Det blir inte alltid som man tänkt sig, som nämnts många gånger förut. Ta den här bloggen som ett ypperligt exempel. Planerna var att skriva ofta. Så blev det inte. En och en halv månad har passerat sedan föregående inlägg. Och ingenting säger att det kommer bli veckovisa uppdateringar (vilket i sig är ganska sällan i bloggvärlden, har jag förstått) i den närmsta tiden heller.
Integritet är viktigare än uppdateringsintervall. Har jag bara högst personliga saker om dottern att skriva, skriver jag hellre under en period ingenting alls.
Det blir, som sagt, inte alltid som man tänkt sig. När jag var avsevärt yngre, någonstans kring mellanstadiet, var jag övertygad över att jag skulle bli Någon. Rockstjärna var ett hett tips. Det var ingen jätteaktiv dröm som jag jagade efter, men någonstans fanns det en tanke om att jag skulle stå på en scen. Det kan vara relaterat till min dåtida kärlek till Guns N' Roses. Oavsett om det inte blev en rockstjärnekarriär så skulle jag bli Någon. Läsa något bra, ha ett häftigt jobb. Bli känd. Framgångsrik. Lyckad. Jag skulle slå stort. Drömmen bleknade med åren, men en smula självklarhet angående mitt förestående genombrott överlevde. Det finns kvar inom mig än idag om jag bara gräver djupt nog.
Men, så blev det inte. Jag sitter inte och intervjuas på Nyhetsmorgon. Ingen frågar när min nästa skiva kommer ut. Det står ingen skräddare och tar mina mått för att sy upp en dyr kostym som jag måste ha i mitt arbete. Väggen är inte prydd med fina diplom. Bankkontot är märkligt tomt på de många miljoner jag drömde att jag skulle ha.
Det blev på så viss pannkaka. Drömmen slog aldrig in. Typ.
Som en parentes skyller jag inte på någon annan än mig själv. Det hade stått mig fritt att jobba stenhårt, plugga ordentligt, söka eftergymnasial utbildning eller skrika mig hes i ett band. Inget av det blev det. Jag pluggade inte ordentligt. Fick bra betyg ändå. Hade kunnat nå högre. Sökte aldrig något efter gymnasiet. Visste inte vad jag ville bli när jag blev stor, och vet ärligt talat fortfarande inte det än idag. Avundas de som gör det.
Jag tror att jag som tidig åttiotalist befinner mig mitt emellan de som föddes in i en mix av lojhet och strävsamhet på sextio- och sjuttiotalet, och de sena åttiotalisterna och nittiotalisterna som skulle slå stort utan att behöva anstränga sig själva det minsta. Som ville bli kända, utan direkt motprestation.
Visst, jag generaliserar. Men det kan man tillåta sig själv att göra emellanåt. Det fanns en tid med rökrutor på skolorna, "Spola Kröken"-affischer och rädsla för Kalla Kriget. Sen fanns det en tid då deltagarna i Paradise Hotel och Big Brother sågs som större förebilder än de som faktiskt presterat något i sina liv. Där livet förväntas ha en ständig anpassning till dig själv, snarare än tvärtom. Och i mitten av dessa tider har jag vandrat med en villfarelse om att jag en dag skall vakna, framgångsrik och känd.
Jag och P är ganska lika. I många hänseenden är vi väldigt lika. Över åren har vi vuxit ihop, och det är jag glad för. Som tonåring kunde jag vara rätt dryg på olika vis. Det finns en klart oklädsam arrogans i mitt minne när jag tänker tillbaka på de åren.
Vi har aldrig varit så hemskt äventyrliga av oss. Det har inte blivit några särskilt vilda äventyr. Inga båtluffningar i Sydostasien, inget vilt festande och inget överdåd i lyxvaror. Ingen av oss är besatt av märkeskläder eller skönhetsbehandlingar, ingen av oss känner något behov av att köpa en ny, större tv varje år.
Livet har sina vändningar. Först när du kan blicka tillbaka en bit, kan du se en röd tråd. Få någon slags klarhet i vad som hänt, när det hänt och varför det hänt. Innan jag blev förälder så sörjde jag vissa av dessa saker i mitt liv. Den fina utbildningen med en titel som imponerar. Pengar, ett jobb som kombinerar stora säckar pengar med en enorm dos självförverkligande. En position i livet där jag kan rädda världen, kanske. Det finns alltså ett "före" och ett "efter" i detta synsätt på mitt eget liv. Föräldraskapet ändrade det mesta.
Under infertilitetsutredningen 2008 ställdes livet totalt på ända. Allt var upp och ned. Det som varit viktigt dagen innan, spelade inte längre någon roll. In i arenan klev nya utmaningar fram. Saker och problem som det inte kunde köpas lösningar till. Situationer som fullkomligt struntade i vilken telefon du hade, vilken bil du körde, vilken titel du hade eller vilken klocka du hade på armen. Det enda som betydde något var vem du var som person, vilken inställning du hade till dig själv och livet, samt vilken styrka du kunde uppmana inför de kommande utmaningarna.
Jag minns väldigt tydligt att jag var på fest. Kanske har jag nämnt det vid något tidigare tillfälle. Det var en maskeradfest. Lägenheten jag besökte var full av folk jag kände, både ytliga bekanta och nära vänner. Men trots skratt och trivsel kände jag mig helt ensam. Tom inombords, eller åtminstone med ett märkligt hål i bröstet som inte gick att täppa till. Hela kvällen kände jag mig malplacerad och utanför, utan direkt tillhörighet till de festande och glada människorna.
Känslan var naturlig, förståelig. Jag höll på att gå igenom något som jag inte delade med någon i lokalen. Det var ett slags trauma som behövde bearbetas, som inte försvann oavsett hur mycket man skrattade. Där stod jag på balkongen, en kylig kväll i Helsingborg och längtade hem.
Den här känslan av utanförskap har jag tagit upp många gånger förut. Jag behöver inte gå närmre in på den nu, men i mitt föregående inlägg redogjorde jag för en viss glädje som finns när man inser att det som verkar tråkigt på sätt och vis kan vara ganska bra ändå.
Och precis så är det med mitt tråkiga liv. Det med ett stökigt hem, ingen fräck bil, inga tuffa resor att skryta med på Facebook. Inget jobb som imponerar på middagsbjudningar, ingen topputbildning. Det är ett liv med ett hem som man stökar ned, med diskussioner om bolån, månadsvis betalning av räkningar och storhandlingar på Ica Maxi. Det är en massa annat att glädjas åt, som i backspegeln är bra mycket värt för mig än alla klockor och diplom och märkeskläder och semestrar som helst. Jag har mitt liv, min familj. Allt annat är av underordnad betydelse. Det kommer inte ens i närheten.
Jag och Sockret har en ny lek. Vi skall titta på varandra. Det var jag som började med det för ett litet tag sedan, för att få hennes spralliga kropp att lugna sig några sekunder och tillåta mig lyxen att drunkna en stund i hennes stora, vackra, bruna ögon. Hon ler och tittar in i mina ögon. Det varar fem, ibland tio sekunder. Ibland får jag en stor kram av henne efteråt. Det är värt mer än något annat. Det finns ingen jorden runt-resa som helst jag skulle byta det mot.
Hon tittar på mig och ler. Det är flickan som är min dotter. Jag är den drömmande tolvåringen som växte upp och blev hennes pappa. Det är värt mer än något annat på jorden. Ingenting annat kan jämföras med det.
Det är väldigt enkelt att se systemfelet, se varför jag skriver detta som just mitt tråkiga liv. För inte kan väl ett svenssonliv vara särskilt roligt? Det är inte mycket rock and roll över mitt liv. Det är en lång serie helgarderingar, tråkiga men vettiga val i livet. Det är inte att festa tills solen går upp på en medelhavsö, det är att byta murkna panelbrädor på huset och ta bort en och annan spya från katterna.
Men här kommer systemfelet. Den blick du har som tolvåring, den finns kvar. Det är en så viktig del i ditt liv där du formar förväntningar, drömmar och tankar om ditt liv. Klart att du skall bli rockstjärna eller något liknande! Det skall du ju bara bli! Exakt hur du skall lyckas vet du inte, men lyckas skall du. Du tänker inte bli som dina föräldrar, tråkig och förutsägbar.
Systemfelet är att du som yngre helt enkelt inte förstår. Du kan inte antas ha en rimlig aning om hur du skall känna, tycka och tänka som vuxen person. Men ändå bär du med dig tolvåringens förväntningar i en liten låda i bakfickan. Emellanåt tar du fram den lilla lådan, öppnar den och mår dåligt över dig själv. "Hur blev det så här? Blev det inte mer än så?"
Missnöje. Bitterhet. Uppgivenhet. Men sanningen är att livet är oerhört rikt för den som tillåter sig att ösa ur det karet istället. Nej, det är inte glamouröst, men åtminstone för mig så är det det bästa livet som går att leva. Ett liv med substans, mening och djup. Jag älskar att ha blivit vuxen. Och tråkig. Lyssna på P1. Reflektera över tillvaron och vad som händer i världen. Det låter skittråkigt, men jag älskar det.
Och föräldraskapet. Det som verkligen förändrat allt. Gett mig helt nya synsätt på livet, gett mig kraft att klara en liten stund till när jag mest vill lägga mig och däcka av. Det har gett mig perspektiv på mitt eget liv och vad jag faktiskt har kraft att klara av. Oavsett vad jag drömt om tidigare så är mina mål klarare än någonsin.
Jag är inte viktig. Åtminstone inte för mig själv. Jag är förgänglig för mig själv. Men inte för henne. Inte för min dotter. För henne är jag en grogrund till den person hon kommer att utvecklas till om hon får rätt näring. Det är min enda riktigt viktiga syssla i livet just nu och under många år framöver - se till att hon har det bra och att hon utvecklas åt ett konstruktivt och vettigt håll som människa. Alla andra önskedrömmar bleknar och försvinner faktiskt, de tappar relevans i livet. Det enda riktigt viktiga är hon.
Mitt tråkiga liv kanske är tråkigt enligt somliga, men jag skulle aldrig i mitt liv vilja byta ut det mot något annat. Jag älskar mitt tråkiga liv, jag skulle inte byta det mot något!
Integritet är viktigare än uppdateringsintervall. Har jag bara högst personliga saker om dottern att skriva, skriver jag hellre under en period ingenting alls.
Det blir, som sagt, inte alltid som man tänkt sig. När jag var avsevärt yngre, någonstans kring mellanstadiet, var jag övertygad över att jag skulle bli Någon. Rockstjärna var ett hett tips. Det var ingen jätteaktiv dröm som jag jagade efter, men någonstans fanns det en tanke om att jag skulle stå på en scen. Det kan vara relaterat till min dåtida kärlek till Guns N' Roses. Oavsett om det inte blev en rockstjärnekarriär så skulle jag bli Någon. Läsa något bra, ha ett häftigt jobb. Bli känd. Framgångsrik. Lyckad. Jag skulle slå stort. Drömmen bleknade med åren, men en smula självklarhet angående mitt förestående genombrott överlevde. Det finns kvar inom mig än idag om jag bara gräver djupt nog.
Men, så blev det inte. Jag sitter inte och intervjuas på Nyhetsmorgon. Ingen frågar när min nästa skiva kommer ut. Det står ingen skräddare och tar mina mått för att sy upp en dyr kostym som jag måste ha i mitt arbete. Väggen är inte prydd med fina diplom. Bankkontot är märkligt tomt på de många miljoner jag drömde att jag skulle ha.
Det blev på så viss pannkaka. Drömmen slog aldrig in. Typ.
Som en parentes skyller jag inte på någon annan än mig själv. Det hade stått mig fritt att jobba stenhårt, plugga ordentligt, söka eftergymnasial utbildning eller skrika mig hes i ett band. Inget av det blev det. Jag pluggade inte ordentligt. Fick bra betyg ändå. Hade kunnat nå högre. Sökte aldrig något efter gymnasiet. Visste inte vad jag ville bli när jag blev stor, och vet ärligt talat fortfarande inte det än idag. Avundas de som gör det.
Jag tror att jag som tidig åttiotalist befinner mig mitt emellan de som föddes in i en mix av lojhet och strävsamhet på sextio- och sjuttiotalet, och de sena åttiotalisterna och nittiotalisterna som skulle slå stort utan att behöva anstränga sig själva det minsta. Som ville bli kända, utan direkt motprestation.
Visst, jag generaliserar. Men det kan man tillåta sig själv att göra emellanåt. Det fanns en tid med rökrutor på skolorna, "Spola Kröken"-affischer och rädsla för Kalla Kriget. Sen fanns det en tid då deltagarna i Paradise Hotel och Big Brother sågs som större förebilder än de som faktiskt presterat något i sina liv. Där livet förväntas ha en ständig anpassning till dig själv, snarare än tvärtom. Och i mitten av dessa tider har jag vandrat med en villfarelse om att jag en dag skall vakna, framgångsrik och känd.
Jag och P är ganska lika. I många hänseenden är vi väldigt lika. Över åren har vi vuxit ihop, och det är jag glad för. Som tonåring kunde jag vara rätt dryg på olika vis. Det finns en klart oklädsam arrogans i mitt minne när jag tänker tillbaka på de åren.
Vi har aldrig varit så hemskt äventyrliga av oss. Det har inte blivit några särskilt vilda äventyr. Inga båtluffningar i Sydostasien, inget vilt festande och inget överdåd i lyxvaror. Ingen av oss är besatt av märkeskläder eller skönhetsbehandlingar, ingen av oss känner något behov av att köpa en ny, större tv varje år.
Livet har sina vändningar. Först när du kan blicka tillbaka en bit, kan du se en röd tråd. Få någon slags klarhet i vad som hänt, när det hänt och varför det hänt. Innan jag blev förälder så sörjde jag vissa av dessa saker i mitt liv. Den fina utbildningen med en titel som imponerar. Pengar, ett jobb som kombinerar stora säckar pengar med en enorm dos självförverkligande. En position i livet där jag kan rädda världen, kanske. Det finns alltså ett "före" och ett "efter" i detta synsätt på mitt eget liv. Föräldraskapet ändrade det mesta.
Under infertilitetsutredningen 2008 ställdes livet totalt på ända. Allt var upp och ned. Det som varit viktigt dagen innan, spelade inte längre någon roll. In i arenan klev nya utmaningar fram. Saker och problem som det inte kunde köpas lösningar till. Situationer som fullkomligt struntade i vilken telefon du hade, vilken bil du körde, vilken titel du hade eller vilken klocka du hade på armen. Det enda som betydde något var vem du var som person, vilken inställning du hade till dig själv och livet, samt vilken styrka du kunde uppmana inför de kommande utmaningarna.
Jag minns väldigt tydligt att jag var på fest. Kanske har jag nämnt det vid något tidigare tillfälle. Det var en maskeradfest. Lägenheten jag besökte var full av folk jag kände, både ytliga bekanta och nära vänner. Men trots skratt och trivsel kände jag mig helt ensam. Tom inombords, eller åtminstone med ett märkligt hål i bröstet som inte gick att täppa till. Hela kvällen kände jag mig malplacerad och utanför, utan direkt tillhörighet till de festande och glada människorna.
Känslan var naturlig, förståelig. Jag höll på att gå igenom något som jag inte delade med någon i lokalen. Det var ett slags trauma som behövde bearbetas, som inte försvann oavsett hur mycket man skrattade. Där stod jag på balkongen, en kylig kväll i Helsingborg och längtade hem.
Den här känslan av utanförskap har jag tagit upp många gånger förut. Jag behöver inte gå närmre in på den nu, men i mitt föregående inlägg redogjorde jag för en viss glädje som finns när man inser att det som verkar tråkigt på sätt och vis kan vara ganska bra ändå.
Och precis så är det med mitt tråkiga liv. Det med ett stökigt hem, ingen fräck bil, inga tuffa resor att skryta med på Facebook. Inget jobb som imponerar på middagsbjudningar, ingen topputbildning. Det är ett liv med ett hem som man stökar ned, med diskussioner om bolån, månadsvis betalning av räkningar och storhandlingar på Ica Maxi. Det är en massa annat att glädjas åt, som i backspegeln är bra mycket värt för mig än alla klockor och diplom och märkeskläder och semestrar som helst. Jag har mitt liv, min familj. Allt annat är av underordnad betydelse. Det kommer inte ens i närheten.
Jag och Sockret har en ny lek. Vi skall titta på varandra. Det var jag som började med det för ett litet tag sedan, för att få hennes spralliga kropp att lugna sig några sekunder och tillåta mig lyxen att drunkna en stund i hennes stora, vackra, bruna ögon. Hon ler och tittar in i mina ögon. Det varar fem, ibland tio sekunder. Ibland får jag en stor kram av henne efteråt. Det är värt mer än något annat. Det finns ingen jorden runt-resa som helst jag skulle byta det mot.
Hon tittar på mig och ler. Det är flickan som är min dotter. Jag är den drömmande tolvåringen som växte upp och blev hennes pappa. Det är värt mer än något annat på jorden. Ingenting annat kan jämföras med det.
Det är väldigt enkelt att se systemfelet, se varför jag skriver detta som just mitt tråkiga liv. För inte kan väl ett svenssonliv vara särskilt roligt? Det är inte mycket rock and roll över mitt liv. Det är en lång serie helgarderingar, tråkiga men vettiga val i livet. Det är inte att festa tills solen går upp på en medelhavsö, det är att byta murkna panelbrädor på huset och ta bort en och annan spya från katterna.
Men här kommer systemfelet. Den blick du har som tolvåring, den finns kvar. Det är en så viktig del i ditt liv där du formar förväntningar, drömmar och tankar om ditt liv. Klart att du skall bli rockstjärna eller något liknande! Det skall du ju bara bli! Exakt hur du skall lyckas vet du inte, men lyckas skall du. Du tänker inte bli som dina föräldrar, tråkig och förutsägbar.
Systemfelet är att du som yngre helt enkelt inte förstår. Du kan inte antas ha en rimlig aning om hur du skall känna, tycka och tänka som vuxen person. Men ändå bär du med dig tolvåringens förväntningar i en liten låda i bakfickan. Emellanåt tar du fram den lilla lådan, öppnar den och mår dåligt över dig själv. "Hur blev det så här? Blev det inte mer än så?"
Missnöje. Bitterhet. Uppgivenhet. Men sanningen är att livet är oerhört rikt för den som tillåter sig att ösa ur det karet istället. Nej, det är inte glamouröst, men åtminstone för mig så är det det bästa livet som går att leva. Ett liv med substans, mening och djup. Jag älskar att ha blivit vuxen. Och tråkig. Lyssna på P1. Reflektera över tillvaron och vad som händer i världen. Det låter skittråkigt, men jag älskar det.
Och föräldraskapet. Det som verkligen förändrat allt. Gett mig helt nya synsätt på livet, gett mig kraft att klara en liten stund till när jag mest vill lägga mig och däcka av. Det har gett mig perspektiv på mitt eget liv och vad jag faktiskt har kraft att klara av. Oavsett vad jag drömt om tidigare så är mina mål klarare än någonsin.
Jag är inte viktig. Åtminstone inte för mig själv. Jag är förgänglig för mig själv. Men inte för henne. Inte för min dotter. För henne är jag en grogrund till den person hon kommer att utvecklas till om hon får rätt näring. Det är min enda riktigt viktiga syssla i livet just nu och under många år framöver - se till att hon har det bra och att hon utvecklas åt ett konstruktivt och vettigt håll som människa. Alla andra önskedrömmar bleknar och försvinner faktiskt, de tappar relevans i livet. Det enda riktigt viktiga är hon.
Mitt tråkiga liv kanske är tråkigt enligt somliga, men jag skulle aldrig i mitt liv vilja byta ut det mot något annat. Jag älskar mitt tråkiga liv, jag skulle inte byta det mot något!