Colombiapappan - en adoptivpappas reflektioner
  • Blogg
  • Om mig
  • Föreläsning
  • Kontakt

Den vänliga blicken

23/5/2014

0 Comments

 
Picture
Som utlovat tänkte jag balansera upp tidigare lite mer negativa inlägg med något positivare. Med råge, skulle jag vilja säga.

Igår var jag och Sockret ute själva på lite äventyr. P kunde inte hänga med, hon skulle iväg på en jobbträff med kollegorna. Skönt för henne att få några timmar för sig själv, och roligt för mig att få lite ensamtid med Sockret.

Egentligen var jag nervös. Vi har varit inne i stan och handlat ett par gånger, men inte mer än så. P har varit iväg hela dagar med Sockret under dagar då jag jobbat, annars åker vi överallt tillsammans. Detta blev premiären för mig att ha en halvdag själv, med utflykt, middag, läggning och hela köret. En självklarhet för mig att jag fixar det, precis som P gör. För vi är ju föräldrar, vi klarar sånt. Men ändå, jag erkänner att jag var nervös. För vad gör jag om Sockret börjar sakna sin mamma? Blir tröstlös? Om hon får ett frispel när vi är ute? 

Nu lös dock de upprörda känslorna med sin frånvaro. Det hade naturligtvis gått att handskas med det också, men nu var min livlina som förälder någon annanstans, min partner att bolla med och hämta stöd hos var borta och skulle inte komma hem förrän närmre midnatt.

Det började innan vi åkte, vi pratade om att vi skulle iväg på teckenspråket. Träffa läraren A, dricka varm choklad som vanligt. Sockret berättade att A skulle tycka att klänningen som Sockret hade på sig var jättefin (det är vanligt att hon tänker sig att folk verkligen dånar när de får se något hon har med sig eller har på sig). Lektionen gick jättebra, särskilt med tanke på att vi mest satt stilla i en och en halv timme. Några digestivekex och en kopp varm choklad samt en ipad kan hålla långtråkigheten borta en stund!

När vi kom hem visste jag att det fanns rester att värma, vilket köpte mig lite trevlig lektid. Studsmattan är alltid en uppskattad favorit. Middag, en dusch, prova lite kläder och sedan i säng. Kvällen blev väldigt odramatisk. Inga upprörda miner, snarare en stilla acceptans över att mamma var borta under kvällen. Sockret somnar ofta väldigt gott när vi pratar om att mamma (eller oftare pappa) är borta, och kommer pussa på dig senare ikväll när hon/han kommer hem igen. Det accepterar hon väldigt glatt, vilket gör hela situationen mycket mindre dramatisk. Väldigt skönt.

När vi tog vår lilla promenad från bilen in till lektionen, och sedermera tillbaka till bilen, mötte jag två exempel av det jag tänkte ta upp. Den Vänliga Blicken. Det finns många slags blickar, många adoptivföräldrar vittnar om ogillande, tveksamma, frågande blickar och blickar som är nyfikna på lite fel sätt. Men Den Vänliga Blicken väger upp det mesta. Där går vi, jag och min dotter, i godan ro. Hon balanserar på den målade vita linjen som utgör avgränsningen mellan gångbana och cykelbana. Jag måste absolut gå på den jag med, vilket jag går med på. Några meter, sen räcker det. Vi fortsätter att gå, hand i hand. Pekar och pratar om en skola, en fågel, en buss, vad som helst. Så möter vi en främling, en dam runt femtioårsåldern. Min uppmärksamhet är i normal fall väldigt god, jag har en ganska skarp varseblivning kring folk och händelser i min närhet. När jag går ensam med Sockret försvinner dock 90% av omvärlden. Jag är så fullt fokuserad på henne istället. Men i det här fallet hinner jag titta upp och se människan vi möter, och hennes blick.

Hon ler. Inte det stora, fåniga leendet man kan få när man kommer att tänka på det där riktigt dåliga skämtet som man skrattar lite för mycket åt. Inte heller det tveksamma, uppgivna leendet man får när man råkar ha sönder något föremål som man egentligen inte ville behålla från början. Nej, det här var det bästa leendet, ett genuint och varmt leende som signalerar äkta positivitet.

Vi ser ju lite olika ut, jag och min dotter. Jag är förvisso lite halvt solbränd efter att ha vistats ute en del under varma dagar, men i jämförelse med denna lilla dam uppvuxen i norra Colombia är jag blek som ett lakan. Hon har däremot fått en jättefin, mörkare nyans av all sol. Färgmässigt är vi alltså ett udda par, det är ganska tydligt för den som möter oss att hon är adopterad. Visst finns det andra alternativ, men de flesta skulle nog dra slutsatsen att jag är hennes pappa. Och av någon anledning får vi inte bara ett, utan två stora leenden under våra fåtal minuter från och till bilen under gårdagen.

Sådant gör mig överlycklig. Under ett ögonblick kan jag tänka mig att någon annan ser henne med samma ögon som jag gör. Som ser den fantastiska individ jag har den stora förmånen att kalla min dotter. Ser hennes roliga tricks, ser hennes omsorg, hennes hopp, hennes framtid och hennes drömmar. Kanske ser de allt det. Eller så ser de bara en sprallig femåring med en stor glimt och en liten portion bus i ögonen. Kanske ser de den söta klänning hon valt ut själv. Eller kanske de adopterat själva, har en vän eller kollega som adopterat.

Det är trots allt ett alternativ. Det kan vara så att de har en insyn i de vedermödor man går igenom på vägen till föräldraskapet. Det är så svårt att veta. Allt jag vet är att jag uppskattar de fåtal sekunder som ögonblicket varar. En flyende händelse, över efter ett litet ögonblick och borta för alltid. Men alltid en påminnelse om att det finns en tyst, positiv kraft som gör sig påmind när man som minst anar det.

Tack, alla ni som delar med er av ett enkelt leende. Det spelar ingen roll vem ni är eller vilken situation det är, det är alltid en mycket välkommen påminnelse över den mänskliga värme som finns.

0 Comments

intervjuad i adoptionspodden

20/5/2014

2 Comments

 
Hej på er alla. Jag håller på och filar på ett nytt inlägg i skallen, en kontrast till det föregående inläggets mer negativa prägel.

Men det kommer inte idag. Det dröjer ett tag till. Nu tänkte jag beröra något helt annat.

I förra veckan träffade jag en väldigt trevlig kille vid namn Pablo Paez. Han jobbar med radio, just nu på SR P4. Förutom det så har han ett eget sidoprojekt kallat Adoptionspodden. Jag kan å det starkaste rekommendera dig som har ett intresse för adoption och de olika aspekterna omkring ämnet att kolla in hans intervjuer! Han talar med alla möjliga personer som har med adoption att göra med väldigt intressanta resultat. Det är både glädje och sorg som berörs, ett medium som inte ryggar för att belysa alla sidor kring adoption. Länkarna hittar du längst ned i detta inlägg.

Genom att länka till intervjun avslöjar jag en rad saker som jag tänkte beröra här. För det första, mitt namn. Conny Norén heter jag, hej hej. Där försvann anonymitetstanken kring bloggen, men jag hoppas slippa hatbrev på posten.
Den andra saken som är något jag (och min fru, P) länge talat om, är vår dotters SN. Hennes speciella behov. Vår dotter är helt döv, vilken lägger ännu en aspekt på adoptionen och vårt föräldraskap. Vi har lärt henne teckenspråk från grunden och fått bygga upp en kommunikation med henne som har varit helt fantastisk. Allt detta berör jag i intervjun, så du får helt enkelt lyssna på den om du vill veta mer. Men några summerande ord kring varför jag inte berört hennes SN eller dövhet i allmänhet här på bloggen tidigare: Det spelar ingen roll.

Hon är den hon är. Hon är en fantastisk och fenomenal människa i sin egen rätt, och genom att prata för mycket om hennes dövhet känner jag att jag riskerar att reducera henne till "den döva flickan". Även om det för vår del är en hel del besök i vården och teckenspråksutbildningar, förutom det arbete vi gör i hemmet, så väljer jag att inrikta bloggen på mig själv och mina reflektioner kring föräldraskapets olika sidor. Om vår dotter är döv, så är det bara en liten sidogrej i relation till det jag vill skriva om här. Hade hon inte varit döv så kanske hon hade haft läpp- käk- eller gomspalt, klumpfot, en synskada, en dysmeliskada eller något helt annat. Barnens fysiska egenskaper är inte det som skall definiera dem, och därför har jag inte berört det förrän nu. Jag tänker heller inte i framtiden gå närmre in på det.

Med det sagt, inget är omöjligt. Om någon råkar hitta hit och läsa detta, är nyfiken på dövhet, teckenspråk, bygga upp en kommunikation från grunden eller något annat, skicka ett mail så tar vi det den vägen.

Så, nu har jag nog täckt upp det mesta.

Inslaget med mig hittar du på: http://adoptionspodden.libsyn.com/
Gilla även gärna Facebooksidan för regelbundna uppdateringar när det kommer nya avsnitt: https://www.facebook.com/Adoptionspodden

Sköt om er där ute. Nästa inlägg hoppas jag få färdigt någon gång under veckan, eller senast till helgen. Vi hörs!
2 Comments

Har du inget vettigt att säga - säg då hellre inget alls

11/5/2014

3 Comments

 
Picture
Jag är åter efter en tids bloggfrånvaro. Eller ja, frånvaro är väl ett flytande begrepp. När blir det för långt mellan inläggen? Drygt två veckor denna gången, är det för länge? Är en vecka en acceptabel tid? Statistiken säger att jag borde skriva mer, uppdatera oftare om jag vill behålla läsarna.

För mig är det inget självändamål att nå ut till så många som möjligt. Att få ett erkännande på det man skriver är naturligtvis väldigt roligt, det ger rentav en liten skjuts till självkänslan. Det skall inte förnekas. Men när allt är sagt och gjort, vem skriver jag för? Mig själv? Min dotter? Min familj, eller alla andra? Även här är svaret flytande, svaret finns i någon slags gråzon. Förhoppningen är att någon som läser detta skall bli hjälpt av det. Finna stöd, hitta en likasinnad, någon som varit med om något man själv drabbats av, eller är rädd att drabbas av.

I slutändan är det dock mitt eget behov som måste styra. Behöver jag ventilera, då kan jag göra det här på bloggen. Huvudparollen måste vara att det som skrivs skall vara läsvärt, tänkvärt och givande. Både för mig att skriva det och för dig att läsa det. Har du inget vettigt att säga - säg då hellre inget alls.

Det blir temat på kvällens inlägg. Säg inget om du inte har något vettigt att säga. Och så väver vi in begreppen "tolerans", "tillit" och det gamla favoritordet "förståelse". I brist på det, "förtroende". Verkar det förvirrande? Ingen fara, vi kommer dit hän tids nog.

Vi bor ute på landet. Jag, P och Sockret. Det är ute i obygden, men det ligger ett hus kloss inpå vårat. I det huset bor en fantastisk människa. Det är en av de där superhjältarna vi alla känner, vi möter dem i butiken, i vårdcentralens väntrum och på arbetsplatsen. Den typ av superhjälte som fixar allt i sin vardag och till ytterligare några till, den superhjälte som klarar mycket mer än vad som syns vara möjligt. Jag pratar om Den Ensamstående Mamman. Vår granne är väldigt duktig på det hon gör. Hon bollar matkassar, hämtning och lämning, ett jobb och ett antal gråtande, skrikande och skrattande barn. Samtidigt. Oftast med ett leende på läpparna. Jag begriper inte hur hon lyckas, men lyckas gör hon.

Hon berättade något för ett tag sedan som gjorde mig upprörd. Inte bara på det hon berättade, utan på människor i gemen. Det är en liten, liten händelse som säger väldigt mycket om hur kortsiktigt vi ofta tänker, hur snäv vår föreställningsvärld är. Hur vi anser att vår väg är rätt väg, och hur vi ofta misstänkliggör de som gör på ett annat sätt än det vi själva väljer. Helt enkelt, att vi är rätt trångsynta och barnsliga.

Den Ensamstående Mamman har mer än ett barn, men ett av dem är en tjej jag själv kan identifiera mig med lite grann sedan barndomen. Blyg men kontaktsökande och nyfiken. Kanongo och rolig när man kommit lite inpå livet. Men Mamman berättar även om en känslomässighet, en känslighet och ängslighet inför nya situationen. Dottern är inte den som dyker huvudstupa in i nya situationer, hon vill kolla lite på håll, utvärdera och känna sig för. Vad kan det tänkas bli av henne i livet? Garanterat något fantastiskt. Någonstans där inne finns det kanske en konstnärssjäl, en läkare, forskare eller något annat. Ingen vet, men hon har alla världens chanser att skapa framgångar i livet utifrån sina egna förutsättningar. Precis som sina syskon, utifrån deras respektive förutsättningar.

Många barn som är blyga och försiktiga har ett trygghetsföremål. En viss nalle, en snuttefilt, en keps som följer med överallt, eller något annat. Något som skänker ett lugn i en orolig situation. I detta fallet har Dottern ibland en napp. Den blir en tillflykt när den stora världen känns lite läskig. Då blir hon lite lugnare. Så skönt, känner jag, att ha något sånt som fungerar. Trots att jag för många framstår som väldigt lugn så är jag ofta väldigt ängslig på insidan. Fjärilar i magen och allt sånt. Så jag förstår Dottern när hon ibland behöver en liten trygghet för att känna sig säker.

Mamman berättar om ett besök i affären för ett litet tag sedan. Där går och har fullt sjå att kombinera veckans inhandling med ett par småbarn som vill vara både här och där, högt och lågt. Dottern hade en otrygg stund och hade nappen i tryggt förvar i munnen. Situationen var livlig som den alltid är med barn, men under kontroll.
Då händer något litet, men jättestort. En till synes "välmenande" kvinna stannar till vid Dottern, tittar på henne och säger "Nämen, är inte du lite för stor för att ha napp? Den tar jag..!" och böjer sig fram för att ta nappen ur Dotterns mun. Oj oj. Vad händer? Hur gick det? Ja, inte särskilt bra, vilket de flesta redan förstått.

Dottern bryter ihop. Blir jätterädd och ledsen. Störtgråter. Kvinnan verkar oförstående inför Dotterns reaktion. Mamman kommer till undsättning och ifrågasätter tilltaget. Kvinnan begriper fortfarande inte hur illa hennes handling var. 

Vad far igenom en människas skalle som försöker sig på en sådan manöver? Rygga nappen, ett välkänt trygghetsobjekt, från ett främmande barns mun? Vad har man tänkt sig att utgången av det skall bli? Kommer barnet säga "Tack främling, jag har genast insett att jag är stor nog att klara mig utan napp, det var vänligt av dig att tillrättavisa mig"? Är det NÅGON som tror på det? Nej. Naturligtvis inte. Vad det däremot kan få för tänkbara följder är att en redan bräcklig själ får sig en svårläkt knäck. Svårt att lita på främlingar, större rädsla i offentliga situationer. Ett fjärdedels steg framåt, arton steg bakåt. Det är helt enkelt ren idioti att tro att man som främling kan göra någon som helst nytta genom att tvinga sig på ett litet barn på det viset.

Det fick mig att börja fundera. Är det inte så det är ibland, att en välmenande gärning gör mer skada än nytta? Den välmenande frågan som ibland träffar väldigt fel och istället sårar? Det kan vara svårt för vissa att förstå, jag kan själv ibland tycka att folk är onödigt känsliga, men trots det måste man förstå att folk faktiskt kan ta väldigt illa vid sig av enkla formuleringar.

"Skall inte ni skaffa en bebis snart? Det hade väl varit mysigt?" frågade en arbetskamrat till P. Frågan kom ett år efter att de i princip samtidigt slängt p-pillerna. Arbetskamraten visste det gott och väl. Hon stod belåten med en barnvagn. P stod där med ICA-påsarna. Väldigt tydligt utan barnvagn. Jo tack, jättemysigt, men det har ju gått ett år och som du ser lyser barnvagnen med sin frånvaro. Så kanske P ville säga. Istället blev det något annat, något som viftade bort frågan lite. Sådana frågor kom regelbundet. Ofta samma svävande svar. Gråten och tröstandet kom hemma, när det bara var jag och hon.

Jag har laddat för de ogenomtänkta frågorna angående Sockret. Har läst om dem, väntar på att de kommer. "Vad hände med hennes riktiga mamma?", "Tror ni inte ni får ett eget barn nu när ni slappnar av?". Det här med "eget barn" är en kategori helt i sig själv, som om vår adopterade dotter inte skulle anses vara vårt barn, som om hon är någon vi passar så länge.
På samma tema kan man tänka sig "Saknar ni att inte ha egna barn?" och liknande variationer. Alltså, jag vet att de frågorna oftast bara är ogenomtänkta, okunniga och harmlösa. Jag försöker att alltid förklara varför man kanske inte bör säga riktigt så, utan välja en annan formulering. Men ibland önskar man att folk tog ett par sekunder på sig att fundera innan de öppnade munnen.

Den värsta grodan stod en chef för på en tidigare arbetsplats. När vi pratade om adoption på en jobbmiddag kom vi in på adoptionsländer. Jag berättade att vi var inriktade på Etiopien (detta var ett antal år sedan, innan vi blev närmre bekanta med Colombia). När jag pratar om Etiopien som adoptionsland så säger han plötsligt "Ja, de är så söta de små apungarna!".
Jag blev kall. Sade han "apungarna"? Visst, han hade ju druckit ett par öl och så, men allvarligt? Apungar?

Tappade fattningen en smula. Hur tacklar man en sån sak? Jag samlade mig och konstaterade att det är tur att han sade det till mig eftersom jag är en behärskad person, men att de flesta andra väntande adoptivföräldrar förmodligen donerat återstoden av sin öl till chefen. I form av et upp-och-ned-vänt glas ovanför chefens huvud.
Nu gav jag honom en chans att förklara sig, och han hävdade frenetiskt att han absolut inte menat något illa, utan syftade på barn i allmänhet, att barn är goa och glada och spralliga. Någon koppling mellan "apungar" och barn med mörkare hudfärg fanns absolut inte!

Förlåta och gå vidare. Jag vet än idag inte om det var som han sade. Om det han sade syftade på barn - punkt, eller om "apungar" var någon slags missriktat omtänksamt  men rasistiskt vis att benämna barn från Etiopien. Den personen som yttrade det är enormt skärpt, har aldrig sagt något tidigare eller efter det som uppvisar en missaktning mot någon baserat på kön, hudfärg eller annat. Därför förlåter jag och går vidare. Ger honom en chans till, men jag glömmer inte det. Tvivlet kommer för alltid att finnas där.


Nyfikna blickar, dömande blickar. Ogenomtänkta kommentarer, fördomsfullhet och trångsynthet. Vi är alla skyldiga till det. Låt oss inte sätta oss på höga hästar och mena att vi är perfekta själva. Men låt oss åtminstone börja med oss själva, försöka vara bättre än den negativitet vi stundtals möter i vår vardag.

Oavsett, jag förbluffas över att folk känner sig berättigade att lägga sig i andras vardag, andras föräldraskap. Åsikter och välmenande tips kan hagla tätt, om man utgår från vad jag pratat med andra om så kan det handla om läggningstider, var barnet skall sova, att barnet har napp, att barnet har nattblöja, hur man tänker när man bär barnet, inte bär barnet, har framåt- eller bakåtvänd vagn, att man ger barnet mat med socker i, att man ger barnet kött eller inte ger barnet kött. Att man som adoptivförälder skall bete sig på det ena eller det andra sättet. Tusentals dömande kommentarer förklädda till "välmenande" kommentarer i olika former och färger kan ösa över föräldrar. 

Varför är det så? Vad är det som gör att någon som spenderat max trettio minuter med ett barn känner sig berättigad att sätta sig till doms över en annan förälder som varit med barnet hart när dygnet runt de senaste veckorna, månaderna, åren? Varför kan man inte lita på att föräldern till barnet har erforderlig koll på sitt barn? Här kom vi in på tilliten. Förtroendet inför en annan vuxen människa. Förståelse för någon annans situation. Även om man inte begriper varför en förälder gör exakt som den gör, ha tillit till att den vuxna människan vill barnets bästa och agerar därefter. Tycker du det är lite fel, skulle du ha gjort något annorlunda? Okej, bra, men håll det för dig själv såvitt det inte är något skadligt som behöver tillrättavisat. Kön till toaletten på varuhuset är inte rätt plats att diskutera transfetter, curlingföräldraskap eller genusaspekten på lastbilen i lillgrabbens hand. Många angelägna ämnen, men ibland är det bättre att vara tyst och lita på föräldern till barnet. Du vet ingenting alls om barnet. Kanske har barnet stora problem kring mat och rutinerna kring ätandet, kanske har barnet en traumatisk bakgrund, kanske finns det en bokstavskombination eller liknande i grunden. Man tror man ser, men det gör man inte. Därför bör man inte komma med pekpinnar om det inte är absolut nödvändigt.

Jag upplever att jag själv blivit långt mer tolerant inför skrikande barn sedan jag själv blev förälder. Det är inte bara att knäppa med fingrarna och trolla fram tystnaden, såvida man inte använder sig av godismuteri varenda gång. Det är ett ofta effektivt knep i kniviga situationer, men skall användas med yttersta försiktighet...

Vi var på kalas igår. Sockret är precis som Dottern i huset bredvid känslig inför nya situationer. Det tar en stund att komma igång, bli bekväm. Fortfarande är hon inte trygg och bekväm när vi är på besök, även om det är någonstans vi varit flera gånger förut och med folk hon är ganska van vid. Igår var det mycket folk och nerverna låg på utsidan. Tvära kast mellan glädje och ilska. Det var bara familj på plats, men ändå känner jag ibland blickarna när Sockret får ett miniutbrott. Jag vet att alla vet vad vi går igenom, att de flesta har förståelse, men jag målar upp ett scenario där de faktiskt inte har förståelse. Där någon kanske skakar på huvudet och fäller ett "expertutlåtande" om hur vi minsann borde göra.

Så var det naturligtvis inte. Jag väljer att tro det allra bästa om alla, men det skvallrar om min egen ängslighet kring ämnet. Att jag oroar mig för andras blickar, andras kommentarer och vad folk skall tycka och tänka. Egentligen är det så här på ren svenska - jag skiter i vilket. Eller åtminstone försöker jag. Jag svarar endast inför min dotter och hennes mamma. Det är allt som egentligen är viktigt. Om Sockret växer upp och blir en god individ, då har jag gjort rätt. Det är det enda viktiga.

3 Comments

    Vem..?

    Pappa till en sjuårig flicka från Colombia. Bloggade om adoptionsresan på cotor.se och fortsätter här att reflektera kring föräldraskapets olika sidor.

    Arkiv

    May 2016
    April 2016
    March 2016
    February 2016
    January 2016
    December 2015
    November 2015
    October 2015
    August 2015
    July 2015
    June 2015
    May 2015
    April 2015
    March 2015
    February 2015
    January 2015
    December 2014
    November 2014
    October 2014
    September 2014
    August 2014
    July 2014
    June 2014
    May 2014
    April 2014
    March 2014
    February 2014

    RSS Feed

Powered by Create your own unique website with customizable templates.