Som utlovat tänkte jag balansera upp tidigare lite mer negativa inlägg med något positivare. Med råge, skulle jag vilja säga.
Igår var jag och Sockret ute själva på lite äventyr. P kunde inte hänga med, hon skulle iväg på en jobbträff med kollegorna. Skönt för henne att få några timmar för sig själv, och roligt för mig att få lite ensamtid med Sockret.
Egentligen var jag nervös. Vi har varit inne i stan och handlat ett par gånger, men inte mer än så. P har varit iväg hela dagar med Sockret under dagar då jag jobbat, annars åker vi överallt tillsammans. Detta blev premiären för mig att ha en halvdag själv, med utflykt, middag, läggning och hela köret. En självklarhet för mig att jag fixar det, precis som P gör. För vi är ju föräldrar, vi klarar sånt. Men ändå, jag erkänner att jag var nervös. För vad gör jag om Sockret börjar sakna sin mamma? Blir tröstlös? Om hon får ett frispel när vi är ute?
Nu lös dock de upprörda känslorna med sin frånvaro. Det hade naturligtvis gått att handskas med det också, men nu var min livlina som förälder någon annanstans, min partner att bolla med och hämta stöd hos var borta och skulle inte komma hem förrän närmre midnatt.
Det började innan vi åkte, vi pratade om att vi skulle iväg på teckenspråket. Träffa läraren A, dricka varm choklad som vanligt. Sockret berättade att A skulle tycka att klänningen som Sockret hade på sig var jättefin (det är vanligt att hon tänker sig att folk verkligen dånar när de får se något hon har med sig eller har på sig). Lektionen gick jättebra, särskilt med tanke på att vi mest satt stilla i en och en halv timme. Några digestivekex och en kopp varm choklad samt en ipad kan hålla långtråkigheten borta en stund!
När vi kom hem visste jag att det fanns rester att värma, vilket köpte mig lite trevlig lektid. Studsmattan är alltid en uppskattad favorit. Middag, en dusch, prova lite kläder och sedan i säng. Kvällen blev väldigt odramatisk. Inga upprörda miner, snarare en stilla acceptans över att mamma var borta under kvällen. Sockret somnar ofta väldigt gott när vi pratar om att mamma (eller oftare pappa) är borta, och kommer pussa på dig senare ikväll när hon/han kommer hem igen. Det accepterar hon väldigt glatt, vilket gör hela situationen mycket mindre dramatisk. Väldigt skönt.
När vi tog vår lilla promenad från bilen in till lektionen, och sedermera tillbaka till bilen, mötte jag två exempel av det jag tänkte ta upp. Den Vänliga Blicken. Det finns många slags blickar, många adoptivföräldrar vittnar om ogillande, tveksamma, frågande blickar och blickar som är nyfikna på lite fel sätt. Men Den Vänliga Blicken väger upp det mesta. Där går vi, jag och min dotter, i godan ro. Hon balanserar på den målade vita linjen som utgör avgränsningen mellan gångbana och cykelbana. Jag måste absolut gå på den jag med, vilket jag går med på. Några meter, sen räcker det. Vi fortsätter att gå, hand i hand. Pekar och pratar om en skola, en fågel, en buss, vad som helst. Så möter vi en främling, en dam runt femtioårsåldern. Min uppmärksamhet är i normal fall väldigt god, jag har en ganska skarp varseblivning kring folk och händelser i min närhet. När jag går ensam med Sockret försvinner dock 90% av omvärlden. Jag är så fullt fokuserad på henne istället. Men i det här fallet hinner jag titta upp och se människan vi möter, och hennes blick.
Hon ler. Inte det stora, fåniga leendet man kan få när man kommer att tänka på det där riktigt dåliga skämtet som man skrattar lite för mycket åt. Inte heller det tveksamma, uppgivna leendet man får när man råkar ha sönder något föremål som man egentligen inte ville behålla från början. Nej, det här var det bästa leendet, ett genuint och varmt leende som signalerar äkta positivitet.
Vi ser ju lite olika ut, jag och min dotter. Jag är förvisso lite halvt solbränd efter att ha vistats ute en del under varma dagar, men i jämförelse med denna lilla dam uppvuxen i norra Colombia är jag blek som ett lakan. Hon har däremot fått en jättefin, mörkare nyans av all sol. Färgmässigt är vi alltså ett udda par, det är ganska tydligt för den som möter oss att hon är adopterad. Visst finns det andra alternativ, men de flesta skulle nog dra slutsatsen att jag är hennes pappa. Och av någon anledning får vi inte bara ett, utan två stora leenden under våra fåtal minuter från och till bilen under gårdagen.
Sådant gör mig överlycklig. Under ett ögonblick kan jag tänka mig att någon annan ser henne med samma ögon som jag gör. Som ser den fantastiska individ jag har den stora förmånen att kalla min dotter. Ser hennes roliga tricks, ser hennes omsorg, hennes hopp, hennes framtid och hennes drömmar. Kanske ser de allt det. Eller så ser de bara en sprallig femåring med en stor glimt och en liten portion bus i ögonen. Kanske ser de den söta klänning hon valt ut själv. Eller kanske de adopterat själva, har en vän eller kollega som adopterat.
Det är trots allt ett alternativ. Det kan vara så att de har en insyn i de vedermödor man går igenom på vägen till föräldraskapet. Det är så svårt att veta. Allt jag vet är att jag uppskattar de fåtal sekunder som ögonblicket varar. En flyende händelse, över efter ett litet ögonblick och borta för alltid. Men alltid en påminnelse om att det finns en tyst, positiv kraft som gör sig påmind när man som minst anar det.
Tack, alla ni som delar med er av ett enkelt leende. Det spelar ingen roll vem ni är eller vilken situation det är, det är alltid en mycket välkommen påminnelse över den mänskliga värme som finns.
Igår var jag och Sockret ute själva på lite äventyr. P kunde inte hänga med, hon skulle iväg på en jobbträff med kollegorna. Skönt för henne att få några timmar för sig själv, och roligt för mig att få lite ensamtid med Sockret.
Egentligen var jag nervös. Vi har varit inne i stan och handlat ett par gånger, men inte mer än så. P har varit iväg hela dagar med Sockret under dagar då jag jobbat, annars åker vi överallt tillsammans. Detta blev premiären för mig att ha en halvdag själv, med utflykt, middag, läggning och hela köret. En självklarhet för mig att jag fixar det, precis som P gör. För vi är ju föräldrar, vi klarar sånt. Men ändå, jag erkänner att jag var nervös. För vad gör jag om Sockret börjar sakna sin mamma? Blir tröstlös? Om hon får ett frispel när vi är ute?
Nu lös dock de upprörda känslorna med sin frånvaro. Det hade naturligtvis gått att handskas med det också, men nu var min livlina som förälder någon annanstans, min partner att bolla med och hämta stöd hos var borta och skulle inte komma hem förrän närmre midnatt.
Det började innan vi åkte, vi pratade om att vi skulle iväg på teckenspråket. Träffa läraren A, dricka varm choklad som vanligt. Sockret berättade att A skulle tycka att klänningen som Sockret hade på sig var jättefin (det är vanligt att hon tänker sig att folk verkligen dånar när de får se något hon har med sig eller har på sig). Lektionen gick jättebra, särskilt med tanke på att vi mest satt stilla i en och en halv timme. Några digestivekex och en kopp varm choklad samt en ipad kan hålla långtråkigheten borta en stund!
När vi kom hem visste jag att det fanns rester att värma, vilket köpte mig lite trevlig lektid. Studsmattan är alltid en uppskattad favorit. Middag, en dusch, prova lite kläder och sedan i säng. Kvällen blev väldigt odramatisk. Inga upprörda miner, snarare en stilla acceptans över att mamma var borta under kvällen. Sockret somnar ofta väldigt gott när vi pratar om att mamma (eller oftare pappa) är borta, och kommer pussa på dig senare ikväll när hon/han kommer hem igen. Det accepterar hon väldigt glatt, vilket gör hela situationen mycket mindre dramatisk. Väldigt skönt.
När vi tog vår lilla promenad från bilen in till lektionen, och sedermera tillbaka till bilen, mötte jag två exempel av det jag tänkte ta upp. Den Vänliga Blicken. Det finns många slags blickar, många adoptivföräldrar vittnar om ogillande, tveksamma, frågande blickar och blickar som är nyfikna på lite fel sätt. Men Den Vänliga Blicken väger upp det mesta. Där går vi, jag och min dotter, i godan ro. Hon balanserar på den målade vita linjen som utgör avgränsningen mellan gångbana och cykelbana. Jag måste absolut gå på den jag med, vilket jag går med på. Några meter, sen räcker det. Vi fortsätter att gå, hand i hand. Pekar och pratar om en skola, en fågel, en buss, vad som helst. Så möter vi en främling, en dam runt femtioårsåldern. Min uppmärksamhet är i normal fall väldigt god, jag har en ganska skarp varseblivning kring folk och händelser i min närhet. När jag går ensam med Sockret försvinner dock 90% av omvärlden. Jag är så fullt fokuserad på henne istället. Men i det här fallet hinner jag titta upp och se människan vi möter, och hennes blick.
Hon ler. Inte det stora, fåniga leendet man kan få när man kommer att tänka på det där riktigt dåliga skämtet som man skrattar lite för mycket åt. Inte heller det tveksamma, uppgivna leendet man får när man råkar ha sönder något föremål som man egentligen inte ville behålla från början. Nej, det här var det bästa leendet, ett genuint och varmt leende som signalerar äkta positivitet.
Vi ser ju lite olika ut, jag och min dotter. Jag är förvisso lite halvt solbränd efter att ha vistats ute en del under varma dagar, men i jämförelse med denna lilla dam uppvuxen i norra Colombia är jag blek som ett lakan. Hon har däremot fått en jättefin, mörkare nyans av all sol. Färgmässigt är vi alltså ett udda par, det är ganska tydligt för den som möter oss att hon är adopterad. Visst finns det andra alternativ, men de flesta skulle nog dra slutsatsen att jag är hennes pappa. Och av någon anledning får vi inte bara ett, utan två stora leenden under våra fåtal minuter från och till bilen under gårdagen.
Sådant gör mig överlycklig. Under ett ögonblick kan jag tänka mig att någon annan ser henne med samma ögon som jag gör. Som ser den fantastiska individ jag har den stora förmånen att kalla min dotter. Ser hennes roliga tricks, ser hennes omsorg, hennes hopp, hennes framtid och hennes drömmar. Kanske ser de allt det. Eller så ser de bara en sprallig femåring med en stor glimt och en liten portion bus i ögonen. Kanske ser de den söta klänning hon valt ut själv. Eller kanske de adopterat själva, har en vän eller kollega som adopterat.
Det är trots allt ett alternativ. Det kan vara så att de har en insyn i de vedermödor man går igenom på vägen till föräldraskapet. Det är så svårt att veta. Allt jag vet är att jag uppskattar de fåtal sekunder som ögonblicket varar. En flyende händelse, över efter ett litet ögonblick och borta för alltid. Men alltid en påminnelse om att det finns en tyst, positiv kraft som gör sig påmind när man som minst anar det.
Tack, alla ni som delar med er av ett enkelt leende. Det spelar ingen roll vem ni är eller vilken situation det är, det är alltid en mycket välkommen påminnelse över den mänskliga värme som finns.
RSS Feed
