I vårt funderande kring vad som är rätt beslut när det gäller skolstart (hålla tillbaka ett år och försöka välja förskoleklass, eller följa åldern och välja första klass?) landade vi till slut på första klass. Vad finns det att fundera kring, kanske någon undrar? Jag kan försöka sammanfatta läget.
Med en ny familjesituation, nytt land, nytt språk och nytt allt, är det mycket att tänka på. Det är en mängd känslor i omlopp och det kan ibland bli lite svårt att hantera. Jag har tidigare skrivit om den känslomässiga baksmälla Sockret drabbats av, och fortfarande märker av. Vi är tre i familjen, vi delar på sätt och vis alla de känslor som spiller över hos henne. Det är nytt för oss också. När det blir för mycket för en i familjen, känner alla andra av det. Och tar in dem, lite grann.
Vi har ju haft våra duster med dessa känslor. De har inte försvunnit, men de har blivit lindrigare. Sociala engagemang kan bli jobbiga. Små barn är lite jobbiga tycker hon, de är lite oberäkneliga och hon förstår inte dem riktigt. Det är ju det här med språket igen - det måste man ha i tanken. Det är helt rimligt att anta att språkliga förbistringar ligger bakom lejonparten av all frustration. Har man levt hela livet utan ett ordentligt språk och sedan får lära sig teckenspråk vid fem års ålder, då har man en del att ta igen. Hur reagerar små barn när omgivningen inte förstår dem? Med frustration. Helt normalt.
När vi då i fjol efter alldeles för kort tag hemma i Sverige får lapp om placering i förskoleklass på en lokal skola med enbart hörande barn, då gjorde vi det vi anser att man skall göra - vi ringde och tackade nej till den. Vi valde att hålla Sockret hemma det första året istället. Det är vår enda chans att skapa de band man får när man går hemma dag efter dag, lär känna varandra på djupet. P tog det första dryga årets föräldraledighet. Jag jobbar hemifrån, Sockret får maximal närvaro av bägge föräldrar. Nu har jag tagit över under våren och sommaren. Till hösten är det skolstart.
Från början tänkte vi alltså oss att hon skulle börja i förskoleklass. Inte första klass. Hon låg bakom i kommunikation, kunde må bra av ett lite lugnare tempo. Det kunde ju också vara så att hon hade blomstrat i första klass, men magkänslan sade ändå "ta det säkra före det osäkra".
Grundtanken var att det fanns en trygghet i förskoleklassen som inte riktigt finns i första klass. Rädslan heter "skolplikt". Om det blir en för hög belastning, om det blir för jobbigt, kan man inte bara ringa och säga "vi tar ut lite föräldraledighet, Sockret kommer bara att gå tre dagar i veckan nu i några månader". Det funkar inte.
Men efter ett möte med skolans samordnare och rektor kände vi oss förvissade om att de var öppna för konstruktiva lösningar om så skulle krävas. Det är väldigt små barngrupper och väldigt hög lärartäthet, vilket borgar för bästa möjliga läge. Att Sockret skall bli bortglömd i mängden barn är fullständigt omöjligt. Ja, inte bara för att hon är en av få. Hon är också en tjej som håller igen med vad hon tycker och tänker.
Vi har fullkomligt förtroende för skolan och dess representanter. Jag har aldrig varit så glad att vara skattebetalare som när jag kommer in på skolan, och det betyder mycket.
Under våren och försommaren förlägger vi alltså vår inskolning. Det är ett riktigt privilegium att kunna lösa det på ett sådant sätt, och är något vi verkligen inte tar för givet.
Hittills har det blivit ett antal besök på fritids, där ett antal av barnen i samma åldersspann går efter skoldagens slut. De har närmat sig varandra på ett försiktigt vis. Sockret säger bestämt att jag och hon skall leka affär i den uppbyggda kiosk som finns på fritids. Jag skall sitta vid den lilla kassaapparaten medan hon lastar upp kundkorg på kundkorg, den ena mer fullproppad än den andra. Hon skrattar när de tomma plastförpackningarna trillar ned i min famn, och vidare på golvet.
De andra barnen tittar i dörröppningen från det andra rummet. Pedagogen M har förklarat att Sockret kommer att börja på skolan till hösten, och kommer att gå i samma klass som många av dem. De är nyfikna, det är lite spännande. På en skola med drygt femtio elever betyder en extra elev väldigt mycket. Hon är ett nytt inslag som de närmar sig försiktigt.
De kommer längre in i rummet, leker med bilar och rullar runt på sittsäckar. Leker närmre och närmre. Till slut är det någon av barnen som vågar ta kontakt med henne, och hon uppmanar mod att svara.
Ytterligare ett par sådana träffar kommer det att bli de närmsta månaderna, det blir ett bra sätt att lära känna lokalerna, personalen och de framtida klasskamraterna. Och även få in en del rutiner redan nu, hur man städar tillsammans med de andra barnen, att äta mellanmål i matsalen tillsammans och allt sånt. Allt för att göra höstens skolstart så smidig och smärtfri som möjligt.
Och idag var det alltså en väldigt speciell dag. Första inskolningsdagen. Med det menas första dagen i en klass, på lektioner och ett schema att följa.
Dagen började inte så tidigt som man kanske kunde tro. Starten för gruppen är 10:45 på måndagar. Detta för att det är många som veckopendlar, en senare skolstart på måndagen möjliggör transport på måndagen istället för på söndag kväll. Helgen är viktig om man bor borta hela veckorna.
Sovmorgon, således! Eller ja, allting är ju relativt. Jag som i vanlig ordning satt uppe lite för sent igår kväll hade ju hoppats på att få sova till åttasnåret, men klockan sju tyckte Sockret att vi skulle vakna. Det funkar ju absolut. Jag är väl medveten om småbarnsföräldraskapets sömnbrist annars, mitt Facebookflöde fylls regelbundet på med historier från föräldrar som skulle betala stora summor för att få mer än tre timmars sammanhängande sömn. Jag fick åtminstone fem timmar, vilket inte är fy skam.
En väldigt lång och härligt seg frukost senare började vi så smått att göra oss i ordning. Sockret tyckte att allt var spännande. Det var viktigt att ha klänning på sig idag. Barnen på skolan skulle tycka att hon var fin, berättade hon. Diademet från Frost med en vit fläta skulle hon ha med sig och ha på sig. Gungorna skulle gungas i, pappa skulle åka rutschkana och tjuta av rädsla till hennes stora förnöjelse. Jodå, hon hade allt en bild av vad dagen skulle bjuda på. Vi berättade om klassrummet, hur det funkade, om de andra barnen. Vi umgås med par andra föräldrar som har barn på skolan, och en del barn känner hon ju igen från timmarna på fritids. Det var inte en helt okänd skara människor hon skulle stöta på idag, alltså.
Dagens första (av många) positiva intryck var att en lärare väntade på oss i lobbyn. Vi hälsar och hon följer oss till klassrummet, följt av två andra tjejer i klassen som precis anländer.
Vi slår oss ned, Sockret får låna en kompis plats och skolbänk. Kompisen var ledig idag och platsen stod ledig.
Det är en sexårig tjej som tittar sig omkring med mycket stora ögon. Hon observerar och iakttar, hon missar inget och ser precis allt. Nu har stunden kommit, nu är hon på besök på sin skola.
Lärarna visste vem hon var och hon presenteras för resten av klassen.
Jag följer med en lärare till rummet intill för lite samtal inför den kommande skolstarten. Mest formaliteter och upplysningar om rutiner, men även lite samtal om Sockret som tjej i största allmänhet. Om Sockret som kompis, som elev. Om Sockret som person.
Läraren kommer att vara en av två lärare i klassen till hösten. Hon är välutbildad, inte bara den "vanliga" lärarutbildningen utan även utbildning till förskollärare och nu till speciallärare.
Förutom de skriftliga meriterna får jag ett väldigt gott intryck av henne i allmänhet. Noggrann, lyhörd och professionell. Hon berättar att det blir hon och en till som har hand om klassen till hösten. Det blir en F-3 klass på 7-8 elever. Åter igen en bra dag att vara skattebetalare.
Dagen flyter på väldigt bra. Sockret anpassar sig till de andra barnen på ett bra vis, de visar henne till rätta när hon skall hämta något. Tempot i den lilla gruppen är precis lagom, alla barn kan ta plats och bli sedda av lärarna.
Lunchen fungerar riktigt bra också. Att äta borta brukar inte vara någon jättefavorit för Sockret, men tillsammans med de andra barnen verkar det fungera långt över förväntan. Trots en skolmatsal full med barn slinker det ned både sallad och korv. Stoltheten i hennes ögon när hon hämtade mjölk själv gick inte att ta miste på...
Jag pratade en del med de andra eleverna på skolan. Några i andra klasser som jag känner sedan tidigare, några i samma klass. Några som fastnade rätt hårt i hjärtat var två tjejer som var nyanlända i Sverige. De kommer bägge två från ett land som idag är närmast obeboeligt för en barnfamilj som vill undvika krig och oroligheter. De har flytt sitt hemland och fått en fristad i Sverige. Huruvida den är permanent eller temporär vet jag inte, men jag skulle gärna föräldrarna någon gång. Dels för jämföra erfarenheter i våra föräldraskap, se vilka skillnader och likheter vi har, kunna lära av varandra, men framför allt för att välkomna dem till Sverige. Och att berätta vilka fantastiska döttrar de har, vilket de förstås redan vet.
När vi alla hade landat hemma igen, efter skoldagens slut, förväntade både jag och P oss en liten urladdning. Allas känslor hade ju varit på helspänn under dagen. P hade spänningshuvudvärk, jag var dödstrött. Hon fick massage och tog huvudvärkstabletter, jag somnade i soffan mitt under ett samtal med henne. Vi var alla rätt laddade inför dagen.
Men Sockret, hon som annars brukar behöva lätta på frustrationsventilen var sitt gladaste jag. Hon servade mig och P på sitt rum med låtsaskaffe och låtsastårta. Jag ville ha tårta, men fick snällt vänta tills hon lagat låtsasmat först. "Tårta får du efteråt!" förklarade hon sakligt.
Det är en märklig känsla. För ungefär två år sedan satt vi i samma klassrum, jag och P. Vi var på besök, guidade av skolans samordnare. Hon berättade lite om det mesta, ett av stoppen var alltså klassrummet där den yngsta klassen huserade. Vi tittade storögt på resurserna som fanns, på lärarna, på barnen som var så fantastiska i sig själva. Vi var där i egenskap av blivande föräldrar, men det fanns ju inga garantier. Då var det nervositet, ängslighet, hopp och emellanåt förtvivlan. Statusen var inte "mamma och pappa" utan ofrivilligt barnlösa. Väntande. Förhoppningsfulla nästan-föräldrar. Vi försökte se vårt framtida barn framför oss i en av de där skolbänkarna.
Och nu satt hon där. Just i en av de skolbänkar vi suttit någon meter ifrån för två år sedan. Nu var det på riktigt. Hon fanns här, hon var vår, och hon skall börja i skolan till hösten. Det är så litet egentligen, så naturligt, men för oss är det större än stort. Det är en milstolpe i vår dotters liv, ett nytt kapitel som börjas. Ett litet men ändå jättelikt steg i utvecklingen av hennes person, hennes självständighet och självförverkligande. Vilket privilegium för oss att få följa henne på den resan.