Här sitter jag med värk i kroppen. Seg rygg och knän som verkar vara rejält förbannade på mig. Men vad gör väl det, ty glädjen i mitt bröst är desto större och överskuggar alla eventuella krämpor. Det har varit en riktig höjdardag, en sådan man verkligen minns länge.
För ett år och några månader sedan pratade vi om Liseberg. Om att det hade varit så roligt att åka dit, få visa Sockret allt det roliga som finns där. Karuseller, spunnet socker och en allmänt jättetrevlig miljö. Vad skulle kunna gå fel?
Jo, en hel del. Efter en väldigt snabb överläggning beslutade vi oss för att skjuta på hela projektet. Sommaren 2014 var inte rätt sommar för ett besök på den stora västsvenska nöjesparken.
Men, men.. varför inte? Någon kanske tycker att det var rejält orättvist. Det var ju varmt, vi var lediga, alla barn älskar ju Liseberg. Och allt det stämmer, det går inte att säga emot. Men som jag beskrivit förut har Sockret, vår då relativt nyhemkomna femåring, haft en viss injusteringsperiod inför det här med sociala möten. I synnerhet i stora sammanhang med mycket folk.
Detta är fortfarande giltigt. Så är det. Det är något vi lever med hela tiden, och planerar för. Vi parerar, förekommer och löser problem vartefter de kommer. Med rätt förberedelser uppkommer inte så många problem, har vi lärt oss med tiden. I detta fall innebar det sammanvägda beslutet att det skulle kosta mer än det smakade att åka dit. Det som skulle bli en trevlig dag, skulle snabbt vända över till svårigheter att känslomässigt smälta alla intryck. Att förstå sig på allt som händer, att bli stressad över så mycket folk, att inte ha det nödvändiga språket för att kunna förmedla sina känslor. Det är vad som sannolikt hade pågått i den femåriga kroppen om vi åkt till Liseberg i fjol. Resultatet hade blivit utbrott, ilska, sorg och ett minne av Liseberg som varit långt ifrån positivt. Alltså, ett enkelt beslut att skjuta på det ett år.
Idag var alltså dagen! Vi hade bokat datumet en tid tillbaka, vi sammanstrålade med ett par goda vänner och deras barn. Kloka och roliga barn, med lika roliga kommentarer. När den svenska sommaren bjöd på lite traditionsenligt regn under eftermiddagen frågade ena dottern mig varför vi inte tagit med oss regnkläder. Jo, vi glömde det, menade jag. Hennes svar var lika snabbt som dräpande. "Varför packade ni inte ned det igår då, det gjorde ju vi!"
Nåja. Alla kan inte ha barnens självklara sinne för detaljer. Vi anlände till parken en knapp timme efter öppning. Sockrets reaktion var lika trevlig som vi hade hoppats på. Det var det innerligt glada barnet som storögt tittade på alla attraktioner och insåg att det här stället, det är ju enormt stort! Så mycket finns att göra, så mycket att titta på. Prioriterat var "Farfars bilar", som vi kollat upp på nätet i förhand.
Det lektes, busades och åktes karuseller så det stod härliga till. När det blev lite vild för mig och P (vilt kunde idag sträcka sig ned till barnkarusellerna, ingen av oss är några stora spänningssökare och vi delar bägge en närhet till illamående i dylika sammanhang) så kunde Sockret åka med vår vän S och hennes ena eller bägge döttrar. En utmärkt lösning.
Den dotter jag tagit med mig i bilen idag var en helt annan än den jag hade tagit med mig för ett år sedan, vid ett eventuellt besök i parken. Visst fanns det sexåringens självklara tvärhet, envishet och tjurighet emellanåt, men inget mer än så. Inga utbrott, ingen vredesmod och ingen avgrundslös sorg på hela dagen. Glädjen hos mig och P var enorm. Ord kan svårligen göra känslan rättvisa, men att säga till sexåringen att "nu skall vi snart gå och äta" eller "nu skall vi strax åka hem" och mötas av lite tjurighet till motstånd, istället för okontrollerad ilska och sorg, är oerhört lättande.
Kanske, bara kanske, har det lite att göra med att vi i princip bara sagt "ja" idag. Ordet "nej" har inte förkommit särskilt ofta.
Skämt åsido, det är inte så illa som det kanske låter. Sockret har inte fått allt hon pekat på, långt därifrån. Men vi har tagit det väldigt mycket enligt hennes tempo. Vi vet att hon inte vill börja med att sitta ned och äta även om klockan egentligen var lagom mycket för lunch. Vi visste att det var "Farfars bilar" som gällde, och vi öppnade med det. De första tecknen på överbelastning av känslodepartementet kom i kön, men parerades ganska enkelt med att hon plockades upp i famnen av P under tiden vi köade. Efter denna premiärtur visste vi att aptiten inte hade kommit än, men att något borde intas. Att ta en liten time out på en lugn plats hade varit perfekt. Således fick Sockret två val - glass eller popcorn?
Och så fortsatte det. Vill du åka den karusellen, eller busa på Kaninlandet? Vill du kolla vad som finns där borta, eller skall vi åka den andra karusellen nu? Lite åt det hållet, kan man säga.
Vi borde bli sponsrade av någon tandläkare, med allt vi satt i oss idag. Glass, pannkakor med sylt och grädde, godis, spunnet socker och popcorn. En riktig, äkta, dag på Liseberg. Få förmaningar mer än att undvika fallskador. Väldigt mycket planering, mycket oftare "ja" än "nej".
Men - och detta är viktigt. Slutklämmen är absolut inte att säga "ja" istället för "nej". Att låta barnen bestämma allt fungerar helt enkelt inte. Barn är barn, de vet inte sitt eget bästa. Visst, de säger att de inte är hungriga, men har de inte ätit någon vettig mat på ett visst antal timmar är det dags för en vuxen att kliva in. Till exempel. Föräldraskapet handlar inte i det fallet om att släppa på tyglarna helt och hållet, utan att istället skapa en tillräckligt välsnitslad bana att alla val som kan godkännas är någorlunda vettiga och ganska vältajmade.
Och så det där med tajming igen. Var sak på sin plats, och på rätt tid. Som förälder till ett adopterat barn måste man ha känselspröten ute konstant. Hela tiden. Alltid. Jämt och ständigt. Man får ibland höra att "jojo, men så är det ju för alla barn". Och det stämmer ju säkert. Men vad mitt barn har är ett ytterligare lager som de flesta andra barn saknar. Ett lager av separation, av ångest och rädslor och tankar och funderingar. Funderingar om väldigt svåra saker, saker så komplicerade att vi vuxna har jättesvårt att reda ut dem. De allra flesta vuxna vet inte själva hur man på ett begripligt sätt skall hantera känslor av övergivenhet, utanförskap och separation. Hur skall vi då förvänta oss att ett litet barn skall fixa det?
Det korta svaret är detta: det gör de inte. Barn fixar inte det. Inte själva. Det är upp till oss vuxna att försöka oss på det. Vi måste alltid som föräldrar till våra adopterade barn tolka varenda liten signal som kommer från barnen, för att inte missa något. Även det minsta är en del av det största. En liten, liten grej kan vara toppen på ett isberg. Till och med en utebliven signal kan vara en stor varningsflagga.
Av den anledningen får man ibland fatta beslut som kan vara konstiga i andras ögon. Till exempel att skippa en jätterolig utflykt med en femåring med motivationen att "vi tror inte att hon hade fixat det i år, kanske nästa år".
Dagens utflykt gick jättebra, och när vi läser av och analyserar alla signaler under dagen ger det oss det allra bästa kvittot, den bästa bekräftelsen på att vi tänkt rätt. Ett besök under den föregående sommaren hade slutat i katastrof. I fiasko. Anledningen att vi fick en så fantastisk dag just idag var ingen slump, det beror på vår handlingsplan som föräldrar. Skrytsamt? Ja, kanske. Men ibland gör man rätt, och ibland är det skönt att få erkänna det.
Till er andra som står i begrepp att adoptera ett barn, eller precis har gjort det, eller som känner er träffade rent allmänt... Stå på er. Fatta rätt beslut för era barn, för era familjer. Se till att barnen mår bra. Då kommer ni att få helt underbara dagar på Liseberg - när tiden är precis rätt för det.
Ta hand om varandra.
För ett år och några månader sedan pratade vi om Liseberg. Om att det hade varit så roligt att åka dit, få visa Sockret allt det roliga som finns där. Karuseller, spunnet socker och en allmänt jättetrevlig miljö. Vad skulle kunna gå fel?
Jo, en hel del. Efter en väldigt snabb överläggning beslutade vi oss för att skjuta på hela projektet. Sommaren 2014 var inte rätt sommar för ett besök på den stora västsvenska nöjesparken.
Men, men.. varför inte? Någon kanske tycker att det var rejält orättvist. Det var ju varmt, vi var lediga, alla barn älskar ju Liseberg. Och allt det stämmer, det går inte att säga emot. Men som jag beskrivit förut har Sockret, vår då relativt nyhemkomna femåring, haft en viss injusteringsperiod inför det här med sociala möten. I synnerhet i stora sammanhang med mycket folk.
Detta är fortfarande giltigt. Så är det. Det är något vi lever med hela tiden, och planerar för. Vi parerar, förekommer och löser problem vartefter de kommer. Med rätt förberedelser uppkommer inte så många problem, har vi lärt oss med tiden. I detta fall innebar det sammanvägda beslutet att det skulle kosta mer än det smakade att åka dit. Det som skulle bli en trevlig dag, skulle snabbt vända över till svårigheter att känslomässigt smälta alla intryck. Att förstå sig på allt som händer, att bli stressad över så mycket folk, att inte ha det nödvändiga språket för att kunna förmedla sina känslor. Det är vad som sannolikt hade pågått i den femåriga kroppen om vi åkt till Liseberg i fjol. Resultatet hade blivit utbrott, ilska, sorg och ett minne av Liseberg som varit långt ifrån positivt. Alltså, ett enkelt beslut att skjuta på det ett år.
Idag var alltså dagen! Vi hade bokat datumet en tid tillbaka, vi sammanstrålade med ett par goda vänner och deras barn. Kloka och roliga barn, med lika roliga kommentarer. När den svenska sommaren bjöd på lite traditionsenligt regn under eftermiddagen frågade ena dottern mig varför vi inte tagit med oss regnkläder. Jo, vi glömde det, menade jag. Hennes svar var lika snabbt som dräpande. "Varför packade ni inte ned det igår då, det gjorde ju vi!"
Nåja. Alla kan inte ha barnens självklara sinne för detaljer. Vi anlände till parken en knapp timme efter öppning. Sockrets reaktion var lika trevlig som vi hade hoppats på. Det var det innerligt glada barnet som storögt tittade på alla attraktioner och insåg att det här stället, det är ju enormt stort! Så mycket finns att göra, så mycket att titta på. Prioriterat var "Farfars bilar", som vi kollat upp på nätet i förhand.
Det lektes, busades och åktes karuseller så det stod härliga till. När det blev lite vild för mig och P (vilt kunde idag sträcka sig ned till barnkarusellerna, ingen av oss är några stora spänningssökare och vi delar bägge en närhet till illamående i dylika sammanhang) så kunde Sockret åka med vår vän S och hennes ena eller bägge döttrar. En utmärkt lösning.
Den dotter jag tagit med mig i bilen idag var en helt annan än den jag hade tagit med mig för ett år sedan, vid ett eventuellt besök i parken. Visst fanns det sexåringens självklara tvärhet, envishet och tjurighet emellanåt, men inget mer än så. Inga utbrott, ingen vredesmod och ingen avgrundslös sorg på hela dagen. Glädjen hos mig och P var enorm. Ord kan svårligen göra känslan rättvisa, men att säga till sexåringen att "nu skall vi snart gå och äta" eller "nu skall vi strax åka hem" och mötas av lite tjurighet till motstånd, istället för okontrollerad ilska och sorg, är oerhört lättande.
Kanske, bara kanske, har det lite att göra med att vi i princip bara sagt "ja" idag. Ordet "nej" har inte förkommit särskilt ofta.
Skämt åsido, det är inte så illa som det kanske låter. Sockret har inte fått allt hon pekat på, långt därifrån. Men vi har tagit det väldigt mycket enligt hennes tempo. Vi vet att hon inte vill börja med att sitta ned och äta även om klockan egentligen var lagom mycket för lunch. Vi visste att det var "Farfars bilar" som gällde, och vi öppnade med det. De första tecknen på överbelastning av känslodepartementet kom i kön, men parerades ganska enkelt med att hon plockades upp i famnen av P under tiden vi köade. Efter denna premiärtur visste vi att aptiten inte hade kommit än, men att något borde intas. Att ta en liten time out på en lugn plats hade varit perfekt. Således fick Sockret två val - glass eller popcorn?
Och så fortsatte det. Vill du åka den karusellen, eller busa på Kaninlandet? Vill du kolla vad som finns där borta, eller skall vi åka den andra karusellen nu? Lite åt det hållet, kan man säga.
Vi borde bli sponsrade av någon tandläkare, med allt vi satt i oss idag. Glass, pannkakor med sylt och grädde, godis, spunnet socker och popcorn. En riktig, äkta, dag på Liseberg. Få förmaningar mer än att undvika fallskador. Väldigt mycket planering, mycket oftare "ja" än "nej".
Men - och detta är viktigt. Slutklämmen är absolut inte att säga "ja" istället för "nej". Att låta barnen bestämma allt fungerar helt enkelt inte. Barn är barn, de vet inte sitt eget bästa. Visst, de säger att de inte är hungriga, men har de inte ätit någon vettig mat på ett visst antal timmar är det dags för en vuxen att kliva in. Till exempel. Föräldraskapet handlar inte i det fallet om att släppa på tyglarna helt och hållet, utan att istället skapa en tillräckligt välsnitslad bana att alla val som kan godkännas är någorlunda vettiga och ganska vältajmade.
Och så det där med tajming igen. Var sak på sin plats, och på rätt tid. Som förälder till ett adopterat barn måste man ha känselspröten ute konstant. Hela tiden. Alltid. Jämt och ständigt. Man får ibland höra att "jojo, men så är det ju för alla barn". Och det stämmer ju säkert. Men vad mitt barn har är ett ytterligare lager som de flesta andra barn saknar. Ett lager av separation, av ångest och rädslor och tankar och funderingar. Funderingar om väldigt svåra saker, saker så komplicerade att vi vuxna har jättesvårt att reda ut dem. De allra flesta vuxna vet inte själva hur man på ett begripligt sätt skall hantera känslor av övergivenhet, utanförskap och separation. Hur skall vi då förvänta oss att ett litet barn skall fixa det?
Det korta svaret är detta: det gör de inte. Barn fixar inte det. Inte själva. Det är upp till oss vuxna att försöka oss på det. Vi måste alltid som föräldrar till våra adopterade barn tolka varenda liten signal som kommer från barnen, för att inte missa något. Även det minsta är en del av det största. En liten, liten grej kan vara toppen på ett isberg. Till och med en utebliven signal kan vara en stor varningsflagga.
Av den anledningen får man ibland fatta beslut som kan vara konstiga i andras ögon. Till exempel att skippa en jätterolig utflykt med en femåring med motivationen att "vi tror inte att hon hade fixat det i år, kanske nästa år".
Dagens utflykt gick jättebra, och när vi läser av och analyserar alla signaler under dagen ger det oss det allra bästa kvittot, den bästa bekräftelsen på att vi tänkt rätt. Ett besök under den föregående sommaren hade slutat i katastrof. I fiasko. Anledningen att vi fick en så fantastisk dag just idag var ingen slump, det beror på vår handlingsplan som föräldrar. Skrytsamt? Ja, kanske. Men ibland gör man rätt, och ibland är det skönt att få erkänna det.
Till er andra som står i begrepp att adoptera ett barn, eller precis har gjort det, eller som känner er träffade rent allmänt... Stå på er. Fatta rätt beslut för era barn, för era familjer. Se till att barnen mår bra. Då kommer ni att få helt underbara dagar på Liseberg - när tiden är precis rätt för det.
Ta hand om varandra.
RSS Feed
