Blog Archives

Första inskolningsdagen

25/5/2015

Idag var det en spännande dag. Det var första inskolningsdagen.

I vårt funderande kring vad som är rätt beslut när det gäller skolstart (hålla tillbaka ett år och försöka välja förskoleklass, eller följa åldern och välja första klass?) landade vi till slut på första klass. Vad finns det att fundera kring, kanske någon undrar? Jag kan försöka sammanfatta läget.

Med en ny familjesituation, nytt land, nytt språk och nytt allt, är det mycket att tänka på. Det är en mängd känslor i omlopp och det kan ibland bli lite svårt att hantera. Jag har tidigare skrivit om den känslomässiga baksmälla Sockret drabbats av, och fortfarande märker av. Vi är tre i familjen, vi delar på sätt och vis alla de känslor som spiller över hos henne. Det är nytt för oss också. När det blir för mycket för en i familjen, känner alla andra av det. Och tar in dem, lite grann.
Vi har ju haft våra duster med dessa känslor. De har inte försvunnit, men de har blivit lindrigare. Sociala engagemang kan bli jobbiga. Små barn är lite jobbiga tycker hon, de är lite oberäkneliga och hon förstår inte dem riktigt. Det är ju det här med språket igen - det måste man ha i tanken. Det är helt rimligt att anta att språkliga förbistringar ligger bakom lejonparten av all frustration. Har man levt hela livet utan ett ordentligt språk och sedan får lära sig teckenspråk vid fem års ålder, då har man en del att ta igen. Hur reagerar små barn när omgivningen inte förstår dem? Med frustration. Helt normalt.

När vi då i fjol efter alldeles för kort tag hemma i Sverige får lapp om placering i förskoleklass på en lokal skola med enbart hörande barn, då gjorde vi det vi anser att man skall göra - vi ringde och tackade nej till den. Vi valde att hålla Sockret hemma det första året istället. Det är vår enda chans att skapa de band man får när man går hemma dag efter dag, lär känna varandra på djupet. P tog det första dryga årets föräldraledighet. Jag jobbar hemifrån, Sockret får maximal närvaro av bägge föräldrar. Nu har jag tagit över under våren och sommaren. Till hösten är det skolstart.

Från början tänkte vi alltså oss att hon skulle börja i förskoleklass. Inte första klass. Hon låg bakom i kommunikation, kunde må bra av ett lite lugnare tempo. Det kunde ju också vara så att hon hade blomstrat i första klass, men magkänslan sade ändå "ta det säkra före det osäkra".
Grundtanken var att det fanns en trygghet i förskoleklassen som inte riktigt finns i första klass. Rädslan heter "skolplikt". Om det blir en för hög belastning, om det blir för jobbigt, kan man inte bara ringa och säga "vi tar ut lite föräldraledighet, Sockret kommer bara att gå tre dagar i veckan nu i några månader". Det funkar inte.

Men efter ett möte med skolans samordnare och rektor kände vi oss förvissade om att de var öppna för konstruktiva lösningar om så skulle krävas. Det är väldigt små barngrupper och väldigt hög lärartäthet, vilket borgar för bästa möjliga läge. Att Sockret skall bli bortglömd i mängden barn är fullständigt omöjligt. Ja, inte bara för att hon är en av få. Hon är också en tjej som håller igen med vad hon tycker och tänker.
Vi har fullkomligt förtroende för skolan och dess representanter. Jag har aldrig varit så glad att vara skattebetalare som när jag kommer in på skolan, och det betyder mycket.

Under våren och försommaren förlägger vi alltså vår inskolning. Det är ett riktigt privilegium att kunna lösa det på ett sådant sätt, och är något vi verkligen inte tar för givet.
Hittills har det blivit ett antal besök på fritids, där ett antal av barnen i samma åldersspann går efter skoldagens slut. De har närmat sig varandra på ett försiktigt vis. Sockret säger bestämt att jag och hon skall leka affär i den uppbyggda kiosk som finns på fritids. Jag skall sitta vid den lilla kassaapparaten medan hon lastar upp kundkorg på kundkorg, den ena mer fullproppad än den andra. Hon skrattar när de tomma plastförpackningarna trillar ned i min famn, och vidare på golvet.
De andra barnen tittar i dörröppningen från det andra rummet. Pedagogen M har förklarat att Sockret kommer att börja på skolan till hösten, och kommer att gå i samma klass som många av dem. De är nyfikna, det är lite spännande. På en skola med drygt femtio elever betyder en extra elev väldigt mycket. Hon är ett nytt inslag som de närmar sig försiktigt.
De kommer längre in i rummet, leker med bilar och rullar runt på sittsäckar. Leker närmre och närmre. Till slut är det någon av barnen som vågar ta kontakt med henne, och hon uppmanar mod att svara.

Ytterligare ett par sådana träffar kommer det att bli de närmsta månaderna, det blir ett bra sätt att lära känna lokalerna, personalen och de framtida klasskamraterna. Och även få in en del rutiner redan nu, hur man städar tillsammans med de andra barnen, att äta mellanmål i matsalen tillsammans och allt sånt. Allt för att göra höstens skolstart så smidig och smärtfri som möjligt.
Och idag var det alltså en väldigt speciell dag. Första inskolningsdagen. Med det menas första dagen i en klass, på lektioner och ett schema att följa.

Dagen började inte så tidigt som man kanske kunde tro. Starten för gruppen är 10:45 på måndagar. Detta för att det är många som veckopendlar, en senare skolstart på måndagen möjliggör transport på måndagen istället för på söndag kväll. Helgen är viktig om man bor borta hela veckorna.
Sovmorgon, således! Eller ja, allting är ju relativt. Jag som i vanlig ordning satt uppe lite för sent igår kväll hade ju hoppats på att få sova till åttasnåret, men klockan sju tyckte Sockret att vi skulle vakna. Det funkar ju absolut. Jag är väl medveten om småbarnsföräldraskapets sömnbrist annars, mitt Facebookflöde fylls regelbundet på med historier från föräldrar som skulle betala stora summor för att få mer än tre timmars sammanhängande sömn. Jag fick åtminstone fem timmar, vilket inte är fy skam.

En väldigt lång och härligt seg frukost senare började vi så smått att göra oss i ordning. Sockret tyckte att allt var spännande. Det var viktigt att ha klänning på sig idag. Barnen på skolan skulle tycka att hon var fin, berättade hon. Diademet från Frost med en vit fläta skulle hon ha med sig och ha på sig. Gungorna skulle gungas i, pappa skulle åka rutschkana och tjuta av rädsla till hennes stora förnöjelse. Jodå, hon hade allt en bild av vad dagen skulle bjuda på. Vi berättade om klassrummet, hur det funkade, om de andra barnen. Vi umgås med par andra föräldrar som har barn på skolan, och en del barn känner hon ju igen från timmarna på fritids. Det var inte en helt okänd skara människor hon skulle stöta på idag, alltså.

Den lilla ryggsäcken packades med anteckningsblock och ett ombyte om skolgårdsleken skulle sluta i total nedsmutsning. Vi gav oss iväg i två bilar, P och Sockret i en bil och jag i en annan. Jag fick ta en separat bil - jag hade en dejt med sotaren under eftermiddagen och tvangs åka lite tidigare.
Dagens första (av många) positiva intryck var att en lärare väntade på oss i lobbyn. Vi hälsar och hon följer oss till klassrummet, följt av två andra tjejer i klassen som precis anländer.
Vi slår oss ned, Sockret får låna en kompis plats och skolbänk. Kompisen var ledig idag och platsen stod ledig.

Det är en sexårig tjej som tittar sig omkring med mycket stora ögon. Hon observerar och iakttar, hon missar inget och ser precis allt. Nu har stunden kommit, nu är hon på besök på sin skola.
Lärarna visste vem hon var och hon presenteras för resten av klassen.
Jag följer med en lärare till rummet intill för lite samtal inför den kommande skolstarten. Mest formaliteter och upplysningar om rutiner, men även lite samtal om Sockret som tjej i största allmänhet. Om Sockret som kompis, som elev. Om Sockret som person.
Läraren kommer att vara en av två lärare i klassen till hösten. Hon är välutbildad, inte bara den "vanliga" lärarutbildningen utan även utbildning till förskollärare och nu till speciallärare.
Förutom de skriftliga meriterna får jag ett väldigt gott intryck av henne i allmänhet. Noggrann, lyhörd och professionell. Hon berättar att det blir hon och en till som har hand om klassen till hösten. Det blir en F-3 klass på 7-8 elever. Åter igen en bra dag att vara skattebetalare.

Dagen flyter på väldigt bra. Sockret anpassar sig till de andra barnen på ett bra vis, de visar henne till rätta när hon skall hämta något. Tempot i den lilla gruppen är precis lagom, alla barn kan ta plats och bli sedda av lärarna.
Lunchen fungerar riktigt bra också. Att äta borta brukar inte vara någon jättefavorit för Sockret, men tillsammans med de andra barnen verkar det fungera långt över förväntan. Trots en skolmatsal full med barn slinker det ned både sallad och korv. Stoltheten i hennes ögon när hon hämtade mjölk själv gick inte att ta miste på...

Jag pratade en del med de andra eleverna på skolan. Några i andra klasser som jag känner sedan tidigare, några i samma klass. Några som fastnade rätt hårt i hjärtat var två tjejer som var nyanlända i Sverige. De kommer bägge två från ett land som idag är närmast obeboeligt för en barnfamilj som vill undvika krig och oroligheter. De har flytt sitt hemland och fått en fristad i Sverige. Huruvida den är permanent eller temporär vet jag inte, men jag skulle gärna föräldrarna någon gång. Dels för jämföra erfarenheter i våra föräldraskap, se vilka skillnader och likheter vi har, kunna lära av varandra, men framför allt för att välkomna dem till Sverige. Och att berätta vilka fantastiska döttrar de har, vilket de förstås redan vet.

När vi alla hade landat hemma igen, efter skoldagens slut, förväntade både jag och P oss en liten urladdning. Allas känslor hade ju varit på helspänn under dagen. P hade spänningshuvudvärk, jag var dödstrött. Hon fick massage och tog huvudvärkstabletter, jag somnade i soffan mitt under ett samtal med henne. Vi var alla rätt laddade inför dagen.
Men Sockret, hon som annars brukar behöva lätta på frustrationsventilen var sitt gladaste jag. Hon servade mig och P på sitt rum med låtsaskaffe och låtsastårta. Jag ville ha tårta, men fick snällt vänta tills hon lagat låtsasmat först. "Tårta får du efteråt!" förklarade hon sakligt.

Det är en märklig känsla. För ungefär två år sedan satt vi i samma klassrum, jag och P. Vi var på besök, guidade av skolans samordnare. Hon berättade lite om det mesta, ett av stoppen var alltså klassrummet där den yngsta klassen huserade. Vi tittade storögt på resurserna som fanns, på lärarna, på barnen som var så fantastiska i sig själva. Vi var där i egenskap av blivande föräldrar, men det fanns ju inga garantier. Då var det nervositet, ängslighet, hopp och emellanåt förtvivlan. Statusen var inte "mamma och pappa" utan ofrivilligt barnlösa. Väntande. Förhoppningsfulla nästan-föräldrar. Vi försökte se vårt framtida barn framför oss i en av de där skolbänkarna.

Och nu satt hon där. Just i en av de skolbänkar vi suttit någon meter ifrån för två år sedan. Nu var det på riktigt. Hon fanns här, hon var vår, och hon skall börja i skolan till hösten. Det är så litet egentligen, så naturligt, men för oss är det större än stort. Det är en milstolpe i vår dotters liv, ett nytt kapitel som börjas. Ett litet men ändå jättelikt steg i utvecklingen av hennes person, hennes självständighet och självförverkligande. Vilket privilegium för oss att få följa henne på den resan.

0 Comments

Min kvällsrutin - om samsovning

17/5/2015

0 Comments

Ibland kommer ens fördomar på skam. Vissa saker i livet kan man ha väldigt bestämda åsikter och tankar om, men senare ångra sig om. Rentav göra en helomvändning i frågan. En sådan sak har för mig varit samsovning.

Är man tjugo-nånting år gammal, har kommit in på det här med barn och är i planeringsstadiet, så är det mesta nytt. Din erfarenhet sträcker sig kanske till småsyskonen du hade och passade emellanåt. Kanske har du något större syskon som fått barn, som du obekvämt håller i knät när du är på besök. Eller så har du kommit upp i den ålder att kompisarna sakta men säkert börjat yngla av sig. En efter en klämmer de fram små ät- och bajsmaskiner som stoppar allt de kommer över i munnen och beter sig allmänt märkligt. Och nu pratar alltså du och din respektive om att försöka få en sådan själv...

I det stadiet kan samsovning låta lite märkligt. Det mesta låter lite märkligt, om man skall vara ärlig. Barnlängtan kanske mest är en diffus känsla i botten av bröstkorgen. Längtan efter något mer, något större, något viktigare. Något som inte kan köpas, något som inte bara ger dig den där kortvariga glädjerushen du får när du köper de nya skidorna, den nya stereon eller den nyaste mobiltelefonen. Nej, du vill åt något annat. Något som varar livet ut, något som överlever dig själv.
Istället för att ironisera över hur jobbigt det är med småglin och hur tråkiga alla har blivit som börjat skaffa barn, tystnar du lite grann istället när andra barnlösa vänner drar igång det snacket. Du vet att du vill något, men du ser inte mycket mer nyanserat än så på det än.

Tänk dig att du är i det läget. Uppstartsfasen, för att använda ett modeord. Då tänker du ofta ganska traditionellt. Utgår från dig själv när du värderar rätt och fel, bekvämt och obekvämt. I mitt fall, rätt alldagligt i de flesta hänseenden. När min kära P då kommer in på ämnen som bärsjalar, samsovning och tygblöjor så får jag kalla kårar. Inte för att hon bestämt sig för allt och ovillkorligen måste ha med mig på resan, utan för att hon intresserar sig för allt som gäller föräldraskap på samma vis som jag vid den tiden läste på om alla tillgängliga bilmodeller. För att det var intressant.
Varför fick jag kalla kårar av det ovan nämnda? Jo, ganska enkelt. Det låg inte nära min egen uppväxt.

Tygblöjor? Bärsjalar? Samsovning? Den logiska fortsättningen för mig, vid den tiden, var ungefär så här: Barfota, ingen deodorant, långt tovigt hår. Gammal rostig VW-buss, peacetecken, fri uppfostran. Dekadens, inga regler, samhällets förfall. Det luktade gammalt hippiekollektiv, och det var inget jag var särskilt öppen för att diskutera någon medverkan i. Lyckligtvis vet jag bättre idag.
Man blir äldre, och man lär sig. Får nya upplevelser, nya infallsvinklar på saker och ting. Mitt tjugo någonting-jag visste inte så mycket. Barnlängtan fanns där, viljan att lära fanns där, men precis som sig bör när man är ung visste jag det mesta redan då. Idag inser jag att jag inte visste mycket då, och vet fortfarande inte särskilt mycket idag heller.

De första tjugo åren av mitt liv sov jag själv i sängen. Sedan gick jag och blev sambo, då delades sängen med någon annan. P var det givna sällskapet att krypa nära under kalla vinternätter, att bråka med täcket om innan vi skaffade dubbelsäng, och så skulle det förbli tänkte jag. Varför skulle vi göra något annorlunda? Jag hade som litet barn sovit i egen säng och det hade fungerat bra för mig. Alltså borde det fungera för andra barn, det är ju helt logiskt! Inte vill man väl dela sängen med ett barn? Antingen rullar man väl sig i sömnen och krossar det stackars barnet, eller så blir nätterna en enda lång kamp om utrymmet med inslag av sparkar och slag. En del av det var ju rätt irrationella rädslor. Märk väl - bara en del.

Som jag så väldigt ofta skrivit - saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. När vi fick Sockret i vår vård fick vi reda på att hon sovit tillsammans med fostermamman. Då var det ju helt självklart så att vi skulle fortsätta på det konceptet. Under våra långa år av väntan hade vi återkommit mer seriöst till konceptet med samsovning. Mitt svar var väldigt bestämt: vi får väl se hur det blir. Inte särskilt bestämt, med andra ord.
Men ställda inför faktumet så fanns det inget alternativ. Hade Sockret under sina nästan fem år i livet haft en trygghet att sova tillsammans med en vuxen, skulle ett avbrott på även en sådan grundläggande rutin kunna innebära alldeles för negativa upplevelser. Klart att hon får fortsätta med det.

Tillbaks till att en del var irrationella rädslor. Jag har aldrig rullat över och krossat henne. Inte ens lite grann. Hon är okrossad. Däremot innebar de första sju veckorna tillsammans att jag oftast fick nöja mig med en remsa av sängen. Sängen i det colombianska lägenhetshotellrummet var väldigt fyrkantig, väldigt stenhård och inte väldigt bred. Den funkade absolut för mig och P, den enda natt vi fick i den innan vi fick Sockret i vår vård. Den kanske var 140 cm bred, jag mätte aldrig. Och det fungerar ju bra för två vuxna som ligger ganska stilla om nätterna, invanda vid varandras rörelsemönster. Lägger man därtill en nästan-femåring som får ny familj och sover oroligt, med inslag av fäktande armar och ben, sparkar och slag, då känns sängen plötsligt väldigt liten.

Det fanns ju en soffa. Jag hade kunnat sova i den. Det hade förskonat mig från mycket och antagligen givit mig bättre nattro i största allmänhet. Men det hade också berövat mig från något som faktiskt var ganska trevligt - lite närkontakt med dottern jag längtat så oerhört efter under alla dessa år.
På dagtid ville hon knappt veta av mig. Jag var inte mycket värd den första tiden, som jag skrivit om tidigare i den första bloggen. Nattetid försvann de flesta föreställningar om vem som som var ond och god. Jag blev bara till en vuxen person som sov i samma säng. Visst, jag låg där på min lilla remsa med ryggen vänd åt min nyfådda dotter, allt för att undvika skador på ögon och annat, men emellanåt kunde det rentav bli rätt mysigt. Mitt i natten kunde hon närma sig och lägga upp en hand på mitt bröst. Lite sömnryckningar i fingrarna, någon dröm som manifesterade sig i små rörelser hon inte skulle minnas på morgonen. Där låg jag, med ett fånigt leende på läpparna och lika fuktiga ögon som jag får när jag skriver detta nu, och insåg att samsovningen var till för både mig och för henne. Vi hade lika stor nytta av den bägge två.

Det är nämligen ett underverk för anknytningen, samsovning. Kontakten hud mot hud ger väldigt stark känsla av samhörighet, av kontakt, av närhet. Det var många gånger som Sockret i sömnen trevade sig fram till mig eller P och lade upp en arm, ett ben, en hand på oss. Bara för att känna så att vi var där. Kanske för att känna så att vi fanns kvar, att vi inte hade lämnat henne. Omöjligt att veta exakt varför, men helt klart förstod vi att det gjorde stor nytta.
Under dagen måste hon kalkylera alla beslut hon fattar. Känslor, rädslor, stolthet, nervositet, nyfikenhet, gläjde. En massa saker spelar in i de beslut hon fattar. Skall hon söka kontakt med oss eller ej? Hålla handen eller ej? Bli buren eller ej? Ha ögonkontakt eller ej? Hur skall hon agera i en oändlig mängd situationer med oss? Ständigt överväganden och beslut.
Inget sådant i sömnen. Då försvinner alla val. Kvar finns grunderna. Sömnens rörelser som inte diskriminerar. Bara söker trygghet. Det blev helt glasklart att hon tankade mycket närhet under sömnen, som vi säkert hade nytta av under dagarna.

Det finns nog ingen bättre känsla än att lägga sin vuxna hand på bröstet hos ett litet barn som sover oroligt, tyngd av oroliga drömmar, och känna hur andningen lugnar sig och att hon kommer till ro. Att ha den makten, att få det privilegiet, att kunna lindra och lugna. Att få hjälpa henne med något så väsentligt som nattsömnen. Uppleva hur förvandlingen äger rum. Det är fullkomligt magiskt. Svårt att beskriva med ord.

Samsovningen fick ett temporärt avbrott när vi så kom till Bogotá, huvudstaden. Där, såväl som i Socorro, fanns det särskild barnsäng som Sockret ville prova att sova i. Under en period. Vanan att sova tillsammans med en vuxen, eller med oss bägge, var dock för stor. Hon föredrog efter en tid att överge ensamsovandet till förmån för det mer trygga. Att sova under natten omgärdad av sina två nya föräldrar. Och vi blev inte särskilt ledsna för det, tvärtom.

Hemma i Sverige väntade ett eget rum, med egna saker. En egen garderob, en massa egna kläder, egna leksaker, och naturligtvis även en egen säng. Vi visste ju inte hur hon hade haft det, de där första nästan fem åren i livet. Vi inredde med en säng, och tänkte att vi får se hur det blir.
Men det stod klart direkt, där ville hon inte sova. Hon ville sova i sovrummet, med oss. Och självklart skulle hon få göra det.

Det förstår man ju själv, egentligen. Komma till ett nytt hus, ett nytt land, under en helt ny årstid. Vinter - vad är det? Kyla, vad är det? Och plötsligt få frågan om man vill sova i ett rum med en massa saker man aldrig sett eller valt. Nej, då blir tryggheten så mycket viktigare. Och den tryggheten är att veta var mamma och pappa är - precis bredvid en när man vaknar.
Hon tog sin rättmätiga plats emellan oss. Vaknade ofta efter några timmars sömn. Så är det fortfarande, efter nästan ett och ett halvt år i Sverige. Det går i perioder, men det viktigaste är att vi kommer när hon ropar. Hon vet att vi gör det, det förändras inte. Tryggheten finns alltid nära, vi finns alltid där - oavsett. Kommer vi väl och lägger oss så sover hon oftast lugnt resten av natten.

Vid något tillfälle för några månader sedan berättade hon plötsligt att hon skulle sova på sitt rum i natt. Okej, sade vi, och ville inte göra någon stor grej av det. Ville hon prova så skulle hon naturligtvis få göra det. P nattade och läste saga. Sade god natt, släckte lampan och satt kvar i avvaktan på sömnen. Men sömnen kom aldrig. Det blev lite läskigt, tanken att sova själv i rummet. En seg liten tjej med rufsigt hår i mammas famn mötte mig i hallen, på väg till sovrummet. Väl där somnade hon fort.
Emellanåt har hon sovit själv på rummet, vi gjorde nya försök efter ett tag. På hennes eget initiativ, märk väl. Hon somnar gott, men vaknar alltid. Vi gör ingen stor grej av det heller, frågar om hon vill in till sovrummet. Svaret blir alltid ja, och så får det vara. Vi tar det helt och hållet i hennes takt. Hon styr tempot.

Nu har jag fallit in i en rätt distinkt rutin när det gäller sänggåendet. P går i nittionio fall av hundra och lägger sig tidigare än mig. Vi säger god natt till varandra, och hon kryper ned bredvid Sockret. Vi har nu som sagt en dubbelsäng med heltäckande bäddmadrass, 180 cm bred, så utrymme finns det lite bättre om. Jag sitter uppe någon timme eller två. Har alltid varit kvällsmänniska, uppskattar möjligheten att försvinna ostört i egna tankar en stund, det laddar mina batterier. Sedan är det läggdags för mig med, någonstans runt midnatt.

När tänder har borstats, fluor har sköljts och tandtråd fuskats med så kryper jag också ned i sängen. I mitten ligger Sockret och sussar sött. Emellanåt får jag lyfta in henne mer mot mitten, när hon tagit så mycket av min sänghalva i anspråk att jag inte får plats alls. Därefter lägger jag mig, i princip alltid vänd mot henne. Jag tittar på henne när hon sover och tänker mig ofta tillbaka till de första kvällarna i Colombia då jag kunde ligga på sängen och titta på henne när hon somnat. Jag kan tänka på att hon vuxit. Jag kan tänka på att hon kommer att fortsätta växa, och att jag kommer att få den stora glädjen att följa henne i livet. Jag kan tänka på alla möjliga saker, helt i lugn och ro.

Det är en lite helig stund, jag kan ligga där och titta på henne, och vända på rollerna. Jag lägger min vuxna hand på hennes lilla bröstkorg och känner på hjärtslagen. Tittar på hennes slutna ögon. Bakom ögonlocken finns stora, sagolikt vackra bruna ögon. De kan kasta bedjande blickar, sorgsna blickar, mördande ilskna blickar. Nu vilar ögonen bakom tunga ögonlock. Hon ligger djupt inbäddad av tjocka täcken i sömnens vagga. Om ett antal timmar kommer hon att vakna på morgonen, leta bland täckena efter sin älskade tiger och därefter peta på mig så att jag skall vakna, men nu ligger hon helt fridfullt där, några decimeter bredvid mig i mörkret. Jag vet inte vad hon drömmer om, vilka tankar som rör sig i det vackra huvudet med det rufsiga håret. Men jag vet att hon är lika underbar där hon ligger och sover, lika fantastisk denna natt som förra natten, och natten innan det. Och som alla andra nätter vänder jag försiktigt mig om och somnar även denna natt som den lyckligaste pappan på jorden.

0 Comments

Det kom en inbjudan...

13/5/2015

0 Comments

... och den betydde så mycket. I förrgår vittjade jag som vanligt brevlådan och fick i min näve en bunt brev och papper. Lite räkningar, lite reklam förklädd till "samhällsinformation", eller bara adresserad till mig på pin kiv. Mitt emellan alla pappersbaserade vuxenåtagande låg det något speciellt. Ett litet kuvert, handskriven text. Inte adresserat till mig, eller till P. Utan till Sockret. Vad kunde det vara..?

Det har hänt förr! Det finns rara släktingar som emellanåt skickar ett litet brev med något fint i. Sockret blir alltid lika uppspelt, den sexåriga kroppen måste spritta och dansa till lite extra i bilstolen eller vid köksbordet när jag lämnar över ett brev - bara till henne!
Jag kände inte igen handstilen, men lämnade över det till henne. Det är viktigt att hon hanterar posten själv, hon gillar att sitta och bläddra och öppna de sista hundra meterna hem på grusvägen.
Plötsligt utbrast hon i något mellanting mellan glädje och förvåning. Det var något fint, glittrigt som hon gillar. Det var ju från "Sofia the First", som hon gillar på TV. Vad kunde det vara..?

Hon räcker över det till mig. "Kalas!" står det på. På baksidan står det att läsa att Sockret är hjärtligt välkommen till kalas hemma hos F! F är en flicka som går i samma klass som Sockret skall börja i till hösten. En liten klass, det kan bli en F-2 till hösten. I vart fall, vi har träffat F och hennes föräldrar vid ett antal tillfällen och nu skulle F alltså ha kalas. När vi vidtalar föräldrarna berättar de att barnen i klassen är bjudna. Samt Sockret. Och hur skall man som förälder reagera då, annat än att bli varm i hjärtat och lite fuktig i ögonvrån?

Det är nämligen inte helt självklart för barn att bli bjudna på kalas. Så långt har vi förstått av att prata med andra föräldrar, både i bekantskapskretsen och i Facebooks många diskussionsgrupper. Någon kan få för sig att bjuda alla barn i klassen - utom ett. Eller bara en utvald skara, med följd att någon kanske känner sig utanför. Det är svårt att göra helt rätt.

Som jag nog nämnt tidigare står vi lite utanför den sociala sfären där vi bor. Sockret är hemma med oss och går inte i förskola, vi valde att vara hemma för anknytningens skull. Den biten har fungerat väldigt bra, men det är inte helt utan nackdelar. När grannskapens barn träffar varandra dagligen medför det helt naturligt att de får en tajtare relation och kan umgås oftare och enklare. För vår del blir det svårare att få till de där lekträffarna. De skall ofta planeras ett bra tag i förväg, och ingen planering i världen kan skydda från förkylningar, influensa och en massa annat ofog som drabbar alla barn. Andra har ställt in, vi har ställt in. Sådan ser verkligheten ut.

När det gäller kalas blir det alltså inte helt självklart att man bjuder ett barn man sällan träffar och som inte går i samma klass. Att man har en geografisk närhet garanterar inte att man får en nära relation. Lägg därtill att Sockret inte alltid är jättebekväm i sociala situationer, kan reagera på ett sätt som inte alltid är så trevligt för omgivningen. Vi har tackat nej till en hel del saker eftersom vi vet att det inte kommer att bli en bra situation. Jag skrev för något år sedan om den känslomässiga baksmällan, den faktorn har blivit mindre men kvarstår fortfarande. Ibland är det, tråkigt nog, bättre att säga nej. Till sådant som varit trevligt, med många familjer och med många barn, sådant kan kännas som ett minfält för oss där det förr eller senare smäller. Slutligen finns ju hela språkbarriären. Eftersom Sockret är döv och bara använder teckenspråk är det inte alltid lätt för alla barn att ta kontakt. Jag förstår att det kan upplevas lite konstigt att hon inte förstår när de pratar med henne, det är fullt naturligt.
Vi har fått tacka nej till något kalas, det har passerat något kalas som hon aldrig bjöds in till. Även om jag kan ha förståelse för varför, så brister mitt hjärta lite grann ändå när det händer.

Det gör just denna inbjudan så mycket mer värdefull. Det är något utöver den närmaste kretsen, utanför familjen. Det är någon som hon inte känner så väldigt väl, som bjudit just henne till sitt kalas. Och så får hon chansen att träffa alla sina framtida klasskamrater under ett par timmar.

Liten blir stor. Lite så kan det kännas. För ett och ett halvt år sedan ändrades våra liv helt och hållet, alla tre fick sin världsbild förändrad. Vi fick en fantastisk liten tjej att följa genom livet, och hon fick ett par permanenta föräldrar som kommer finnas för henne i vått och torrt, alltid. Det blev ett miljöbyte för oss alla. För oss innebar det att vårt hem skulle bebos av en liten person till. För henne, en diametralt motsatt miljö från den stekheta miljö hon vistats i hela sitt liv. Från ett varmt Colombia, både temperatur- och beteendemässigt, till ett i allt väsentligt svalare Sverige.

Då var det bara vi. Fler personer introducerades undan för undan i hennes liv - mormor och morfar, kusiner, grannar, släktingar och andra. Ett och ett halvt år har gått. Nu får hon ett inbjudningskort från någon som står helt utanför den kretsen. Det är större än vad jag kunnat tänka mig innan.

0 Comments

"Förlåt" är det svåraste ordet

11/5/2015

0 Comments

Där sitter jag, på trappan i trädgården som jag med nöd och näppe lyckades snickra ihop i fjol. Sockret står på studsmattan och skriker åt mig. Skäller, förmanar, pekar. Jag skall komma in till henne och hoppa - inte sitta på trappan. Jag känner mig tröttare än tröttast och säger att jag vill sitta på trappan, men att jag lovar att titta på henne hela tiden. Det accepteras icke.
Till slut masar hon sig ut från studsmattans skyddande nät, tar på sig sina gummistövlar som blinkar när man slår hälarna i marken, och kommer bort till mig. Först skall det skällas lite till, sen vänder det. Hon ändrar tonen, blir lite fjäskigare. Spexigare, skojar lite, vill busa med mig. Det är hennes sätt att komma överens, och snart sitter hon i mitt knä och jag gosar in huvudet i hennes hår. Där sitter vi, på trappan i trädgården. Tillsammans.

Klockan var strax efter fem i morse när hon petade på mig. Det var ljust ute, hon hade vaknat. Jag vred lite på mig och insåg snart att varken hon eller jag skulle somna om. Inte det bästa tillfället att gå upp så tidigt; igår kväll somnade jag väl närmre halv två.
Jag slocknade vid nattningen igår. P kom ned och väckte mig efter att jag sovit i ungefär en halvtimme. Föga förvånande var jag inte särskilt trött resten av kvällen, sovtiden blev därefter.

Men sånt är livet, det är bara att stiga upp och se glad ut. Fick en liten stund ihop med P innan hon åkte till jobbet. Eftersom Sockret verkligen behöver sin sömn för att vara på topp så insåg jag att detta skulle kunna bli en sådan där dag.
Planeringen var rätt enkel. Hemma på förmiddagen, åka till hennes framtida skola på eftermiddagen. Extra lång inskolning kan man säga, vi besöker skolans fritids med jämna mellanrum för att lära känna miljön, personalen och eleverna lite närmre. Allt för att inskolningen till hösten skall gå så smidigt för henne som möjligt.
Men idag blev det inget med det. Det skulle vara föräldramöte, så det passade inte riktigt. Som tur var hade jag inte sagt något om det, det fick vänta tills jag fick klartecken på sms. När det föll igenom, fick jag tänka om. Något skulle vi väl kunna hitta på.

Det tog inte lång tid att klura rätt på vad detta något skulle vara. Vi drar iväg till Leklandet! I närmsta någorlunda stora stad från oss finns det ett lekland för barn. Ni vet, ett sånt där som smälls upp i en industrilokal någonstans. Gigantisk klätterställning, bollhav och försäljning av sockerstinna produkter. Vi har varit där ett antal gånger och Sockret trivs bra där. Det är bra träning också, balans och kroppskontroll får sig en liten omgång under de tre timmar man får vara där och springa runt.

Jag berättar för Sockret för planerna och hon reagerar ungefär som jag tänkt mig. Hon blir överlycklig. Genast börjar hon planera för vad hon och jag skall göra. Vi skall klättra, simma i bollhavet, cykla på cyklarna de har där och en massa annat. Vi hade pratat om att åka dit någon dag i veckan, men jag hade ingen tanke på att göra det just idag.

Tiden gick, förmiddagen hann passera. Det blev dags för lunch. Som alltid annars mottas det beskedet med mindre entusiastiska känslor hos husets sexåring. Hon äter oftast bra, men det är något i henne som gör att hon måste protestera mot lagad mat. Förmodligen är det att sitta någorlunda stilla på en stol och äta under en halvtimme som besvärar henne, men sånt är livet. Det får man lite grand vänja sig vid, kan jag tycka.
Hur som helst, med hennes rubbade sömnläge var stämningen bräckligare än vanligt. När det väl skulle ätas lunch så kom det plötsligt, hon skulle inte äta den lagade maten. Nej, absolut inte. Macka, jag vill ha macka! Nej, förklarar jag. Vi äter detta tillsammans, det är dessutom mat som alltid annars går hem. Vi skall ju ha trevligt, åka till leklandet!

Nepp. Icke. Det örat vill hon inte lyssna på. Trött och antagligen hungrig är utbrottet ett faktum. Hon skäller, skriker, stampar med fötterna, och... slår mig. Slår mig med öppen handflata på armen. Där sätter jag stopp, förklarar att så gör vi inte! Vi slår inte varandra, det är ingen som tycker om det! Hon är fortsatt arg, jag förstår att hon naturligtvis inte går att rubba så enkelt. Förutom att hon är arg, är hon en av de mest viljestarka ungarna jag träffat på.
Jag säger att det inte är okej att slå pappa, pappa får ont när hon gör så. Hon fortsätter att peka och fäkta med armarna, skälla och leva rövare. Då säger jag det förbjudna. Jag tycker allt att hon kan säga förlåt, för det gör man när man slår någon. Då får man säga förlåt och be om ursäkt för det.

Vi är rätt noga med det, vi två vuxna. Man ber om ursäkt om man gjort något fel, gjort någon ledsen eller liknande. Vi ber ofta henne om ursäkt, om det blivit någon konflikt och hon uppfattar sig som överkörd eller om det blir något missförstånd. Vi förklarar, berättar, är så pedagogiska det går. Genom att vi ber om ursäkt, hoppas vi lära henne att det är en trevlig sak att göra. Men det sitter väldigt, väldigt långt inne hos henne. Det är att erkänna att man gjort något fel, vilket naturligtvis ingen gillar att göra. Än mindre barn. Än mindre oerhört viljestarka barn.
Men precis som vanligt så vill hon inte alls. Det finns ett par saker hon inte gillar; be om ursäkt är nog högst upp på listan.

Jag sitter på knä i köket och resonerar. Vi pratar om vad som hänt. Jag säger att det vore snällt av henne att be om ursäkt, att det bör man göra om man slagit någon. Även om det inte var menat (i detta fallet är det ett gränsfall). Nja.. nej.. det ville hon inte... Men så händer något som hänt flera gånger förut. Gosedjuret hon håller i, en stor delfin, skall hon plötsligt börja greja med. Plötsligt rör delfinen sina mjuka fenor och säger ett väldigt dämpat förlåt. Knappt märkbart. Jag säger att hon får göra det riktigt. Pappa är inte arg, men hon får göra det så att det märks av. Det är mest en principsak, det första var verkligen knappt märkbart, liksom man muttrar något så lågt som möjligt.
Då kommer det igen, tydligare denna gång. Delfinen lyfts upp framför hennes ansikte, och ber om ursäkt. Hon tar ner den och tittar på mig frågande, lite nervöst. Jag ler, sträcker ut armarna och hon landar i famnen på mig.

Situationen är inte konstig, inte det minsta. Hon är sex år, och har en massa känslor som bubblar i kroppen. Trött, hungrig, råkar slå till sin pappa. Auktoritetsfiguren, den vuxne personen. Dessutom den ende vuxne hemma just nu. Alternativet att ta sin tillflykt till den andra vuxna personen existerar inte. Hon är fast med mig. Då känner hon plötsligt sig inträngd i ett hörn, avkrävd en ursäkt. Och inte ger sig den dumma pappan heller, han går inte att finta bort med sura miner och putande underläpp. Ursäkten för slaget skall fram.

Jag blir stolt över henne. Hon har kommit långt, vi jobbar på det. Från början kom det aldrig någon ursäkt alls. Det var uteslutet. Sen har gosedjuren börjat göra det åt henne. Jag är inte dummare än att jag förstår vad det handlar om. Det blir helt enkelt lättare för henne. Och det måste jag förstå och acceptera, vilket jag gör. Hon har ju bett om ursäkt, även om en mjukisdelfin i detta läget agerade mellanhand. Hon har gjort det, och vi försonas igen.

Att be om ursäkt för något blottlägger en själv, det är en utlämnande händelse. Det är att visa sig sårbar, erkänna att man inte är perfekt. Det är svårt nog för en vuxen person som hunnit öva hela livet, tänk då att vara en liten sexåring och känna pressen att be om ursäkt.

Det gick bra. Vi kom iväg till leklandet. Resten av dagen blev kanon, vi pratade om allt som hänt under dagen. Att vi lekt och busat, att vi hade gått upp tidigt, att hon blivit jättearg ett par gånger. Som sagt, jag är stolt över de framsteg hon gör, även om det så är att jag får en ursäkt av en mjukisdelfin. Det är stort nog!

0 Comments

The Colombian connection

9/5/2015

0 Comments

Det finns vissa människor, vissa händelser, vissa omständigheter som man inte glömmer i första taget. Idag skedde ett sådant möte, har jag en känsla av. Ett kortvarigt sådant, utan långa eller djupa diskussioner. Hur som helst så fick det mig att tänka till lite.

Alldeles för tidigt i morse ringde klockan. Eller ja, mobilen pep. Och ja, tidigt och tidigt. Klockan sju kändes för tidigt för denna lördagmorgonen. Men plikten kallade, så att säga.
P är en fågelentusiast. Hon gillar att titta på fåglar, fotografera fåglar, och har länge velat vara med vid ringmärkning av fåglar. Och som den stöttande äkta man jag försöker att vara, hängde jag (och Sockret) med till kusten idag för att promenera bland taggbuskar, vittja fångstnät och andas in frisk havsluft. Läskiga grejer med andra ord.

Vår guide för dagen var en nätbekant till P, en kille som verkade veta det mesta som finns att veta om fåglar. En man vars fågelintresse väckts redan i tioårsåldern, förmodligen ännu tidigare. Han var runt fyrtio, fantastiskt trevlig, och född i - och adopterad från - Colombia.
Just den saken var inget vi diskuterade i någon större utsträckning. Vi vidrörde ämnet, men inte mer än så. Det behöver inte stötas och blötas konstant, dessutom fanns det ju fåglar att titta på och prata om. Men det var inte detta som var det där speciella mötet.

Folk kom och gick i den lilla stugan där ringmärkningen höll till. Det var tofsvipor och fjällskivlingar och bogskrov... Eller nej, så hette det inte. Inget av detta var något som ringmärktes, men jag minns uppriktigt sagt inte vad pippifåglarna hette. Var en av dem kanske en blåmes? Nåja, strunt samma. Det fanns andra entusiaster, folk med slittåliga kläder, höga stövlar och kikare som tålmodigt gick sina rundor och spanade bland näten om någon fågel hade fastnat. Om så var fallet, skulle de lösgöra fågeln, stoppa den i en tygpåse och vandra tillbaka med den efter utförd runda till huset där ringmärkningen ägde rum. Där var det vägning och mätning och fettkontrollering. Många moment utfördes effektivt och proffsigt.

Plötsligt kom ett äldre par, runt sjuttio kanske. Det var vår guides föräldrar som hade hängt med ut under dagen. Frisk luft, natur, vad kan man mer begära en ljummen lördagförmiddag?
Vi hälsade på varandra och småpratade lite. Kom oundvikligen in på ämnet adoption och Colombia. Det var här som det där speciella mötet ägde rum. På de få kvadratmeterna som det lilla rummet utgjorde, mötte vi varandra med våra väldigt speciella egenskaper.
På något vis hade jag något särskilt gemensamt med de personer som under tidigt sjuttiotal hade stått på Arlanda och väntat på sin son, som kom med flygplan från Colombia. Och när han satt där, runt fyrtio, hade han något särskilt gemensamt med sexåringen som satt bredvid honom. De var både födda i Colombia, de hade båda kommit till Sverige och de var båda enormt efterlängtade av sina föräldrar.

Och där stod vi. Vi, hemkomna för ett år och fyra månader sedan. Trötta, rentav utmattade, till en ankomsthall och anhörigas famnar på Landvetter. De, för drygt fyra decennier sedan, med sin efterlängtade tvååring. Vi utbytte artighetsfraser och pratade om vår process om vartannat. Just där och då spelade inte ålder någon roll, yrkesroller eller social status, allt sådant var irrelevant. Det som var viktigt, var vår gemensamma koppling till Colombia. Oavsett om man bejakar den mycket eller lite, är jätteintresserad av landet eller inte, om man pratar mycket adoption eller inte, så finns kopplingen där på något vis.

Det är inte första gången jag upplever en sådan koppling. Jag har träffat flera föräldrapar som gjort sin resa långt innan oss. Till Colombia, till Arlanda, till något annat land eller kanske någon annan flygplats i Sverige. Det finns en intressant koppling som förenar oss. Ett av de mer märkliga möten skedde på en trång buss, en höstmorgon i Paris. På transferbussen på Charles de Gaulle-flygplatsen råkar vi på en herre som råkar vara svensk. Och han råkar ha adopterat, en gång för länge sedan. Och det råkar ha varit, just det, från Colombia. Oddsen är inte jättestora. Men även den gången blev det ett lite speciellt möte. Något särskilt i blicken hos honom, antagligen hos oss också.
Jag drar mig även särskilt till minnes ett par familjer vi hade glädjen att träffa i Bogotá, när vi först anlände till Colombia den siste oktober 2013. De var på återresa med sina barn som var runt tjugo år. Två föräldrapar med två barn vardera. De återvände till den plats där deras gemensamma familjebildning en gång började. De berättade om sin historia, och lyssnade intresserat på vår. Och vi tänkte, och sade till varandra, att om femton år är det kanske vi som sitter där..?

Likaså bör nämnas den stora mängd föräldrar som har adopterat barn någorlunda nyligen. De som ligger i samma fas som oss, eller ett antal år före. Det är folk, ensamstående och par, som vi sannolikt aldrig hade träffat på och umgåtts med annars. Om det inte vore för den gemensamma nämnare att vi råkar vara föräldrar till barn som fötts på andra platser på jorden än i Sverige.
Jag vet inte riktigt vad det är jämförbart med, om ens något. Visst kan sport förena människor från olika samhällsklasser, platser och nationaliteter. Andra intressen kan binda samman folk på ett effektivt sätt också. Men jag har ännu inte stött på något som skapat så djupa band så fort som adoption har gjort. När man möts, möts ofta även en tidigare barnlängtan, år av ångest och sorg, kanske år av bearbetning av trauman. Inte bara sorg, utan även glädje. Glädjen över att äntligen få bli förälder. Alla föräldrar som har adopterat kan känna igen sig i det, och det skapar något särskilt band mellan en. Oavsett vem man är i övrigt.

0 Comments

Inte förberedd, bara rädd

4/5/2015

1 Comment

Idag var det ju ett läkarbesök. Hjärtultraljud. Vi hade förberett oss så väl, tyckte jag. Legat på studsmattan och övat. Doktorn skall lyssna på hjärtat, titta med en liten kamera. Vi kan titta på en liten TV bredvid hur hjärtat ser ut, hur det slår. När vi på kvällen igår borstade tänderna, gick vi igenom det ännu en gång. Allt kändes bra, Sockret kändes så förberedd det gick att bli. Det skulle inte göra ont, hon behövde inte vara rädd eller orolig. Men det krävdes bara ett litet gruskorn för att maskineriet skulle haverera.

Vi kommer in, anmäler oss i receptionen och påbörjar vår väntan vid lekhörnan på Barn- och Ungdomsmottagningen. Vi hinner bara få av en jacka, då kommer sköterskan och ropar upp Sockrets namn. Jag känner igen henne, och hon känner igen Sockret. Vi går alla tre genom korridoren och sköterskan säger i förbigående "ja, då skall vi börja med att ta blodtryck då!" i en käck ton. Min tanke är bara på vår planering, vår förberedelse. Och min inre röst säger "åh nej!".

Jag berättar för Sockret vad som skall hända, och hennes redan lite oroliga min byts ut mot en min vi så väl känner igen vid det här laget - minen som utstrålar "NEJ!" och signalerar flyktreflexer.
Mycket riktigt. Det solida motståndet mot allt vad läkarkonst heter finns även idag. Allt blir "nej". Vill inte ta av sig jackan, vill inte låta någon konstig sköterska sätta på någon manschett på armen. Absolut inte.
Hon såg på när jag tog ett blodprov för inte så länge sedan, helt odramatiskt. Förstod att pappa skulle sitta still. Inga problem, bara stöttande respons från hennes sida. Men när det handlar om henne själv, då är det en helt annan melodi.

Det var omöjligt att genomföra. Det spjärnades och stretades, det fanns ingen chans att övertala henne. Sköterskan tog fram en liten klämma att sätta på fingret. Jag provade den först, visade att den inte var farlig. Ej heller den fick komma nära inpå, oavsett hur vi med gemensamma krafter lirkade och lockade. Vägning och mätning gick an, men inte mer än så.

Inget av detta var särskilt förvånande. Vi snackar en tjej som konsekvent vägrar alla slags undersökningar. En tjej som är bestämd i grunden blir snarare ett orubbligt objekt när hon står inför en undersökning. Vi hade ju förberett oss, mutat med att köpa någon godisbit efter att doktorn fått titta på hjärtat. Och nu satt vi plötsligt i ett annat rum, men någon annan person, och skulle göra andra saker? Det var ju inte detta vi diskuterade. Vi avviker från schemat - det går icke för sig!

Föga förvånande fungerade inte hjärtultraljudet heller. "Vill inte, vill inte". Om och om igen. Nej, jag kunde väl tro det. Den nyinköpta Frostklänningen skulle fortsätta pryda den lilla flickkroppen. Elsa skulle vara kvar mitt på bröstet med sitt sneda leende. Pappa fick absolut inte ta av klänningen och linnet därunder, det som krävdes för att undersökningen skulle kunna genomföras.

Läkaren var bra, det var samma som i fjol när vi precis kommit hem från Colombia. Han tittade på det befintliga materialet och fick efter lite fjäsk lyssna under tröjans kant med stetoskopet. Det som i Colombia klassades som ett hjärtfel beskrevs av honom som i det närmaste kosmetiskt till sin karaktär. Hade det varit grövre hade vi varit tvungna att genomföra det. Antingen genom att hålla fast henne - hemska tanke - eller boka tid för sövning. Som tur var kunde vi skjuta på det, vi bokar ett nytt besök om två. Kanske för slutkontroll, att det inte behöver följas mer alls därefter.

Vad kan man dra för lärdomar av detta? Förberedelse, förberedelse, förberedelse. Det går inte att nog poängtera vikten av tydlighet, förberedelse och information.
Och att det inte krävs särskilt mycket för att kasta omkull hela planeringen. En liten avvikelse räcker för att rubba den bräckliga känsla av trygghet som barnet lyckats bygga upp av all förberedelse.
Nästa gång ringer jag nog först och kollar exakt vad de skall göra, så får vi öva ännu mer. Alla moment, en vecka i förväg.

Den där godisbiten? Jo då, det blev en rulle Mentos efteråt. Jag hade ju lovat.

1 Comment

Bortskämdhet, curling, omtanke

3/5/2015

0 Comments

"Idag är det fredag". I förrgår vaknade jag av att jag hade en sexåring böjd över mig som förklarade att det var fredag. Äntligen hade det blivit fredag, efter att ha behövt genomlida både en onsdag och en torsdag var det äntligen fredag. Dags att leka med grannbarnen, som tidigare bestämt.
Trots att vi bor grannar är det inte alltid så enkelt att bara träffas en stund. Det där härligt spontana umgänget är inte så självklart som man kunde tro, eller hoppas. Deras barn går på förskola och kanske kan vara lätt uppskruvade när de väl kommer hem. Då är det dags att förbereda middag och andra praktiska saker. Sen kommer helgen, då skall antingen de eller vi bort, eller få besök.
För vår del är det likadant, minus förskolan då. Man skall hit, man skall dit. Det är inte alla dagar som passar heller, någon kan vara krasslig eller så är Sockret på risigt humör. Har sovit för lite, inte ätit ordentligt eller bara vaknat på fel sida. Ni känner kanske igen det, det är inte så lätt alltid.

Men det var fredag. Äntligen. Och lektes gjorde det, ett gäng timmar med stim och stoj blev det allt. När det var dags för uppbrott var det naturligtvis inte bra, uppbrottet skapade ett litet utbrott. En liten sexåring som dessutom var lite småkrasslig (just nu är ingen av oss i familjen på topp, en förkylning hemsöker oss) vilket inte gjorde saken bättre. Eftersom det var fredag eftermiddag gjorde vi det enda rätta för att lindra upprördheten - frågade om vi skulle gå in och ta oss lite glass.

Usch och fy. Helt förkastligt. Undrar hur reaktionerna kan vara på en sådan sak? Vi flydde undan konflikten, hoppade över ett pedagogiskt moment, mutade med socker, eller något annat. Och jo, så kanske det var. Eller så är alla tillfällen i föräldraskapet inte alltid lämpliga att vara superpedagogisk på, ibland kanske det går bra att ta en enkelt genväg.

Frågan för kvällen är var gränsen går. Var någonstans i sanden man skall dra linjen, hur man gör skillnad på att skämma bort ett barn, att curla ett barn och helt vanlig omtanke.

Jag kan erkänna att jag faller för fort. Kanske för ofta. Mitt hjärta bultar enbart för min dotter, vilket hon nog listat ut vid det här laget. Jag friar hellre än fäller, säger ja oftare än vad jag säger nej. Vi trodde bägge två att våra föräldrastilar skulle vara lite annorlunda, men att jag skulle vara den striktare. Det blev helt tvärtom.
De som träffat vår dotter kanske kan förstå att det är svårt att säga nej till hennes stora, vackra, bruna rådjursögon. När hon gör sig sådär fjäskigt söt, skrattar det lite osäkra fjäskiga skrattet. Ger mig en puss på kinden, tittar lite under luggen, spexar och gör sig till. Då vill man allra helst fortsätta på det spåret. Blir det ett "nej" så blir reaktionen lika negativ som fjäsket är åt det positiva hållet. Det kan bli nattsvarta blickar, hyttande fingrar, arg skällande röst. Det är en mycket bestämd ung dam vi har att göra med, en egenskap hon helt säkert kommer att ha mycket stor nytta av framöver i livet. Det kan tänkas bli ett par svåra år för oss stackars föräldrar innan dess, dock.

När det gäller bortskämdhet så har vi försökt lägga ribban från dag ett. I Colombia var det andra vanor, Sockret var van vid att få i princip som hon ville. Det var, har vi fått höra, mycket godis och läsk. Det märks fortfarande, det är en tös med god aptit på livets goda. Det blev en kulturkrock när vi faktiskt sade "nej". När godisskålen på fredagkvällen inte automatiskt fylldes på när den tog slut.
Idag har vi en annan strategi. Hon vet att lördagen är godisdagen, med väldigt få undantag. Hon ber oftast inte om godiset, utan får det av oss som en överraskning. I hemlighet står vi i köket och plockar ihop en liten skål med lite godis och några klubbor, som plötsligt dyker upp ur tomma intet. Till hennes stora glädje, oftast.

Men bortskämdhet kan ju vara andra saker, eller? Var drar man gränsen mellan bortskämdhet och curling? Bortskämdhet för mig är främst att få det man pekar på. Att inte lära sig värdet på saker, ta saker och folk för givna. Få styra och ställa. I den bemärkelsen är vi väl inte så långt in i riskzonen, hoppas jag åtminstone. "Jag vill ha godis" är ett påstående som i princip aldrig förekommer längre. Samma sak när det gäller läsk, glass eller andra saker. Hon vet att det oftast inte är lönt att fråga, det blir inte ja ändå. Å andra sidan är vi inte helt superstrikta på sånt. Om vi fikar med någon kaka, känns det ju lite elakt att ge sexåringen knäckebröd och mjölk. Kaka och saft är ju trots allt godare, och trevligare.

Curling blir en annan sak. På ett viktigare plan, lättare att missa för en själv, kan det finnas tendenser som tolkas som välvilja från en själv. Men som blir hinder i slutändan. Välvilliga stödhjul som borde ha plockats bort för länge sedan.
Här vet jag inte riktigt hur mycket vi gör rätt eller fel. När jag tänker på situationerna som kan uppkomma där curlingmomentet kan infinna sig så är jag inte så oroad. Vi löser inte hennes konflikter åt henne, vi har rimliga förväntningar på henne när det gäller att ta hand om sina saker. När det kommer så långt som skolan (skolstart till hösten!) så kommer vi förhoppningsvis aldrig bli sådana som ser vårt barn som en ofelbar snöflinga, helt utan egen skuld eller eget ansvar. Hon är mänsklig, hon kommer att begå misstag och göra folk ledsna. Då får vi ta vårt föräldraansvar och peka henne i rätt riktning igen, på ett konstruktivt sätt.

På gatan i Colombia kallades hon "La Reigna" - Drottningen. Det är takter som sitter i. Hon gillar att bossa runt oss. Och vi går ofta med på det, så länge det är lekfullt. Men ibland upplever jag att jag kanske borde vara hårdare. När jag sitter hemma och jobbar, hon kommer in i rummet och vill baxa ned sin rumpa i min famn och titta på bilder från Colombia - hur kan jag säga nej då?
När vi är ute och handlar, hon är gnällig och vill bli buren. Jag vet att jag borde säga nej, ta striden och vara bestämd. Men allt som oftast säger jag okej och bär henne på höften. Det blir lättare för henne, det blir lite mysigt för mig att ha henne klängande på mig en stund. Särskilt när hon är trött och lutar sin sexåriga kroppstyngd mot mig. Då känner jag mig som världens rikaste person, då har jag allt jag behöver i världen. Jag får vara hennes stöd när hon känner att hon behöver det.

Att säga "nej" gör jag. Ibland inte så ofta som jag kanske borde. Jag busar och spexar lite längre än vad jag borde ibland, låter henne bestämma lite för ofta. Kanske. Och jag vet varför.
Anledningarna är tvådelade. Det första är att jag är så förbannat glad att äntligen vara pappa efter så väldigt många år som o-pappa. Nu är jag äntligen där jag vill vara, jag är den person jag vill vara. Som jag längtat efter att få vara. Jag är något, för någon. Förutom att vara någons son, någons man, någons vän, någons arbetskamrat och någons granne, är jag också någons pappa. Längtan har på ett vis gjort mig lite mjukare. Mindre motståndskraftig mot fjäsk och ögonblink från stora, bruna ögon.
Den andra anledningen är att jag tänker på de tråkiga stunderna. Jag tänker på hennes nattsvarta stunder i Colombia, den första tiden när hon grät varje kväll. Gråten som kom från djupet av hennes varelse, när hennes själv värkte.

Och varför skulle den inte det. Hur mår egentligen ett barn som strax skall fylla fem år, som lämnar allt hon känner till? Som inte riktigt förstår vad som händer? Den vuxna person som tar det med en klackspark existerar inte. Tänk vad svårt det vore för oss vuxna, multiplicera det ett par tusen gånger så kanske vi börjar närma oss känslorna hos ett barn. Jag tänker på just de stunderna. På allt hon gått igenom. Och då vill jag bara att hon skall få vara glad.
Jag vill se henne skratta, inte gråta. Jag vill att hon skall le, inte vara sur. Jag vill ha hennes kramar, inte hennes svarta blickar.

Det finns många sätt att komma dit, det vet jag alldeles väl. De stora excesserna låter jag bli. Hon får inte allt hon pekar på, då blir det hon pekar på inget värt längre. Vi är föräldrar, vi bestämmer och styr det liv hon lever. Då är det viktigt att vår styrning för henne upplevs som någorlunda rättvis, välgrundad och ändå trevlig.

Vi har i vår barndom en mängd ögonblick som färgar vår uppväxt, som sätter djupare intryck än de övriga. Tror att jag tagit upp det i något tidigare inlägg. Jag vet aldrig vad hon minns, vilka ögonblick som kommer att leva kvar.
För mig är det små saker. Det är inte alltid kalasen och de stora sakerna som sätter de mest varaktiga intrycken, det kan vara saker som någon gång man badade i badkaret. Det kan vara en frukostmorgon när solen strilar in i rummet. Ljudet när man stod på balkongen och tittade ned.
Vilka hennes ögonblick kommer att vara, vet ingen. Men med det i tanken försöker jag se till att precis varenda ögonblick i hennes liv som går att påverka skall kunna bli ett trevligt minne. Små saker i vardagen.

Som imorgon. Jag och Sockret skall till sjukhuset och göra ett ultraljud på hjärtat. Ren rutingrej i detta fallet. Hon är dock väldigt skeptisk inför alla sorters läkarbesök som gäller henne själv. När hon varit med på vårdcentralen och jag skulle lämna blodprov är hon dock så redig, hon hjälper mig och skall trösta mig så snällt. Men själv vill hon inte ha med något sådant att göra. Alla sorters läkare, audionom, ögonläkare, tandläkare. Allt är av ondo, samarbete är inte att tänka på.
Imorgon är det en rätt enkel grej kan man tycka. Ligga på en brits fem minuter, sen är det slut. Men det krävs förberedelse, vi samtalar om det och leker med händelsen. Hon ligger ned på studsmattan medan jag är doktor. Jag drar med min mobiltelefon över hennes bröstkorg, jag leker barnläkare som tittar på hjärtat som slår så fint där inne. Förhoppningen är att det skall gå lite lättare.

Ingen regel utan undantag. Godis på lördag, är som sagt det som gäller. Min förhoppning är att det blir pedagogisk "omsorg" och inte lättjefull "bortskämdhet" när jag lovar Sockret att hon skall få välja ut en godisbit efter att vi träffat doktorn imorgon...

0 Comments

Första inskolningsdagen

Min kvällsrutin - om samsovning

Det kom en inbjudan...

"Förlåt" är det svåraste ordet

The Colombian connection

Inte förberedd, bara rädd

Bortskämdhet, curling, omtanke

Vem..?

Arkiv