Ingen tänkte sig att bli en curlingförälder. Det finns nog ingen som tänker sig att de skall satsa på en föräldrastil som gör barnen till bortskämda prinsar och prinsessor, ofelbara och immuna mot kritik och ifrågasättanden. Ändå blir det så. Vissa barn förutsätter att omvärlden liksom föräldrarna alltid gjort skall bevilja dem allt de pekar på. Detta leder ofrånkomligen till konflikter i livet, förr eller senare stöter det curlade på någon som inte är lika intresserad av att passa upp, vara till lags och gå med på allt för stora kompromisser.
Lite utanför det tänkta ämnet, men vi kan väl alla vara överens om att som ovanstående, så vill man ju inte ha det! Därför är vi konsekventa i vårt beteende. Vi har som föräldrar rutiner som hålls, en bra kommunikation och en sund livsstil. Det är inte för mycket TV, inte för mycket surfplatta, regelbundna måltider med vettiga mellanmål. Godis får man på lördagar, och läggningarna är vid samma bra tider varje kväll med få undantag. Rutiner och ett vant mönster i livet är ju bra för barn, och det ser vi naturligtvis som föräldrar till att de får. Något annat vore otänkbart.
Eller? Hur står det egentligen till med den saken? Lever vi som vi lär?
Jag skriver det på förekommen anledning. Nu är det inte så att vi över en natt släppt allting vind för våg och anammat någon mentalitet om att "hon får bestämma själv vad hon vill och när hon vill det", nej, vi har absolut inte lämnat över vårt föräldraansvarig till hushållets femåring. Men i min solida föräldraskapsfasad finns det små, små sprickor. Det är ett murbruk som håller samman fasaden och femåringen har flinka som fingrar som då och då krafsar lite i murbruket. Så småningom kan hon börja plocka bort en och annan tegelsten, om jag vänder bort blicken för ofta.
För om vi talar lite sanning nu, med handen på hjärtat och allt det där, visst är det fint när barn ler? Visst vill man att de skall vara glada? Är det inte kul att se dem glatt överraskade emellanåt? Se när det tindrar till lite extra i ögonen?
Det är ju så lätt att åstadkomma det. Det finns så bra genvägar. Det kostar så lite. När vi säger "ja" är mycket roligare för dem än när vi säger "nej". Vem skadar det egentligen om de får kolla på ett avsnitt till på den tecknade serien, ni har ju ändå ingen tid att passa imorgon? Och ärligt talat, visst har du väl råd med den där chokladbiten i affären - en tia kan du väl undvara?
Ibland kommer Sockret med en viss blick. Ler på ett visst sätt. Man fattar direkt att det är något på gång. Kanske lite saft? Lite godis? En kaka? Det nekande svaret leder i stort sett alltid till att den nyss så leende och sockersöta femåringen i rekordfart hinner omvandla leendet till en butter min och vända på klacken. Alternativt dra igång "det är orättvist och det är synd om mig"-maskineriet, i ett desperat försök att visst tillskansa sig resterna av lördagens godispåse, även om det är tisdag.
Det är så det skall funka. Smicker och inställsamhet skall inte fungera. Godis är något man får på rätt veckodag, eller när det är något speciellt. Kanske en chokladbit "på överrask" efter ett tråkigt sjukhusbesök, eller när det femåriga tålamodet visat sig från sin bästa sida.
I Colombia hade vi vad vi kallade för "mutklubbor". Det var praktiskt att ta med sig några godisklubbor i fickan som kunde stickas till den nyblivna femåringen när tålamodet började tryta, när intrycket blev för många och glädjen började försvinna. Det var inte mer än rätt, känner jag fortfarande idag. Där och då var det fråga om att ha en uthärdlig vardag, att de många utflykterna inte skulle bli alldeles för påfrestande. Men nu då, när vi är hemma?
Ibland, inte ofta, hör jag mig själv säga till P, "skall hon få några godisbitar nu? Hon åt ju bra av mellanmålet och det är ett tag kvar till middagen..."
Aj, aj, aj. Så får man inte göra. Nej, jag vet det så väl. Men ibland har Sockret haft en dålig dag. Nu har hon fått en stund med ipaden i soffan för att varva ned, och hon blir oftast väldigt glad när hon får en liten plastskål med ett fåtal godisbitar i. Även om det är en tisdag. Ibland känner jag att hennes glädje över den spontant och oväntade anlända godisskålen väger upp de eventuella nackdelarna.
Att sitta bredvid en glad tjej är roligare än att sitta bredvid en småtrumpen tjej. Det är vi nog alla överens om. Vi är nog alla tillika överens om att en snabb lösning som några godisbitar verkligen inte är rätt väg att gå. Att köpa barnets glädje och acceptans med godis är verkligen inte konstruktivt. Det inser jag med all önskvärd tydlighet, därför används den metoden med mycket stor försiktighet och begränsning. Inte som i amerikanska filmer, att man för att nå godisbitarna behöver två separata nycklar hållna av två separata tjänstemän med allvarsamma miner som vrider nycklarna i låset på en synkroniserad signal. Men inte långt ifrån.
Var går gränsen egentligen? Vår kontakt hos adoptionsorganisationen sade en gång att "jo, det händer ju att det bara är korv och pommes frites med grillkrydda som gäller de första månaderna, och då får det väl vara så. Huvudsaken är att man trivs tillsammans och kan jobba på anknytningen". Det har jag funderat mycket på. Vi har aldrig behövt ha det så, vår anknytning har fungerat bra från början, åt bägge håll. Hon har tagit sig till oss som föräldrar, och vi henne som vår dotter. Så långt har allting fungerat bra. Och vi vet att en av de små, små delarna till våra framgångar på ämnet har varit att vi haft ganska klara rutiner i princip sedan dag ett när vi träffades. Mat på regelbundna tider, läggdags vid samma tid varje dag. Vardag som kväll.
Med ett nytt vardagslunk i en någorlunda intrimmad familjekonstellation kan man då kanske tillåta sig själv vissa lättnader på restriktionerna. Kanske. Vad skadar det att säga "ja" lite oftare än "nej"? Frågan är retorisk. Naturligtvis skall man hålla på rutinerna. Det är bara på så vis det blir en riktig rutin, en trygghet som känns i ryggraden. Något att luta sig mot när allt annat skakar. Är man i en situation där precis allt är nytt, allt är främmande, så är en invand tid för middag och läggning en bra sak att vara van vid.
Jag skulle kunna fortsätta med exempel, men jag tror att ni förstår innebörden. Det finns hos mig en inneboende konflikt mellan att hålla på de ibland självuppfattat "strikta" rutinerna och att lätta lite på dem för att glädja Sockret emellanåt. Frestelsen hos henne ligger i att äta något gott, vara uppe lite längre, blinka sött för att få en leksak i affären, bara tänja på gränserna en smula. Frestelsen hos mig ligger i att få ett överraskat leende från min dotter, gå med på något hon vill. Få en kram och en puss, som tack för att jag gått med på det på barns vis lite manipulativa försöket att få sig lite godis. På en tisdag.
Man skall inte ge med sig. Man skall verkligen inte göra det. Men ibland vill man bara ha ett leende, en kram och en puss. Då kan det vara lätt att ta en liten genväg, även om man vet att man inte borde.
Jag efterlyser era erfarenheter, era tankar i ämnet. Slarvar ni själva? Var går era gränser för när ni lämnar "guldkant på tillvaron"-området och träder in i det lite med destruktiva "curling"-området? Jag som nybliven förälder är som de flesta i samma situation lite allmänt ängsliga för vad man gör och hur, och är alltid angelägen om att göra rätt och vara korrekt. Det vore kul att höra hur andra upplever detta. Lämna gärna en kommentar!