Blog Archives

Det här med gränsdragningar

25/4/2014

Kan det bli för mycket kärlek? När blir omtanken om barnet till något skadligt, kanske till och med något destruktivt? Går det att bry sig för mycket?

Ingen tänkte sig att bli en curlingförälder. Det finns nog ingen som tänker sig att de skall satsa på en föräldrastil som gör barnen till bortskämda prinsar och prinsessor, ofelbara och immuna mot kritik och ifrågasättanden. Ändå blir det så. Vissa barn förutsätter att omvärlden liksom föräldrarna alltid gjort skall bevilja dem allt de pekar på. Detta leder ofrånkomligen till konflikter i livet, förr eller senare stöter det curlade på någon som inte är lika intresserad av att passa upp, vara till lags och gå med på allt för stora kompromisser.

Lite utanför det tänkta ämnet, men vi kan väl alla vara överens om att som ovanstående, så vill man ju inte ha det! Därför är vi konsekventa i vårt beteende. Vi har som föräldrar rutiner som hålls, en bra kommunikation och en sund livsstil. Det är inte för mycket TV, inte för mycket surfplatta, regelbundna måltider med vettiga mellanmål. Godis får man på lördagar, och läggningarna är vid samma bra tider varje kväll med få undantag. Rutiner och ett vant mönster i livet är ju bra för barn, och det ser vi naturligtvis som föräldrar till att de får. Något annat vore otänkbart.

Eller? Hur står det egentligen till med den saken? Lever vi som vi lär?

Jag skriver det på förekommen anledning. Nu är det inte så att vi över en natt släppt allting vind för våg och anammat någon mentalitet om att "hon får bestämma själv vad hon vill och när hon vill det", nej, vi har absolut inte lämnat över vårt föräldraansvarig till hushållets femåring. Men i min solida föräldraskapsfasad finns det små, små sprickor. Det är ett murbruk som håller samman fasaden och femåringen har flinka som fingrar som då och då krafsar lite i murbruket. Så småningom kan hon börja plocka bort en och annan tegelsten, om jag vänder bort blicken för ofta.

För om vi talar lite sanning nu, med handen på hjärtat och allt det där, visst är det fint när barn ler? Visst vill man att de skall vara glada? Är det inte kul att se dem glatt överraskade emellanåt? Se när det tindrar till lite extra i ögonen?

Det är ju så lätt att åstadkomma det. Det finns så bra genvägar. Det kostar så lite. När vi säger "ja" är mycket roligare för dem än när vi säger "nej". Vem skadar det egentligen om de får kolla på ett avsnitt till på den tecknade serien, ni har ju ändå ingen tid att passa imorgon? Och ärligt talat, visst har du väl råd med den där chokladbiten i affären - en tia kan du väl undvara?

Ibland kommer Sockret med en viss blick. Ler på ett visst sätt. Man fattar direkt att det är något på gång. Kanske lite saft? Lite godis? En kaka? Det nekande svaret leder i stort sett alltid till att den nyss så leende och sockersöta femåringen i rekordfart hinner omvandla leendet till en butter min och vända på klacken. Alternativt dra igång "det är orättvist och det är synd om mig"-maskineriet, i ett desperat försök att visst tillskansa sig resterna av lördagens godispåse, även om det är tisdag.

Det är så det skall funka. Smicker och inställsamhet skall inte fungera. Godis är något man får på rätt veckodag, eller när det är något speciellt. Kanske en chokladbit "på överrask" efter ett tråkigt sjukhusbesök, eller när det femåriga tålamodet visat sig från sin bästa sida.
I Colombia hade vi vad vi kallade för "mutklubbor". Det var praktiskt att ta med sig några godisklubbor i fickan som kunde stickas till den nyblivna femåringen när tålamodet började tryta, när intrycket blev för många och glädjen började försvinna. Det var inte mer än rätt, känner jag fortfarande idag. Där och då var det fråga om att ha en uthärdlig vardag, att de många utflykterna inte skulle bli alldeles för påfrestande. Men nu då, när vi är hemma?

Ibland, inte ofta, hör jag mig själv säga till P, "skall hon få några godisbitar nu? Hon åt ju bra av mellanmålet och det är ett tag kvar till middagen..."
Aj, aj, aj. Så får man inte göra. Nej, jag vet det så väl. Men ibland har Sockret haft en dålig dag. Nu har hon fått en stund med ipaden i soffan för att varva ned, och hon blir oftast väldigt glad när hon får en liten plastskål med ett fåtal godisbitar i. Även om det är en tisdag. Ibland känner jag att hennes glädje över den spontant och oväntade anlända godisskålen väger upp de eventuella nackdelarna.

Att sitta bredvid en glad tjej är roligare än att sitta bredvid en småtrumpen tjej. Det är vi nog alla överens om. Vi är nog alla tillika överens om att en snabb lösning som några godisbitar verkligen inte är rätt väg att gå. Att köpa barnets glädje och acceptans med godis är verkligen inte konstruktivt. Det inser jag med all önskvärd tydlighet, därför används den metoden med mycket stor försiktighet och begränsning. Inte som i amerikanska filmer, att man för att nå godisbitarna behöver två separata nycklar hållna av två separata tjänstemän med allvarsamma miner som vrider nycklarna i låset på en synkroniserad signal. Men inte långt ifrån.

Var går gränsen egentligen? Vår kontakt hos adoptionsorganisationen sade en gång att "jo, det händer ju att det bara är korv och pommes frites med grillkrydda som gäller de första månaderna, och då får det väl vara så. Huvudsaken är att man trivs tillsammans och kan jobba på anknytningen". Det har jag funderat mycket på. Vi har aldrig behövt ha det så, vår anknytning har fungerat bra från början, åt bägge håll. Hon har tagit sig till oss som föräldrar, och vi henne som vår dotter. Så långt har allting fungerat bra. Och vi vet att en av de små, små delarna till våra framgångar på ämnet har varit att vi haft ganska klara rutiner i princip sedan dag ett när vi träffades. Mat på regelbundna tider, läggdags vid samma tid varje dag. Vardag som kväll.

Med ett nytt vardagslunk i en någorlunda intrimmad familjekonstellation kan man då kanske tillåta sig själv vissa lättnader på restriktionerna. Kanske. Vad skadar det att säga "ja" lite oftare än "nej"? Frågan är retorisk. Naturligtvis skall man hålla på rutinerna. Det är bara på så vis det blir en riktig rutin, en trygghet som känns i ryggraden. Något att luta sig mot när allt annat skakar. Är man i en situation där precis allt är nytt, allt är främmande, så är en invand tid för middag och läggning en bra sak att vara van vid.

Jag skulle kunna fortsätta med exempel, men jag tror att ni förstår innebörden. Det finns hos mig en inneboende konflikt mellan att hålla på de ibland självuppfattat "strikta" rutinerna och att lätta lite på dem för att glädja Sockret emellanåt. Frestelsen hos henne ligger i att äta något gott, vara uppe lite längre, blinka sött för att få en leksak i affären, bara tänja på gränserna en smula. Frestelsen hos mig ligger i att få ett överraskat leende från min dotter, gå med på något hon vill. Få en kram och en puss, som tack för att jag gått med på det på barns vis lite manipulativa försöket att få sig lite godis. På en tisdag.

Man skall inte ge med sig. Man skall verkligen inte göra det. Men ibland vill man bara ha ett leende, en kram och en puss. Då kan det vara lätt att ta en liten genväg, även om man vet att man inte borde.

Jag efterlyser era erfarenheter, era tankar i ämnet. Slarvar ni själva? Var går era gränser för när ni lämnar "guldkant på tillvaron"-området och träder in i det lite med destruktiva "curling"-området? Jag som nybliven förälder är som de flesta i samma situation lite allmänt ängsliga för vad man gör och hur, och är alltid angelägen om att göra rätt och vara korrekt. Det vore kul att höra hur andra upplever detta. Lämna gärna en kommentar!

1 Comment

Två ord jag tycker mycket om

23/4/2014

1 Comment

Det finns vissa saker i vardagen man sätter lite extra stort värde på. Det behöver inte vara några stora grejer, oftast tycker jag det är små saker man kan uppskatta mest. En macka med kaviar och ägg tycker jag är riktigt lyxigt. Att titta upp mot natthimlen och se stjärnorna en klar kväll är fint. En god natts sömn i en nybäddad säng är oslagbart. Det krävs inte så mycket ibland för att ge den där varma känslan inombords.

Ord kan också vara något som ljusar upp den mörkaste dag. Att få höra "jag älskar dig", eller att få säga det, är fantastiskt. Det är inget man skall ta för givet. Ibland behöver man höra, eller få säga vissa saker. Ord har en magisk verkan på oss, de kan förändra hela världen. På senaste tiden har jag märkt att det finns två ord som seglat upp på min topplista av favoritsaker att säga.

Min dotter.

Bara de två orden i kombination har jag märkt att jag uppskattar ofantligt mycket. Det känns lika bra varenda gång jag säger dem. Närhelst jag säger dem, innebär de en påminnelse om att jag faktiskt har en dotter. Det är ett faktum jag gärna påminner mig själv om. Kanske har jag blivit en sån där odräglig förälder som tjatar om sitt barn i tid och otid, kanske vill resten av världen inte lika gärna bli påmind om mitt föräldraskap. Jag har själv, särskilt under barnväntan, blivit ganska trött på nyblivna föräldrars konstanta påminnande om sitt föräldraskap. Det är förvisso lite mer omfattande saker det är frågan om i de fallen, men ändå. Kanske borde jag dämpa mig en smula, jag måste ju inte nämna min dotter vid varje givet tillfälle. Men vet ni vad? Det är svårt att låta bli.

Det finns få saker i livet som ens gått att mäta sig med att bli förälder. Jag visste att det skulle bli häftigt, men hade inte kunnat förbereda mig på hur glad man faktiskt blir i själen. Härom dagen hade jag varit iväg och jobbat i några timmar och kom hem igen. P och Sockret var ute i trädgården. Sockret ser att jag kommer körandes. "Pappa!" utbrister hon och går ned mot uppfarten. När jag kört in och klivit ur bilen möts jag av en jätteglad, springande femåring som kastar sig i famnen på mig. Det var den första gången jag fått en sån hård bamsekram av en sommarklädd femåring i shorts och linne. Av min egen dotter. Det är en känsla jag aldrig kommer att glömma, och som jag hoppas att jag får återuppleva många gånger under sommaren.

Min dotter.

Tänk att få lyxen att säga det. Det klår allt annat man kan säga. Bakom de orden ligger så mycket grubblerier, så många år av väntan, av kval och ångest och frustration och ilska och sorg. Det är så mycket otrevligheter som förpassats till en koffert på vinden, som packats ned och stuvats undan. Nu ligger de orden bakom mig, och i mitt liv finns hon. Min dotter. Hon som har det vresiga morgonhumöret, som tycker det är lika festligt varje gång pappa låtsasramlar, som påminner dagligen om hur snabb katten Lillan är, och hur slö katten Ozzy är. Hon som blir arg när hon inte får slänga ut fler nävar mat till hönsen, som pekar och undrar varför det inte finns fler barnappar på ipaden, som om ett par sidor fulla inte räckte.

Så många småsaker hon gör i vardagen blir till milstolpar och underverk i våra ögon. När hon städat på sitt rum helt själv, utan att vi bett om det. När hon klappar katterna, tar på sig stövlarna, ställer in ketchupen i kylskåpet... Det är verkligen små, banala saker det kan röra sig om. Vi påminns om att hon finns här. Det bor en liten människa hos oss. En helt annan individ. Hon är inte sammanvuxen med oss två vuxna på samma vis som vi är varandra, efter många års äktenskap och ännu fler års förhållande. Vi har en väldans massa år bakom oss, vi blev tillsammans som tonåringar. Med vår dotter (!) har vi ett antal månader bakom oss. Allt är fortfarande så nytt för oss, och för henne.

Min dotter. Jag säger det så ofta jag bara kan. Jag nämner henne i förbigående, jag pratar gärna ingående om henne. Ganska ofta kommer jag på mig själv att tänka "vänta nu här, bryr sig den här personen verkligen om det jag berättar om?". Bryr folk sig om min dotters språkutveckling, vad min dotter tyckte om den-och-den filmen, eller vilka grönsaker min dotter ratar? Nej. Det kanske de inte gör. Men jag säger det ändå. Helt utan att egentligen tänka mig för. Det är ju så oerhört intressant för mig, det är min hela värld för tillfället. Är det så magiskt för mig, måste det väl åtminstone vara någorlunda intressant för alla andra. Så går tankarna ofta. Men jag hejdar mig efter en stund, kommer till sans och byter försiktigt samtalsämne. Oftast protesterar kollegan eller min bekant inte alldeles för mycket när jag slutar prata om min dotters aversion mot blomkål (som hon för övrigt delar med sin pappa).

Idag var jag på ett styrelsemöte på kvällen. Det låter lite fräckt, men var inte så märkvärdigt. Jag skall till att bli biodlare inom kort, och hängde med på styrelsemötet för att snacka lite. När det var över och jag satt i bilen, gjorde jag som jag brukar göra. Jag ringde hem till P. Klockan var runt nio, så Sockret sov garanterat. Jag berättade att jag var på väg hem, och ungefär när jag skulle komma hem. Det har blivit en vana att göra så. Men den nya vanan som gjort sitt intåg är att jag frågade om det gått bra med läggningen, om Sockret sov. Jodå, berättar P, hon sov och allt har gått bra Kan du inte berätta mer, frågar jag. P skrattar lite, men hon förstår. Hon är exakt likadan. Missar man en läggning vill man vet allt.

Ni var ju ute, när gick ni in? Jaså, hon ville inte gå in, nähä okej... Men det gick bra sen med tandborstning och allt sånt? Vad bra! Och sen, hon kom i säng bra? Kanon. Tog det lång tid innan hon somnade? Ja, ungefär så går snacket. Egentligen kanske det inte är så märkvärdigt. Ungen gick och lade sig, somnade kort därefter. Samma som varje kväll. Inget konstigt kan man tycka, men för oss är det jätteroligt att prata om. Som P sade, "vi är verkligen nya på detta, så roligt vi tycker det är att prata om sånt här!".

Min dotter. Hon är min dotter, mitt barn. Orden "min dotter" indikerar att det finns en fortsättning, en förlängning. Jag är "hennes pappa". Det är otroligt stort. Det är mina nya favoritord att säga. Jag säger dem ofta och jag säger dem med den största glädje och stolthet jag kan uppbringa. Hon är så bra, så fin, så snäll och så fantastisk. Min dotter.

1 Comment

"Pappa skall" - om att bli vald

17/4/2014

1 Comment

Mitt samvete tynger mig. Det verkar vara ett återkommande koncept här på bloggen, att min återkommande prestationsångest inför föräldraskapet ställer till det för mitt samvete. Nu sker det igen, och det är ett tyngt samvete av det lite lyxigare slaget.

Jag har förmånen att kunna jobba väldigt mycket hemifrån. Sockret accepterar utan problem att pappa jobbar. När jag går in i arbetsrummet för att jobba ett par timmar så pussar jag och kramar henne, jag vinkar och om hon känner för det så vinkar hon även tillbaka, om hon inte är för upptagen av sin målning, katterna eller något annat. Att jobba hemifrån är det bästa som finns i arbetsväg. Blir saknaden för stor kan jag gå ut och leka med min dotter i fem minuter, och sen återgå till arbetet. Jag behöver inte gå upp extra tidigt för att köra fyrtiofem minuter till jobbet, jag kan äta lunch hemma så gott som dagligen, och när jag slutar på eftermiddagen är jag hemma direkt. Jag finns närvarande hela tiden. Vill dottern något väldigt viktigt vet hon att det bara är att öppna dörren, så finns pappa där.

Men ibland händer det att jag behöver sticka iväg och fixa något, uträtta ett ärende eller så. Det kan vara ett besök på Ica, hämta ut ett paket eller något liknande. Då passar det bra att fixa det efter arbetsdagens slut, men innan middagen. Passa på när man ändå är igång. Här kommer det hjärtkrossande ögonblicket som anbringat det dåliga samvetet. När jag kommer ut från arbetsrummet för sista gången på dagen, händer ibland något som även hände idag.
"Har du jobbat färdigt nu?" frågar hon. Och jag svarar "ja, jag är färdig nu, men jag måste åka iväg och fixa en grej".

Det är inte mer än så. Inget värre, inget traumatiskt, men det räcker. Den lilla, lilla blicken i hennes ögon när jag inte omedelbart sätter mig bredvid henne för att hjälpa till med sorteringen av pärlorna, njuter av en låtsassupé från leksaksspisen eller är med på vattenfärgsmålandet.
Ofta skjuter jag på mitt ärende en stund, nästan oavsett vad det är. Det är väldigt få saker som är viktigare än en inbjudan att dricka låtsaste ur plastmuggar. Men ibland har jag extra bråttom, behöver komma iväg snabbt. Det kan vara ett jobbärende efter lunchen, eller ett möte på förmiddagen. Oavsett vilket så får ibland inbjudan att titta på Smurfarna på ipaden vänta ett tag, tills jag kommit hem igen.

Känslan är blandad. Bitterljuv. Jag uppskattar verkligen mitt arbete och omständigheterna kring det. Jag vet nog ingen annan som har det lika bra som jag har det, och det passar helt perfekt när vi jobbar på anknytningen. Det är oerhört skönt att kunna känna att jag finns här för henne, hela tiden. Jag är dessutom i en sådan bransch att om dottern stormar in med buller och bång i rummet och för väsen, tycker kunderna och kontakterna bara att det är sött. Det är inget som stör något nämnvärt. Mycket bra.

Men innerst inne finns det en liten röst som viskar att jag borde jobba mindre än vad jag gör, inte åka iväg, bara finnas där för henne och mysa, busa och ha det bra. Det är naturligtvis en jättetrevlig tanke, men så länge det inte trillar in några miljoner på kontot av sig självt eller räkningarna upphör med sina månatliga nedslag i brevlådan, får jag snällt jobba vidare. Och något säger mig att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag jobbar, hur många eller få gånger jag åker iväg på ärenden. Det krävs bara en halvbesviken min för att trigga igång det dåliga samvetet. Just det dåliga samvetet är ett ämne för ett inlägg helt i sin egen rätt. Låt oss återkomma till det. Nu går vi vidare.

"Nej, mamma skall!" Känns det igen? Barnet som i de flesta lägen endast accepterar mammans närvaro och hjälp? Påklädning, maten, allt möjligt är endast genomförbart med mammans assistans. Jag vet inte om det skulle gå att dra in något slags genustänk här, det lämnar jag därhän, men ofta verkar det se ut så här. Som en del kanske drar sig till minnes blev jag ratad väldigt hårt under vår Colombiavistelse. Vi löste det genom att jag tog så mycket omvårdnadssituationer som bara gick, och det gav faktiskt resultat efter ett tag. Sockret såg och märkte att jag inte var så illa ändå. Humorn blev min nyckel till framgång, nyckeln till hennes hjärta. Det är svårt att vara sur inför tandborstningen när pappan borstar pannan, näsan, kinderna och hakan. Efter ett tag funkar det med tänderna också. Samma kamp varje kväll, vecka ut och vecka in, men sakta men säkert gav det resultat.

När vi kom hem till Sverige har vi lättat på mitt omvårdnadsansvar lite. Jag och P turas om att ta morgon- och kvällsrutinerna. Det är inte helt jämlikt, ibland tar jag lite mer, ibland tar hon lite mer. Inga problem. Men den senaste tiden, kanske de senaste veckorna, har något underligt hänt. Just som jag vant mig vid att "neeej, mamma skall!" så har något nytt dykt upp.
"Neeej, pappa skall!".

... va? Vad hände där? Jag och P tittade storögt på varandra när det hände första gången, för några veckor sedan. Sockret ville uttryckligen att jag skulle hjälpa henne. Inte mamma.
Det var en helt ny värld. Något nytt hade öppnat sig. Inte bara hade hon valt mig för att jag råkade vara närmst, satt bredvid eller mamma var i ett annat rum. Nej, här hade hon oss bägge på armlängds avstånd och det var PAPPA som gällde. Mitt hjärta tog ett par extra glädjeskutt, efter att ha återhämtat sig från chocken.

Det går inte riktigt att beskriva känslan av nöjdhet, känslan av att ha anlänt till målet, som gör sig påmind när något sådant händer. Det är verkligen inte så att jag missunnar P något, eller njuter av att hon temporärt väljs bort. Någonstans är det kanske ett kvitto av att det arbete vi gemensamt lagt ned på anknytningsprocessen verkligen ger resultat. Det är stundtals väldigt svårt att intala sig det, när man blir som hårdast och skoningslöst ratad. Inte världens lättaste sak att rycka på axlarna och säga "äsch, det blir bättre" och leende gå vidare med sina göromål. Nej, ratandet gör förbannat ont. Det kan vara svårt att se en ljusning, men den kommer garanterat. Jag lovar. Kanske efter en vecka, en månad, ett år... men ljusningen kommer.

Nu har jag fått äran att vara med på ett antal saker. Ibland kommer hon på sig, protesterar vilt och säger "nej nej, inte pappa, mamma skall!" när vi väl har gett oss iväg mot vad vi nu skulle göra. Det är helt okej. Man får ångra sig. Det är garanterat ett virrvarr av känslor och tankar i den lilla femåriga skallen, så jag lastar verkligen inte henne för att hon har lite beslutsångest emellanåt. Jag lever länge på känslan av att ha blivit utvald, även om det innebär att jag blir bortvald fem sekunder senare. Utvald! Jag! Hon ville ha mig! Hon kunde välja mamma, men just för stunden valde hon MIG! Fenomenalt.

Vi har våra stunder. Bara Sockret och Pappa. Våra interna små skämt, saker som bara jag och hon gör. Hon har likadana saker med P. Då är det bara Sockret och Mamma. Och så vill jag att det skall vara. Vi är två föräldrar som delar ansvaret, vi är två unika individer som skall skapa ett förtroende och lära känna vår dotter. Även om vi två vuxna människor under de många åren tillsammans vuxit varandra oerhört nära, har vi fortfarande olika sätt att reagera på saker och ting. Olika synsätt, olika skratt och olika hjärtslag. För mig är det otänkbart att jag skall känna "åh, jag blir vald! Nu är det min tid att vara nummer ett, åtminstone för ett par månader!". Nej, så kan det inte funka.

Vi har ett uttryck, jag och P. "Halva-halva". Vi delar lika, vi delar med oss. Har hon druckit upp sin dricka för att hon var törstigare än mig, delar jag gärna med mig av min. Och samma sak gör hon gladeligen till mig. Vi är inte själviska med något, och allra minst med vår dotters kärlek. P är lika glad som jag när jag blir vald. Att hon blir bortvald i den stunden rör henne inte i ryggen. Hon delar min glädje över att Sockret inte bara väljer sin ena förälder, utan nu allt mer ger den andra föräldern en ärlig chans i kritiska ögonblick.

Man kan känna att vi kommit långt sedan november, när vi bildade vår familj i Colombia. Och vi har verkligen kommit långt. Sockret växer så det knakar, språket utvecklas verkligen och vår relation blir ständigt djupare, tryggare och mer självklar. "Pappa skall!" är en verklig milstolpe i allt detta. Nu börjar det förtroende jag ovillkorligt gett henne under det senaste halvåret börja komma tillbaka till mig, och det är underbart!

1 Comment

Återkoppling och snyftningar

15/4/2014

0 Comments

För ett litet tag sedan skrev jag ett inlägg och frågade om huruvida ämnet "anpassning till vardagen" eller allmän anknytning är något vi borde lyfta upp högre på agendan. Jag efterfrågade kommentarer och tankar på ämnet, och lovade att redovisa alla förslag som kom in. Här kommer de så!

... nepp, här var det tomt.

Ungefär så var det! Det enda som inkom var en kommentar där avsändaren skrev att hon såg fram emot att läsa de andra kommentarerna. Tyvärr blev det inte fler än så! Men, i andan av att se glaset som halvfullt, låt oss ta det som ett positivt tecken. Låt oss anta att det generellt sett fungerar väldigt bra ute i landet. Att problemen är förhållandevis få i antal, och att det inte finns ett skriande behov av att ventilera sig i frågan. Förhoppningsvis tas det upp tillräckligt mycket på föräldraskapsutbildningarna, av adoptionsorganisationerna, av hemutredarna och adoptanterna själva. Låt oss ändå tro att omgivningen i de allra flesta fall är stöttande och väljer en förstående linje..

Jag vet inte. Det kan vara så! Kanske är det så att det är ett känsligt ämne som man ogärna tar upp. Eller att det tar lite för lång tid i vardagen att skriva kommentarer på ämnet. Oavsett vilket så har jag fullföljt min redovisning på det. Med utgången att vi får se på resultatet genom positiva solglasögon.

Förutom det då? Inget annat kul? Jovars, min fru tycker att jag gråter mycket. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation. Det stämmer dock ganska skapligt.

För någon timme sedan vaknade Sockret och grät. Det gör hon emellanåt, några kvällar i veckan i snitt. Särskilt när det varit väldigt mycket under dagen, då kan det bli mycket tankar och känslor att hantera, i kombination med att hon är i rätt ålder för den beryktade nattskräcken.
P var först inne hos henne, klappade på henne. Alldeles strax efter kom jag in och lade mig bredvid Sockret. Vi pratade lite, hon somnade om direkt. Jag snyftade lite. Inte något stortjutande, men ändå. Då påpekade P det.
- Jag har aldrig sett dig gråta så mycket som sedan du blev pappa. Under alla våra år har du aldrig gråtit så mycket som nu.

Jo, så är det. Tro nu inte att jag går runt som ett känslomässigt vrak, oförmögen att tygla mina lynniga känslor. Snarare är jag kanske ovanligt samlad, men jag är ju också en känslomänniska. Ganska ofta slås jag av något. Ofta något litet, en hand på min hand, springande ben över gräsmattan, en snarkning... Bokstavering, ord, meningar, teckningar, kramar och pussar. När jag tänker efter verkar jag bli fuktig i blicken av snart sagt varje liten sak det lilla Sockret kommer dragandes med eller presterar. Och det är nog så också, vilket jag är glad för. Jag uppskattar henne, jag uppskattar allt jag har.

Jag uppskattar även det jag gått igenom. Det vi, jag och P, gått igenom tillsammans. Vi har haft turen att svetsas samman tajtare för varje motgång vi stött på. Nu är vi framme vid det efterlängtade målet, och även om tiden går otroligt fort är jag glad över att fortfarande känna tacksamhet. Jag vill aldrig ta föräldraskapet för givet, jag vill aldrig glömma bort var vi kommer ifrån och vad vi gått igenom. Framför allt vill jag aldrig, aldrig någonsin, ta Sockret för givet. Hon är inte skyldig oss något, vi är skyldiga henne allt. Hon förtjänar det bästa livet hon kan få, de bästa föräldrarna vi kan vara. En del av det är att inte glömma det vi lagt bakom oss i tiden. Med det i tanken är det inte svårt att fälla en tår ibland när man slås av vilken fantastisk människa vi har det otroliga privilegiet att få dela våra liv med.

I Colombia blev de alldeles till sig. Vi satt där på överlämningen, med den fyra-snart-femåriga tjejen i knät. Flickan vi längtat efter så lång tid. Nästan ett års tid hade vi väntat, och nu fanns hon här precis intill oss. Med lite nervös blick, avancerad frisyr och de mjukaste små armar och händer vi någonsin känt. Alla års kämpande tog slut i det rummet, vid den stunden. När alla de tankarna sköljer över en är det svårt att hålla tillbaka tårarna. P grät redan, då började jag också. Och plötsligt blir de kvinnliga Colombianska deltagarna i rummet alldeles till sig, börjar le och tissla och tassla. De är märkbart berörda av att jag är märkbart berörd. De frågar inte först, utan tar kort med mobilerna på mig i det glada känslomässiga tillståndet. Jag skrattade mest åt uppståndelsen. Det märktes att de kulturella skillnaderna mellan våra respektive länders manlighetsideal var betydande. Att sitta som karl och snyfta var kanske egentligen inte det mest macho i deras ögon, men tolken förvissade oss i efterhand om att det absolut varit något positivt. De hade verkligen sett att vi brydde oss om Sockret. "They saw that you love her very much". Jo tack, det är ju bara förnamnet.

Nåja. Det blev början på min nya karriär som spontansnyftare. Det bjuder jag gärna på. Någon enstaka glädjetår över den bästa tjejen i världen är bara naturligt. Vardagen har blivit så mycket rikare, livet så mycket bättre. Glädjen i själen måste ju ta vägen någonstans, då blir det ibland lite manligt snyftande över att det lilla tjejen är så söt när hon ställer in mjölkpaketet i kylen, eller något annat livsviktigt.

0 Comments

Välkommen till klubben, del 2

13/4/2014

1 Comment

För ett par dagar sedan började jag skriva ett inlägg. Det fanns en tydlig riktning på inlägget, skrivandet hade en utstakad väg att vandra. Men så ofta när jag skriver, händer något som fångar min uppmärksamhet och leder mig in på andra spår. När jag vandrar på den där utstakade vägen och tittar rakt fram, utbrister jag "oh, titta, en fågel!" och tar av på ett sidospår.

Det förra inlägget befann sig på en sådant sidospår. Tyvärr var det inte någon vidare trevlig stämning på det sidospåret. Inlägget blev därefter. Tanken från början var ett inlägg med positivitet och glädje. Glass och ballonger, som Fänrik Hallgren brukade säga. Låt mig fortsätta där jag avslutade sist, och försöka mig på det där med positiviteten.

Nå, var befann jag mig? Jo, den hemliga klubben. Jag kom in till slut! Plötsligt var jag faktiskt förälder. Det var plötsligt, trots att jag haft gott om månader (och år) att vänja mig vid tanken. Två utdragna väntansperioder på två barn, och nu stod jag där som förälder till världens goaste tjej. Det säger jag inte bara för att det hör till, utan jag och P är så övertygade om att hela världen håller med. Precis så som det skall kännas när man är förälder.

Mycket kom naturligt som förälder. Jag har fått lite mjukstart via jobbet, att stundtals umgås med småbarn och försöka hålla dem underhållna gör att man tappar vissa barriärer, vissa mentala spärrar. Att kräla runt på golvet och leka, göra lustiga grimaser och hålla på att leka clown känns naturligtvis märkligt i början, men jag var ganska van vid det när föräldraskapet väl infann sig. Vi fick ju aldrig den där startsträckan med bebisen där man gång på gång kan ställa samma retoriska fråga "var är foten?" och svara "där är foten!". Återupprepas med lampan, handen, deklarationsblanketterna och andra föremål som ligger till hands. "Var är Dostojevskijs samlade verk? DÄR är Dostojevskijs samlade verk! Braaa!"

Nej, här stod en tjej som skulle fylla fem om några veckor. Vad tycker en sådan om? Ja, inte vet jag. Godis, antagligen. Och snälla föräldrar som älskar en och tar hand om en. Ett av dessa ting fick hon i obegränsad mängd. Och lite godis ibland. Det kändes som att vi var på rätt väg direkt. Vi lekte och busade och stojade. Vi satt uppe på natten när hon vaknade och hade svårt att somna. Tittade ut genom det tunna fönstret på staden utanför. Den varma, fuktiga Colombianska natten kändes genom fönsterglaset. Bakom oss hade vi luftkonditioneringens rassel. Jag minns så väl första natten. Hon var törstig, jag hämtade vatten till henne. Hon drack fort. Tanken kom till mig, hade hon låtit bli att dricka på dagen för att hon var nervös? Det fanns ju dricka, men hon ville inte ha. De första timmarna med de nya vuxna kanske blev för mycket för henne, kanske vågade hon inte dricka? Nu fick hon iallafall vatten och drack med god aptit. Jag och hon tittade ut genom fönstret. Hon pekade på saker, jag strök henne lite över ryggen.

Det kändes tidigt att vi var på rätt väg. Det kanske låter högfärdigt, för visst har vi haft tvivel över saker vi gjort, eller inte gjort, eller kanske gjort på lite fel sätt, men på det stora hela funkade vardagen. Jag blev totalratad ganska fort, och det gjorde jätteont, men vi tacklade den situationen. Sockret åt, drack, visade tillit till oss och en hälsosam skepticism mot andra. Hon grät, hon skrattade. Situationer som uppkom kunde vi tillsammans reda ut, fundera fram lösningar på. Kanske inte de optimala lösningarna, det får vi fråga Sockret om när hon blir gammal nog att reflektera över dem, men vi gjorde verkligen vårt bästa. Och det kändes som att det var gott nog.

Månaderna kom och gick. Alldeles för fort. Nu sitter man här, i mitten av april. Med ett nytt medlemskort i plånboken möter man världen med en ny blick, en ny inställning. Jag är Pappa. Jag är någons förälder, någons vårdnadshavare, någons stöttepelare, någons trygghet. Hon är hela mitt liv, och jag är ansvarig för hennes. Jag är ansvarig för hennes väl och ve, hennes hälsa och välbefinnande. Jag bär ansvar för hennes lycka, hennes utveckling, hennes sociala framtid och att hon har en meningsfull vardag. Jag är vuxen, hon är fem år gammal. Det är mitt jobb att se till att hon navigeras tryggt och säkert genom livets okända vatten. Och här har jag gått och tyckt att det kändes pressande och lite för vuxet att tvingas välja ränta på bolånet. Att bli förälder sätter verkligen allt annat i perspektiv. Resten av världen ter sig ett par steg mindre viktig när man har ett barn att bry sig om.

Med mitt nya medlemskaps i Föräldraklubben känner jag mig helt ärligt komplett som människa. För första gången på länge känns livet som det skall vara, den tomhet som funnits i själen har lagats. Egentligen kanske det är dumt att säga så, man kanske inte skall lasta barnen med en sån sak. De skall inte behöva känna att de finns till för att komplettera föräldrarnas liv, men jag tror att många känner så. I all välmening. Det handlar uteslutande om kärlek, en varm och positiv känsla. Jag har inga som helst krav på min dotter. Visst, jag har förväntningar, men inga krav. "Är det så bra att ha förväntningar på sitt barn" kanske någon vän av ordning tänker nu. "Är det inte bra att låta bli att sätta press på en femåring" kanske någon fortsätter. Då säger jag - lugn och fin. Mina förväntningar är grundläggande, men seriösa till sin natur. Jag har förväntningar att min dotter gör kloka val i livet. Att hon vågar stå upp för sig själv, och för andra. Att hon inte vänder bort blicken från orättvisor. Att hon vågar säga ifrån när något är fel, även om det är jag som begår felet. Jag förväntar mig att hon lever det liv hon själv önskar, och kan motivera de val hon gör.

Låter det tungt? Ja, det kanske det gör. Hur kan jag lasta henne med allt detta? Sanningen är att det gör jag inte. Jag lastar mig själv med det. Det är en del av föräldraskapet. Det är mer än att klä barnet och ställa mat på bordet, det handlar för mig om att lotsa in barnet på rätt väg i livet. Inte styra henne mot något specifikt, men visa på befintliga vägar som är konstruktiva och nyttiga. Kvittot får jag om tio-femton år. Förhoppningsvis ser jag då att de val och beslut jag fattat å hennes vägnar innan hon kunnat fatta dem själv är de rätta.

Men, som sagt, nu sitter man här i april. Med samma medlemskort i Föräldraklubben som alla andra föräldrar. Och jag funderar lite över mina befogenheter, mina rättigheter och skyldigheter. I klubben finns det högt och lågt, som överallt annars. På något vis kan man märka att föräldraskapet lockar fram både positiva och mindre positiva saker hos folk. Som ett exempel kan nämnas forumet Familjeliv. Sällan har jag skådat så hätska debatter, så hårda slag under bältet och så fruktansvärt råa angrepp på andra personer. Allt över förhållandevis små saker, frågor som ställs av användare som oftast bara vill få enkla svar och vill sina barns bästa. Folk är fullkomligt hämningslösa och skoningslösa. Det är det värsta jag sett, och då har jag ändå ett användarkonto på Flashbacks ökända forum. Familjeliv har naturligtvis även högt och lågt inom sig, men kategorin "mammor som sliter andra mammor i blodiga stycken" verkar breda ut sig mer och mer för varje år som passerar.

Det är ju mycket positivt också. Folk blir engagerade, får en nytändning i livet när de blir föräldrar. Börjar bry sig om saker de annars struntat i. Det är fantastiskt att se alla mammor och pappor som är så aktiva i sina barns liv. Pålästa, hjälpsamma, trevliga människor som gärna hjälper oss nybörjare med våra funderingar och tankar. Så slår det mig - vi är jämställda i klubben. Åtminstone på papperet. Jag som varit pappa ett antal månader kan med till synes likställd befogenhet uttala mig om föräldraskap som någon med tre tonårsbarn. Kanske till och med ännu mer självsäkert och korrekt - trebarnsföräldern kanske aldrig ägnat adoption en tanke, inte behövt tänka på anknytningsprocesser och separationstrauman. Men det är den fina saken, vi kan lära oss av varandra. Så länge vi är ödmjuka, öppnar oss och vågar lyssna på vad andra säger kan vi komma väldigt långt. Det finns alltid någon att fråga, att ventilera med, att lyssna på och berätta saker för.

Det känns märkligt att ha kommit in i Föräldraklubben. Det är fantastiskt, men det är märkligt. Det är ett otroligt tungt ansvar att bära, men som förälder blir man begåvad med ny styrka att ta sig an utmaningen. Borta är det gamla livet med långa sovmorgnar, total spontanitet i vardagen och andra saker som utesluts när man har ett barn att ansvara för. Det gör inget. Belöningen är tio, hundra, tusen gånger bättre. Visst, det blir smutsigt. Det tjatas från bägge håll. Ena parten tjatar om godis, den andra parten om att äta upp mackan först, och städa rummet. Man kommer inte alltid överens. Den ena parten kanske vill väcka den andra parten fyra timmar efter att den andra parten gått och lagt sig. Den andra parten fick skylla sig själv.

Men i slutändan är det fantastiskt. Jag är ingen sportig människa, ingen reslysten globetrotter, men jag har varit med om lite grann. Jag har träffat roliga människor, besökt udda platser, kört snabba bilar och åkt ännu snabbare bilar. Alla upplevelser jag samlat på hög bleknar i betydelse i jämförelse med livet som pappa. Det är ingen universell sanning, men för mig är det verkligen så. Vad jag än jämför med, är föräldraskapet för mig långt häftigare. Även om jag känner mig som en nybörjare som knappt hunnit komma in i rutinerna, märker jag att detta var värt att vänta länge på.

Välkommen till klubben!

1 Comment

Välkommen till klubben

11/4/2014

2 Comments

Jag minns ett samtal jag hade i det tidiga mellanstadiet. Det var på en träslöjdslektion, i ett rum där det låg olika träbitar som kunde användas. Någonstans i lokalen knallade läraren Peter "Träskalle" runt och skötte sitt jobb så slappt det bara var mänskligt möjligt. Men samtalet handlade inte om plywood, trälim eller något annat. Det handlade om något viktigare, det fanns en hemlig klubb. Jodå. Några i klassen och parallellklassen hade en hemlig klubb. I ett buskage där de flesta bodde hade de sin utgångspunkt. Vad gick klubben ut på? Ingen aning. Det spelade mindre roll, det viktiga var att den var hemlig. Lite spännande, exklusiv. Det var hela poängen, det var inte för vem som helst. Men jag visste om den. Är man inte med, är man utanför. Så gick tankarna.

Men det gick inte. Jag fick inte bli medlem i den hemliga klubben. De skulle inte ta in fler medlemmar. De tio-femton som var med fick räcka, tyckte någon. Det upplevdes säkert tråkigt just då. Exkluderande. Här fick man inte vara med i den varma gemenskapen som säkert fanns i den hemliga buskageklubben vars syfte och aktivitet var högst oklart. Sanning att säga så hörde jag aldrig något mer om klubben än just i den stunden, i träslöjdslektionens materialskrubb. Kanske lever samlingen fortfarande kvar bakom kulisserna, kanske har de avancerat till ett tvättäkta ordenssällskap? Kanske är buskaget utbytt mot läderklädda fåtöljer och dyra cigarrer? Vad vet jag. Känslan satt i vart fall kvar länge, att ha knackat på dörren men inte bli insläppt.

Föga anade jag att känslan skulle göra sig påmind långt senare, i ett sammanhang jag inte hade kunnat föreställa mig vid den åldern. Då tänkte jag mest på Lego. Jag syftar på föräldraskapet. Den samling av någorlunda likasinnade som nästan alla ingår i vid något tillfälle. De allra flesta gör det frivilligt, en del av misstag. Hur det än ligger till kan vi inte värja oss inför faktumet att klubben Förälder finns i medvetandet när vi växer upp. Inte i bemärkelsen "jag-hatar-mamma-och-pappa-för-att-jag-inte-får-vara-ute-längre-än-till-tio-på-kvällen", utan snarare i bemärkelsen "oj-då-skall-jag-tänka-på-en-liten-människa?".

Vi gör någorlunda aktiva val inför det här med föräldraskapet. Vi väljer att leva med en partner - eller låta bli. Vi väljer att ge det här med att "skaffa barn" ett försök - eller låta bli. Vi väljer att behålla den oplanerade graviditeten - eller inte. Vi väljer att berätta om aborten - eller inte. Här kommer vi in på mörkare områden. Blev det för personligt nu? Kom det en klump i magen? Kanske blev det så hos någon som läser, just nu. Det är inte meningen att ta upp obehagliga ämnen, men jag närmar mig områden kring föräldraskapet som inte är så roliga. Ta på säkerhetsbältet.

Vad händer om vi gör våra aktiva val - och blir avvisade? Hur skall vi känna då, när livet säger "nej, du får inte vara med i den hemliga klubben, vi tar inte emot fler just nu"? Allt du vill är att bli förälder. Det finns barnvagnar överallt, du upplever att alla dina vänner pratar graviditet. Bland de som tidigare pratade konserter, bilar och film är de nya samtalsämnena barnvagnar, förlossningar och namnval till det lilla fantastiska babyknytet som alla vill bära.
Känslan var exakt likadan. Fast den hade blivit värre med åren. Bittrare. Gick inte över. Där stod man, med ansökningsbiljetten till den hemliga klubben. Fick inte komma in. Det var fullt just nu.

Barnlöshet bär med sig en oändlig rad mörka känslor. Orättvisa är en av dem. Man känner några som knappt kan ta hand om sig själva, men verkar kapabla att sätta en ständig ström av barn till världen. Någon annan uppskattar inte sina barn över huvud taget. En tredje är långt mer intresserad av att använda barnen som någon slags accessoar än att faktiskt vara förälder till ungarna. Då känns det orättvist.
Frustration. Den ofrivilligt barnlöses ständige följeslagare. Undersökningar, behandlingar, vårdköer. Väntrum. Väntan, väntan och mer väntan.

Sorg. Den följeslagare som inte nöjer sig med att följa med dig, eller följa efter dig, utan hinner ikapp dig och kryper in under ditt skinn. Blir ett med dig. Du blir Sorg. Sorg blir du. Ni blir ett med varandra.
Varje gång tankarna svävar iväg till vad du inte har, då finns Sorgen där med dig. När mammalediga kollegan besöker jobbet och alla samlas runt barnvagnen och gullar utom du, då håller Sorgen dig sällskap. Du är inte ensam. På håll tittar ni på bebislyckan. Tvingar er att gå fram och gratulera. Du är inte ensam, Sorgen håller dig i handen hela vägen.
Vid alla besked om att IVF-försöket inte tog sig, att spermaprovet var för dåligt och att det inte ens går att genomföra en IVF, att adoptionskön stänger för att landet du väntar på skall göra om regelverket, då har du en mörk skugga bakom dig. Det är Sorgen igen. Den har inte lämnat dig.
När du och din älskade sätter er i bilen efter barnkalaset och kör hem i tystnad, då sitter Sorgen i baksätet. Sorgen är den som leder samtalet. Det är bara tystnad i det samtalet. Ännu ett år har gått, och barnlösheten är det enda som kvarstår.

Efter ett tag blir det något som tar över självbilden. Barnlösheten. Man har ju kompisar och bekanta från olika håll och kanter. Man har olika roller i olika sammanhang, man tänker olika om vännerna. Han som alltid byter bilar, hon som pluggade länge och fick ett fint jobb, han som suttit inne ett år. Lumparkompisen, fiskefantasten, hon som aldrig slutar prata om sitt politiska engagemang. Paret med hundarna, paret som reser iväg ett par gånger per år. Själva känner man att man blir "de barnlösa". Kanske en paranoid tanke, men efter ett par år känns det som att det syns på en. Att Sorgen syns för andra än en själv. Att desperationen efter att bli förälder märks på något vis. Det är inte den man vill vara, men det är den man blir. Jag har aldrig sett så på andra barnlösa par. Aldrig. Jag definierar inte dem efter frånvaron av barn, oavsett om de valt det själva eller kämpar med näbbar och klor för att komma ur den kategorin. Det finns hundra andra fack att stoppa folk i, men för en själv är det alltför lätt att tro att det är det enda fack som finns. Inte för andra, utan för en själv. Att man är dömd att bo där, i det lilla facket, med ett litet liggunderlag och en sovsäck. Det känns som att hela världen är medlemmar i den hemliga klubben i det där buskaget. Utom du. Du står utanför och tittar in.

Tiden går. Även när man tappat energin, reser man sig igen. Man tappar räkningen över hur många gånger man egentligen borde burits ut på bår, på något underligt vis står man fortfarande kvar. De flesta klarar sig. Somliga gör det inte. Livet knäcker en. Sorgen har under åren fört sin knäpptyst kamp. Sorgen vinner. Alla reser sig inte upp.

Men vi gjorde det. Jag gjorde det. Det kommer jag alltid vara tacksam för. När vår kontakt på vår adoptionsorganisation berättade att allting skjutits upp och vi inte kunde resa iväg som planerat, då brast det. Det var verkligen droppen. Vi var så nära, så nära. Men skulle tvingas vänta ännu längre.
Det var banalt. En världslig fråga. Allt kvarstod, vi skulle fortfarande bli föräldrar, men några futtiga veckor senare. Just då kändes som om världen rämnade. Jag sade "det här funkar inte, vi klarar inte mer!". Hon blev kall i rösten. Ifrågasättande. Hård. Om vi inte klarade detta, hur skulle vi ta hand om ett barn?
Det kändes som en förolämpning. En örfil. Men hon gjorde helt rätt. Hon ställde den obekväma frågan hon måste fråga, för vi kommer i sista hand. Barnet först - alltid, alltid, alltid.

Vi reste oss den gången också. Varifrån energin kom har jag ingen aning om. P var på jobbet och skulle göra sista dagen innan avfärd, innan föräldraskapet, innan mammaledigheten. Jag hade några dagar kvar innan jag skulle avsluta jobbet inför resan.
Vi jobbade inte mer. Resan sköts upp någon vecka. Vi tog sovmorgnar, skötte om oss själva. Avslutade grejer i hemmet som behövde göras. Pratade mycket. Reste oss sakta men säkert.

Och bara någon vecka senare satt vi där, i det där rummet. Vi hade blivit föräldrar. När Sockret kom in i rummet var känslan tung av overklighet. En ny sorts overklighet. En obeskrivlig lycka som bara kan upplevas, inte med rättvisa beskrivas. Alla dessa många, långa år av barnlöshet. Ilska, frustration, känsla av fruktansvärd orättvisa. Och Sorgen. Alla de känslorna fick stanna utanför. Där, den femte november, regnade de bort i det Colombianska skyfall som sköljde över även oss när vi klev in i taxin på ICBF-kontoret. Aldrig mer skulle vi behöva tacklas med de klibbiga känslor som förknippas med den desperata barnlösheten. Vi hade lämnat det bakom oss. Livet hade varit vänligt mot oss, gläntat på dörren, bjudit in oss i värmen och gemenskapen.

Välkommen till klubben.

2 Comments

Är det något vi behöver tala (mer) om?

9/4/2014

1 Comment

Det är inte klokt. Jag är fortfarande överväldigad och lite chockerad över vilken respons jag fick på inlägget häromdagen. Mängder av kommentarer och "likes". Folk har varit oerhört vänliga, hört av sig och skrivit jättesnälla saker. Det är väldigt skönt att höra andra säga att man är på rätt väg, att magkänslan verkar stämma. Föräldraskap är verkligen det lättaste och svåraste jag varit med om samtidigt. Det är intuitivt, det går lite av sig självt, men samtidigt finns det en kraftig oro och rädsla att göra fel. Man får ju bara ett försök på sig. Då är det som sagt väldigt skönt att få respons som säger att man inte är fel på det.

I normala fall får jag kanske 50-70 besök varje gång jag uppdaterar bloggen och slänger ut en notis på Facebook. Mellan gångerna är det några klick om dagen, antagligen från folk som sporadiskt tittar in och ser om det kommit något nytt. Som ni ser på bilden ovan var det ett helt annat läge i måndags.
871 besök! Tio gånger fler än vanligt!
Det kommer sig inte av en slump, utan för att min fru P postade en länk till inlägget i en grupp på Facebook för adoptivmammor. Med ett högt medlemsantal som är engagerade blev resultatet därefter, en rejäl(!) puckel i statistiken. Men det tar inte riktigt slut där. Jag fick reda på att flera stycken delat inlägget vidare till sina privata sidor, och i sin tur uppmanat sina vänner att läsa mitt inlägg. Det känns helt galet, att något jag skrivit för att ventilera fått sådan spridning. Att folk gillar det, tycker det är vettigt och läsvärt. Det är hedrande!

Detta fick mig att tänka. Kanske är detta ett ämne vi borde lyfta fram, prata mer om? Blivande och nyblivna adoptivföräldrar tänker jättemycket på i stort sett allting rörande adoption, men finns det en poäng i att kanske belysa frågan om anknytning och social samvaro i början av en adoption?

All respons visar på en sak - det är ett ämne som berör. Att det är viktigt att ta den sociala samvaron i barnets takt, det håller nog alla med om egentligen. Men skiljelinjen för "förståelse" och "oförståelse" är nog, tror jag, inbäddad någonstans i de orden: barnets takt. För vad är det? Barnets takt? Hur vet man det?

Här kommer man in i en snårig djungel av tyckande, vetande och i viss mån även förstå-sig-påande.
"Man skall inte pjoska för mycket med ungarna, de mår bara bra av att träffa folk. Inte vill man väl bli världens curlingförälder? Och vilket barn tycker inte om lite äventyr?". Visst låter det ändå lite halvrimligt? Man skall väl inte mura in sig i huset bara för att man blivit förälder, världen pågår ju ändå där ute, och barn är ju nyfikna av naturen.
Men nej! Stopp och belägg! Det får inte bli så att man tycker "äsch, det är väl inte så illa", och ger vika för några enkla meningar som låter bra. Oavsett vem det kommer ifrån.

Som förälder måste man lita på sin egen instinkt, och betänka vad andra adoptivfamiljer säger med liknande erfarenheter. Hittills har jag inte träffat på någon som sagt "Usch, det blev lite fel för oss i början. Vi var hemma för mycket, bara vi och barnet. Nu i efterhand förstår vi att vi skulle åkt bort från hemmet direkt, sovit över mycket hos andra och fyllt dagarna med aktiviteter". Varför har jag inte hört det? Enkelt - det är ingen som kommer säga det.

Barn som varit med om väldigt omtumlande saker behöver lugn och ro. Vissa mer än andra. Förälder - lita på dig själv. Det är bara du som känner ditt barn bäst. Ni umgås tjugofyra timmar om dagen, vecka ut och vecka in. Du kan signalerna för hunger, törst, sömn och allt annat. Du ser på barnet när det är äkta tårar och låtsastårar för att godiset är slut, du ser när det är vanlig barnglädje (som är nog så trevlig) och den där innersta, sprudlande och bubblande glädjen när något alldeles speciellt händer. Du kanske inte kan barnet helt innan och utan efter bara några veckor eller månader hemma i Sverige, men du kan ditt barn överlägset bättre än alla andra i din omgivning. Glöm inte det, och stå på dig.

Som sagt - kan detta vara något vi behöver föra på tal lite oftare? Vara mer förekomna och ta upp det med våra närmaste innan vi åker på den där fantastiska adoptionsresan? Sätta upp lappar i grannskapet och förklara läget? Kanske lite överdrivet, men ni förstår poängen. Av reaktionerna att döma är det tydligt att många upplevt den där känslan av att folk inte riktigt förstår de val man gör, de beslut som fattas av de nyblivna föräldrarna. Hur kan vi som adoptivföräldrar bryta det? Informera bättre? För tro inget annat än att vi själva bär ansvaret för att få ut informationen. Omgivningen är ansvarig för att respektera våra beslut och önskemål, men det är alltid upp till oss att göra oss hörda.

Har ni några bra förslag? En pamflett, en Youtube-video, ett samtal över en fika? Behöver detta tas upp (ännu) mer på de obligatoriska föräldrautbildningar som alla blivande adoptivföräldrar måste gå? Skall adoptionsorganisationerna ta upp detta mer aktivt och tipsa föräldrarna om sätt att hantera frågan?

Jag letar efter de bästa tipsen. Kanske skulle vi tillsammans kunna hitta på något som hjälper de som står inför det där livsavgörande ögonblicket. Föräldraskapet.

Skriv en kommentar om du har ett förslag eller en idé. Jag lovar att redovisa tankarna i ett kommande inlägg.

1 Comment

Tack - vilken överväldigande respons!

7/4/2014

0 Comments

Jag hade hoppats få ett par kommentarer, och att en del folk i närområdet läste gårdagens inlägg. Istället har det fått liv och spridning bortom det som är mitt eget initiativ, och mängder med kommentarer finns både här och i mer privata sammanhang. Otroligt. Och fantastiskt kul.

Det bevisar vad jag hoppats, att de allra flesta faktiskt har en god förståelse för andras situation. Att folk i allmänhet är medmänskliga, empatiska och goda. Visst, det finns undantag, men så är det ju med allt. Ett jättestort tack till alla som läst. Jag uppskattar verkligen det.

Inser att det blir många bakelser framöver. Tills vidare får ni hålla till god med en bild, men en och annan skall nog kunna utdelas vad det lider.

0 Comments

med hopp om förståelse

7/4/2014

34 Comments

Jag skriver inte så väldigt flitigt på bloggen. Uppdateringarna är sporadiska, de kan komma tätt inpå varandra eller som nu, med längre mellanrum. Anledningen är att jag vill ha något vettigt att skriva. Inte fylla sidan med ointressanta händelser som att jag köpt en tröja, varit och fikat eller bara lägga upp bilder. Fler bilder är förvisso något som (kanske med ett stänk av hyckleri) står på schemat. Det livar helt enkelt upp en smula. Det blir dock inga självporträtt ur den mest fördelaktiga vinkeln, ingen "dagens outfit" eller stolt uppvisande av nyinköpta, trendriktiga skor. Men någon enstaka föräldraskapsrelaterad bild, hur man nu skall kategorisera sådana bilder, skall jag försöka få in. Som sagt, det livar upp.

Nåväl. Nu var kvällens skrivelse på ett annat tema. Nämligen förståelse. En vädjan om förståelse, egen förståelse för andras uteblivna förståelse och annat vidrörande ämnet. Rädsla. Hopp. Kanske vädjan.

Igår hade vi varit en familj i precis fem månader. För exakt fem månader sedan satt vi i ett varmt och klibbigt kontorsrum i en medelstor stad i Colombia. En flicka i knät som var underbart vacker. Uppklädd, fin i håret. Med ryggsäcken vi skickat till henne, aningen för stor på ett sätt som ryggsäckar nästan alltid är på små barn. Hon var underbar. Overklig. Äntligen hade vi kommit dithän vi längtat i så många år. Vår nervositet överskuggades endast av vår glädje inför denna fantastiska människa som precis kommit in i rummet. Men vad kände hon själv?

När vi tillsammans tittade på en bild från den dagen idag pratade vi om den. Hon påpekade att det regnade mycket den dagen. Vi pratade vidare. Mer information kom fram. Hon hade varit rädd. Hon hade varit ledsen. Och konstigt vore det väl annars.
Det är något jag ofta återkommit till här, henne situation vid det tillfället. Att hon lämnade precis allt hon visste i livet. Det enda hon hade var (som även det nämnt tidigare) kläderna på kroppen och det hon hade i sin ryggsäck. Allt annat, bokstavliven allt annat i livet, var hon utlämnad till oss för att klara av. Törstig? Nästa måltid? Ingen aning. Hoppas de nya människorna fixar det. Toabesök? Samma där. Blöta kläder? Samma igen. Ordet utlämnad har aldrig känts mer passande. Vi visste ju att vi skulle göra vad som helst för henne, och vi hoppades att det vi skickat till henne skulle förmedla samma känsla, men hur var det i verkligheten? Kunde ett fotoalbum, en My Little Pony, en elefantnalle och en snuttefilt verkligen övertyga henne om att hon kunde släppa garden inför oss, att vi nu var hennes föräldrar?

Kort svar: Självklart inte. Även det har jag nämnt ett par gånger tidigare: föräldraskapets självklarhet är något vi får förtjäna inför henne. Det kommer inte automatiskt för oss. De trygghetsband som de flesta andra har, har vi inte. Åtminstone inte lika starkt och lika självklart. Är man biologisk förälder till sitt barn delar man en historia och en närhet som började innan födseln. För de allra flesta är kopplingen naturlig. Som adoptivförälder finns det ingen gemensam historia, man saknar gemensamma kulturella beröringspunkter. Ingen koppling när det gäller maten, när det gäller musiken, språket, böckerna, vad som helst. Det adopterade barnet flyttar ofta ifrån sin miljö på alla tänkbara plan. Inget är sig likt. Då kan man ställa sig frågan: När skall man anta att det adopterade barnet är helt bekvämt i sin nya miljö? Hur lång tid tar det tills det adopterade barnet har samma självklarhet inför sin vardag som de barn som vuxit upp i den miljön, med sina biologiska föräldrar?

Vissa kommer aldrig dit. Det finns adopterade som känner mycket stark aversion mot adoptionen som händelse. Som bygger upp en mycket stark tanke om att allt hade varit perfekt om de aldrig lämnat ursprungslandet. Vissa vill söka sina rötter, vissa vill inte prata om ursprungslandet alls. Vad som är rätt eller fel är svårt att säga. Alla har sina egna sanningar.

Men något kan man säga om situationen. Ju äldre barnet är, ju självklarare är allting i vardagen och desto svårare är det att ställa om. Generellt talat då. För vår del, med en femåring, visste vi att startsträckan skulle vara längre. Och det var den. Längre än vi trodde faktiskt.

Mycket har gått väldigt bra. Maten har inte vållat oss större bekymmer än den gör för den genomsnittlige femåringen. Sömnen är relativt oproblematisk. Visst har vi våra konflikter (som jag skrivit om tidigare), men säg den barnfamilj som är helt förskonad från konflikter. Visst, det finns de med oerhört lydiga barn, men det är problematik i sin egen kategori.
Vad jag egentligen kommer till, är de problem vi upplever när vi lämnar hemmets fyra väggar. Något jag skriver om på förekommen anledning, för graden förståelse jag mött har varierat kraftigt.

Den trygghet vi konstant jobbar på, utmanas ofta av händelser i vardagen. Det finns mängder av vardagssituationer som prövar gränserna och tänjer på de band vi tillsammans bygger. Elasticiteten i de banden är hittills väldigt god, men ibland märker vi att de närmar sig bristningsgränsen. Då är det viktigt, för att inte säga helt nödvändigt, att vi som föräldrar kliver in och styr upp verksamheten. Även om de må te sig märkligt för de som inte är helt insatta i adoptionsvärldens mekanik och funktioner.

Till lite konkreta exempel då. När vi tar emot besök i hemmet, vilket sker och har skett med jämna mellanrum sedan vår hemkomst i januari, har vi en liten tjej som blir väldigt uppspelt. Som de flesta andra femåringar, alltså. Det börjar med den sedvanliga blygseln. Efter en stund släpper den undan för undan, och önskan att visa saker tar överhanden. Åter igen, som de flesta andra barn. Vi har beslutat att begränsa besökens längd till lite kortare sådana. Stanna på middag och fika eller lunch och fika. Återstoden av dagen har vi nämligen en liten tjej som ofta är märkbart påverkad av allt ståhej. Hon kan vara överaktiv, ha väldigt nära till allehanda starka känslor och reagera starkt på saker som händer.

Ännu mer märkbart blir det om vi åker iväg någonstans. Vi har varit på ett par kalas, någon kusinträff och liknande. Vi har medvetet börjat att bygga upp besöken med folk i den närmsta kretsen, familjen som hon kommer att träffa regelbundet och ganska ofta. Istället för att bombardera henne med nya intryck och idel nya personer hon skall lära känna, tar vi det i en så lugn takt som möjligt. Men även i de fall märker vi att hon blir känslomässigt påverkad. Det blir som en slags känslomässig baksmälla. Den kan sitta i såväl samma dag som dagen därpå. Alla intryck verkar förstärkas, hon är aldrig så nära till ilska, frustration och gråt som vid dessa tillfällen.

Ett av barnkalasen vi var på var för ett av grannbarnen. Vi hade våra tvivel över hur det skulle gå, men vi chansade. Kusinerna hade vi sedan tidigare laddat upp med bilder, förklarat vem vi skall träffa och så vidare, men grannbarnen var svårare. Födelsedagsbarnet kunde vi visa bild på och en del andra, men det var många vi inte själva kände eller hade träffat. Besöket var ett kort sådant, två timmars kalas i det lokala församlingshemmet. En kort visit, men med mycket kännbar verkan. Vår tjej var på bristningsgränsen i stort sett hela tiden. Mängden nya barn, nya intryck, nya vuxna, lekar hon inte kände igen, allt som var ovant och konstigt. Ett par tillfällens gapskratt, lek, gråt, ilska, frustration, mer skratt, mer gråt. Hon gick igenom hela känsloregistret ett par gånger om, med kort notis. Vi åkte hem igen efter de två timmarna hade gått, inte för att vi inte kände för att stanna kvar och prata lite med grannarna, utan för att den unga fröken helt enkelt behövde komma hem till lugn och ro.

Resten av eftermiddagen hade hon såväl känslor som nerver utanpå kroppen. Lynnig, lättretlig, väldigt känslomässigt påverkad på ett sätt vi annars aldrig ser henne. Det är något som bara uppträder i samband med den känslomässiga ansträngning hon upplever när vi är borta någonstans. Detta satt i även hela nästkommande dag. Allt för två timmars barnkalas, med mat, lek, kakor och tårta. Och så har det fortsatt, i varierad grad, både när det gäller besök i huset och besök på andra platser. Ett läkarbesök på en timme kan innebära att vi medvetet slår av på tempot och tar det lugnt resten av dagen, med lite fika och tecknad film.

Det är först nu under den gångna veckan som vi på allvar börjat söka kontakt med grannbarnen. Tre jättetrevliga barn som alla varit jättenyfikna på sin nya granne. Det har kommit välkommen hem-presenter, teckningar och påsar med kläder. Trots detta har vi ännu inte ens varit hemma hos dem och fikat. Det är maximalt tjugo meter mellan våra hus, men det är som om en djup klyfta delar oss.

Vi trodde att det skulle gå lite fortare än det gjort. Att vi skulle kunna sträcka på benen lite längre, lite oftare, lite tidigare. Men nu blev det inte så. Och det hoppas och vill jag att omgivningen har förståelse för. Vi vill gärna ta emot besök, det går bra om det inte är heldagar. Vi vill gärna åka och hälsa på folk, men det kommer i den takt som känns bekvämt för vår dotter.

Med en så livsavgörande separation bakom sig, hur skall denna femåring med säkerhet kunna känna inom sig att vi aldrig någonsin kommer att lämna henne? Hur skall vi plantera i den nödvändiga trygghet hos henne att hon ser oss som helt självklara i föräldrarollen, att vi inte illvilligt utsätter henne för något obehagligt, att hon alltid kan lita på oss oavsett vad? Det är en svår fråga. Kanske omöjlig att svara på. Men en av delsvaren är att skynda långsamt. Ta allting i hennes takt.

Inte åka bort från hemmet i längre tid än hon klarar av. Inte introducera så många nya människor, i allt för snabb takt. Låta henne vänja sig, sätta ned de mentala bopålarna. Verkligen känna in sig i sin nya vardag.
Det är många saker som folk kanske reagerar på, tycker vi är märkliga med. Kanske rentav att vi gör oss märkvärdiga. Daltar med vårt barn, överreagerar.
Vi har en femåring på papperet, men i verkligheten är hon precis som de flesta andra adoptivbarn som adopteras när de inte är spädbarn, de går igenom alla åldrar på samma gång. En femåring kan vara precis som en femåring, med inslag av tvååring, treåring och fyraåring. Det är alla utvecklingsfaser i en enda stor blandning. Ena stunden klarar man precis allt själv, andra stunden vill man vara liten igen. Sitta i knäet, matas, bäras, kläs på och hjälpas. Sen är det tillbaka till självständigheten igen. Det är något som går igen hos de allra flesta barn, men något som i synnerhet och kanske ännu mer utpräglat märks hos adopterade barn. Särskilt de lite äldre adopterade barnen. De har ett behov av att börja om på nytt. Vissa går det fort för, vissa mera långsamt.

"Men hon kan väl äta själv?". Jo, det kan hon, men just nu är det betydligt lämpligare för oss att svara på hennes känslomässiga behov av att vilja vara liten med oss, och därmed bli matad och ompysslad, än att säga "skärp dig, du är en stor tjej".
"Bär ni henne även om hon är så stor?". Ja, vi bär henne. Inte för att hon inte kan gå, utan för att hon är otrygg i sin nya miljö och tar tag i den enda lilla säkerhet hon har i världen - sina nya föräldrar.
"Måste man låsa in sig så, inte träffa andra? Det är väl bra med social kontakt?" Komplicerad fråga som inte har ett självklart svar. För vissa går anknytningsprocessen oerhört fort, för vissa tar det längre tid. Vi har inte haft några problem med anknytningen som så att vi kommer väl överens och tycker om varandra, men vi märker att dotterns anknytning ut mot Stora Vida Världen tar betydligt längre tid och det måste respekteras. Då kan det bli så att man håller sig för sig själv ett tag. Kanske ett längre tag.
"Måste man dalta så med adoptivbarn?". Det finns inget riktigt bra svar på den frågan, som jag faktiskt fått. Den är inte ställd med samma kunskapsnivå och förståelse om ämnet som jag har som svarar på frågan. Vi daltar inte. Vi går igenom den nödvändiga utvecklingen igen. Vi har den nödvändiga fingertoppskänsla som krävs för att inte rasera det bräckliga förtroende vi byggt upp med barnet vi bara känt ett antal månader.

Som adoptivförälder försöker man vara extra lyhörd, extra eftertänksam, extra försiktig med uttryck och handlingar. Precis allt måste ske med det adopterade barnets väl och ve för ögonen. Det finns inga fritidsintressen, inga hobbies, inga besök, ja rentav ingenting alls som får mig att tumma på min dotters trygghet och uppbyggnad av densamma.

Det har inte alltid varit så självklart för mig.

För ett antal år sedan, när vi kom in på ämnet adoption, hade jag tankarna klara ganska snabbt. Jag ville bli Förälder. Enbart. Förvisso genom adoption, men jag vill bara vara Förälder. Inte Adoptivförälder. För mig var det något självklart, något naturligt och framför allt positivt. Jag ville aldrig göra skillnad på det biologiska barnet och det adopterade barnet. För mig var det sak samma. Jag ville vara pappa, sen spelade det ingen roll om barnet var fött i Malmö, Halmstad eller Göteborg. Eller Bogotá, Addis Abeba eller Hanoi. Jag tyckte det var märkligt med de som inte träffade familjemedlemmar omedelbart efter hemkomst, eller undvek sociala sammanhang. Jag ville heller inte fastna i "fällan" att bara umgås med andra adoptivfamiljer, bara vara på träffar med adoptivfamiljer och bli ett med den identiteten. Idag inser jag att det kanske till viss liten del är ofrånkomligt.

Den unika situation man som adoptivförälder befunnit sig i, och fortsätter att befinna sig i med ett barn som kanske genom hela sin uppväxt behöver lite andra förhållningsregler och riktlinjer än barn som vuxit upp med sina biologiska föräldrar, den situation kan förklaras för en del. En annan del förstår inte riktigt motivationen bakom besluten, men accepterar läget ändå. En liten kategori förstår inte varför man gör som man gör, och accepterar heller inte det. Då blir det av förståeliga skäl problematiskt. Tyvärr har jag även stött på den sistnämnda kategorin. Det är enormt tråkigt, men det är bara något man får leva med.

Min rädsla nu, är att folk skall se en som konstig. Som stugsittare, osocial och märkvärdig. Rent konkret är jag rädd att vi hamnar utanför, att vår dotter hamnar utanför.

Kanske snackas det om en. Det vet man inte. Kanske tycker folk att vi gör oss till, att vi beter oss märkligt eller att vi inte bjuder till. Jag vet inte. Det är inte alltid helt självklart vad folk egentligen tycker.
I normala fall skulle jag inte bry mig. Det finns säkert folk som tycker att jag som enskild person är märklig. Konstigt vore det väl annars, man kan inte behaga alla. Men det här är lite annorlunda. Vad som står på spel är en social samvaro bland vänner, bekanta, grannar och släkt. Och det är därför jag de senaste två timmarna hamrat på tangentbordet, varför jag uppmanat just dig att läsa så här långt.

Jag hoppas att du förstår att det enda vi tänker på är vår dotters bästa. Jag ber dig försöka förstå vad hon varit med om och varför vi måste skynda långsamt. Jag hoppas att du hellre än att tycka vi är märkvärdiga och konstiga, hellre frågar varför vi gör på ett visst sätt. Att vara stängd och tystlåten är inte direkt karaktärsdrag jag är känd för, jag svarar gärna på alla frågor du har.

Har du orkat läsa hela vägen ned hit borde du ha medalj. Eller en Napoleonbakelse. I vilket fall som helst, jag skulle verkligen uppskatta om du lämnade en kommentar och berättade hur du tänker. Tycker du att vi gör rätt? Hur skulle du själv göra? Eller någon annan tanke? Oavsett om du är släkting, granne, arbetskamrat eller något annat så värderar jag dina tankar. Tack för att du läste.

34 Comments

Det här med gränsdragningar

Två ord jag tycker mycket om

"Pappa skall" - om att bli vald

Återkoppling och snyftningar

Välkommen till klubben, del 2

Välkommen till klubben

Är det något vi behöver tala (mer) om?

Tack - vilken överväldigande respons!

med hopp om förståelse

Vem..?

Arkiv