Igår kom ett besked vi väntat på och längtat efter i ett antal månader. Vi har hållit väldigt tyst om det, men igår kunde vi berätta för världen. Familjen skall utökas, från att vara tre skall vi bli fyra. Och det tycker vi väldigt bra om! Men det är inte helt utan negativa känslor, skall det visa sig.
För många år sedan tänkte jag mig ett barn. Med betoning på ett. Visst kunde det kanske bli fler barn någon gång, men inför att vänta på att bli pappa första gången kunde jag inte räkna längre än till ett. Det var den siffran som fanns framför mig, det var svårt att se bakom den.
Jag har aldrig stängt dörren till fler barn än ett i familjen, men mitt perspektiv var begränsat. Jag är enda barnet själv och har aldrig upplevt något annat än det. Jag hade länge haft en längtan över att bli förälder, men att se mig som förälder till fler barn än ett var omöjligt. Inte omöjligt som att "nej, jag vägrar!" utan mer omöjligt på samma sätt som man inte kan tänka sig en färg som inte finns på regnbågen. Det var bara... för svårt. Det ingick inte i min världsbild, helt enkelt.
Med åren hände en del saker i livet som gjorde att jag började värdera saken annorlunda. Det där perspektivet vidgades. Jag kunde kika bakom ettan och se att det fanns något annat bakom den. Plötsligt kom insikten att det inte bara skulle vara okej, utan rentav klart fördelaktigt, att ha mer än ett barn. Den största faktorn var att jag aldrig ville att mitt framtida barn skulle stå ensam i en eventuell konflikt med oss föräldrar. Ibland händer ju sådant, trots allt. Oavsett vad som händer i världen skulle det vara bättre med två barn, för de skulle alltid ha varandra. Det skulle alltid finnas ett band dem emellan som aldrig skulle gå att bryta. Det fanns flera faktorer i tankarna, men det var den starkaste. Och så föll det sig naturligt att tänka på två barn i framtiden, inte bara på ett.
Under 2015 har vi genomgått ännu en hemutredning. Den tredje i ordningen. Det började lite skakigt, vi hade lite otur i början med två personer från kommunen som inte kunde genomföra hemutredningen och det föll mellan stolarna. Men plötsligt, som en räddande ängel, kom E in i bilden. Hon jobbade som socialsekreterare och hade aldrig jobbat med adoptioner förut. Hon lovade att se över situationen och se om hon kunde luska i hur vårt ärende kunde få en välbehövlig skjuts framåt, efter en längre tids stillestånd. Istället för att bara nöja sig med ett besked att det skulle dröja längre, tog hon på sig uppgiften själv. Hon gick in för uppdraget med bravur och lotsade igenom ärendet på bästa möjliga vis, vilket vi är oerhört tacksamma för.
Samma dag som vi får vårt medgivande att adoptera ett syskon till Sockret, ringer vår adoptionsorganisation och berättar att det finns ett barn som de tror kan passa oss! En liten tjej, i Taiwan. Som också är döv. Skulle det kunna vara intressant för oss tro?
Oj. Men hjälp. Hur... men... En SÅ liten tjej! Räknad i bara ett visst antal månader! Det är ju en pytteliten varelse! Hur gör man egentligen? Det är ju blöjor och vagn och allt sånt konstigt? Vad tusan. Klarar vi av det?
Det är väl klart att vi gör. Peppar peppar - hur svårt skall det vara? Det är kanske ord man får äta upp, men självklart skulle vi klara av det. Vi tackade naturligtvis ja till att veta mer!
Det kom som ett bombnedslag. Lite grann. Vi hade pratat länge om Kina och deras SN-lista. Att hitta ett barn som var sisådär en tre år eller något i den stilen, som också var dövt. Och plötsligt var det en liten bebis! Väldigt oväntat, men också väldigt häftigt!
Tiden går. Vi får samla ihop alla nödvändiga papper å det skyndsammaste. Fixa med det ekonomiska, ta bilder, framkalla och sätta ihop ett litet fotoalbum med engelsk och kinesisk översättning.
I Taiwan har den biologiska mamman eller en företrädare till henne ett finger med i spelet. Oftast är det mamman som är med i urvalsprocessen och tar ställning till om hon anser att hennes barn skulle passa hos det ena eller det andra paret. Det är en jättelik sak, alldeles för stor för mig att överskåda. Det sitter alltså en förälder till ett barnhemsplacerat barn och överväger vem som skall ta över föräldrarollen till hennes son eller dotter. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Jag kan verkligen inte det. Det enda jag vet är att det är världens största ära och privilegium att bli vald, vilket vi naturligtvis hoppades. Att vi sagt ja till att ta emot mer information, och anmält oss intresserade, innebär alltså inte alls att vi skulle bli utvalda. Vi höll huvudet kallt.
Väntan, och mer väntan. Våra papper skickas på översättning, och vidare till Taiwan. Likaså våra bilder. Vi får veta att svaret kan komma om en vecka, två veckor eller längre. Någon vi talar med väntade på sitt besked i sexton veckor. Det var alltså bara att bereda sig för en lång, osäker väntan. Sedan skulle vi få veta om det skulle bli av eller ej. Om vi skulle bli föräldrar till den här flickan, eller inte.
Vi hade förberett Sockret på att något kanske var på gång. Vi berättade inte att det var ett specifikt barn, men ända sedan vi drog igång med hemutredningen har vi pratat emellanåt om att det kanske kommer ett syskon i framtiden. Ett litet barn, mindre än henne åtminstone.
Den första gången hon verkligen tänkte över det var nog när jag frågade henne om det skulle vara en pojke eller en flicka. Då fick jag beskedet att det skulle vara en pojke. Han skulle vara väldigt liten, och låna hennes klänningar. Japp, så var det med det! Bara för mig att nicka nöjt och hålla med. Det finns ingen poäng att peta för mycket i hennes tankar vid det tillfället. Jag lade emellanåt till att det kunde vara en pojke, eller kanske en flicka, men mer än så ville jag inte påpeka för henne.
Med tiden har fler och fler saker kommit fram för Sockret. Vi har pratat om att vi tre skall flyga, att vi tre skall träffa en, och att vi skall bli fyra. Familj. Så småningom var det inte en pojke längre, utan en flicka, tyckte hon. Vi höll med, eftersom allt pekade på att det ju skulle bli det.
Flickan skulle vara liten. Hon kan inte nå upp till bordet. Vi får hämta den vita tripp trapp-stolen från det röda huset (förrådet).
Flickan skall bli ledsen, mamma och pappa skall trösta. Flickan kan inte nå upp till tomten på adventskalendern, då skall Sockret lyfta upp henne. Och så vidare. Många små tankar om hur livet skall vara med ett litet syskon.
Igår var jag och Sockret på väg ned för trappan för att hämta något. Jag får gå före, eftersom vår katt i sin busighet står vid trappan och är på väg att lappa till oss. Sjuåringen vid min sida är nervös inför detta och skickar fram mig att ta striden. Då ringer min mobil. Vad är det för nummer, jag känner inte igen det riktigt..?
Det var vår organisation. Nu var allt klart, alla nödvändiga beslut var fattade och papper klara. Nu var alltså den officiella matchningen gjord - nu hade vi fått barnbeskedet! Vi skall bli föräldrar - igen!
Resten av dagen blev något av ett töcken. Det var svårt att hålla tankarna på jobbet. Efter en halvtimme fick jag ett antal mail med dokument, bilder och ett filmklipp på den lilla flickan som jag skall vara pappa till i resten av livet, om allt går som det skall i processen. Jag tittar och ser en fantastiskt gullig liten varelse. De ena bilderna visar henne mindre än de andra. Hon är blott åtta månader gammal, och naturligtvis helt fantastisk. Hon har en pigg och alert blick, hon ser ut att kunna ta sig an hela världen.
Jag tänker att det är ett fantastiskt tillfälle att få visa min dotter sin blivande syster. Jag sätter henne i mitt knä och berättar att vi har fått bilder på den fjärde medlemmen i familjen, den lilla flickan. Vill du se? Jodå, det ville hon.
Så visar jag en bild, två och tre. Pekar och visar. Men Sockret är inte fullt lika road, ser jag. Hon sitter stilla och sammanbiten. Annars har hon svårt att sitta still och är sprallig, men inte nu. Nu är hon fullt fokuserad på den lilla bebisen på bilderna. Jag börjar ana att det är mycket känslor och tankar hos henne, så jag frågar henne.
Är det bra? Inget svar. Är det tummen upp? Inget svar, hon tittar bara rakt fram på skärmen. Är det mittemellan? Inget svar.
Är det tummen ned? En försiktig nickning till svar.
Och självklart kan det vara det. Det får det lov att vara. Uppriktigt sagt hade jag samma reaktion som när jag såg bilder på Sockret första gången. Det är jätteroligt, men det är också överväldigande. Det blir plötsligt mycket mer verkligt än det där namnet man fått höra på telefon. Det är en mängd känslor. Jag som är vuxen har möjligheten att kategorisera och känna igen känslorna. Det som känns oroligt eller kanske rentav negativt förstår jag är en naturlig reaktion och jag kan sortera bland känslorna på ett relevant sätt och låta det positiva vara det som styr. För det gör det verkligen. Men för ett barn? För en sjuåring? Då är det svårare.
Nu kanske någon undrar vad jag menar med att något känns "oroligt eller rentav negativt". Borde jag inte enbart hoppa och studsa av glädje, sjunga all världens lov och vara allmänt uppsluppen? Tja, kanske det. Men sådan är inte jag. Inte i det här läget.
För det är en magisk upplevelse att vara förälder, och att få beskedet att man skall bli förälder ännu en gång är lika magisk det. Men det finns tusen känslor inblandade, några av dessa är inte av det positiva slaget när det gäller adoption. Det kallas bara att vara realistisk.
Vilka känslor kommer barnet att ha kring oss? Kommer vi att klara av den balansgång som är en uppväxt i Sverige och att behålla arvet från en annan kultur? Kommer hon anse att vi gjort ett bra jobb där, eller skulle vi ha fokuserat mer på det ena eller det andra?
Kommer vi att leva upp till barnets förväntningar, hur kommer våra insatser som föräldrar att bedömas när hon kommer upp i vuxen ålder?
När hon skriker åt oss som tonåring - eller kanske snarare tecknar - att vi inte är hennes riktiga föräldrar. Att hon hatar oss, att hon önskar att hon fick stanna i sitt födelseland. Hur kommer vi att reagera då?
Hur kommer vi reagera när hon kommer hem från skolan och har utsatts för grova rasistiska kränkningar? När hon blir påhoppad på nätet med glåpord?
Kommer hon att må bra, eller kommer hon likt en hel del adopterade uppleva en sämre psykisk hälsa? Det finns studier på att adopterade i högre grad mår sämre än icke-adopterade. Hur gör vi om det inträffar? Beror det på oss, eller något annat?
Låter allt detta negativt? Som att jag oroar mig i onödan? Borde jag bara vara glad för det nya barn jag skall vara förälder till?
Allt detta är en del av föräldraskapet som adoptivförälder. Man möter alla föräldraskapets tusentals utmaningar, men sen tillkommer de bitar som har med adoption att göra. Det finns en massa, massa positiva, men även många som inte är fullt så positiva. Bitar som kräver mer av mig som förälder och som pappa, som kräver att jag ständigt är på tårna. Av kärlek, av omtanke. Det handlar inte om pessimism, det handlar om ansvar.
Om jag väljer att se läget som rosenskimrande, som gulligt och enbart positivt, då blundar jag för alla risker och möjliga negativa situationer som kan tänkas uppstå.
Om jag bara ser det fina, då missar jag det jag behöver vara på vakt inför. Och om jag väljer att inte se det potentiellt negativa - då skall jag inte tacka ja till uppdraget att vara förälder till det här barnet. Då sviker jag barnet innan jag ens blivit förälder till det.
Sockret var alltså från början inte uteslutet positiv hon heller. Vi pratade lite grann om det, men lämnade snart ämnet. Det får bearbetas i den takt hon tycker är bäst. När hon vill prata om det, då finns jag här.
Och det dröjde inte länge. Några timmar senare kom en ny grej. Och en till. Det handlade om att hjälpa till att nå handfatet, att lillasyster skulle vara rädd för en Transformers, eller för katten, eller för något annat. Alla tankar börjar komma fram, en efter en.
Nu väntar alltså en ny väntan. I runt ett halvår får vi vänta på att de juridiska och byråkratiska kvarnarna i Taiwan skall mala. Därefter sätter vi oss alla tre på ett flygplan och kommer hem ett par veckor senare, som en familj på fyra. Det är obeskrivligt häftigt, jag har inte riktigt greppat det själv ännu.
Det var det om detta. Snart får jag börja be om tips på hur man gör med en unge på dryga året. Vad skall man ha för vagn? Hur gör man med matande, sovande, vilka kläder skall man lägga extra pengar på, vad leker man med, och så vidare.
Och hur gör jag med bloggandet? Har ni några förslag så tar jag gärna emot dem. Angående allt.
Hoppas att ni har det bra där ute!
För många år sedan tänkte jag mig ett barn. Med betoning på ett. Visst kunde det kanske bli fler barn någon gång, men inför att vänta på att bli pappa första gången kunde jag inte räkna längre än till ett. Det var den siffran som fanns framför mig, det var svårt att se bakom den.
Jag har aldrig stängt dörren till fler barn än ett i familjen, men mitt perspektiv var begränsat. Jag är enda barnet själv och har aldrig upplevt något annat än det. Jag hade länge haft en längtan över att bli förälder, men att se mig som förälder till fler barn än ett var omöjligt. Inte omöjligt som att "nej, jag vägrar!" utan mer omöjligt på samma sätt som man inte kan tänka sig en färg som inte finns på regnbågen. Det var bara... för svårt. Det ingick inte i min världsbild, helt enkelt.
Med åren hände en del saker i livet som gjorde att jag började värdera saken annorlunda. Det där perspektivet vidgades. Jag kunde kika bakom ettan och se att det fanns något annat bakom den. Plötsligt kom insikten att det inte bara skulle vara okej, utan rentav klart fördelaktigt, att ha mer än ett barn. Den största faktorn var att jag aldrig ville att mitt framtida barn skulle stå ensam i en eventuell konflikt med oss föräldrar. Ibland händer ju sådant, trots allt. Oavsett vad som händer i världen skulle det vara bättre med två barn, för de skulle alltid ha varandra. Det skulle alltid finnas ett band dem emellan som aldrig skulle gå att bryta. Det fanns flera faktorer i tankarna, men det var den starkaste. Och så föll det sig naturligt att tänka på två barn i framtiden, inte bara på ett.
Under 2015 har vi genomgått ännu en hemutredning. Den tredje i ordningen. Det började lite skakigt, vi hade lite otur i början med två personer från kommunen som inte kunde genomföra hemutredningen och det föll mellan stolarna. Men plötsligt, som en räddande ängel, kom E in i bilden. Hon jobbade som socialsekreterare och hade aldrig jobbat med adoptioner förut. Hon lovade att se över situationen och se om hon kunde luska i hur vårt ärende kunde få en välbehövlig skjuts framåt, efter en längre tids stillestånd. Istället för att bara nöja sig med ett besked att det skulle dröja längre, tog hon på sig uppgiften själv. Hon gick in för uppdraget med bravur och lotsade igenom ärendet på bästa möjliga vis, vilket vi är oerhört tacksamma för.
Samma dag som vi får vårt medgivande att adoptera ett syskon till Sockret, ringer vår adoptionsorganisation och berättar att det finns ett barn som de tror kan passa oss! En liten tjej, i Taiwan. Som också är döv. Skulle det kunna vara intressant för oss tro?
Oj. Men hjälp. Hur... men... En SÅ liten tjej! Räknad i bara ett visst antal månader! Det är ju en pytteliten varelse! Hur gör man egentligen? Det är ju blöjor och vagn och allt sånt konstigt? Vad tusan. Klarar vi av det?
Det är väl klart att vi gör. Peppar peppar - hur svårt skall det vara? Det är kanske ord man får äta upp, men självklart skulle vi klara av det. Vi tackade naturligtvis ja till att veta mer!
Det kom som ett bombnedslag. Lite grann. Vi hade pratat länge om Kina och deras SN-lista. Att hitta ett barn som var sisådär en tre år eller något i den stilen, som också var dövt. Och plötsligt var det en liten bebis! Väldigt oväntat, men också väldigt häftigt!
Tiden går. Vi får samla ihop alla nödvändiga papper å det skyndsammaste. Fixa med det ekonomiska, ta bilder, framkalla och sätta ihop ett litet fotoalbum med engelsk och kinesisk översättning.
I Taiwan har den biologiska mamman eller en företrädare till henne ett finger med i spelet. Oftast är det mamman som är med i urvalsprocessen och tar ställning till om hon anser att hennes barn skulle passa hos det ena eller det andra paret. Det är en jättelik sak, alldeles för stor för mig att överskåda. Det sitter alltså en förälder till ett barnhemsplacerat barn och överväger vem som skall ta över föräldrarollen till hennes son eller dotter. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Jag kan verkligen inte det. Det enda jag vet är att det är världens största ära och privilegium att bli vald, vilket vi naturligtvis hoppades. Att vi sagt ja till att ta emot mer information, och anmält oss intresserade, innebär alltså inte alls att vi skulle bli utvalda. Vi höll huvudet kallt.
Väntan, och mer väntan. Våra papper skickas på översättning, och vidare till Taiwan. Likaså våra bilder. Vi får veta att svaret kan komma om en vecka, två veckor eller längre. Någon vi talar med väntade på sitt besked i sexton veckor. Det var alltså bara att bereda sig för en lång, osäker väntan. Sedan skulle vi få veta om det skulle bli av eller ej. Om vi skulle bli föräldrar till den här flickan, eller inte.
Vi hade förberett Sockret på att något kanske var på gång. Vi berättade inte att det var ett specifikt barn, men ända sedan vi drog igång med hemutredningen har vi pratat emellanåt om att det kanske kommer ett syskon i framtiden. Ett litet barn, mindre än henne åtminstone.
Den första gången hon verkligen tänkte över det var nog när jag frågade henne om det skulle vara en pojke eller en flicka. Då fick jag beskedet att det skulle vara en pojke. Han skulle vara väldigt liten, och låna hennes klänningar. Japp, så var det med det! Bara för mig att nicka nöjt och hålla med. Det finns ingen poäng att peta för mycket i hennes tankar vid det tillfället. Jag lade emellanåt till att det kunde vara en pojke, eller kanske en flicka, men mer än så ville jag inte påpeka för henne.
Med tiden har fler och fler saker kommit fram för Sockret. Vi har pratat om att vi tre skall flyga, att vi tre skall träffa en, och att vi skall bli fyra. Familj. Så småningom var det inte en pojke längre, utan en flicka, tyckte hon. Vi höll med, eftersom allt pekade på att det ju skulle bli det.
Flickan skulle vara liten. Hon kan inte nå upp till bordet. Vi får hämta den vita tripp trapp-stolen från det röda huset (förrådet).
Flickan skall bli ledsen, mamma och pappa skall trösta. Flickan kan inte nå upp till tomten på adventskalendern, då skall Sockret lyfta upp henne. Och så vidare. Många små tankar om hur livet skall vara med ett litet syskon.
Igår var jag och Sockret på väg ned för trappan för att hämta något. Jag får gå före, eftersom vår katt i sin busighet står vid trappan och är på väg att lappa till oss. Sjuåringen vid min sida är nervös inför detta och skickar fram mig att ta striden. Då ringer min mobil. Vad är det för nummer, jag känner inte igen det riktigt..?
Det var vår organisation. Nu var allt klart, alla nödvändiga beslut var fattade och papper klara. Nu var alltså den officiella matchningen gjord - nu hade vi fått barnbeskedet! Vi skall bli föräldrar - igen!
Resten av dagen blev något av ett töcken. Det var svårt att hålla tankarna på jobbet. Efter en halvtimme fick jag ett antal mail med dokument, bilder och ett filmklipp på den lilla flickan som jag skall vara pappa till i resten av livet, om allt går som det skall i processen. Jag tittar och ser en fantastiskt gullig liten varelse. De ena bilderna visar henne mindre än de andra. Hon är blott åtta månader gammal, och naturligtvis helt fantastisk. Hon har en pigg och alert blick, hon ser ut att kunna ta sig an hela världen.
Jag tänker att det är ett fantastiskt tillfälle att få visa min dotter sin blivande syster. Jag sätter henne i mitt knä och berättar att vi har fått bilder på den fjärde medlemmen i familjen, den lilla flickan. Vill du se? Jodå, det ville hon.
Så visar jag en bild, två och tre. Pekar och visar. Men Sockret är inte fullt lika road, ser jag. Hon sitter stilla och sammanbiten. Annars har hon svårt att sitta still och är sprallig, men inte nu. Nu är hon fullt fokuserad på den lilla bebisen på bilderna. Jag börjar ana att det är mycket känslor och tankar hos henne, så jag frågar henne.
Är det bra? Inget svar. Är det tummen upp? Inget svar, hon tittar bara rakt fram på skärmen. Är det mittemellan? Inget svar.
Är det tummen ned? En försiktig nickning till svar.
Och självklart kan det vara det. Det får det lov att vara. Uppriktigt sagt hade jag samma reaktion som när jag såg bilder på Sockret första gången. Det är jätteroligt, men det är också överväldigande. Det blir plötsligt mycket mer verkligt än det där namnet man fått höra på telefon. Det är en mängd känslor. Jag som är vuxen har möjligheten att kategorisera och känna igen känslorna. Det som känns oroligt eller kanske rentav negativt förstår jag är en naturlig reaktion och jag kan sortera bland känslorna på ett relevant sätt och låta det positiva vara det som styr. För det gör det verkligen. Men för ett barn? För en sjuåring? Då är det svårare.
Nu kanske någon undrar vad jag menar med att något känns "oroligt eller rentav negativt". Borde jag inte enbart hoppa och studsa av glädje, sjunga all världens lov och vara allmänt uppsluppen? Tja, kanske det. Men sådan är inte jag. Inte i det här läget.
För det är en magisk upplevelse att vara förälder, och att få beskedet att man skall bli förälder ännu en gång är lika magisk det. Men det finns tusen känslor inblandade, några av dessa är inte av det positiva slaget när det gäller adoption. Det kallas bara att vara realistisk.
Vilka känslor kommer barnet att ha kring oss? Kommer vi att klara av den balansgång som är en uppväxt i Sverige och att behålla arvet från en annan kultur? Kommer hon anse att vi gjort ett bra jobb där, eller skulle vi ha fokuserat mer på det ena eller det andra?
Kommer vi att leva upp till barnets förväntningar, hur kommer våra insatser som föräldrar att bedömas när hon kommer upp i vuxen ålder?
När hon skriker åt oss som tonåring - eller kanske snarare tecknar - att vi inte är hennes riktiga föräldrar. Att hon hatar oss, att hon önskar att hon fick stanna i sitt födelseland. Hur kommer vi att reagera då?
Hur kommer vi reagera när hon kommer hem från skolan och har utsatts för grova rasistiska kränkningar? När hon blir påhoppad på nätet med glåpord?
Kommer hon att må bra, eller kommer hon likt en hel del adopterade uppleva en sämre psykisk hälsa? Det finns studier på att adopterade i högre grad mår sämre än icke-adopterade. Hur gör vi om det inträffar? Beror det på oss, eller något annat?
Låter allt detta negativt? Som att jag oroar mig i onödan? Borde jag bara vara glad för det nya barn jag skall vara förälder till?
Allt detta är en del av föräldraskapet som adoptivförälder. Man möter alla föräldraskapets tusentals utmaningar, men sen tillkommer de bitar som har med adoption att göra. Det finns en massa, massa positiva, men även många som inte är fullt så positiva. Bitar som kräver mer av mig som förälder och som pappa, som kräver att jag ständigt är på tårna. Av kärlek, av omtanke. Det handlar inte om pessimism, det handlar om ansvar.
Om jag väljer att se läget som rosenskimrande, som gulligt och enbart positivt, då blundar jag för alla risker och möjliga negativa situationer som kan tänkas uppstå.
Om jag bara ser det fina, då missar jag det jag behöver vara på vakt inför. Och om jag väljer att inte se det potentiellt negativa - då skall jag inte tacka ja till uppdraget att vara förälder till det här barnet. Då sviker jag barnet innan jag ens blivit förälder till det.
Sockret var alltså från början inte uteslutet positiv hon heller. Vi pratade lite grann om det, men lämnade snart ämnet. Det får bearbetas i den takt hon tycker är bäst. När hon vill prata om det, då finns jag här.
Och det dröjde inte länge. Några timmar senare kom en ny grej. Och en till. Det handlade om att hjälpa till att nå handfatet, att lillasyster skulle vara rädd för en Transformers, eller för katten, eller för något annat. Alla tankar börjar komma fram, en efter en.
Nu väntar alltså en ny väntan. I runt ett halvår får vi vänta på att de juridiska och byråkratiska kvarnarna i Taiwan skall mala. Därefter sätter vi oss alla tre på ett flygplan och kommer hem ett par veckor senare, som en familj på fyra. Det är obeskrivligt häftigt, jag har inte riktigt greppat det själv ännu.
Det var det om detta. Snart får jag börja be om tips på hur man gör med en unge på dryga året. Vad skall man ha för vagn? Hur gör man med matande, sovande, vilka kläder skall man lägga extra pengar på, vad leker man med, och så vidare.
Och hur gör jag med bloggandet? Har ni några förslag så tar jag gärna emot dem. Angående allt.
Hoppas att ni har det bra där ute!
RSS Feed
