa.

Här kommer det lustiga - vad skulle jag göra av min starka identitet? Mitt jag, den jag var? Jag var ju den som väntade. Det var den jag var, hela mitt väsen var upptagen av en desperat väntan på att få bli pappa. Under flera år hade jag haft det som hela min identitet. Det var inte bara en enkel biroll, inte ens en huvudroll. Nej, det var alltet. Skådespelet, regin, soundtracket. Hela skiten. Det var den jag var. Väntande, med motgång staplad på förbannad motgång. Jag var den som fått så många tråkiga telefonsamtal, deprimerande besked, nedslående email. Så sent som någon vecka innan jag äntligen blev pappa fick vi vårt sista tråkiga besked - att resan skulle behöva skjutas upp ett litet tag. Det var nog enda gången då jag nästan tappade fattningen. Här hade man (okänt exakt vem, men lite svepande det byråkratiska systemet i Colombia) som jag såg det plågat oss med långa utdragna processer, månader av total tystnad följt av snabba krav på att vi skulle fixa något åt dem - omedelbart!

Nej, det var underbart att äntligen få kasta av sig allt det där. Kunna koncentrera sig på henne, på Sockret, på att få vara den pappa jag velat vara så länge. Så många år av uppdämda kramar och pussar och gullande och lekande och busande, tänk att få släppa loss lite av det till en liten individ som skall hänga med en resten av livet. Nu skulle jag inte vara "ofrivilligt barnlös", "desperat väntande" eller något annat tråkigt. Jag skulle få vara en sak. Pappa.

Men... trots det. Det var något som följde efter mig, lite som en obehaglig skugga. Mellan skratten, i tystnaden. Där bodde något. Ett slags allvar. Efter ett tag insåg jag att det var min gamla följeslagare, den sorg jag burit på. Den nattsvarta sorg som barnlösheten innebar. Det var min förra identitet som vägrade släppa taget. Den skulle jag få dras med lite till, även om jag var redo att släppa taget så var mitt tråkiga sällskap inte villigt att göra detsamma. Likt den obehagligt bleke Bengt Ekerot som Döden i "Sjunde Inseglet" skulle jag på avstånd följas av denna skugga ett tag till.

Vi pratar sällan om detta. Men det finns där. Det är inte lätt att ömsa skinn, även om det är från negativt till positivt. Våra identiteter sitter djupare rotade ju mer känslor de tillåtits ta över, ju längre vi burit dem med oss. Självklart är föräldern som är med om sitt barns förlossning eller överlämning lyckligare än någon annan i världen just då - men allt det andra försvinner inte. Det finns förlossningsdepression i graviditetsvärlden, och jag tror det är vanligare än man kanske tror att det är svårt att släppa taget om den sorg man som adoptivförälder oundvikligen burit med sig under en väldigt lång tid.

Jag fortsätter på ämnet i nästkommande inlägg. Lämna gärna en kommentar, här eller på Facebooksidan. Det vore roligt att höra vad du tänker, om du kanske rentav har egna erfarenheter i ämnet.
1 Comment

Jag och min sopkvast

7/7/2015

0 Comments

 
Man vill så väl, så väl. Men kanske blir det så fel, så fel. Jag undrar ibland om jag blivit den curlingförälder som jag innan mitt eget föräldraskap så ofta skrattade åt, och svor att jag aldrig skulle bli.

Barn mår bra av rutiner. Fasta men kärleksfulla förhållningsregler. En förutsägbar vardag är nyttigt för ett barn med inre oro. Och eget ansvar växer både vuxna och barn av. Ja, mycket kan sägas i floskelväg. Mike Tyson, den gamle pugilisten, skall ha sagt "Alla har en plan tills de får en smäll på käften". I mitt fall är det snarare "Jag hade en plan tills jag såg hennes ögon". Eller något åt det hållet. Det är helt enkelt ibland svårt för pappan i familjen att säga nej.

Jag hade mina svårigheter i början. Som nybliven pappa, något jag längtat efter oändligt mycket, blev jag avvisad av min egen dotter. Vilket är både vanligt och naturligt, men även är något som kan kännas förkrossande. I den processen fick jag hitta på lite fiffiga sätt att närma mig henne, att vinna hennes nyfikenhet, förtroende och så småningom kärlek. Min metod blev buset. Skoja, leka, spexa, stoja och busa. Till följd av detta, bland annat, är jag i allra högsta grad den förälder i huset som Sockret väljer att kittla, nafsa på, skrämma och allmänt leva rövare med. Vi har etablerat den relationen, och jag tror inte det vore så lätt att ändra på det konceptet.

Likadant har det blivit med att säga ja till saker, och att ge med sig. Det kommer tillfällen då jag hellre friar än fäller. Jag har skrivit om det tidigare, men det förtjänar att tas upp igen.
Det kan vara små saker som görs av bekvämlighet, men som blir björntjänster. Saker som att hjälpa till att få på strumporna. Att säga ja till den där ritboken vi går förbi på Ica Maxi, eller att erbjuda en glass när vi är ute och kör för att det skall bli en trevlig stund och inte bara en transportsträcka.
Det kan även vara att plocka upp och bära henne lite oftare än nödvändigt och en massa sådana grejer i vardagen som hon absolut fixar själv egentligen.

Min fundering är denna - var går gränsen mellan allmän kärleksfullhet och curling? Omtanke och bortskämdhet? När går ett flickebarn från att vara lite småbortskämd till att bli en utblommad diva? Förändringarna kommer smygande för mig som ser henne på nära håll, varje dag. Det är inte helt lätt att hålla hårt i tyglarna alla gånger heller...

För mycket av det tror jag härrör från vår start tillsammans. Att jag plockar upp henne lite tidigare än nödvändigt, att jag säger ja till fler saker än jag kanske borde, jag tror det handlar om att jag vill se henne glad. Se henne le, skratta, att jag vill undvika onödiga bråk med henne. Att jag vill ta alla chanser till närhet och positivitet jag kan, även om jag har en helt annan relation till henne idag än den trasiga som fanns under våra första veckor och månader tillsammans.

Utöver min egen personliga relation är det också mycket, tror jag, en tanke om att jag vill fylla hennes vardag med positiva upplevelser och minnen. Att hon som adopterad bara skall ha glada minnen av sin första tid i familjen. Och med mig, jag som inte kommer att ha varit föräldraledig på heltid mer än fyra-fem månader.
Just det med föräldraledighet är också något intressant. P menade på att hon ju fick en annan start med Sockret. Det var Colombia, Sverige - pang - föräldraledighet. När hon tog de flesta vardagssysslorna under veckorna gled jag i och ur föräldrarollen och varvade den med jobbrollen. I den situationen ville jag naturligtvis inte lägga onödiga timmar på att vara hård och handfast, det var trevligare att vara lite sådär mysig som en arbetande pappa kan unna sig att vara. Visst, sköta hushållet och allt det, men kanske borde jag ha klivit in mer och tydligare i konfliktsituationerna? Svårt att säga idag. Det har blivit en helt annan sak under de gångna månaderna när jag varit hemma och skött det mesta. Många saker jag tidigare sagt ja till, blir nej nu. Jag stöter ju inte på dem då och då, utan nästan varje dag. Med det syftar jag på det "tjat" som barn kan ha om saker de vill eller inte vill ha. Nu måste jag exempelvis se till att en näringsrik kost intas, och då duger det inte att vara snäll. Då blir snällheten helt missriktad. Godis till lunch funkar ju inte.

En annan aspekt i min curlingrädsla är att hon är helt enormt efterlängtad. Ack, mina vänner, om ni bara visste. Huset har ekat så tomt i så många år. Det har saknats slammer av leksakskastruller, dova dunsar i golvet av springande barn kom inte förrän alldeles för lång väntan. Chansen för mig att rå om ett barn och ge all den kärlek jag som förälder har att ge, den chans fick jag vänta mycket längre än jag ville på. Och som så många andra väldigt efterlängtade barn så finns det en risk för lätt bortskämdhet...

Tro nu inte att jag är oförmögen att säga nej. Så är det nämligen inte. När det gäller viktiga saker är jag kompromisslös. Har jag väl sagt "nej", skall det väldigt mycket till för att ändra det. Konsekvens ÄR jätteviktigt. Men i vissa små situationer kan det göra dagen så mycket trevligare att säga "ja" istället för "nej". Istället för en surmulen fröken kan man få ett litet glädjepaket. Se bara till att dina "ja" är så pass sällsynta och så pass överraskande att det blir genuin glädje.

När jag väl skriver detta, undrar jag om det egentligen är curling det är frågan om. Jag tror mer det är risk för bortskämdhet. För det enda barnet, det efterlängtade barnet, barnet som vid fem års ålder kommer till en ny familj och skall klara sig igenom det. Åter igen - jag vet att jag skrivit om det tidigare. Men det är nygamla funderingar som dykt upp i samband med diskussioner här hemma.
Snart är det nämligen skolstart, då måste Sockret hitta sin plats bland alla andra barn. Då är det inte helt fel att kunna stå på egna ben, om än i väldigt liten skala.

Men det tar vi då. Visst, vi har redan börjat ge henne lite mer ansvar och ställa lite mer åldersadekvata förväntningar på henne, men detta blir den sista sommaren innan skolan. Låt mig skämma bort henne lite till innan allvaret kommer igång. En liten glass har ju aldrig skadat någon...
0 Comments

Är blod tjockare än vatten?

1/7/2015

1 Comment

 
En halvledsen heliumballong med Frost-motiv sträcker sig lojt mot taket. I andra änden av snöret finns en liten metallbricka som hindrar ballongen från att slita sig. Det är en av minnena från vårt besök på Liseberg nyligen. Ballongen, och en vit kanin med lätt psykotisk blick.

Jag hade nyligen kontakt med en person som också hade adopterat sitt barn. Vad jag hörde gjorde mig väldigt ledsen och illa berörd. Och det fick mig att tänka på något jag tidigare skrivit om - förståelse och acceptans. Eller kanske snarare brist därav...

För det personen berättade var historier som låg väldigt långt ifrån det där med förståelse, än mindre acceptans. Det handlade om en anhörig som uttryckte sig oerhört illa om det adopterade barnet. Både med och utan att barnet var närvarande och kunde höra det, denna dynga som den anhöriga kände sig nödgad och berättigad att häva ur sig.
Personen jag talade med var utom sig. Sorg, ilska, vrede och ångest. Det var lätt att förstå, hur skulle man annars reagera på en kränkning av ens eget barn? Återupprepade gånger?

Diskussionen fördes kring huruvida det är rätt att bryta kontakten. Kan man göra det, bara säga upp kontakten? Bryta loss från en anhörig som alltjämt står en nära? Är man inte likt det gifta paret liksom sammanbundna i nöd såväl som i lust?
Självklart är valet inte lätt. Å ena sidan - å andra sidan. Klassiskt bekymmer, nu i ännu otäckare gestaltning. Å ena sidan kan man stanna kvar och hedra de blodsband som finns. Det innebär att man finns kvar i den sårande personens liv för att kunna stötta och hjälpa vid behov. Baksidan - en stor sådan - innebär kränkningar och förolämpande beteende. Sårade känslor. Själsliga ärr. Inte bara för en själv - utan ännu viktigare för ens barn.

Å andra sidan - en brytning. Något av det jobbigaste man kan göra. Man säger att "nu räcker det, nu tål jag inte mer". Låter det lätt? Det är det inte. Det innebär att man måste övervinna sina egna rädslor kring sitt eget beteende, klättra över känslan av "jo, men tänk om det kanske ligger något i det, tänk om jag kanske är värdelös/en dålig förälder/en besvikelse/något annat". Låter det lätt? Åter igen - det är det inte. Att stå upp för sig själv känns som en självklarhet, men det är betydligt svårare när det gäller någon som står en nära i livet, eller har funnits där under en väldigt lång tid.
Att bryta kontakten med en närstående släkting innebär också att man på ett vis berövar det adopterade barnet kontakten med den personen. Och vice versa. Men är det en kontakt man egentligen vill eller bör odla, om den är så destruktiv?

Det här fick mig att tänka. Ganska rejält. Över hur hycklande vi kan vara, hur vi kan ljuga för oss själva och våra barn.
I en relation där vi aktivt bortser från de obefintliga biologiska banden mellan oss och våra barn, och ständigt framhäver de andra starka band vi har och den gränslösa kärlek vi har till dem, är det då inte hycklande att så krampaktigt hålla fast vid destruktiva biologiska band?

Jag säger det inte som en beskyllning eller något negativt. Hycklande är ett starkt ord, jag vet det. Framför allt så är detta svårt. Det är en rätt enkel uppgift att ta avstånd från en främling på gatan som skriker förolämpningar till alla som passerar. Det räcker med att byta sida på gatan och promenera vidare. Men vad gör du om främlingen är lite mer nedtonad, kommer hem till dig på födelsedagskalas eller spenderar en vecka i sommarhuset med dig? Främlingen är förresten ingen främling - det är en släkting. Det är någon du vuxit upp med, någon som är lika självklar i ditt liv som luften du andas. Vad gör du då? När personen ifrågasätter dina beslut i föräldraskapet, ifrågasätter dig som person, ifrågasätter ditt barn? Hur länge står du ut, och vad gör det med dig om du stannar kvar och fortsätter ta emot?

Jag tror att olika personer reagerar på olika vis. Men jag vet att det påverkar oss alla negativt. Kanske går man och grubblar, det fräter kanske inifrån. Till slut blir det svårt att hantera, det snurrar bara runt i huvudet. Resultatet blir att det påverkar ens föräldraskap. Nedstämdhet, ångest inför situationen, irritation, kort humör gentemot familjen och ens barn. Och om det är resultatet för dig som vuxen - hur tror du att ett barn reagerar på något sådant, om barnet utsätts för det personligen eller är närvarande och hör det?

Det finns så väldigt många personer i vår omgivning som vill oss väl. Som är förstående, inkännande och empatiska. Sedan finns det andra personer, som säkert inte medvetet vill skada oss. Utan som håller på sin rätt, är fast övertygade om att de har rätt, och vill oss väl på sitt eget sätt. Men resultatet kan bli katastrofalt.

Gentemot det adopterade barnet framhäver vi våra likheter, hittar kopplingar och växer närmre varandra för varje år och månad som går. Det är en relation vi väljer, som växer sig starkare än de flesta andra band. Redan som förälder har man ett enormt ansvar eftersom man som förälder (allra oftast) valt att bli förälder av fri vilja. Ytterligare lite mer ansvar tycker jag att vi som adopterande föräldrar har, som flyttar ett befintligt barn från sin ursprungsmiljö in till vår miljö. Barn väljer aldrig sina föräldrar, men i det adopterade barnets fall innebär adoptionen alltid minst en separation - ofta svår och smärtsam. Antingen påverkar separationen direkt, eller långt i efterhand. Ibland både och.

På liknande vis gör vi med vissa vänner, arbetskamrater, lumparkompisar och andra - vi väljer att ingå relationer ömsesidigt. Man kan finna varandra på oväntade platser. Vad gör dessa relationer så mycket mindre värda än de relationer där man händelsevis delar vissa DNA-sekvenser med varandra? Om du nu måste välja vilken relation som är viktigast att hedra och berika - vilken blir det? Och vilken skall få ta stryk?

Vad är det viktigaste i en relation om inte ömsesidig respekt och omtanke? Om de bitarna inte finns, vilket pris vill du betala för dina släktband - är det värt ditt eller ditt barns välbefinnande?
1 Comment

    Vem..?

    Pappa till en sjuårig flicka från Colombia. Bloggade om adoptionsresan på cotor.se och fortsätter här att reflektera kring föräldraskapets olika sidor.

    Arkiv

    May 2016
    April 2016
    March 2016
    February 2016
    January 2016
    December 2015
    November 2015
    October 2015
    August 2015
    July 2015
    June 2015
    May 2015
    April 2015
    March 2015
    February 2015
    January 2015
    December 2014
    November 2014
    October 2014
    September 2014
    August 2014
    July 2014
    June 2014
    May 2014
    April 2014
    March 2014
    February 2014

    RSS Feed

Powered by Create your own unique website with customizable templates.