Blog Archives

Colombia - jag saknar dig

31/10/2014

Vi är inne i ett stim just nu. Väldigt mycket minnen. Jag har köpt en låda Club Colombia-öl som nu äntligen finns att beställa hos Systembolaget. Vi drack ett litet glas kaffelikör av märke Coloma igår. Eftersom det verkar vara en god tradition så hällde jag upp ett litet glas inför skrivandet av detta blogginlägg.

Det är prick ett år sedan vi åkte till Colombia. Eller nej, det var en liten lögn. Igår var det prick ett år sedan. Idag är dagen då vi vaknade upp i ett kallt rum i Bogotá. Tredje våningen, trätak utan isolering. I Bogotá är det i princip lika varmt eller kallt året om. I december, då vi spenderade ett par veckor där, är det lite varmare. Annars är det en sval stad, temperaturer runt 20 grader året om. Några grader varmare, några grader kallare. 2600 meter ovanför havet med tunn luft.

Vi låg där, vakna i en främmande säng i en främmande stad. Det var kallt i rummet. Klockan var fyra på morgonen lokal tid. Tio på förmiddagen i våra svenska kroppar. Om ett antal dagar skulle vi bli föräldrar. Överlämningen skulle ske den 5 november. Den 4 skulle vi flyga till orten där det skulle ske. Men nu var det bara den 1 november.

Nästan ett dygn hade vi varit på resa. Gått upp mitt i natten, kört till Landvetters flygplats som jag minns var märkligt fylld av aktivitet trots det mycket tidiga timmen vid vår ankomst.
Jag drack ett glas nyponsoppa till frukost hemma, det blev en banan i flygplatscaféet. Aptit var inget som var särskilt närvarande vid avresemorgonen.
Ett mindre plan till Paris, långa köer till passkontrollen på Charles de Gaulle-flygplatsen (allvarligt talat, av minst tjugo kontrollbås var bara två stycken öppna), vi fick springa till vår gate när vi väl hade kommit igenom.
Sedan var det den långa resan över det stora havet som skiljde oss från vår dotter. En landning i det förlovade landet Colombia. En viss irritation när det inte fanns någon bankomat innanför säkerhetszonen på flygplatsen och vi fick släpa allt vårt bagage utan vagn. Vagn kunde man hyra för 4000 COP, svenska pengar var no bueno.

Där låg vi iallafall. Den starkaste känslan var nog den av overklighet. Nu var vi faktiskt här. På plats i Bogotá, staden vi hört så mycket om och längtat till i så många år. I efterhand inser jag att vi inte riktigt visste vad vi längtade till. En stad, ja, något vi sett på bilder. Men nu såg vi det med egna ögon. Kunde se på det, ta på det. Här fanns Colombia på riktigt. Att vi två, de evigt barnlösa som verkade förföljas av otur, hade lyckats ta oss hela vägen det var svårt att ta in.

Efter ett antal timmar på rummet masade vi oss ned till husets första våning. Det var en uppdukad frukost som väntade oss. Vi möttes inte bara av en god frukost, utan av övriga trevliga gäster som vi träffat kvällen innan. Det var två svenska familjer som var på återresa. De hade adopterat två barn var och besökte Colombia igen, nu när barnen hade vuxit upp.
Det var en lite märklig känsla att prata med dem. Mitt i all annan märklighet inser jag att jag kanske också kommer sitta där, om sisådär femton år. Då skulle min blivande dotter (det var som sagt ett par dagar kvar till överlämningen) också vara nitton-tjugo år. Jag försökte tänka mig in i deras situation. I allas situation. I föräldrarnas situation, som nu får se Colombia och Bogotá ur sina vuxna barns ögon. Och barnens situation, som nu får återse det land där de satts till världen.
En dag skulle kanske jag också sitta där och berätta för någon nervös nästan-förälder om hur det var den där gången, för många år sedan.

Att träffa dem gav mig en känsla av trygghet. De lyssnade ödmjukt på våra nervösa tankar, och skrattade igenkännande åt mycket av det. De kunde i sin tur förmedla mycket klokskap till oss. Det satte de stundande upplevelserna i ett behagligt perspektiv. Även vår nervositet och ängslighet inför det som komma skulle, kunde en dag ersättas av ett erfarenhetens lugn. Vi skulle nog klara detta.

Bara fyra dagar senare skulle vi befinna oss i en stad som var varmare än något vi någonsin upplevt förut. Det var samma land, men helt annorlunda den kyliga huvudstad vi nu vaknade upp i. Allt det hade vi ingen aning om just då, nu fanns bara de närmsta timmarna framför oss. Mycket längre än så kunde vi med våra jetlaggade skallar inte föreställa oss.

En promenad i området var det första vi upplevde av staden i dagsljus. Vi stormtrivdes direkt. Annars stannade vi mest på rummet. Packade om alla väskorna, gick igenom alla våra grejer, alla våra papper. Sov en liten stund. Åt god mat. Gick ut lite i området. Vi fixade ID-kort första dagen, någon dag därefter gick vi tillsammans med vår värd till det lokala köpcentret.
P blev god vän med värdens papegoja. Vi åt mer god mat. Tänkte och längtade och bävade inför det som skulle hända om några dagar.

Vår resa hade precis börjat. Vi hade tagit de första stapplande stegen på colombiansk mark. När jag tänker på det, tittar på bilderna, skriver om det... så känner jag en stor saknad. Det var en stad som så många andra städer, men för oss var det en stad byggd på fantasier och magi. Allt kändes speciellt. Den första glimten av Colombia genom molnen vid landningen kvällen innan hade också varit magisk. Allt hade en närmast elektrisk laddning. Vi var där nu, landet vi längtat till så länge.

Och nu saknar jag dig, Colombia. Jag saknar Bogotá. Trots avgasluften nere i centrum. Trots att jag blev andfådd för minsta lilla. Trots att jag inte kunde göra mig förstådd i början. Trots den inledande nervositeten för beväpnade vakter, poliser lite varstans och utposterade militärer. Det går att se förbi allt sånt och se allt det andra. Den vackra miljön, de vänliga människorna. Musiken, tillgängligheten. Allt. Jag saknar allt.

0 Comments

31/10 - 1/11 2014

30/10/2014

0 Comments

Föreläsning och öppnande av gamla sår

20/10/2014

2 Comments

För ett antal månader sedan fick jag en fråga om jag ville föreläsa på en av Adoptionscentrums lokalavdelningars temadagar. Inbjudna var både medlemmar och ickemedlemmar, både adopterade, adopterande och de som var nyfikna på adoption. Alla sorter, med andra ord.
Mitt bidrag var att föreläsa "Om det manliga perspektivet på infertilitet, föräldraskap och adoption". Lagom ambitiös titel, med andra ord.

I veckor och månader hade jag grunnat över detta. Hur skulle jag ta mig an det på bästa vis, för att packa in så mycket matnyttigt som möjligt för de som kom och ville lyssna. De senaste två veckorna har jag tänkt väldigt mycket på det, i synnerhet sista veckan. I särskild synnerhet kvällen innan, då jag satte samman allting på tjugo minuter.

Jag är inte proffs. På något alls, egentligen. Jag har inte ett enda högskolepoäng. Är inte vetenskapsman, utbildad journalist eller ens särskilt begåvad i matte. Allt jag kan erbjuda är mina personliga erfarenheter, både från mitt eget liv och andra killars som jag pratat med, och hoppas att det räcker.
Tanken var en snabb genomgång av vår resa till föräldraskap, från att lägga undan p-pillerna 2006 till att komma hem till Sverige, från Bogotá i Colombia, åtta år senare. Jag tänkte ta med känslorna, rädslorna, ögonblicken av hopp och förtvivlan, och samtidigt lyfta upp ett allmänt manligt perspektiv på alltsammans. Och detta på ungefär en halvtimme.

Dagen började med föreläsning av Adoptis, angående anknytning. Det mesta var bekant, men en del tankeställare fick jag ändå. Vilket var väldigt uppfriskande, det är alltid kul med ny kunskap. Efter det följde ett samtal av en representant från Adoptionscentrums kansli, hon gick igenom det aktuella läget för en rad olika länder. Särskilt gällande SN-adoptioner (special needs, särskilda behov). En del arbete med pilotländer lyftes fram, folk fick en färsk bild av de olika väntetiderna och så vidare.
Vi fick även information om biståndsverksamheten, en viktigt punkt som ofta märks av ganska lite i sammanhanget.

Efter lunch var det dags för vad jag såg som dagens höjdpunkt. Mary Juusela. Jag visste inte särskilt mycket om henne, men efter i lördags är jag helt klart ett fan. Hon tog upp sina erfarenheter som adopterad, detta ur ett ljus jag själv inte riktigt sett situationen i förut. Många välmenande eller till synes harmlösa kommentarer och frågor kan träffa väldigt fel, som Mary föredömligt illustrerade. Det blev skratt, det blev gråt. Tror inte att någon gick därifrån oberörd.

Efter henne... ja, då var det min tur. Jag hade mina fusklappar, två A4-papper med stödmeningar. Tiden blev lite fördröjd, så jag tänkte att jag håller mig till en halvtimme. Efteråt skulle det bli lite frågestund med moderatorn Anna Mannheimer som skulle ställa lite frågor till mig om vad som hände sen. Detta med tanken att berätta lite kring erfarenheterna i adoptionens efterspel - vardagen.

Så skulle jag då dra mitt snack, min föreläsning. I normala fall har jag inga svårigheter att tala inför större grupper människor, i mitt vardagliga arbete har jag relativt ofta hand om grupper på upp till sextio personer som behöver dirigeras och talas med på olika vis. Men i det här fallet fanns det en annan tyngd i situationen. Det är den starkaste glädje och den starkaste sorg som är dagens ämne. Det är något som måste närmas med både försiktighet och lättsamhet, med fingertoppskänsla och ett välriktad slag med släggan. Inte helt utan att det blev lite darr på manschetten.

Nåväl, jag drar igång. Presentation, lite frågor till gruppen. Hur många har adopterat? Hur många är på väg att adoptera? Hur många är nyfikna på adoption i allmänhet? Det är viktigt att skapa sig en bild av målgruppen för att anpassa budskapet. Så känner jag åtminstone, trots att detta var min första gång som föreläsare i ämnet. Det visade sig att det inte bara var "gamla rävar" i gruppen, utan en hel del hoppfulla blivande adoptivföräldrar i gruppen. Som jag sade till dem då, jag är avundsjuk på dem. Jag saknar inte de kval och vedermödor man tvingas utstå, men jag avundas det som ligger framför dem. Att få möta sitt barn, få börja det nya livet. Den känslan skulle jag ge vad som helst för att få uppleva igen.

Efter en stund kommer jag till något jag inte berört på ganska länge. I "modern tid" har jag bara snuddat på ämnet lite kortfattat, ofta i förbifarten. Det här med infertiliteten, barnlösheten. Tiden av väntan, följt av den korta livskris jag upplevde. När allt ställdes på ända. När jag upplevde att jag var värdelös som person, att jag svikit mig själv, mina föräldrar och min fru genom att inte kunna sätta barn till världen.

Plötsligt ser jag det. Folk gråter. Inte bara någon som torkar en liten tår från ögonvrån, utan flera stycken gråter öppet, och ganska mycket. Jag känner inom mig att jag blir känslomässig jag med, det var inte riktigt väntat. Senare nämner jag situationen då vi skulle få vårt barnbesked, äntligen, trodde vi. Men det blev ju inte så. Istället för ett "grattis, nu är det äntligen klart!"-samtal blev det ett "vi behöver diskutera en sak"-samtal. Flera stycken blir känslomässigt berörda. Jag trodde inte att det jag gått igenom kunde påverka andra på det viset.

Det fanns en tjej. Ett par rader upp på läktaren, ungefär i mitten. Hon var där med sin man eller sambo. Hon grät ordentligt, det märktes att hon blev väldigt berörd. Jag ville egentligen inget hellre än att avbryta hela alltet, gå upp och krama om henne och hennes kille och bara prata med dem. Säga att det kommer att lösa sig, att allt kommer att bli bra. För det blir ju oftast det till slut. Om du läser detta, jag tänker på er och har gjort det sedan i lördags.

Det fanns flera. Någon högst upp på läktaren, någon åt vänster och någon åt höger. Flera stycken som grät, vid olika tillfällen. Om det säger mig något, så är det att vi inte är ensamma. Vi är många som gått igenom de här sakerna. Barnlängtan, besvikelser med infertilitet, misslyckade IVF-försök, missfall, förlorade barn på olika vis. Det finns väldigt mycket sorg mitt ibland oss, och det är inte alltid det går att prata om dessa ting. Ofta förstår inte folk vad man menar, eller förstår inte att det faktiskt sitter väldigt djupt och gör väldigt ont. När det väl kommer upp, särskilt i en sådan här stängd och trygg miljö med likasinnade, blir så klart reaktionen därefter.

Min halvtimme blev en timme. Det spillde över på den åtföljande frågestunden, men moderator Anna nickade med emfas när jag nämnde att det riskerade att dra ut på tiden. I slutändan kändes det som rätt sak att göra. Jag fick berättat min historia, dra mina paralleller och komma med mina tankar. Ett par uppskattande ord efteråt lät mig förstå att jag gjort något bra, att orden hade träffat rätt.

Faktum är att det kändes ganska bra. Jag måste erkänna det, även om jag är proffs på att aldrig medge att jag gjort något bra. Det kändes bra, jag tror att det var uppskattat. Och det var faktiskt väldigt roligt. Det var känslosamt på många vis, absolut, men även väldigt roligt. Terapeutiskt. Jag märker vilka områden jag inte varit och besökt på ett tag, där stigarna börjat växa igen.

Det vore kul att föreläsa igen. Vem vet, någon gång kanske det blir av igen. Tills dess kommer jag leva länge på det jag hörde på föreläsningen, och de reaktioner jag fick på mina egna tankar.

Tack Adoptionscentrum för inbjudan, och tack alla som lyssnade.

2 Comments

Sprickor i fasaden

16/10/2014

0 Comments

Man tror att man kommit långt. Och det har man väl också. Men tillit och anknytning är något bräckligt, det är som att klättra upp för en brant stege. Ett snedsteg så halkar man lätt ned ett antal pinnar. Just ett sådant snedsteg hände idag.

Jag blev kontaktad av en tidning som rör föräldraskap, med frågan om jag hade lust att medverka i en artikel. Temat var just pappalängtan, och jag tackade ja. Intervjubiten sköttes per telefon, texten som jag fått förhandsgranska blev jättebra. Men så kvarstod frågan om fotografering. En text utan bild i en större tidning är som en maträtt helt utan salt - något viktigt saknas.

Frågan kom huruvida jag skulle känna mig bekväm fotas med Sockret, och om hennes ansikte hade fått synas på bild.
Efter en del funderande mellan mig och P så sade jag okej till det. Det är inget utlämnande i texten, det fokuseras på mina personliga tankar. Det vore helt okej att visa oss två tillsammans som pappa och dotter.

En kontakt förmedlades. Det fanns en fotograf på nära håll som kunde ta sig an uppdraget. Vi talades vid och bokade tid till idag, under eftermiddagen. Vi skulle ses på ett hotell, hon skulle ta med sig en stylist med lite kläder.

Visa av erfarenheten är det viktigt att förbereda Sockret på vad som skall hända. Vad skall vi göra, vart åker vi, vem träffar vi, och så vidare. Förberedelserna började igår. Vi pratade om att vi skulle åka in till stan alla tre, och att vi skulle träffa en kvinna som skulle ta kort på oss.
Inga större problem. Det började med enkel acceptans. En nickning. Okej då, det skulle väl gå bra. Sen fortsatte det med lite mer avancerade tankar. Sockret skulle posera på detta viset, på detta viset, och så här... Det skulle nog gå bra. Vi såg fram emot att ha en riktigt bra bild på oss två tillsammans. Det kunde göra sig fint på väggen.

Nu låter det kanske lite märkligt att just en bild på oss två skulle hamna på väggen och inte på P och Sockret, men det ligger inget annat bakom än att det finns ganska gott om bilder på P och Sockret. Med tanke på att jag ganska ofta har kameran i högsta hugg så är den kvoten nästan fylld vid det här laget. Däremot är bilderna på mig och henne inte lika vanligt förekommande (av tidigare nämnda skäl - jag håller oftast i kameran).

När jag kom hem idag möttes jag av ett litet bakslag. Jag låste upp dörren och gick in, mötte en mycket besviken dotter i trappan. Hon surade. Hoppsan, jag hade ju gjort fel, hon ville öppna dörren för mig! Nåväl, vi löste det på enklaste vis. Pappa går ut och ställer sig i regnet och blåsten en stund till, så kan dottern i sin mycket lugna takt ta sig till dörren och öppna. En liten uppoffring att göra i relation till den glädje jag mötte senare.

Hon hade duschat och klätt om till finaste stassen. Leopardmönstrade leggings och en tröja med en tvättbjörn på. Den är extra tokig, tvättbjörnen har en liten kungakrona i silver som sitter på sniskan. Till denna "dagens outfit" - gummistövlar. Alltid gummistövlar. Den här tjejen älskar sina gummistövlar, speciellt de senaste som blinkar i hälen när man går.

Vi begav oss iväg och kom lite tidiga till hotellets lobby. En fantastisk miljö i gammal stil. Gamla böcker, svulstiga möbler. Känslor av 1800-tal. Ett uppstoppat renhuvud på väggen, stämning så tjock att den skulle kunna buteljeras och säljas. Riktigt mysigt. Men redan där märker man att Sockret reagerar. Hon har ju inte vetat mer än oss vad som väntade. Hur det såg ut, vem som var där, och så vidare. Det är dunkelt i lokalen, ganska mycket folk. Hon drar sig närmre oss, rent instinktivt. Här är hon ute på djupt vatten och håller hårt i sin livboj - sina föräldrar.

Fotografen och stylisten är jättetrevliga. Två mycket sympatiska kvinnor som är väldigt måna om att göra detta på ett så bra vis som möjligt. Jag tittar tillsammans med dem ut var vi skall ta bilderna, och hur. Efter att ha köpt en muta till Sockret i form av en liten läsk så byter jag om på toaletten. Av med tröjan och de slitna jeansen, på med nya stiligare jeans. Cardigan, kavaj, skinnskor. Inte helt fult, får medges. Men redan där började det bli lite märkligt för Sockret. När jag kommer ut och går bort till henne för att kolla läget, är hon lite avståndstagande. Inte helt bekväm ändå. Vi går tillsammans bort och skall titta på hur fotograferingen skall gå till. Jag frågar om hon vill vara med, kanske sitta i pappas knä?

Svaret är kort och bestämt. Nej, det vill hon inte. Det är tydligt att se på hela hennes kroppsspråk att hon känner sig obekväm i situationen. Hon gör det enda hon kan göra, hon stålsätter sig. Nej. Vill inte. Nej.

Vi plåtar på så länge. P och Sockret sitter en stund och dricker kaffe och lite läsk. Vi hade pratat om att hon skulle få lite godis efter att hon och pappa hade tagit korten. Vi har försökt så mycket som möjligt att få henne att känna att detta var något roligt, lite spännande, och att det blir lite mysigt efteråt. Hon kommer fram med P väldigt nära intill sig emellanåt och kollar läget. Tittar lite på håll. Lite nyfiken är hon.
P försöker med att Sockret kan skrämma pappa, busa med honom och alla möjliga saker. Men pappas nya kläder gör att han är Någon Annan. En del av Något Annat. Något inte helt bekvämt, något konstigt. Jag får inte komma nära, jag blir som en främling till min egen dotter en liten stund. Detta går inte riktigt som vi hade hoppats, någon av oss.

Fotografen och jag snackar ihop oss. Inser att detta förmodligen inte kommer att gå som tänkt, att ha med Sockret på bilden. Och det är okej. Eller ja, det måste vara okej. Vi pratar om det, vi har bägge samma inställning. Vi vill absolut inte göra något som inte känns okej för henne.
Och egentligen, det hade inte kunnat göras mot hennes vilja även om man så hade velat. Det hade varit totalt omöjligt.

Efter en liten stunds ytterligare fotografering på en grön soffa kommer Sockret fram till mig. Hon ville visa den fina tröja hon fått låna till fotograferingen. En rosa tröja med en stor tiger på, favoritdjuret. Hon ser glad ut, lite busig. Nu, tänker jag, har jag min chans. Jag skall angripa situationen som vanligt - med humor och bus. Jag tittar på tröjan, låtsas vara rädd för den, hon ser nöjd ut. Jag tar henne under armarna och skall lyfta upp henne i knäet. Tankarna går blixtsnabbt - jag tänker att jag skall lyfta upp henne även om hon protesterar lite, och sedan busa mig till bekvämligheten. Det har gått hundratals gånger förut. Så inte denna gång. Verkligen inte.
Jag tycker mig höra att hon skrattar till. Det kommer gå! Men nej, det skrattet försvann snabbt. Hon spjärnar emot, jag försöker att lyfta henne på nytt. Hela förloppet är över på en eller två sekunder, men i efterhand är det som tio-tjugo sekunder. Hennes röstläge ändras fort, hon låter ansträngd och obekväm. Rentav lite rädd. Det här kommer inte att gå. Jag släpper. Ser att hon ser ledsen ut. Hon blev rädd.

Jag säger förlåt, ber om ursäkt. Hon behöver inte vara med säger jag, pappa kan ta bilderna själv. Hon måste verkligen inte, det behövs inte.

Mitt samvete håller på att sprängas. Tog jag i för hårt, insisterade jag för mycket? Ville jag så mycket att jag inte kände av hennes rädsla? Missuppfattade jag något? Hur rädd blev hon? Hon hade ju sett skärrad ut, kanske var hon lite tårögd? Eller såg jag kanske fel? Röstläget ändrades ju fort. Vad har jag gjort - kändes det som ett svek? Ett övergrepp? En kränkning? Blev hon rädd för sin pappa? Går det ens att lita på honom nu?

Tankarna flyger igenom skallen i ljusets hastighet. Händelsen var över på någon sekund. Hon kom nära, jag försökte lyfta upp henne, hon spjärnade emot och jag släppte nästan direkt. Men den sekund som jag försökte lite för mycket, insisterade lite för mycket, ville för mycket, är jag rädd att jag köpslagit med fel sida. Jag är rädd att jag tänkte för mycket på hur fin bilden skulle bli på väggen, och för lite på min dotters bekvämlighet. Säkerhet. Tänkt för lite på hur detta skulle kunna skada hennes förtroende för mig som pappa, på oss som föräldrar.

Låter det banalt? Kanske. Men det är mitt jobb att tänka "man vet aldrig". Tänka ett par varv extra, tio varv extra. Jag har tjatat om det oräkneliga gånger på bloggen. Det förtroende jag fått när jag blev hennes pappa, det kan jag aldrig någonsin svika. Jag är skyldig henne allting. Mitt odelade fokus och energi genom hela livet. Allt annat är en kompromiss, ett delsvek.

Dags att sansa mig lite. Sockret och P sätter sig igen. Fotografen tycker att jag kan sätta mig med dem. Om jag och Sockret sätter oss på samma sida av bordet och grejar lite så kan hon kanske smyga upp och ta ett par bilder. Perfekt idé tänker jag.

Men nej, det går inte heller. Sockret vill inte ha med mig att göra. När jag hoppar in och sätter mig, lyfter P upp henne bredvid mig. Direkt protesterar hon, vill sitta på andra sidan bordet. Ålar sig, vrider sig ängsligt. Det är jättetydligt - vi lägger ned detta. Inte ens ett par smygbilder när vi kollar ut igenom fönstret är att tänka på. Jag pratar med fotografen och vi är överens direkt - inga mer tankar på bilder tillsammans.

Jag byter om. Blir åter igen till Vanliga Pappa. Skitiga Adidasskor. Slitna jeans. T-shirt och skjorta. Sockret ser gladare ut att se mig. Inte helt glad, men åtminstone gladare. Mycket satt i de propra kläderna. Vi kan skoja lite till, titta på det uppstoppade huvudet på väggen igen. Vilka knasiga horn.

Ihop med alla grejerna. Vi tackar varandra, slår följe med fotografen en bit ut och skiljs åt. Jag bär på Sockret en stund. Känner att situationen kräver en stunds intensiv kontakt för att eventuellt lappa ihop de slitningar i anknytningen detta kan ha orsakat. Hennes oroliga blick, bestämda nej till allting. Hur djupt satt allting? Hade det blivit permanenta ärr? Eller stora bakslag? Blev det kanske inte så farligt ändå?

Små tecken skvallrade om att detta varit upprörande, uppslitande.
"Gå dit, inte dit" tycker hon. Hon vet var bilen står parkerad, åt vilket håll. Hon vill gå åt andra håll. Rösten blir gnällig, ansträngd. P bär henne, tar över från mig. Fortfarande är Mamma högre på trygghetstrappan än Pappa. Och det är helt okej, så länge jag får vara med i på samma trappa så är jag ganska nöjd.
Men det blev inte så bra det här. Gråten är hela tiden på gång. Rösten blir mer och mer ansträngd, och vi väntar på ett bryt.

Gnällighet, små tårar, alla tecken på upprördhet finns på vägen tillbaka till bilen. Vi känner så väl igen det, reaktionen som kommer när hon klivit för långt ut från sin komfortzon. När bekvämlighet och säkerhet bytts ut mot osäkerhet och nervositet.

Det bryts under små stunder. När vi tittar på spårvagnarna, på bussarna som susar förbi bredvid oss. När vi letar och letar efter bilen i parkeringsgaraget. Pappan var dum och trodde att varenda vit bil var vår, men Sockret visste på råd. Nej pappa, fel, leta vidare!

Väl i bilen verkar det mesta vara över. Hon känns trygg och säker, åtminstone bra mycket mer så än hon varit för en liten stund sedan. Hon säger dock att hon inte vill åka hem. Nej, inte hem. Men klockan börjar bli mycket, vi behöver komma hem och äta.

Lugnet varar några minuter. Sen kommer smågråten igen. Irritationen, nej-nej-nej. Skakningar på det lilla huvudet, vägran att titta på oss när vi försöker kommunicera med henne. Hon stänger av möjligheten för oss att nå henne. Försöker kanske skapa någon slags ordning i det kaos hon upplever inom sig, inne i den lilla femåriga kroppen.

Bilresan hem var inte angenäm det minsta. Inte för någon av oss. Det bryt vi väntade på kom, men upptrappningen var lång. Gråt, gnäll, protester. Efter tjugo minuter kom det riktiga brytet. Det var kraftigt. Obehagligt. Hjärtskärande.

Gråten var inte den gråt man hör från ett barn som inte fick godis i affären, eller som trillat av cykeln. Det var en gråt som var avgrundsdjup. Det var inte kroppen som skrek, det var själen. Hon skrek ut all sin oro, all sin rädsla. Det var en sorg som vällde fram, så mycket känslor som behövde komma ut från den lilla femåringen på samma gång. Fördämningarna brast och ut kom allt som behövde ventileras. Allt var negativt, allt behövde utrymmas.

Vi fick stanna vid en vägficka. Jag hämtade favoritnallen från ryggsäcken i bagaget. Sockret fick hoppa upp i mammas knä och sitta där en stund. Det blev bättre då, men inte helt bra ändå. Hon behövde hållas ihop mitt i sammanbrottet. Det var viktigt att visa att vi fanns där för henne. Hon behövde vår kärlek, vår uppmärksamhet. Vi hade inte en aning om att det skulle bli en så här stark reaktion. Nu var det vårt jobb att försöka lappa och laga det.

Väl tillbaka hemma var allt som vanligt igen. Någorlunda. Hon var glad över att vara hemma. Vi lekte lite, fixade lite mat. Det blev en enkel middagsbjudning. Eftersom vi åt en stadig lunch rätt sent på eftermiddagen så att hon skulle stå sig och ha energi till fotograferingen så gjorde vi det lätt för oss. Rostade mackor. Yoghurt. Äpplejuice. Ett smörgåsrån med skinka. Efteråt - en piggelin och tio minuters tecknade serier. Vi lekte lite, busade. Det viktigaste var att Sockret kände sig helt bekväm och tillfreds stunden innan läggdags. Att dagen skulle sluta på ett bra sätt. Hon somnade mellan oss efter att ha vridit och vänt på sig i tjugo minuter. Dagen var över för henne, dagen som inte riktigt blev som den skulle.

Jag har skrivit en del av denna text med gråten i halsen och tårar i ögonen. Man tycker att man byggt upp en stark och bra grund under de månader vi varit tillsammans. Det är snart ett år sedan vi träffades första gången, och sedan dess har utvecklingen gått fantastiskt bra. Vi har svetsats samman som en familj, lärt känna varandra väl. Nu tycker vi att vi känner den här fantastiska flickan, och hon känner oss.

Vi känner henne så pass väl att vi vet att nya situationer kräver förberedelse. Gärna under en lång tid innan. Att visa bilder på vad som skall hända är bra. Vi vet att hon behöver lite återhämtning när hon gjort något som krävt mycket energi av det själsliga slaget. Vi räknade med att hon skulle vara svårflirtad under dagens fotograferingsäventyr. Men att hon skulle reagera så här djupt känslomässigt visste vi inte. Och vi kunde inte veta. Men nu får vi leva med erfarenheten. Och jag känner att samvetet fortfarande svider. Det känns som ett litet svek, att ha försökt. Att jag har svikit hennes förtroende genom att försöka putta henne mot ett mål som inte visade sig möjligt för henne.

De val vi gör, gör vi för hennes skull. Vi är föräldralediga så mycket som ekonomin tillåter. Vi hittar på saker tillsammans, försöker med alla sätt att bygga upp ett starkt förtroende till oss som föräldrar. Vi vill lägga en orubblig grund som hon kan stå på senare i livet.
Men man märker så väl att fasaden kan krackelera lättare än man vågat tro. Att det räcker att skrapa på ytan lite grann. Under den tunna fernissan av självsäkerhet och tilltro finns det en livrädd femåring som genomgått en separation och fått nya föräldrar. Det krävs inte mycket för att riva en del av det korthus vi tillsammans ständigt jobbar på.

På ett vis är dagens erfarenheter nyttiga. Vi vet att vi inte kan slappna av, tagga ned, sluta anstränga oss så mycket. Dagens händelser är snarare ett kvitto på att vi är på rätt väg, men att vi har lång väg kvar. Det krävs ett konstant engagemang för att bygga på den trygghet hon behöver, den anknytning som är nödvändig för oss alla som familj. Det krävs mycket mer tid en man kanske trott från början. Det krävs inte flera månader, det krävs flera år. Det krävs en livstid.

0 Comments

ytlighet och bekännelser

12/10/2014

1 Comment

Delad glädje sägs vara dubbel glädje. Det kan nog stämma. Om inte annat så märks det tydligt på det som idag så flitigt benämns som "sociala medier". Facebook, Instagram, alla liknande digitala mötesplatser är stundtals inget mer än glorifierade reklampelare för folks ego. Och knappt ens det. Det som postas och läggs ut är inte ens det äkta egot, utan en självförhärligande önskebild av de människor vi önskar vara, önskar framställa oss som.
För nåde oss om vi vore mänskliga. Erkänner att vi har en dålig dag, en dålig vecka eller ett dåligt år. Det får ju inga likes. Istället filtrerar vi bort det onda, släpper igenom en riktigt uppolerad önskebild av oss själva. Och på något märkligt vis så verkar det fungera. Andra klickar gilla, ger komplimanger och håller med.

Låter det cyniskt? Antagligen. Eller, definitivt. Men vänta, det finns mer i den kappsäcken.

Emellanåt kommer det något hjärtvärmande. En delning, en länk, ett ställningstagande. Vi är noga att visa att vi är Goda Människor. Bra folk. Vi tar den tuffa kampen, den hårda fajten. Vi ger oss absolut i kast med orättvisorna i världen, vi uppbär ett oförvanskat civilkurage. En länk i taget, en gillaklickning i taget.

Jag skiter i dina selfies. Jag bryr mig inte om din teaterkaraktär som du vill visa för mig. Jag vill lära känna Dig. Jag vill se Dig. Inte din önskebild.

Nu kommer något beklämmande - jag är inte ett dugg bättre själv. Oavsett vad jag än skriver, hur glödande ord jag producerar i ämnet så tvingas jag erkänna det. Jag sitter i samma klistriga fälla.

Mer eller mindre är vi där allesammans. Det är en produkt av vår tid, ett resultat av en storslagen centralisering av jaget. Vi är alla våra egna produkter, vi förväntas vara entreprenörer som marknadsför våra egna liv. Syns du inte, finns du inte, och så vidare. Men jag är trött på att leka pr-jonglör med mitt personliga varumärke. Och jag är väldigt trött på att se alla andra göra samma sak. Jag tror att vi förlorar på detta i längden. Alla. Vi blir ihåligare skal för varje år som går om vi låter det fortgå utan att reflektera över vad vi gör.

Hipstertrenden är ett tydligt bevis på det. En stark drift, en hetsig jakt på det autentiska. Det äkta, det riktiga. Något man kan ta på, något man kan förädla. Oavsett om det handlar om pulled pork och långkok, hembrygd öl, surdegsbröd eller att hitta den mest obskyra punkrocken från Japan (här rekommenderar jag som stor anti-hipster som ändå lätt kan förväxlas med en sådan det japanska bandet Laughin Nose, speciellt från mitten av nittiotalet) så är hipsterandan en jakt på autenticitet som oerhört lätt övergår i samma ytlighet som alla andra bär på. Fast upphöjd till något finare.

Hur tänker jag då, i min klagosång? Alla är ytliga och jag också, vad är det med det? Tja, mycket längre kommer jag inte. Kanske är denna text inget mer än ett smart ställningstagande mot ytligheten, med vetskap om att jag i bästa fall blir betrodd och därmed får pluspoäng på äkthetskontot. Jag vet inte.

Det finns ett första steg. Det kan vara att erkänna ett problem. Däremot kan jag inte trolla fram en lösning. För vem skulle vara särskilt intresserad av att läsa en massa skriverier om hur olyckliga folk är? Det skulle vara magsår och äktenskapsproblem, hemmorojder och havererade sexliv, ångest och depressioner. Låter det särskilt roligt? Nej, inte alls. Jag vill inte bli översvämmad av de historierna, jag vill det lika lite som alla er andra.

Men vad sägs om lite mänsklighet? Skall vi kanske börja erkänna att vi har våra fel och brister, rädslor och fobier? Skulle det kunna leda till något positivt, något konstruktivt? Jag skulle hoppas det. Jag vill vara en god vän, men hur kan jag hjälpa min vän om jag inte vet att min vän behöver hjälpen?

Innestängande av vår negativitet leder bara till tråkighet. Det vet vi väl alla, innerst inne. Att tränga undan känslorna leder till att de måste ta sig ut någon annanstans, med all samlad kraft som uppdämda känslor kan tänkas uppbringa.

De senare åren har psykisk ohälsa lyfts upp i dagsljuset, åtminstone lite grann. Det är inte längre helt omöjligt att tala om panikångest, social fobi, depression och andra saker. Tänk vad bra det vore om vi kunde bredda den trenden, få ut fler saker i dagsljuset. Vädra ut vår skit, se att alla andra har sina laster. Se att vi alla är mänskliga, att våra liv inte bara består av glättiga selfies och upputsade statusuppdateringar på Facebook.

Hur hycklande vore jag inte om jag bad alla andra börja först? Skulle jag inte tappa min trovärdighet totalt om jag gjorde som jag gjorde på alla mellanstadiedisco, ställde mig vid väggen och samlade mod i flera timmar tills dansgolvet redan var fyllt. Först då kunde jag ta mig in i matchen, obemärkt och utan större problem. Med ett fullt dansgolv kunde jag veva runt bäst jag ville, inget märkte hur fult jag dansade.

Håll i hatten, nu får ni se hur fult jag dansade. Jag skall visa er tre av mina bästa moves. Dags att glänta på biktbåset.

Först av allt - relationer. Jag vill inte gå för privat in på ämnet och nämna för många detaljer, men här finns det en snårig skog att ta sig igenom. I många år har jag haft ett par relationer som varit problematiska. Det finns i synnerhet en som hemsöker mig extra mycket. En närstående person vars närhet jag verkligen saknar, men inte kan tillåta mig att släppa in på livet igen. Åtminstone inte just nu. Efter många år av destruktivitet hade jag inget alternativ än att bryta kontakten. Det finns inget alternativ när jag märker att den destruktiva delen i vår relation påverkar mig i livet. Eller ja, det har ju alltid påverkat mig, men när det påverkar mig som förälder måste jag dra en gräns. Jag saknar personen, men inte det destruktiva beteendet och de många negativa aspekter den relation oundvikligen medför.
Själv är jag inget direkt föredöme. Jag skulle göra det mesta för mina vänner, men jag brister i kontakten. Är dålig på att lyfta luren. Hålla mig uppdaterad. Har länge varit sådan, och jag gillar inte det alls. Det har medfört att jag fått min beskärda del av skit från somliga, men jag kan inte gnälla för mycket eftersom jag förmodligen förtjänat det. Önskar att jag vore bättre på att vara initiativtagaren till samtalen, inte bara den som alltid lyfter på luren när det ringer. Det går ju åt bägge håll, det där med kommunikation.

Det andra att ta upp - ett socialt stigma som är på väg att blekna. Precis som tidigare nämnt är det där med psykisk ohälsa ett tabu som verkar lättas upp. Och en förbannad tur är väl det egentligen, när man skrapar på ytan är det fruktansvärt många som har sina strider med sig själva i det tysta.
När vi flyttade till Halmstad för drygt ett decennium sedan märkte jag att det obehag jag haft inom mig i många år växte och blev större. Mer påtagligt, mer konkret och riktigt. En mörk känsla dök upp vissa dagar. I vissa situationer. Det var som att omslutas av ett tungt mörker som inte kunde skakas av. Hur jag än försökte så ville det sig inte. Benen blev svagare, magen kändes tung, kallsvetten kom krypandes. Det fanns inget att oroa sig för, men oro var det enda jag kunde känna. Ängslan. Rädsla. Obehag, alltid samma diffusa obehag.
Jag tog mig i kragen efter ett tag. Jag hade gått med obehaget vid min sida i tjugo år till och från, dags att ta tag i det.
Ett besöksrum på den lokala vårdcentralen. En läkare som samtalar vant. Jag beskriver mina problem, i vilka situationer de uppkommer. Hur jag upplever situationen, frekvens på dem och så vidare. Samtalet varar väl en halvtimme eller så. Redogörelsen var saklig, svaret likaså.
"Ja, det låter ganska glasklart. Du verkar lida av en mild form av panikångest", sade hon. I förstone var det lättande. Det fanns en välavvägd stämpel, jag var inte ensam. Hon frågade om jag ville ha medicin. Eller, hon frågade nog inte utan var snarare på väg att skriva ut det på så egen rekommendation. Jag fick hejda henne. Detta hade aldrig varit så besvärligt att jag inte kunnat hantera det, jag ville göra ett försök utan medicin. Det gick ganska bra.
Detta är som sagt ett decennium sedan, drygt. Jag red ut den stormen. Inte på egen hand, det fanns folk som visste om det och fanns som stöd i de situationer det kändes extra jobbigt. Med åren klingade symptomen av. Från att ha varit riktigt jobbiga episoder, alltjämt hanterbara, återstår idag endast en mild och svag obehagskänsla i vissa lägen. Det kan framkomma när det förväntas väldigt mycket av mig och jag upplever mig oförberedd. Det här med prestationsångest är jag nog knappast ensam om. Det är alltså idag inte mycket värre än för vem som helst. Det är skönt. Gissningsvis har det kommit av vuxenlivet i allmänhet, att lära känna sig själv och inse att det inte är hela världen om man inte alltid kan allt, klarar allt och har svar på allt. Var lite mänsklig, grabben. Det är inte hela världen.

Tredje och sista punkten är en välbesökt destination. Det där med föräldraskapet. Det är min största glädje och min största fasa. För ärligt talat, jag är förbannat livrädd för att misslyckas. Jag vet att jag tjatat om det tidigare, men det här slår alla rekryteringstest att svettas över, alla redovisningar framför klassen och alla andra förväntningar sammanlagt. Ingenting annat i livet har varit tillnärmelsevis så viktigt som detta.
Ibland kommer känslan av misslyckande. En liten, liten känsla av det tränger igenom. Den opedagogiska lösningen på en komplicerad situation. När hon smällt i dörren tio gånger och jag bjuder tillbaka med en elfte. När jag blir förbannad, ledsen, känner att jag inte skall sjunka till femåringens nivå men gör det ändå.
När vi bara skall ha trevligt, men hon sabbat det. Inte för att hon medvetet är ute för att förstöra, men för att hennes lilla varelse av någon anledning behöver få ut någon energi. När hon vet att det är mysigheter på gång, bus eller fika eller något annat bra. När vi skall gå ut, och hon river upp himmel och gjord över att behöva ta på sig en jacka för att det är kallt ute. När hon ger mig det där utbrottet för den banalaste saken, när hon låter det stå emellan påklädnigen i hallen och en trevlig stund i trädgården eller i skogen. Då kan det bli för mycket ibland. Ibland tröttnar jag, tappar tålamodet och ställer i hela skiten. Jag orkar till slut inte vara pedagogisk och snäll, ta ansvar för och lösa alla konflikter med ett förlåtande leende. Ibland rinner även min bägare över och tålamodet tar slut. Jag vet innerst inne att det är mänskligt, men jag har så svårt att förlåta mig själv ändå.
Nyss var jag inne och tittade till henne. Min dotter. Det bästa jag har i mitt liv. Hon var vaken, lite orolig. Hade lite ljud för sig. När jag kom in i det mörka rummet satt hon i fotänden, intill katten som oftast sover bredvid henne (förvisso på behörigt avstånd från hennes femårskast med armar och ben). Hon lade sig ned igen. Jag intill henne. Hon kramade med med sin lilla arm runt min hals, gav mig en ljudlös puss på kinden och slöt ögonen igen. Kvar ligger jag med hennes tunna snarkningar i vänstra örat och något fuktigare ögon. Med känslan att jag skulle göra precis vad som helst för den hör tjejen. Hon som jag inte ens känt i ett år men älskar mer än livet självt. Då kommer det dåliga samvetet, att jag tillåter mig själv att inte vara den bästa föräldern som finns för henne. Eller för att jag betvivlar mitt föräldraskap, min lämplighet. Jag grunnar alldeles för mycket på det, så mycket att jag inte ens vet vad jag har dåligt samvete för längre. För hönan, eller för ägget.

Nå, nu ligger de ute för allmän beskådan. Ett antal av mina garderobsskelett. Vilken nytta skulle jag ha av dem om jag inte kunde dela med mig av dem, osjälviskt, till ett gäng främlingar på internet? Kanske är de för enkla. För fega, allmängiltiga, preskiberade, självklara. Jag vet inte. Trots min uppmaning om öppenhet så kan jag ändå inte lyfta fram allt. Lite grann är åtminstone något.

Känner ni för det, dela gärna med er. Vad har ni för laster? För brister? Rädslor och farhågor? Kommentera anonymt. Låt oss ventilera. Det blir spännande att se hur många som vågar.

Om sex dagar, snart fem, skall jag föreläsa inför ett gäng personer. Åttiofem var det senaste budet. Det är många människor det. Och här sitter jag och känner mig smärtsamt oförberedd. Tja, i värsta fall blir det att bjuda på ett vackert misslyckande. Med en hawaiiskjorta och en Alla Barnen-bok kommer man långt när det egna materialet totalhavererat! Den som lever får se.

1 Comment

Identitetsfrågan

6/10/2014

0 Comments

Vem är jag?

Punkt. Där kan man egentligen avsluta blogginlägget. Läs vidare om du orkar. Har berört ämnet tidigare, om än ur en lite annan vinkel.

Som jag skrev på facebook till mina vänner och bekanta så har den sista av min "street cred" försvunnit nu, nu när jag skall medverka i en tidskrift som nästan uteslutande riktar sig till mammor. Jag har mött mitt ögonblick, det som motsvarar Dogge Doggelitos "Cykel på köpet!".

Skämt åsido. Så illa är det inte. Det är inte illa alls faktiskt, tvärtom är det smickrande. På något vis har någon läst min blogg och tyckt att något jag skrivit verkade intressant. För mig angränsar det galenskap, men konstigare saker har hänt. Den romerska kejsaren Caligula har enligt en någorlunda modern skrift ha gjort sin kapplöpningshäst Incitatus till senator. Det är något lite märkligare än att någon skulle ta mina osammanhängande texter seriöst.

I vart fall. Den senare tidens engagemang i såväl poddradioavsnitt, tidningsintervjuer och föreläsningar får mig att fundera. I förstone på identitetsfrågan. Vem är jag, egentligen? Bygger jag genom detta upp en ny identitet, en ny roll, fokuserad på föräldrarollen och allt omkring det, eller är det en del av mitt allmänna jag?
Nu skall jag inte gå in på någon kvasifilosofisk monolog om jaget och människans självbild, men nog har vi många bottnar. Vi har vårt arbetsjag, grannjaget, tvåsamhetsjaget, lumparjaget, eller vad man nu ägnar sig åt. Våra identiteter sammanflätas med varandra, de gränsar över varandras territorier. Ibland har vi identiteter som hålls relativt åtskilda våra andra. Jag funderar på om min identitet som pappa är en ny identitet, eller kanske mer en förlängning av mitt sanna jag.

För det är inte så oerhört mycket som förändrats. Tommy Iommis gitarriff på Black Sabbaths debutskiva är fortfarande gåshudsframkallande. Jag går fortfarande i samma skor, om än med reservationen att de blivit skitigare. Det finns fortfarande en önskan att dra alldeles för råa skämt för att bryta stämningen i vissa lägen.
Vad som blivit annorlunda är, som jag uttryckte till journalisten jag talade med tidigare ikväll, att skygglapparna försvunnit. Min uppfattning är att jag ser bredare än förr, längre än förr. Det håller inte som förälder att ha kortsiktiga lösningar. Att begränsa sig i sitt perspektiv. Man kan inte bara se till det egna intresset, man tvingas att ha ett perspektiv som inkluderar sin familj, sitt barn. Och i förlängningen kommer (förhoppningsvis) insikter om andra människor. Andra människors barn, deras föräldrar, deras livssituation.

Något som skrämmer mig är hur vissa nästan med dåraktig envishet håller fast vid sin begränsade syn på livet. Som hellre håller fast vid sina två toapappersrullar som de håller för ögonen och njuter av den begränsade utsikten. Så länge man bara ser de tio procenten av synfältet så löser allt annat sig. Nej, det håller inte. Börja beakta andra människors situationer. Att vara förälder är i viss mån att acceptera och inse sin egen dödlighet, och därmed andra människors dödlighet. Jo, nu blev det lite väl mörkt här. Tänd ett ljus, låt oss fortsätta.

Om drygt tio år börjar vår lilla tjej på gymnasiet. Hon är inte vår lilla tjej för evigt. Eller ja, för oss kommer hon alltid att vara det. Något säger mig dock att hon inte längre kommer vilja bli kittlad i armhålorna och på låren av sin pappa när hon är sexton år. Livet går framåt i raketfart. Vilket föredrar du egentligen, om du måste tänka efter. Att begränsa ditt liv till att gälla dig själv, eller att lyfta blicken från stigen du vandrar på och se andra människor omkring dig? Hittills har du behövt ta hand om dig själv. Kanske en partner. Nu finns det ett barn med i bilden. Kanske ett syskon, kanske till och med flera.

Jag talar i vida termer för att undvika missförstånd. Men jag syftar på många företeelser. Religiös intolerans, mobbing, umgängessabotage, inskränkthet, curlingföräldrar vars gullungar inte kan göra några fel i världen. Många är det som skulle behöva inse att de och deras barn inte existerar på en öde ö, utan i ett nästan obegränsat nätverk av människor.

Den känslan har åtminstone blivit väldigt verklig för mig när jag blev pappa. Efter att ha längtat efter att bli förälder så länge, inser jag att jag haft väldigt snäva synsätt tidigare. Det allra tydligaste exemplet är nog det med skrikande barn i affären. Att se föräldrar släpa sina gapande snorungar på Ica Maxi har tidigare frammanat ett antal djupa suckar och halvirriterade blickar från min sida. Idag är det tvärtom, jag hoppas innerligt att förälderns blick skall möta min så att jag kan försöka dela med mig av en annan blick, den av sympati och förståelse.
Det är väldigt mycket som blir klarare när man ikläder sig föräldrarollen. Åtminstone om man är öppen för det.

Tillbaks till identitetsfrågan lite med handfast. Mitt jobbjag har fått stryka på foten. Kanske läser någon kollega eller chef detta, det må så vara. Tidigare har jag gjort väldigt mycket för jobbet, att säga nej har inte riktigt existerat. Jag bidrar, jag vill vara nyttig. Behövd. I förlängningen för att bli uppskattad. Uppskattningen har alltid varit viktigast som drivkraft, tillsammans är man ett lag som bidrar och kan klappa varandra på ryggen när det går bra. Hugga i ordentligt när det går mindre bra. Lagets bästa går före individens bästa, i de flesta lägen.

Riktigt så skulle jag inte vilja beskriva det idag. Jag gör mitt jobb. Försöker fortfarande lära mig ordet "nej". Men inser att jag bara har en chans med min dotter. Hon är bara fem år en gång. Sedan är hon sex år. Sedan sju år, åtta år, äldre och äldre. De åren kommer aldrig åter, hur mycket man än önskar det. Visst är det viktigt att göra så mycket man kan för sitt jobb, men det måste finnas gränser. Din gamla chef kommer knappast att finnas vid din sida på din ålders höst. Det är inte din chef du skall bygga upp en nära relation med, som skall kunna berätta precis allt för dig i förtroende. Det är tvärtemot ditt barn som skall känna att du alltid finns där, aldrig sviker, alltid är en osviklig klippa att luta sig mot i livets alla lägen.

Så jo, mitt jobbjag är mindre viktigt. Ganska rejält så. Mitt lumparjag kan jag plocka ur den imaginära malpåsen någon gång om året när de gamla historierna skall luftas. Mitt biltokiga jag har reducerats från galning till någon som nostalgiskt skulle vilja ha en fräsch version av tjugoårsbilen att köra några mil med på sommaren. Husfixarjaget växer sakta fram parallellt med pappajaget. Det finns ett grannskapsjag som vuxit sig starkare också. Men det stora huvudsakliga jaget är absolut pappajaget. Det som försöker slå vakt om sitt barns rättigheter, välbefinnande och stimulans i vardagen. Samma jag slarvar emellanåt. Vet ni, det är ganska mänskligt. Det blir lite mycket Netflix någon gång då och då. Opedagogiska slödagar. Håll i er nu, någon gång har det till och med blivit godis på en vardag. Pass på, där ute i landet! Här är det dekadens.

Vi har som sagt många olika jag, många olika roller att ikläda oss. Jag märker väldigt tydligt att jag låter de flesta roller hänga på krokar i en garderob och samla damm, jag ikläder mig helst papparollen dygnet runt, även i jobbet. Men jag gillar det. Det känns helt underbart. Det kan vara så att den rollen är den som smälter ihop med mitt äkta jag. Jag tror det.

Kanske skall jag inte tala i för stora ordalag eftersom jag faktiskt också jobbar. Får vuxenstimulans när jag pratar om leveranstider, avtal, ombokningar och annat som man inte riktigt kan diskutera med en femåring. Men från mitt perspektiv, och det är ju det förhärskande på denna blogg, så trivs jag ofantligt bra med livet just nu. Livet innan detta liv var egentligen inget liv. Det var, känner jag så här med perspektiv bakåt, mest en väntan på att detta liv skulle börja.

Något jag grunnar på är huruvida det är rätt och rättvist att bygga sin externa identitet på detta. Jag har gått från att vara "den som vill bli pappa" till "den infertile", till "den som vill adoptera" och sedan till "den som väntar på ett specifikt barn". Efter lång tid är jag nu "den som adopterat ett barn". I samband med detta undrar jag alltså om det växer fram ett nytt jag i allt detta, "den som pratar om sina erfarenheter". Jag vet inte, kanske är det så. I takt med att pappajaget blir starkare och mer dominant i mig så är det naturligt för mig att dela med mig så länge jag kan göra det på ett vettigt vis, och så länge det finns folk som tycker att det är intressant och de har någon nytta av det jag gör.

Jag skulle kunna måla tavlor. Skriva dikter. Det finns många olika sätt att lufta sina känslor inför andra människor. Men eftersom jag inte kan måla annat än streckgubbar och min poetiska förmåga inte sträcker sig mycket längre än "Rosor är röda, violer är blå"-lyriken så håller jag mig till att häva ur mig allmänt osammanhängande texter om allt och inget. Emellanåt kommer det positiva kommentarer, då känner jag att det är värt det. Kanske kommer någon över något jag skrivit och har nytta av det. Kanske kan jag nå en och annan kille som håller lika krampaktigt i sina skygglappar som jag själv gjorde för ett antal år sedan, som vägrade prata om de potentiella problem som fanns när graviditeten uteblev. Inte vet jag. Det är inte meningen att bli uppslukad i en ny identitet, ett nytt jag. Jag är ingen talesperson för någon, jag kan bara utgå från mig själv i den ödmjukhet jag måste använda mig av när jag tar mig an dessa ämnen som den nybörjare jag är.

Identitetskris eller identitetsfrågor, kalla det vad man vill. Vi kämpar alla med att balansera våra olika jag. För egen del lägger jag gärna undan en hel del av mina forna vanor till förmån för de nya vanor som tillhör en förälder. En pappa. För jag är ju det nu, någons pappa. Hur otroligt och overkligt det än må kännas vissa dagar. Fråga mig gärna om det, det är ju mitt favoritämne. Men glöm inte att lyssna på lite Sabbath också...

0 Comments

Att stirra in i avgrunden

2/10/2014

0 Comments

Om drygt två veckor skall jag föreläsa på en temadag arrangerad av Adoptionscentrum. Ämnet är det manliga perspektivet på infertilitet, hur man tacklar det. Hur man gör med omgivningens frågor och hur man kommer in på adoption. Det är två veckor kvar, och jag är inte färdig med mitt material. Förmodligen kommer jag att sitta frenetiskt kvällen innan och ändra, ändra, ändra.

Den tyske filosofen Nietzsche skrev följande: "Den som kämpar mot vidunder, måste se till att han inte själv blir ett vidunder, och när du länge blickar ned i en avgrund, blickar också avgrunden in i dig."
Lite så kan det upplevas just nu. Att återvända till de känslor som var som starkast för många år sedan. Sex år sedan. Förväntningarna från min sida att allt löser sig med hormonsprutor eller piller eller något annat. Vad har man annars sjukvården till? Sen finns ju alltid IVF om det skiter sig på annat sätt. Det är lugnt.
Förväntningarna som grusades. Livet som behövde ifrågasättas, brytas ned i beståndsdelar och omvärderas. Slutligen bygga upp från grunden.

Det liv jag levde tidigare var inte särskilt annorlunda från det idag, men ändå var det ett helt annat liv. Med andra perspektiv, andra värderingar och synsätt. Det skulle aldrig falla mig in att byta liv. Det må låta märkligt för somliga, kanske många, och det kanske är kontroversiellt. Men så här är det - tanken på ett biologiskt barn lockar mig inte idag. Alls. Att bli förälder genom adoption är numer det så självklara sättet att bli förälder på. Helt naturligt.

Men det var som sagt andra bud för ett antal år sedan. Och det är de tankarna som är mitt vidunder just nu. Ett vidunder jag länge kämpade mot och försökte att inte låta mig uppslukas av. Jag stirrade in i avgrunden och kände avgrunden i mig själv samtidigt.

Det var dock aldrig en kamp som fick något slutgiltigt avgörande. Sorgen över infertiliteten, känslan av total oduglighet, det som nog kan kallas för en liten livskris i sig självt, allt det ebbade ut. Men det försvann aldrig totalt.

Idag för jag en väldigt lågintensiv kamp mot dessa känslor. Det är inget jag skrivit särskilt mycket om förut, men det finns där. Alla känslor som kan återkomma emellanåt. Ofta när man minst anar det. Det är konstigt, nu är vi ju föräldrar. Det var dit vi ville komma hela tiden. Sockret är utan tvekan det bästa som hänt oss. Vårt liv är komplett på ett sätt vi aldrig riktigt kunde föreställa oss. Livet har aldrig varit bättre.

Oavsett allt detta, hur bra vi än har det, dyker känslan av det där vidundret och avgrunden upp emellanåt. Gör sig påmind. Ifrågasätter mig. Om jag skall erkänna, så har jag fortfarande inte förlåtit mig själv för att jag aldrig kunde sätta ett biologiskt barn till världen. Kanske kommer jag aldrig riktigt kunna göra det.

Jag förstår att det låter jättekonstigt. Jag tycker det själv. Min pragmatiska hållning till livet i allmänhet verkar inte riktigt ha någon äganderätt i frågan. Vi har ju gått vidare, fått vår familj. Livet är i de allra flesta avseenden toppen. Lite smolk i glädjebägaren finns det alltid hos alla, det är helt normalt, men i allmänhet är vi exakt där vi vill vara i livet. Trots detta kan de gamla känslorna komma upp, förvisso med längre och längre intervall. Och de stannar betydligt kortare tid hos mig i år än de gjorde i fjol, och så vidare.

Att föreläsa om ämnet tvingar mig att bläddra i det mentala biblioteket. Hur var det nu? Hur kände jag då, egentligen? Hur skall man berätta om en sådan sak? Hur relaterar jag mina upplevelser med allt som hände runtomkring? Vad finns det kvar i mig av den tiden, hur mycket styr den mina förväntningar, handlingar, drömmar och min framtid?

Det låter som sagt väldigt negativt, och framför allt märkligt. När P för tusende gången sagt att hon aldrig någonsin beskyllt mig för de negativa bitar vi fick gå igenom (infertilitetsutredning och allt strul i adoptionsprocesserna) så vet jag mycket väl att hon menar det. Allt det positiva som hänt oss gör att det negativa bleknar som en enkel regndroppe på en sommardag. Det negativa drunknar fullkomligt i den kärlek vi upplever med vår dotter. Men lik förbannat har jag än så länge inte helt och hållet kunnat släppa det.

Att lufta ämnet igen, inför en del vänner och bekanta och en massa främlingar, kanske blir nyttigt. Man kan tänka sig det, åtminstone. Så har det alltid funkat för egen del. Det återstår bara att vända ut och in på mig själv för att få färdigt materialet på bästa vis. Och paketera det på ett vis att det inte framstår som osammanhängande babbel. Under tiden får jag stirra ned i avgrunden, och ropa ner att "jag är inte rädd för dig längre".

0 Comments

Colombia - jag saknar dig

31/10 - 1/11 2014

Föreläsning och öppnande av gamla sår

Sprickor i fasaden

ytlighet och bekännelser

Identitetsfrågan

Att stirra in i avgrunden

Vem..?

Arkiv