Blog Archives

Balansgång

28/1/2015

Igår skrev jag ett jobbigt inlägg. Om ett av de mer besvärliga ämnen i adoptionssammanhang. Allt det negativa, myntets baksida. Det var ett sätt att ventilera, men också öppna för diskussion. Ta in fler personers synpunkter och tankar. Det gick inte helt som jag hade hoppats på.

Vad jag tänker mig i sådana här lägen, är att vi som människor försöker att tro det bästa om varandra. Bemöta varandra med vänlighet och förståelse, nyfikenhet och ödmjukhet. Vi gör alla misstag, men man kan åtminstone försöka.

En del reaktioner har jag fått på det jag skrev. Folk som känner igen det. Berättar om föräldrautbildningar som till skillnad från mina personliga erfarenheter istället fokuserat uteslutande på de negativa aspekterna med adoption, till den grad att utbildningen avskräckt folk från att gå vidare.
Sen fick jag något annat till svar, vilket uppriktigt sagt skakat om mig en del.

Istället för att ge en reaktion på det jag skrivit, fick jag en synnerligen stark reaktion på bloggens namn. Reaktioner gällde alltså att jag döpt bloggen till "Colombiapappan".

Först en kort förklaring. Efter ett antal månader i Colombia hade jag ganska precis ett år sedan kommit tillbaka till Sverige. Sverige kändes bekant, men också lite främmande. Jag hade vant mig vid spanskan, ljuden, människorna, maten och blivit kär i Colombia som land. Colombiansk musik är mer än någonsin ett inslag i vardagen idag, vi har vävt in arepas i middagsrotationen, på samma vis som det steks falukorv med jämna mellanrum. Det är inget förhärligande av Colombia, inget exotiskt, det är inget som sätts på piedestal som heligt och ofelbart utan en del av den vardag vi upplevt där som vi gärna vill ha även här.
Mitt i allt detta sitter jag med en nystartad blogg och skall komma på ett namn. "Colombia Tur och Retur" hette ju den förra. Jag hade blivit pappa, Colombia kändes väldigt nära. Hmm... Colombiapappan? Tja, varför inte. Det lät bra. Det var ännu ett sätt att hålla min dotters land nära mig.

Det är inte alla som går med på den beskrivningen, har jag nu lärt mig.

I adoptionsvärlden har ord i vissa lägen väldigt stor betydelse. Benämningen på de biologiska föräldrarna skiftar, men ganska vanligt är att man säger (land)-föräldern. Kinamamman. Koreapappan. Indienmamman, eller... Colombiapappan.
Det finns naturligtvis andra varianter. Magmamman är en vanligt använd term. Biologiska pappan, eller DNA-föräldern. Jag missar säkert några varianter.

Med hänvisning till att (land)-pappan är en möjlig term att användas för min dotters biologiska pappa fick jag alltså veta att min bloggs namn var väldigt olämpligt.
Enligt en person så berövar jag därigenom min dotter saker som har med hennes uppväxt att göra. Jag gör henne alltså illa genom att jag döpt bloggen till det jag har gjort. Jag kan inte ha detta namnet, får jag veta. Jag ombeds att be om ursäkt, oklart till vem, och ändra namnet på bloggen.

I debatten upplever jag detta som onödigt hårda ord. Det var inte en diskussion, inte en vänlig tillrättavisning. Jag hade felat och borde skämmas, är det jag läser ut av det.
Ingen är perfekt, allra minst jag. Ibland gör man fel, begår misstag. Det går att rätta till, men jag är inte pigg på att diskutera på de premisserna. Att skälla på någon är inte att bjuda in till dialog. Tyvärr reagerar jag som de flesta andra i det läget, jag tappar sugen att diskutera.

Jag försöker dock att förmedla mina tankar. Tycker det är synd att inte innehållet i bloggen bemötts över huvud taget, utan att den sågas vid fotknölarna baserat på dess namn. Jag säger som det är, det känns inte trevligt att få höra att jag genom ett bloggnamn på något vis gör min dotter illa. Jag säger att det inte är roligt, att det inte får mig att vilja diskutera saken närmre.

Då får jag höra det. Något jag aldrig trodde att jag skulle få höra i ett forum som är till för att främja ett vänligt och öppet debattklimat och motverka stereotyper och rasism.

"Ingen bryr sig om dina vita känslor".

Först tror jag knappt det jag läser. Men det står ju där. Helt tydligt. Avsändaren har först avgjort att jag åsamkar min dotter skada, sedan förmedlat att min hudfärg gör mina känslor inför situationen helt ointressanta. Jag kan inte göra rätt i det här läget, hur jag än gör. Hur skall man förhålla sig till det här?

Det kommer som en chock. Att någon sätter sig till doms över mig och sedan helt avfärdar mig utifrån min hudfärg. Jag förstår att det är extra chockerande för mig, som vit är det inte något man råkar ut för särskilt ofta. Folk med annan hudfärg än vit råkar ut för detta bra mycket oftare. Det gör inte att kränkningen och förolämpningen känns bättre. Kanske är det en nyttig erfarenhet inför framtiden, tänker jag någonstans. Den dagen Sockret kommer hem och har upplevt det, då har jag åtminstone en liten aning om hur det kan kännas.

Vad drar jag för lärdom av detta? En tydlig, och den är inte särskilt trevlig.

Hur jag än beter mig, vilka vägval jag än gör i adoptionssammanhang, så kommer jag alltid att göra fel. Enligt någon. Vad jag än skriver, vilka ord jag än präntar ned på tangentbordet kommer det alltid att finns människor som fäller hellre än friar, som skäller hellre än försöker närma sig med en fråga.
Jag försöker att tänka på alla aspekter inför ett beslut. Försöker att göra så rätt det bara går, men jag kan inte täcka alla döda vinklar. Jag kommer att missa saker, glömma saker. Det är oundvikligt. Och när det sker, för det gör det ju bevisligen, då kommer jag att få höra det.

Dessvärre är jag en känslomässig person. Jag tar åt mig av saker, lite för mycket. Det blir lite som ett korthus, man kan bygga ett hus av positivitet. Det krävs dock bara ett litet inslag av negativitet för att rasera all positivitet. Så känns det just nu. Är det verkligen värt att skriva i bloggen? Skriva öppet, ärligt, utlämnande? Någon gång i framtiden kommer någon annan att ha starka synpunkter om vad jag skriver, hur jag skriver det. Vad jag gör, inte gör, hur jag är som person eller i mitt föräldraskap. Den gången kommer det inte att kännas roligare än det gör just nu.

Hur skall jag tänka då? Jo, det finns ett bombsäkert sätt att bli immun och skyddad - det är att bli tyst. Sluta mig i ett skal. Hålla saker och ting för mig själv. Bloggen fungerar som en ventil, ett bollplank, ett växthus för tankar. Nu är jag för första gången frestad att lägga ned allt.

Det kan säkert låta jättekinkigt. Skall några personers negativitet komma mig så in på livet? Ja, tyvärr. Det är så jag fungerar och har alltid gjort det. Önskar att det inte vore så, men nu är det så. Det lämnar mig inte, grubblerierna finns där. Plötsligt börjar jag ifrågasätta mig själv ännu mer, tvivlen dyker upp. Det gör mig inte till en bättre förälder, tvärtom. När de känslorna kommer, då tittar jag på nödbromsen och det kliar i fingrarna.

10 Comments

Rotmos

27/1/2015

3 Comments

Januari är snart slut. Dagarna blir lite ljusare för varje datum vi kan dra streck över i kalendern. Vi kan se fram emot en annalkande vår, drömma oss bort lite grann. Jag tänker och funderar, men det är tyvärr inte så ljusa tankar just nu.

I min iver att komma adoptionsfenomenet närmre vill jag höra allas åsikter. Allas. Jag måste inte hålla med, måste inte tycka om, men det är min skyldighet som förälder att försöka ta in alla olika tankar. I och med detta har jag kommit i kontakt med ett antal vuxna adopterade som berättar om sina erfarenheter. Gemensamt för en del i dessa grupper är att de delar med sig av allt det negativa kring en adoption. Den sidan som sällan lyfts upp när man pratar adoption. Historierna är inte alltid särskilt trevliga.

Låt oss inte hymla. Som blivande adoptivförälder har du genomgått en tuff resa, och genomgår den ständigt. Det är tusen och en saker som rör sig i huvudet, du har fullt upp att hålla allting på plats själv. Du har en pågående process där du smälter det föräldraskap du vill, försöker och skall förverkliga. I det läget är du kanske inte så superintresserad av att ta del av all information som belyser ditt livs största händelse i så negativt ljus som möjligt.

Men det kanske är nödvändigt. Jo, jag vill påstå att det är det. Livet är inte bara glass och ballonger. Det är inte alltid förskönade facebookstatusar och stora leenden. Det finns en massa lidande och ledsamheter som vi inte alltid är pigga på att ta till oss. Så även i adoptionsvärlden.

En av dessa ting är separationen. Något som är en faktor för precis varenda adopterat barn i världen. Någon gång kommer tankarna garanterat. "Vem är jag?". Vad tusan, det är något jag frågar mig själv ganska frekvent, då handlar det mest om att hitta en bekväm plats i nuet. När det gäller det förflutna vet jag allt som finns att veta, inbillar jag mig åtminstone. Då tänker jag mig att det blir hundra gånger fler och mer tankar när man når något punkt i uppväxten att man undrar hur det gick till, det där med adoptionen. Vad hände? Vem var de biologiska föräldrarna? Hur skulle mitt liv ha sett ut om jag aldrig kom till Sverige, om jag hade stannat i Colombia, i Korea, i Etiopien?

Dessa svar har jag inte. Jag kan inte påstå att jag kan ge något vettigt svar. Och det plågar mig. Vad säger jag, den dag min dotter ställer frågorna som garanterat kommer så småningom? Vi har sådan tur att vi har mycket information, väldigt mycket. Av integritetsskäl har vi tidigt bestämt att vi inte berättar något av det, oavsett om det skulle vara positivt eller negativt. Det är Sockrets historia, om hon vill dela med sig får hon göra det när hon är mogen att fatta det beslutet själv.

Men vad kommer hon tänka? Vad kommer det att röra upp för känslor hos henne? Kommer hon att känna sig trygg och rotad i Sverige, i vår familj? Eller kommer hon att uppleva det vissa vuxna adopterade vittnar om, att hennes rötter och stulna uppväxt finns någon annanstans? Jag vill alltid vara hennes pappa, men innerst inne tror jag att jag gör mig beredd på att någon gång inte vara det. Det beslutet kommer i så fall inte att vara mitt, utan hennes.

Kanske vill hon inte kalla mig pappa. Jag kanske representerar något hemskt som hänt henne, att hon blev av med sina rötter, att det blev ett avbrott i hennes riktiga liv. Kanske lägger hon skulden på mig för det utanförskap hon kan komma att känna, den mobbing som kanske kommer förekomma, de negativa känslor hon kan ha under en uppväxt som kanske kommer bli svår?

Just nu är livet enklare. Hon busar med mig. Jag busar med henne. Idag lekte avbröt jag jobbet i tio minuter för att leka med Transformers på golvet med henne. Jag lyfter upp henne i famnen och kramar henne hårt, hon kramar tillbaka lika hårt. Sen blåser hon mig kittlande på halsen och kiknar av skratt.

De historier jag läser från vuxna adopterade är många, ingen är den andra exakt lik. Alla har inte haft en jobbig uppväxt, men det är inte de oproblematiska ödena som driver folk att söka kontakt med likasinnade. Känslan att man inte är ensam måste vara lättande, att inte ha varit den enda som burit på samma känslor hela livet.
Det är tabukänslor kring det adopterade barnet i släkten, en skam i familjen som någon äldre släkting har uttryckt, ett utanförskap som kan komma från missriktad omtanke ("hon har ju haft det så svårt sina första år i det där landet"), det kan röra sig om rasistiska kommentar i omgivningen. En känsla av att inte tillhöra sitt sammanhang, sitt samhälle, sin skola eller rentav sin familj.

Emellanåt stänger jag ned. Det kommer nya diskussioner hela tiden. Jag klarar inte det. Det blir för jobbigt. Jag tar åt mig för mycket, känner en gnutta av tvivel inför mitt eget föräldraskap. Gör jag allt rätt nu, ur den synpunkt att Sockret skall kunna titta tillbaka på sin uppväxt och tycka om den när hon blir vuxen? Inom mig bär jag tvivel så det räcker. Prestationsångest. Jag börjar lära mig hålla den stången, papparollen känns mer och mer självklar hela tiden. De situationer som uppstår är repetitioner av något som hänt två, fem, trettio gånger innan. Jag vet hur saker och ting funkar bättre än någonsin. Varje månad blir jag lite bättre på det här. Då kan det bli för jobbigt att ta in fler och fler saker som riskerar att plantera tvivel i kroppen.

Hur skall man göra då? Hur hittar man den där balansen, det svenska lagom? Läs, men känn efter när det blir för mycket. Det är viktigt att ta in det negativa, smälta det och fundera över det. Genom att läsa, lyssna och lära finns möjligheten för dig att bli en bättre förälder. Tänka över vilka misstag som begåtts av andra en gång i tiden och ta lärdom av dem.

Vi kommer alla göra misstag i våra liv. På jobbet, i privatlivet, till och med i föräldraskapet. Ingen är perfekt. Men för den sakens skull kan vi inte luta oss tillbaka och slappna av, tänka att allt löser sig av sig själv. För det är inte säkert att det gör det. Genom att låtsas att det regnar riskerar vi att släppa igenom de problem som kan underminera våra liv längre fram. Vad säger vi till våra barn när någon säger fula ord utifrån deras hudfärg? När något gäng killar på stan ropar att de skall åka hem till sina hemländer och sluta parasitera på det svenska samhället? Eller den händelse jag nämnt tidigare, vad gör vi när vi hittar våra barn på toaletten, i full färd att försöka skrubba bort den mörka färgen från huden för att bli accepterad. Alla barn riskerar att falla offer för depressioner, mobbing och en massa annat otäckt. Våra adopterade barn har ytterligare en dimension som vi inte kan lösa åt dem. Vår roll som föräldrar måste vara att älska våra barn gränslöst och villkorslöst, stötta dem i de beslut de tar i livet och acceptera alla deras känslor.

Jag efterlyser dina tankar, du som antingen är vuxen adopterad eller har adopterat barn själv. Hur tänker du kring allt detta? Lämna gärna en kommentar.

3 Comments

Avfärd och hemkomst

13/1/2015

0 Comments

Sockret överblickar El Dorado-flygplatsen i Bogotá strax innan vi går ombord på planet.

Efter många timmars resa ser vi äntligen Sverige breda ut sig under oss igen. Det var ett ljuvt återseende.

0 Comments

365 dagar senare

13/1/2015

0 Comments

Det är märkligt vad tiden går. Det blir helg, det blir måndag, helg igen plötsligt. Sen är det jul, vår, sommar, höst, jul igen. Väntan på att åka till Colombia kunde kännas outhärdlig, sen längtade jag hem efter ett tag. Så fort jag varit hemma några dagar, om ens det, längtade jag tillbaka. Den sistnämnda längtan har aldrig lämnat mig. Det går inte många dagar utan att jag längtar tillbaka till Colombia. Både Bogotá, Socorro och staden i norr där vi tillbringade sju veckor och lärde känna nya vänner som vi fortfarande har kontakt med.

Men tiden går, som sagt. Oavsett om man vill det eller ej. Och plötsligt, vips, har man varit hemma i Sverige i ett år. Ett år! Någonstans på det året måste jag ju ha lärt mig något. Helt okomplicerat tänkte jag nämna några saker.

Tålamod. Det är en absolut nödvändighet. Jag är lösningsorienterad, jag kan bli frustrerad när saker tar onödigt lång tid. När det förhalas till absolut ingen nytta alls. Kombinera det med lite för lite sömn, hunger och en alllmänt dålig dag.. då är det lätt hänt att tålamodet tryter när fem-sexåringen hellre vill leka tiger eller leka kurragömma än att ta på sig ytterkläderna. "Jag hade ju hunnit till brevlådan och tillbaka på den här tiden, kom igen nu!"
Tålamodet är som en muskel, har jag märkt. Det kan tränas upp om man prövar det lite lagom varje dag. Glöm bara inte att vila emellanåt. Ett bra samspel med ens partner kan visa sig vara helt avgörande för att klara vardagen. När jag känner mitt tålamod tryta så kan P ta över, och vice versa.
Märkligt nog är tålamodet en egenskap som tar slut när man kan tillåta det att ta slut. I vissa läget kan man vara väldigt pressad, då har jag märkt att autopiloten slår till när tålamodet börjar försvinna. Känslorna av frustration stängs av, istället kommer det kallt rationella in. Ta hand om ett barn som, precis som du själv, har behov av både sömn och mat, är tålamodskrävande. Tålamodsprövande. Tålamodsdränerande. När orken tar slut så löser kroppen det automatiskt. För det mesta, åtminstone.

Myntets baksida. Om man nu skall kalla det så, vilket jag egentligen har lite svårt för. Men det är just det, det tålamodsprövande. Det som kan kallas "trots", när man som förälder bara får "nej" till svar trots att barnet helt och fullt vet att agerandet är fel. Att vi har bråttom, att vi inte slänger saker på golvet, eller något annat. Det är inte bara glass och ballonger att vara förälder. Ibland kan barnlängtan kasta ett romantiskt skimmer över den framfantiserade tillvaron, och så måste det naturligtvis få vara. De negativa saker som kan vara små och obetydliga i tanken, kan visa sig alldeles verkliga när man står inför dem senare som förälder.
I början är alla tråkigheter gulliga. Ungefär som en förälskelse slätar man över allt jobbigt och negativt i början, men märker längre fram att det kan reta och skava.
Men! Och det är ett stort men! När man haft en påfrestande dag där allt varit fel för barnet, det har varit sätta sig på tvären-dags mest hela tiden, utbrott i affären och matvägran hela dagen. När den dagen är över, barnet somnat och man hinner reflektera över dagen. Då kan det kännas rätt bra ändå.
Dels har du klarat dagen. Du har överlevt den här dagen också i rollen som förälder. Du har varit med en liten individ och stöttat hela dagen, hjälpt henne genom situationer som känns tio gånger jobbigare för henne än de gör för dig. Du har klarat det, den här dagen också.
Och barnet då. Jo, för henne har dagen inneburit framgång och utveckling. Det kanske låter märkligt, men det som ibland kallas "trots" är en självständighetsförklaring. Utbrott är att visa förtroende för föräldern, barnet lastar över alla känslor på föräldern och räknar med att föräldern reder upp situationen. Barnet vågar släppa kontrollen för hon vet att föräldern klarar det. Matvägran, regression, gråt och skrik. Många saker som inte är det vi skryter om på Facebook inför våra vänner, de innebär en förtroendeförklaring från barnets sida. Det innebär ett känsloliv som får existera och komma upp till ytan. Var gång du och ditt barn tagit er igenom en sådan episod blir ni förhoppningsvis lite mer närmare varandra.

Åsikter och frågor. Man skall vara medveten om att det kommer dyka upp folk som har frågor, vill vädra funderingar och sina åsikter i olika ämnen som rör adoption. Det var förvisso inget nytt, jag tror att jag hört det mesta under åren av väntan. Både välvilliga, varma och genuint intresserade frågor, och rotande, envetna, förstå sig på-iga frågor. Det har varit högt och lågt. Det fortsätter vara högt och lågt.
Jag har en ganska hög tröskel för vad jag tar åt mig av, i det här hänseendet. Vissa föräldrar blir väldigt upprörda för till synes ganska små saker. Frågor, kommentarer, formuleringar. Man måste komma ihåg att varken du eller jag kan sätta oss till doms över de som ibland kan upplevas som "känsliga". Varken du eller jag vet exakt vad den personen gått igenom, vilka värderingar som finns och vilka rädslor som kommer upp till ytan. Alla reagerar på olika sätt, alla har olika nivåer på olika saker. Det jag upplever som jobbigt tycker någon annan är en baggis, och vice versa.
Jag vill återupprepa något som jag tidigare nämnt i bloggen, som hjälpt mig när jag fått märkliga, ogenomtänkta kommentarer.
Försök att tänka på att din kunskap rörande adoption är ett resultat av månader och år av funderingar. Långa diskussioner, sömnlösa nätter och bilresor som blir till timslånga och öppenhjärtiga snack mellan partners. Du har kanske gått på seminarier, föreläsningar, du har deltagit i diskussioner på internet och läst böcker på ämnet.
Personen framför dig däremot, den person som nyss fällde den där korkade kommentaren, har tänkt på adoption i ungefär två minuter. Försök tänk på det, vilka helt olika nivåer ni står på. Vi är alla nybörjare någon gång, och det är just då de dumma frågorna kommer. Försök ha överseende när det går. Inte för frågeställarens skull, utan för din egen.
Det är min egen pragmatiska hållning som skiner igenom - vardagen blir bra jobbig om man tillåter sig själv att ta åt sig av allt och bli upprörd av allt.

Gränsdragningar. Då menar jag inte "nej, det blir inte glass till frukost" eller "nej, sätt inte eld på katten är du snäll". Utan din vuxna gränsdragning gentemot andra vuxna. Låter det märkligt? Kanske. Det är dock i allra högsta grad relevant.
Ibland måste man begränsa sig. Känna in läget hos barnet. Vissa person är väldigt extroverta, kan må bra av att hålla igång hela tiden och umgås med folk konstant. Supersociala, utåtriktade och energiska. Även här får man vara försiktig så att det inte är en yta som döljer något annat, något som behöver läka och vårdas.
Det jag egentligen menar är att vara försiktig gentemot barnet så det inte blir en överbelastning. Det är många som vill träffas när man kommer hem till Sverige, som vill träffa ens barn och uppleva den nya familjen. Det är många som väntat och längtat med en, de vill naturligtvis också träffa det efterlängtade nytillskottet till grannskapet, familjen eller vängruppen.
Förståelsen för att man måste ta det lugnt finns oftast där. Åtminstone ett tag. Att man måste lugna tempot de första veckorna har i princip alla förståelse för. Ingen regel utan undantag, men de flesta hänger med på det. Men sen då? Om det inte räcker med några veckor, eller några månader? Om man måste dra ganska hårda gränser efter ett halvår? Eller ännu längre?
För min del har jag ett barn som kräver social vila. Vi kan absolut inte boka in besök och resor dagarna i ända. Hon tycker det är kul när det händer saker, men det kommer en reaktion på det också. Ett bakslag, om man uttrycker det så. Nya miljöer, många barn, det blir en slags överbelastning med efterdyningar som varar resten av dagen och ibland även dagen efter. Det har lugnat sig lite, men är fortfarande aktuellt i högsta grad.
Den biten är det inte alla som har full förståelse för. De flesta har det, åter igen, men inte alla. Vissa har blivit förbannade och nästintill otrevliga när vi inte går med på vissa saker. Jag har hört kommentarer på omvägar, om att vi gör oss märkvärdiga eller liknande. Det handlar verkligen inte om det, det handlar om att vår dotter skall fungera. Att hennes vardag, ja även vår vardag, skall vara dräglig.
För att summera - ta ingen skit. Du känner dig själv, din familj och ditt barn bäst. Våga lita på din magkänsla. Ta det lite, lite lugnare än du tänkte dig från början. Det mår alla bra av.

Minnen. Tiden går som sagt fort. Den går fortare för oss vuxna än för barnet (jo, jag läste att det objektivt är på det viset. Ju äldre du är, desto fortare uppfattas tiden gå, rent vetenskapligt), men det innebär inte att barnet upplever någon snigelfart heller.
Innan man vet ordet av har det gått väldigt lång tid. Minnena hos barnen börjar blekna, eller röras ihop. Jag har märkt att Sockret förväxlar vissa händelser från Colombia. Platser byts ut, personer eller orsaker till att något hände. Av den anledningen skall man vara noga att besöka sina minnen emellanåt.
Det adopterade barnets ursprung kan vara en fullt naturlig sak att ha med sig i vardagen, eller något superkänsligt som sällan berörs. Oavsett vilket så måste man som förälder vara lyhörd och ta in barnets önskemål i alla lägen.
För mig är det viktigt att Sockret känner att hennes bakgrund inte är något konstigt, något man gömmer undan någonstans. Därför har vi framkallat mängder med bilder som sedan laminerats. Både från hennes tid innan vi träffade henne och hennes tid med oss. Vi gör det löpande. Det hjälper till att bevara minnena bättre tror vi. Det som hänt när man var två-tre år kommer definitivt att försvinna från medvetandet. Fyra år, då minns man inte så mycket. Om ens något alls, kanske några fragment eller enstaka händelser. Fem år och sex år, då börjar det sätta sig ordentligt. Sådant man kan tänka sig följer med hela livet.
Det är jätteviktigt att hon har tillgång till dessa bilder, de som hon har i en plastlåda med djur på. Lådan är hennes, bilderna är hennes. Hon tittar på dem, sorterar dem på olika vis. Vi pratar om dem och hon visar dem för folk som kommer på besök. Förhoppningsvis hjälper de till att bevara banden till hennes barndom lite bättre.

Det finns så mycket mer. Så många tankar. Någonstans får jag ändå begränsa mig. Jag tänker på förståelse från arbetsgivare, föräldraledighet, förväntningar på sitt eget föräldraskap. Kanske förväntningar på partnerns föräldraskap. Förväntningar på barnet, som nog kan vara ett känsligt ämne. Får man ha det, förväntningar på barn?

Detta första år i Sverige har bjudit på en mängd överraskningar och otroligt mycket roligheter. Detta året har inneburit en helomvändning. Från barnlös till förälder fullt ut. Det har i sin tur inneburit nya rutiner i livet, nya prioriteringar, nya bekantskaper och nya vänner. Nya erfarenheter och nya möjligheter. Det skall bli väldigt spännande att se vad det kommande året bär med sig. Något säger mig att det kan bli ett väldigt roligt år.
Nästa blogginlägg kommer att handla om siffror. Vi hörs snart igen, ta hand om er.

0 Comments

FÄLTGUIDE I ÅLDERSBESTÄMNING

3/1/2015

0 Comments

Emellanåt kan man bli osäker på ett barns ålder. Sockret är ju nu sex år gammal, vilket gett mig chansen att studera och iaktta en sexåring i dess naturliga miljö.

Här har ni en enkel guide att följa för att ålderbestämma ett barn. Om nedan stämmer överens med de undersökningar ni gör på barnet i fråga, då är chansen stor att det är en sexåring.

Fråga: Vill du ha denna tröjan? Dessa byxorna?
Svar: Nej.

Fråga: Skall vi gå ut?
Svar: Nej.

Fråga: Skall vi gå in?
Svar: Nej.

Fråga: Skall vi gå och äta?
Svar: Nej. (Trots att barnet precis indikerat hunger och uppvisat behov av utfodring)

Fråga: Behöver du gå och kissa?
Svar: Nej. (Säger barnet som steppar runt på golvet i en imitation av Fred Astaire)

Fråga: Vill du ha lite lördagsgodis?
Svar: Nej... eller jo!

Denna guide kan även appliceras på andra åldrar. Enligt uppgift kan det även vara relevant för treåringar. Kanske även ettåringar, tvååringar och fyraåringar. Emellanåt kan det stämma på fem-, sju-, och åttaåringar. Och eventuellt på barn i allmänhet. Du kan i vart fall vara säker på att du stött på ett ungt exemplar av Homo Sapiens om de absolut flesta frågor besvaras med ett resolut nej.

0 Comments

Balansgång

Rotmos

Avfärd och hemkomst

365 dagar senare

FÄLTGUIDE I ÅLDERSBESTÄMNING

Vem..?

Arkiv