Låt mig sammanfatta mina erfarenheter av det i följande mening: Det är inget jag någonsin stött på.
Och det är jag riktigt glad för. Att en förälder skulle avkräva tacksamhet från sitt lilla barn är något så otänkbart för mig att det är svårt att ens föreställa sig. För hur skulle det egentligen se ut? Under vilka förutsättningar kan det tänkas inträffa? Låt oss fantisera ihop ett exempel.
Vi börjar med en personlig tragedi. Det är från dessa som internationella adoptioner uppkommer. Kanske finns det undantag, men i regel handlar det om att en mamma eller ett föräldrapar av någon anledning inte kan behålla sitt barn. Vilken handling är svårare i livet än att lämna bort sitt eget barn? Jag har hört många anledningar och bakgrunder, ingen av dem har slutat med leenden eller någon slags myskänsla i bröstkorgen.
Under en tid, kort eller lång, undersöks möjligheterna till en placering hos en släkting. Kanske en farbror, morbror, någon avlägsen kusin eller liknande. Åter igen, det kan finnas undantag, men ofta går det till så. Det förutsätter att man vet något om det lilla barnet över huvud taget. I vissa länder är det mer regel än undantag att ingen som helst information finns om barnen. Är inte det en personlig tragedi, så säg?
Ansvarig myndighet landar i ett beslut. Ingen familjeplacering kan göras. Då kvarstår ett par alternativ. En uppväxt i fosterhem eller på barnhem, en nationell adoption eller slutligen en internationell adoption. Kanske har man letat föräldrar till barnet inom landet under en period, men av någon anledning inte lyckats. Internationell adoption är sällan det första spontana valet.
Ett telefonsamtal i Sverige. Förväntansfulla vuxna har laddat för detta jättelänge. De har gråtit ihop och skrattat ihop. Absolut mest gråtit. Vänt ut och in på sina liv, blottat sitt innersta för främlingar. Gått på utbildning, suttit i samtal. Gjort i ordning ett rum, planerat för en vardag med ett barn de inte känner, aldrig har träffat och inte ens vet om det finns över huvud taget. Telefonsamtalet som förändrar allt - nu skall det bli av. De skall bli föräldrar!
Ja, såvitt inget går fel förstås. För det gör det ibland. Det finns tillfällen, väldigt få men alltjämt existerande, där föräldrar tvingas åka hem igen utan sitt barn. I vissa fall blir det inget av det sedan, det finns byråkratiska hinder eller juridiska hinder eller något annat hinder som egentligen inte talar för barnets bästa utan kanske för en domares eget personliga bästa. Alla möjliga exempel kan räknas upp. Men oftast, oftast går det inte fel. Likväl kan många känna den gnagande känslan av "måtte det bara gå vägen" hela vägen genom processen, tills dess att de står på svensk mark igen. Först då kan man känna sig riktigt, riktigt säker.
Överlämningen. Ofta sker den vid eller i anslutning till ett barnhem, ett myndighetskontor eller liknande. Genom processen i adoptionslandet stöter man oftast på många påminnelser om att detta inte är något rosaskimrande. Det är en hård verklighet, späckad av tragedier för de inblandade. Och av eldsjälar som vill barnens bästa, vill se att barnen får föräldrar som verkligen älskar dem för dem de är.
Sedan följer oftast en tid av väntan på att den juridiska processen skall mala färdigt. Efter den väntan kan man åter igen packa sin väska och ta farväl till ett nytt land man oftast förälskat sig i och lovar att återvända till. Taxiresor, flygplatskontroller, små nedfällda plastbrickor i stolsryggar med uppvärmd mat som äts med plastbestick. Svensk mark igen.
Att adoptera ett barn är en helt fantastisk upplevelse. Det liknar inte något annat man kan uppleva. Men att beskriva det som en odelat positiv upplevelse är inte bara naivt, det är rakt av felaktigt.
Väl hemma i Sverige njuter man av den nya vardagen. Det är många skratt och härliga stunder. Det är också många stunder av annat. Man kan märka av en separationsångest. Nya rädslor som kommer. Osäkerhet. Ett barn som stundtals nästan förtvivlat försöker få rätsida på sin nya miljö och omgivning. I synnerhet sina föräldrar. Det kanske är något som barnet aldrig förstått sig på - föräldrar. Hittills har man kanske varit van att tävla om de vuxnas uppmärksamhet med tjugo, trettio, femtio andra barn på ett barnhem.
Det kan vara barn som har svårt att sova, sover oroligt, blir ledsna för till synes obefintliga grejer. Tröstlösa. Rastlösa. Rotlösa.
Då börjar det riktiga arbetet, att skapa och forma sin familj. Att ge barnet den trygghet och känsla av självklarhet inför sitt liv som alla barn har rätt att känna. Som alla barn borde känna, men inte alla barn gör.
Så småningom kommer den sociala biten. Man kan mötas av oförstående från sin omgivning. Det kan vara bekanta, vänner, kollegor, chefer. Folk som inte riktigt förstår den nytillkomna familjemedlemmens speciella känslighet och behov. Det är folk på stan, grannar, syskon, det kan till och med vara föräldrarna. Många dyker upp som oförstående, som måste argumentera emot och tycker sig känna situationen oändligt mycket bättre än föräldern eller föräldrarna som gjort hela resan, gjort alla åren med dess grunnande och funderande.
Vi spolar vidare. Inskolning på förskola eller skola. Något som kan riva upp gamla sår av separation och kräva mycket längre engagemang än barn som inte adopterats.
Snabbspola lite längre. Till första gången ditt adopterade barn kommer hem och gråter för att någon kallat barnet "negerjävel". Någon har faktiskt gjort det. Låtsas inte som att det inte händer - för det gör det. Jag har hört föräldrar vittna om barn som står på badrummet och gnuggar sin hud med tvål för att tvätta bort färgen. Hur många vedervärdigt äckliga ord skall barnet behöva höra? Kanske inga alls. Barn är oftast innerst inne goda, men det finns som bekant undantag.
Om det inte blir några fula ord - för många slipper faktiskt det - så kan det komma andra oväntade ögonblick i skolan. Som exempelvis när barnet kommer hem med hemläxan. Ett papper där vederbörande skall fylla i information om sig själv som bebis. Information som kanske inte finns, eller absolut inte skall spridas.
Och så fortsätter det. Det är en vardag för adopterade barn som inte skall blundas för. Det finns oändligt många positiva saker - som exempelvis att få en familj. Det faktumet tornar stolt och starkt i de allra flesta fall över de negativa aspekterna som kan uppkomma. I exemplet ovan har jag tagit upp många av de saker jag kan komma på. För de flesta är vardagen betydligt mildare, men det finns inslag av negativitet i alla adoptioner. Dessa diskuteras oftast inte öppet, utan hellre i mindre grupper med andra inkännande och förstående personer.
De allra flesta adoptivföräldrar är medvetna om detta innan de genomför en adoption, och rustar sig väl för det. Skulle man lista alla plusposter och jämföra med alla minusposter så skulle plusposterna absolut vinna i jämförelsen. Inget barn adopteras bort för att det är roligt, utan i de allra, allra flesta fall för att det inte finns någon annan utväg möjlig.
Vi adoptivföräldrar vet om allt detta. Vi är medvetna om riskerna, vi diskuterar ständigt adoptionernas olika aspekter. Framåt och bakåt, uppåt och nedåt. Det är nästan det enda vi pratar om. Därför menar jag att bara tanken att någon som tar ovanstående exempel i beaktande även skulle förvänta sig en tacksamhet från sitt barn, den tanken är bara absurd.
När man adopterar ett barn, får man aldrig någonsin göra det med en naiv inställning att det kommer att bli en dans på rosor. Det innebär en svår separation som känns av även av väldigt små spädbarn. Det innebär en lång rad frågeställningar som inte löses av enkla "ja" eller "nej"-svar. Man måste vara medveten om allt detta, och ändå våga ta steget och bli förälder till barnet fullt ut. Finnas där för barnet i vått och torrt, genom glädje och gråt, i tider då barnet kramas och tider då barnet kastar saker och skriker att du är det värsta som hänt.
Du måste se allt detta framför dig, och ändå välja att vara den bästa förälder du kan vara. Varje dag, oavsett vad.
Det finns inga förväntningar av tacksamhet som riktas mot barnet. Åtminstone får det inte finnas det. Jag vågar inte lova och garantera att det absolut inte existerar, ingen regel utan undantag som alla vet.
Jag kan däremot berätta vad som alltid, alltid finns. En äkta, genuin och kärleksfull tacksamhet.
Inte från barnet, men från föräldern. Det är en fantastisk heder att bli utvald, få lov att bli förälder till ett barn. Det skall aldrig förringas och absolut aldrig tas för givet.
Genom barnet får man utforska en ny dimension av sitt liv. Man får betrakta, sätta saker på sin spets och får genom föräldraskapet mängder av nya insikter om sitt eget liv.
Att bli pappa är det i särklass viktigaste, roligaste och häftigaste som hänt mig i mitt liv. Det kan omöjligen finnas något i min framtid som kan toppa den här resan.
Jag ser fram emot morgondagen. Jag minns gårdagen med glädje. Jag uppskattar och omfamnar varje dag på ett annat sätt nu.
Min tacksamhet är stor. Jag är tacksam att få ha blivit pappa, äntligen. Jag är tacksam att få vara pappa till just min dotter. Det är ingen tacksamhet som kräver några hemmapysslade tackkort, presenter, stora gester eller något sådant. Den finns bara där, tacksamheten. Den är stor, men existerar i stillhet. Jag är tacksam för hela upplevelsen som föräldraskapet innebär, och därigenom måste jag ju medge att min dotter spelar huvudrollen. Utan henne vore jag inte den jag är idag, jag hade aldrig fått gå igenom alla kval och vänta så länge. Jag har väntat länge, men jag väntade inte för länge. Jag väntade verkligen på något gott.
Så hur summerar man egentligen detta? Det är svårt. Det är inte ett alldeles okomplicerat ämne. Men låt oss säga såhär åtminstone - att föräldrar skall avkräva eller förvänta sig tacksamhet från sina barn är en heltokig tanke. Tacksamhet kan förväntas från någon som aktivt bett om hjälp och varit i en situation där de kunnat bedöma konsekvenserna av hjälpen kontra att inte få den. Det vore oetiskt att förvänta sig pris och lovsång från någon som inte alls befunnit sig i bestämmandesits, utan bara fått följa med som ett resultat av en massa andra människors beslutsfattande.
Stannar jag längs vägkanten i regnet och hjälper någon som fått punktering på sitt däck - då kan jag kanske förvänta mig en viss uppskattning. Jag kan inte kräva det, jag har själv valt att stanna.
Hjälper jag någon att flytta som verkligen bett om det, då kan jag förvänta mig en viss tacksamhet. Åter igen, det är svårt att verkligen kräva det.
Adopterar jag däremot ett barn, då kan jag aldrig någonsin ställa några krav på tacksamhet. Eller förvänta mig. Det enda jag kan göra är att tacka min lyckliga stjärna att just jag fick bli förälder till det här barnet.
Och hör sen.