Blog Archives

En årsdag, början på något nytt

30/10/2015

För fyra år sedan idag, måndagen den 31 oktober 2011, fick jag ett fantastiskt telefonsamtal. På en ganska underlig plats, dessutom. En del av detta har jag berättat om mer än en gång tidigare, men jag vill lyfta fram en annan vinkel i detta inlägg.

Ett par dagar tidigare hade vi sett en flicka på Adoptionscentrums sida "Barn söker familj". Efter att den initiala chocken lade sig hos mig så skickade vi ett mail till Adoptionscentrum med vår (mycket) starka önskan att få skicka våra papper till Colombia i syfte att adoptera och bli föräldrar till denna flicka.
Det var precis när veckan var på väg att ta slut som det hände. P ringde till Adoptionscentrum morgonen därpå för att ytterligare trycka på vårt intresse. AC lyssnade och tog in allt vi berättade för dem. Vi förstod att vi inte var de enda som visat intresse, men saker och ting kändes ändå ganska positivt. Vi vågade naturligtvis inte hoppas på något just än, men visst höll man tummarna så hårt man bara kunde.

Helgen gick. Måndagen kom. Jag har kört de många milen till Strömstads sjukhus för en operation. Det låter ju dramatiskt när man nämner det ordet, operation. Men det var inte något stort egentligen, de skulle bara karva upp lite hål i skallen på mig.
Nej, inte lobotomi. Jag hade två fettknutor under skinnet. Eller nåt sånt. Det satt i alla fall två knutor på skallen som jag tyckte att jag inte längre hade någon praktisk nytta av. Och sjukvården i all sin vishet beslutade sig för att skicka mig till Nästan-Norge. Trots att jag hade två sjukhus inom en halvtimme från hemmet. Nåja.

Jag parkerar bilen när telefonen ringer. Det är P, min älskade fru. Hon ringer för att berätta att vi blivit utvalda. Våra tumhållningar hade på något magiskt vis fungerat. Adoptionscentrum bedömde oss lämpliga, och meddelade att det skulle bli vi som fick skicka våra papper, vår akt, till Colombia. Till barnhemmet där flickan befann sig. Resten var rena formaliteter egentligen, menad de. Nu bar det av, efter många års väntan.
Visst, det var långt ifrån ett barnbesked. I minnet fanns bilden på flickan som vi tittat på hela helgen och hoppats på, drömt om och längtat efter. Och nu skulle det bli vi som fick skicka papper. Det var första steget mot ett föräldraskap. Till just den lilla flickan. Vi skulle, om allt i processen klaffade, bli föräldrar. Jag skulle bli pappa. Förhoppningsvis. Men mest ville jag hoppas och tro, tro att inom ett diffust antal månader skulle jag kunna bli pappa.

Hoppfullhet. Framtidstankar. Det var med väldigt lätta steg jag klev in på sjukhuset den dagen. Med ett leende på läpparna nästan glider jag in i operationsrummet och säger "jaha, då kör vi igång då! Jag har precis fått fantastiska nyheter, så idag kan inget sänka mig!". Tio minuter senare låg jag på magen på en brits, med en operationsduk över ansiktet och kände hur stora mängder bedövningsmedel sprutades in under skalpen på mig. Och jag brydde mig inte ett endaste litet dugg. Noll. Inget.

Jag visade naturligtvis bilden för sköterskorna. Jag nämnde det för damen i receptionen. Jag kunde inte låta bli. Det var så fantastiskt. Jag var stolt och glad och svävade på moln just då. Livet log mot mig och allt var gott.
Nio månader senare stod vi klara med barnrummet. Det fanns kläder, leksaker och två barnvagnar. Det fanns till och med en liten blå plastkanna med gult gummi som skulle underlätta hårtvätt på en sådan liten tjej. En vacker sommarförmiddag kom beskedet att det inte skulle bli något föräldraskap till den här lilla tjejen. Det barn vi kände att vi saknade i vårt hem, skulle aldrig få komma hit. Och inte vi få komma till henne. Hon förblev namnlös, men har lämnat ett stort avtryck i mitt hjärta.

Det går att skriva mycket om förlusten, om sorgen och allt relaterat. Men det vill jag inte göra nu. Det har jag redan gjort. Nu vill jag tänka på andra saker. Bra och positiva saker. Det skall vara dur, inte moll.
Hon lärde mig väldigt mycket. Hon öppnade mina ögon för barn med så kallade "särskilda behov". Jag sätter det inom citationstecken, för jag är helt övertygad om att det största särskilda behov ett adopterat barn kan ha, är adoptionen i sig själv. Separationerna, funderingarna och sökandet senare i livet. Det är det stora. Resten är av underordnad betydelse. Den flickan öppnade min värld på ett sätt som vår dotter, Sockret, skulle fortsätta att göra på ett stort sätt. Den första flickan packade en väska åt mig och skickade iväg mig på en väldigt viktig resa. En resa som jag faktiskt fortfarande är ute på.

Idag har vi varit på Liseberg. Jag, P, Sockret och två kompisar till henne. Halloween på Liseberg med tre barn. Man kan säga att vi inte direkt var ensamma.

Jag tittar på min dotter. Jag gör det ofta, så ofta jag kan. När jag ser henne, ser jag bara henne. Jag ser inte det som kunde ha blivit, det som gick förlorat. Det är ett avslutat kapitel av livet, men ett kapitel som kan vara nyttigt att läsa om ibland. Det ger perspektiv och det går att hitta nya lärdomar även vid tionde, tjugonde eller trettionde omläsningen.

Sockret är, precis som alla andra barn, speciell. Hon har en benhård vilja. Hon kan låsa sig fullkomligt och bli det orubbliga objekt som fysikens lagar påstår inte kan finnas. Min dotter är beviset på motsatsen. Det är just den benhårda viljan och de låsningarna som kan ge upphov till viss upprördhet i hemmet när de inträffar för trettonde gången när klockan bara är halv åtta på morgonen.
Men - hon är ett barn. Och barn är envisa.
Hon har sina vanor, sina rutiner och sina egenheter. Det är en ynnest att få se dessa egenheter. Det är ett privilegium som vi gläds oerhört över att få förtjäna. Jag är så glad att hon har sina egenheter, att hon precis som alla andra barn är unik i sig själv.

Hon har väldiga tankar (förväntningar hellre än förhoppningar) om hur folk skall reagera på saker. De skall dåna, bli imponerade, skall bli glada och bli ledsna. Hennes världsbild målas upp framför våra ögon med starka och levande färger. Hon har i vissa fall det lilla barnets uppfattning, korsat med det stora barnets förståelse. Livet för henne är något stort, något man tar tag i. Även om hon är blyg och försiktig ibland, ser jag en väldig eld i hennes ögon. Hon är väldigt mycket. Hon är väldigt glad, hon är väldigt ledsen, hon är väldigt arg. Aldrig avtrubbad, aldrig slätstruken. Alltid en känsla, alltid en tanke, alltid något att förmedla. Det finns empati och vänlighet i överskott, det finns fantasi och ett hopp inför framtiden.

Det finns ingen människa som betyder mer för mig än hon gör. Jag har inga ord som kan göra henne rättvisa. En bild påstås säga mer än tusen ord, för att beskriva min dotter skulle jag behöva tusen sidor i tusen böcker.

Idag minns jag den första flickan som förde mig till Colombia. Flickan som gav mig perspektiv på livet och öppnade nya dörrar. Jag kommer alltid att vara tacksam gentemot henne för det, och minns de lätta stegen in genom sjukhusets portar. Utan henne hade jag inte varit här idag, och haft en utmattad och viljestark tjej snarkandes i sängen med spindelnät målat på kinden, med en tiger i ena handen och en docka i andra.

Tänk, vilka snåriga vägar man hamnar på under resans gång. På vägen till föräldraskapet. Det är oändliga mängder ångest, rädsla, nervositet, glädje, förtvivlan, förhoppning och lycka. Och till slut, till slut, då blir det så oerhört rätt.

0 Comments

vågar man lita på sin magkänsla?

27/10/2015

1 Comment

Nu har det gått en tid sedan skolstart. De varma sommardagarna är alltmer avlägsna. Även om vissa dagar är ganska ljumna i slutet av oktober så finns det gott om tecken på att tiden tuffar på. Sockret har just nu höstlov, men spenderar ett par av veckans dagar på fritids. Med viss tveksamhet, skall sägas.

I början var det nog en omställning att gå i skolan över huvud taget. Vad förväntas av en egentligen? Skall man gå hit varje dag? Något barn försvann, något barn tillkom. Det försvunna barnet återvände. I korridoren är nästan alla andra längre än en själv. Det är många vuxna att hålla reda på, många rutiner som skall följas. Och så har vi det där med taxiresorna. Fyrtio minuter enkel resa. Hemresorna går rätt bra, ditresorna fungerar inte alls.

Nu är det svårt att veta exakt hur hon känner, vår kära sexåring. Hon är för det mesta glad för skolan. Väl där, och jag eller P har lämnat av henne, går det för det mesta bra. Ibland berättar de på skolan att hon varit ledsen. Att hon fick sitta och kura hos någon utvald ur personalen en stund innan det släppt, men att hon sedan rusar runt och leker för fulla muggar. Hon gillar personalen, hon gillar sina klasskamrater och de andra barnen på fritids.

Men så kommer de där stunderna. När hon blivit förkyld och hostar och meddelar att hon är sjuk. Säger vi då att hon får stanna hemma från skolan (vilket hänt ett par gånger) så är hon väldigt snabb på att hålla med. Och inget konstigt i det kanske. Men det finns ett mönster i allt. Får man välja mellan att åka till skolan eller låta bli, låter hon gärna bli. Får man välja mellan att pappa skall köra på morgonen, eller mamma, är valet självklart. Och allra helst vill hon vara hemma med mamma. Det är den stora grejen. Mamma är bäst. Ibland duger även pappa.

Vi har märkt att vi halkat tillbaka i de spåren. Mamma skall hjälpa. Mamma skall läsa saga och natta. Mamma skall köra till skolan. Mamma, mamma, mamma. Det är en sådan period. Hon är mammig, som man enkelt konstaterar. Och det kan vända, kan man höra och läsa.
Men det är inte fullt så enkelt första gången man går igenom det, i synnerhet inte med ett adopterat barn. För åter igen får vi gå in i analyseringsläget. Hur gammal är hon just nu, fysiskt, mentalt och känslomässigt? Vilka faser i livet kan vi tänka oss att vi möter? Adoptionsrelaterat, hur kan vi relatera detta till adoptionen, separationen, saknaden av sitt gamla liv? Och slutligen - hur mycket av detta kan tänkas ha att göra med vår stundtals begränsade kommunikation?

Det är väldigt många faktorer i spel när vi analyserar. Rädsla, oro, ilska, sorg, irritation. Varje gång vi stöter på något som går utanför det uppenbart sexåriga (när ett barn exempelvis blir förbannat för att lördagsgodiset faktiskt är slut, exempelvis) måste vi bocka av en massa punkter. Det går inte att rycka på axlarna varje gång. För det gör vi emellanåt, det finns många lägen där det går att rycka på axlarna med ganska gott samvete. Men emellanåt dyker det upp tillfällen som kräver reflektion. Som nu, exempelvis.

Den senaste tiden har nämligen visat en väldigt mammig tjej. En tjej som inte bara är extra glad för sin mamma, utan som dessutom uppvisar en väldigt stark rädsla för att vara ensam. Utan att gå in på detaljer har det vid flera tillfällen varit uppenbart att hon är väldigt rädd för att bli lämnad själv någonstans. Att vara ensam. Och exakt varför kan vi inte få svar på. Vi har inte språk så det räcker för det. Kommunikationen räcker inte. Och kvar står vi, lika frustrerade på var sin sida om kommunikationsdiket. En sexåring på ena sidan och föräldrarna på andra sidan. Vi närmar varandra med stormsteg, hela tiden sker det förbättringar, men ibland räcker det bara inte med det man har. Vi hade behövt mer.

Därför måste vi analysera extra mycket. Och nu försöker vi komma på vad det bästa är för oss att göra. När vi har en tjej som allra helst vill umgås med mamma dygnet runt. Som saknar mamma. Som vill sitta i mammas knä, som går efter och kramar mamma om midjan.
Är det bäst att ge efter? Låta mamma natta lite extra, vara lite närmre lite oftare, eller skall jag som pappa kliva in och "kräva min rätt"?
Skall det inte vara jämställt? Skall vi inte dela lika, är det inte bäst? Nej, magkänslan säger något annat.

Jag såg en video på facebook. Det krävdes inte mer än en googling för att hitta den (videon öppnas i ett nytt fönster). Klicka här för att se den.
Videon är på ett litet barn i en barnsäng. Det är en tio månader gammal flicka som står och skriker förtvivlat. När pappan kommer ser man att flickan tydligt söker hans uppmärksamhet. Hon står inte och skriker för att hon är hungrig eller trött, hon verkar skrika desperat efter mänsklig kontakt. Det är min amatörmässiga syn på det som händer. För när pappan gör det som gett videon över 17 000 000 views (ja, över sjutton miljoner!) så lugnar sig dottern - han kliver ned i barnsängen och lägger sig. Lägger dottern på bröstet som lugnar sig direkt.
Det står i videons beskrivning "I decided that the only way that could keep this baby from crying is doing the unthinkable!"
Och där blir jag lite förtvivlad. Att kliva ned i sängen, att ge barnet den mänskliga kontakt som hon skriker så förtvivlat efter, det är "the unthinkable". Det otänkbara. Det begriper jag inte. Jag kommer alltid att vara en stark anhängare till att ge barnen mänsklig kontakt. Allt annat är helt främmande för mig.

Där knyter jag an till min egen magkänsla. Om nu Sockret så gärna vill ha den mänskliga kontakten med sin mamma just nu - vem är jag egentligen att förvägra henne det? Vad skulle det leda till om jag klev in och skrek "kvotering"? Inget positivt i alla fall. Någonstans vill jag böja mig för att inte knäcka mig. Jag tror att det bästa just nu är att försöka ge henne den kontakt hon verkar törsta efter. Med en fru som jobbar i vården är det ofta jag som tar emot skoltaxin på eftermiddagen, fixar mat och grejar och sedan nattar. Då har Sockret fått träffa sin mamma några timmar på morgonen. Alternativt har jag väckt, klätt på, fixat frukost, packat och skjutsat till skolan på morgonen. Då är det lite mer kontakt med mamma, det är någon extra timme på eftermiddagen när hon kommer hem från jobbet. Och ja - så är det för de allra, allra flesta. Det är en del av vuxenlivet.

I det läget, mitt i allt med skola och en massa sociala möten ger det sexåriga barnet - med svåra separationer bakom sig - ifrån sig starka signaler. Hon vill inte vara ensam och hon vill ha mycket tid med sin mamma. Magkänslan är att följa den strömmen. Men är det rätt typ av magkänsla? Har jag genom min närhet, mina många kramar och pussar, byggt upp en tillräckligt stark anknytningsreserv för att släppa lite på kontakten under ett tag? Några veckor eller månader? Halkar jag tillbaka i utvecklingen genom att ta ett kliv tillbaka emellanåt?

Jag vet inte. Jag vet vad min magkänsla säger, och jag hoppas att jag kan lita på den.

Det är många kloka människor som läser detta. Lämna gärna en kommentar med era tankar. Jag skulle verkligen uppskatta det.

1 Comment

Eftertankens kranka blekhet

17/10/2015

0 Comments

Hösten är över oss. Nu är det mustiga köttgrytor och braskaminseldande och höstlöv i fantastiska färger för hela slanten. Visst, det skrapas en del rutor och visst känner man ett sting av ångest över de kommande månadernas elräkningar som villaägare, men ändå. Det är ju överhängande mysigt och trevligt.
Plötsligt dyker det upp en massa saker i skallen som man borde ha gjort. Skulle, tänkte att, hade hoppats hinna. Eller så blev det bara inte så. I efterhand inser man att man borde ha gjort saker och ting annorlunda, men nu är det lite för sent.

Det är lätt att vara efterklok. Så är det för det mesta, det är jätteenkelt att komma på bra lösningar på problem som passerat eller hitta på fantastiska svar på folks kommentarer när man många timmar senare står och borstar tänderna.
Likadant tänker jag kring adoption. Detta på grund av en diskussion som förs på vissa ställen. Tänk om det jag gör idag egentligen inte är så bra? Tänk om jag rentav gör fel? Kommer man att se tillbaka på mina handlingar om trettio år och säga "nej men fy, hur tänkte de där egentligen"..?

Jag har lyssnat på och pratat med ganska många vuxna adopterade. Folk som kom till Sverige som små för tjugo, trettio eller fyrtio år sedan. Och erfarenheterna skiljer sig kraftigt åt.
Det vore förmätet av mig att utge mig för att ha några slags svar, eller ens en komplett analys. Det kräver nog en disputation eller åtminstone en riktigt rejäl c-uppsats.
Men - låt mig åtminstone redogöra för mina egna upplevelser av dessa berättelser.

Många är väldigt nöjda. Säger att uppväxten har i det stora hela varit bra. Visst, de kan ju erkänna att deras föräldrar inte varit perfekta, men kan i nästa andetag säga att alla begår sina misstag i livet. Och säga att det inte varit värre än för någon annan jämnårig, men att det som drabbat dem varit mer fokuserat på deras ursprung eller hudfärg. Vilket ju är illa i sig självt.
Sen har vi en annan grupp, som också berättar om sina upplevelser. Men som - helt förklarligt - inte alls är nöjda över hur saker och ting blev. De kan berätta om saker jag själv blir förfärad och jätteledsen över. Hur de som små barn fått höra hur de skulle vara tacksamma för att de fått komma till Sverige och få ett bättre liv. Eller hur de fått utstå olika rasistiska kommentarer, både dolda och öppna. Vissa av slaget att "men han/hon menade ju inget illa egentligen", vissa helt solklara. Släktingen kunde bara inte acceptera det där mörkhyade barnet i familjen.

Jag blir förbannad. Jag vet uppriktigt inte riktigt var jag skall ta vägen när jag hör sådant. Det är så svårt att begripa hur en person fungerar som behandlar ett barn på det viset. Och så mår jag lite dåligt för förälderns skull, fast mellan lojaliteten gentemot sitt barn och lojaliteten gentemot sin (ofta äldre) släkting. I det läget måste jag hävda min personliga åsikt - barnet måste gå först. Precis alltid, alla gånger av alla möjliga gånger skall barnet gå först. Jag har själv tvingats till svåra beslut på grund av bristande förståelse inför vår dotters behov. Det är ingen diskussion, jag skulle alltid välja henne, oavsett situation.

Nu tror jag inte att det var särskilt vanligt att just föräldrarna pådyvlade barnen ideal om tacksamhet på sjuttiotalet, men det verkar ha varit mycket vanligare då än vad det är idag. Åtminstone från folk i omgivningen, om inte från föräldrarna då.
Idag hör jag i princip ingen alls tala om "tacksamhet". Den gång det råkar komma på tal, är det från folk som är helt oinsatta i ämnet adoption i allmänhet. Det är en kommentar som går hand i hand med kommentarer om att välja kön, och "åh, barnen i det landet är ju så söta!". Man får försöka se till avsändarens avsikt, även om budskapet ibland är ack så klumpigt levererat.

Åter igen - det verkar ha försvunnit i mångt och mycket. Tanken om tacksamhet. De rasistiska kommentarerna från släktingar hoppas jag verkligen lyser med sin frånvaro i 2010-talets Sverige.
Men det finns ju mycket mer som kan skilja. Ett annat exempel är det här med barnets ursprung. Jag har hört vuxna adopterade tala om att komma till Sverige som relativt stora barn, få byta bort det enda namn de känner till, till något ursvenskt. Som inte alls liknar det namn de spenderat fem eller sex år med att känna till. Och i kombination med det har allt från ursprungslandet raderats. Inget snack om det land barnet vuxit upp i - det är ju i Sverige nu. Nu är det blodpudding och matchande träningsoveraller som gäller, och så är det bra med det. I efterhand var det uppenbarligen ett ganska uselt sätt att lösa saker och ting på för väldigt många.

Jag vill vara väldigt tydlig här. Jag tror inte att någon förälder gjort några val med avsikt att skada sina barn på något vis. Jag tror gott om de allra flesta, och även om det alltid finns undantag till varje regel så tror och hoppas jag att folk gjort sina val av någon slags omtanke om sina barn. Även om det i efterhand går att se tillbaka och tänka "hur kunde vi göra så".

När vi var i Colombia blev vi avrådda från någon att undvika att se på bilder eller tala om den plats hon vuxit upp på. Det kunde man ta sedan, nu var hon ju med oss. Nu skulle hon bli svensk. Vi blev lite förfärade. Inte kunde vi väl välja att ta ifrån henne det enda hon visste och kände till. Förutom kläderna på kroppen och den lilla ryggsäcken hon packat, hade hon bara sina minnen, sina tankar och känslor med sig när hon kom till oss. Det finns ju inte på kartan att vi undviker ämnet eller på något annat sätt låter bli att beröra hennes uppväxt.
Tvärtom har vi valt att väldigt ofta återkoppla till uppväxten, titta på bilder och på andra vis "återbesöka" den tiden, den första tiden i hennes liv. Vi är övertygade om att det blir en mjukare övergång mellan tiden då, och tiden nu. Från Colombia till Sverige. Från una niña till en flicka.

Hon måste få känna av Colombia i sitt hjärta. Vi försöker att implementera det på ett lite naturligt sätt i vardagen, utan att göra någon större grej av det. Vi lagar lite Colombiansk mat emellanåt, på samma vis som vi kan laga vilken annan mat som helst. Falukorv, fiskgratäng, pommes frites och korv, arepas, ajiaco. Det behöver inte vara så komplicerat.
Det är det vi tror starkt på. Göra det otvunget. Inte vifta med stora flaggor i hennes ansikte, inte ställa till med rabalder, utan låta det finnas i våra liv. Vi älskar ju Colombia något enormt och vill gärna visa henne det också.

Kanske kommer det en dag då hon uttrycker att vi är enormt pinsamma. Att hon inte vill ha med Colombia att göra. För så kan det också vara, det händer ju att vuxna adopterade inte alls vill ha med sitt ursprungsland att göra. Anledningarna till det kan naturligtvis vara allt från harmlösa till komplicerade och negativa, men oavsett så finns det där. Möjligheten att vår dotter tycker att vi får lägga ner allt det där med Colombia. För vi är ju i Sverige nu.

Jag grunnar på det där ibland. Om de val vi gör idag, som ju görs för hennes bästa och med kärlek som kompass, kanske kommer visa sig vara felaktiga längre fram. Vi lär oss av våra föräldrar och undviker deras misstag i vår föräldragärning. I våra idoga försök att undvika våra föräldrars misstag lyckas vi oundvikligen begå våra alldeles egna misstag. Som våra barn kan sucka över när de blir vuxna nog, och svära att de aldrig kommer att begå.

0 Comments

KÄNSLOMÄSSIGA REKYLER

11/10/2015

0 Comments

Det har varit en intressant helg för oss alla i familjen. Nya upplevelser och lärdomar. Jag har varit på kurs hela helgen, vilket inneburit att Sockret fått vara en del hos mormor och morfar eftersom P jobbat.

I fredags åkte P och Sockret till mormor och morfar, eftersom P skulle upp (väldigt) tidigt på lördag morgon, och jag sov hemma för att komma iväg i god tid till kursen på lördag morgon. Det blev alltså två övernattningar för vår snart-sjuåring. P har jobbat både lördag och idag söndag, men det har i allmänhet gått väldigt bra för Sockret. Mormor och morfar är snälla, leker gärna och hittar på roliga saker. Där är det aldrig några problem. Lite ledsamhet emellanåt, några tårar fälls när hon inser att mamma hade åkt till jobbet och pappa inte hade kommit än. Det är ju så mycket tankar i ett litet barns huvud, så mycket känslor. Där tror jag inte att det spelar någon större roll om det är ett adopterat barn eller inte, alla upplevelser som rör att sova borta är läskigt i början. För de flesta, i alla fall.

Idag körde jag hem till mormor och morfar när kursen var slut. Efter en stunds tittande på teckningar och visande av allehanda saker jag missat i min frånvaro, bar det av hemåt. Det var en glad, harmonisk och lugn tjej jag fick med mig hem, vilket var ett gott kvitto på att helgen förflutit på ett positivt sätt.
Men så roligt skall vi inte ha hela dagen, tänkte jag. Det kommer ju någon reaktion på allt detta.

Först frågade jag om hon ville ha ipad:en i bilen. Då fick jag en av hennes särskilt sura blickar. "Nähädu, skulle inte tro det va!" sade hennes ögon. Och jo då, hon var så säker så. Den behövdes inte.
Okej - då får den ligga kvar i bagageutrymmet, tänkte jag. Är hon så väldigt bestämd, så finns det ingenting jag kan göra som är rätt. Tar jag in paddan i bilen så är det också fel. Så jag låter den ligga kvar. Med vetskapen om att "nja, det här kommer nog inte att sluta väl".

Efter några kilometers körning kom det alltså. Hon ville titta på TV. Okej, vill du låna min telefon menar du? Åter igen - väldigt sur blick. Fast mycket surare än den förra. Hur kunde jag förolämpa henne så, genom att föreslå något så idiotiskt?! Okej, vad är det du vill då?
Hon vill spela. På min telefon? Neeeeej! På paddan! Suck. Trippelsuck. Det var väl det jag kände på mig.

Hon såg nog irritationen i mina ögon när jag stannade vid en busshållplats på vägen. Jag rotar igenom väskan i bagaget och fiskar upp en ipad. Det är ändå fyrtiofem minuter hem, jag förstår att hon gärna fördriver tiden med något spel efter en helg full av intryck.
Jag ger den till henne, där hon sitter i baksätet. Och ja, jag var trött och seg efter en helgs kurs och nya intryck, så jag var väl inte på min allra muntraste topp jag heller.
Det ser hon, och det var den lilla droppe som behövdes för att hennes känslomässiga bägare skulle rinna över.

När jag blinkar ut och börjar köra vidare, kastar jag en blick i backspegeln och ser den lilla tjejen i barnstolen sitta med en väldigt ledsam min. Det är inte den min hon får när hon är riktigt ledsen, utan den hon använder för att markera att hon minsann är ledsen. Med tiden lär man sig att se skillnad på en autentisk sorg och en roll barnet tar på sig för att visa föräldrarna något. Just där och då såg jag skillnad som alltid, och tyckte att okej - då får du vara sur på mig. Jag har inte gjort annat än att göra som du säger.

Jag förstår naturligtvis att detta är en reaktion på helgen som varit. På alla de intryck hon varit med om. Det är en reaktion på att hennes mamma har lämnat henne "ensam", och sedan kommit tillbaka igen. Det är också en reaktion på att hennes pappa varit "borta" sedan i fredags, och nu är det söndag eftermiddag. Äntligen kommer han och hämtar - men han skall inte tro att han skall komma undan ostraffat. Inte ett medvetet val, men något de flesta barn gör. Det är en blandning mellan många intryck, starka känslor och ett litet hämndbehov för att jag varit borta.

Hennes tårar är hennes vapen. Hon stirrar på mig i backspegeln och trycker fram tårarna. Det är hon bra på. Åter igen - vi ser skillnad på den äkta sorgen och den självpåtagna. När jag skriver så, menar jag inte självpåtagen som en teatermask som kan tas av vid ett givet ögonblick. Nej, har hon valt den vägen och tagit på sig den masken, är det en process som inte kan avbrytas så lätt. Det är en del i ett större skådespel, ett skådespel som kommer från hjärtat vid tillfällen då det kan användas. Just nu började det som någon slags bestraffning mot mig.

Vi rullar kilometer efter kilometer. Hon stirrar fortfarande, och tårarna fortsätter rinna. Nu ser jag att hon ändrat stil. Det är små, små subtila skillnader, men jag ser dem väldigt väl. Nu har det gått en stund, och jag ser på henne att processen har kommit en bit på vägen. Nu är det läge för mig att kliva in i hennes zon och möta henne i den processen.
Jag parkerar bilen i en annan bussficka och kliver ur bilen. Jag går runt och öppnar på hennes sida. Det är inte läge att lyfta ur henne från bilen, men jag knäpper av sätet, ställer mig så nära jag kan och lutar mig in till henne. I det trånga utrymmet ger jag henne så mycket utrymme som är möjligt i en bils baksäte, men vill ändå markera min närvaro.

Först viftar hon bort mig. När jag håller en hand på hennes arm eller ben lyfter hon bort dem direkt. Hon vrider på sig, gråter och gnyr i barnstolen. Detta är också en del av processen, jag har varit med om den så många gånger förut. Det är en slags dans vi dansar, bägge medvetna om att den så småningom tar slut och övergår i ett samförstånd. Varje gång. Varje gång.
Jag kramar henne lätt, pussar på pannan och den gråtblöta kinden. Hon viftar bort mig. Jag klappar undan håret från ögonen lite. Och så backar jag, för att strax återvända. Så håller vi på en stund.

Det är en slags favorit i repris. Något vi gjort så många gånger förut. Jag undrar om hon ser likadant på det som jag gör, jag undrar hur medveten hon är om den processen.
Men det är strunt samma nu. Nu är vi där vi är, och kan bara förhålla oss till nuet.
Gråten avtar så smått. Bortviftningarna likaså. Till slut går vi in i den sista fasen. Då håller hon fast mig, håller kvar mig. Nu har hon fått avvisa mig en stund, nu är det dags för kvarhållandet, inbjudandet. Hon håller min ena hand i ett stadigt grepp och drar den mot sitt lilla ansikte. Med sina händer om min, trycks min hand mot hennes kind. Där håller hon kvar den. Jag böjer mig mot henne igen och kramar om henne. Trycker min panna mot hennes. Pussar på hennes hjässa ett par gånger.

Och där börjar det lätta. Vi har tagit oss igenom det ännu en gång. Efter en stunds lättsamheter med bus, kittel och annat stoj skrattar hon igen, och jag med. Hon skrattar, jag skrattar. Bältet på igen, vi kramar varandra. En puss till på hennes panna och jag kan stänga hennes dörr och sätta mig på förarplatsen igen och fortsätta färden. Det tog åtta minuter denna gången. Det är olika varje gång, men just idag gick det väldigt fort.

Visst är det lätt att tappa tålamodet, bli irriterad eller sura till själv när man är trött och slut. Men hur man än känner sig själv, måste man komma ihåg varför barnet reagerar som det gör. Hon är inte sur på mig, hon är trött och slutkörd själv. Full av intryck, tankar och känslor. Och när hon hamnar med en av de personer hon är tryggast mig, sin pappa, kan hon släppa loss allt som snurrar och som skaver. Då blir jag mottagare, fångstnät för all rädsla, oro och negativitet. Och det är jag ju så gärna.

Åtta små minuter vid en bussficka på en landsväg. Sedan hade jag fått tillbaka samma skämtsamma, glada tjej som busade och lekte i backspegeln hela vägen hem. Vi kör hem som samma personer, men med ännu ett känslomässigt minisammanbrott senare. Med en var sin fullspäckad helg bakom oss och med ett något lite starkare känslomässigt band mellan oss. Bättre avslutning kan man inte önska sig.

0 Comments

Höstgrytor och fodrade gummistövlar

8/10/2015

0 Comments

Kommer ni ihåg känslan från barndomen, den känsla man hade för vardagen? Det fanns inte så många distraktioner. Man befann sig i vardagen, i nuet. I stunden. Cyklade och kände vinden i ansiktet. Lekte med kompisarna utan större oro över morgondagen.
Och så stannar vi upp en stund. Känner efter hur det är just nu. Visst har du en liten tanke på jobbet? På bostaden som behöver städas, disk som borde plockas in, hängrännor som borde rensas, bilen som borde städas? Och det är ändå bara de små sakerna. Låt oss ägna en tanke till det dåliga samvete du känner för att du inte ringt föräldrarna på ett tag, inte bjudit igen den där familjen som ni träffade för ett tag sedan. Pensionssparande. Klimatförändringar. Borrelia. Det finns tusen och åter tusen saker vi vuxna oroar oss för, som skapar hinder för att kunna se dagen och stunden vi befinner oss i. Visst är det synd.

De senaste dagarna har jag dock haft en befriande känsla. Emellanåt kommer det över mig, ett slags påminnelse från barndomen. Från de sorgfria dagarna när "nu" var det som fanns. "Innan" och "sen" fanns ju också, men antingen som en skugga bakom en eller som en annalkande prick i fjärran.
Plötsligt börjar jag känna att jag finns. Just nu. Inte som ett sätt att transportera mig framåt till nästa mål, utan just nu. Det är en märklig känsla.

Det spelar inte så stor roll att det är stökigt. Att det står biodlarredskap kvar i köket, att jag borde si eller borde så. På något konstigt vis bleknar distraktionernas betydelse, och andra saker träder fram desto tydligare.

Värmen från braskaminen. Smaken från maten. Den svala luften på morgonen. Jag har vetat att de finns tidigare, men nu känner jag dem. Ordentligt. Kanske är det en temporär grej, det kanske går över, men då är det desto viktigare att jag passar på.

Vi spenderar stora delar av våra liv med att jaga nästa grej. Vissa jagar någon viss bil, ett visst jobb, någon framgång i en sport eller en hobby. Jag har aldrig haft någon sådan sak. Undantaget föräldraskapet. Och nu verkar det som att jag fått en påminnelse om det.
Min dotters halvtoviga hår på morgonen som måste borstas ur med lite vatten på borsten. Hennes halvslutna ögon när jag drar av henne pyjamaströjan vid ombytet. Ljudet när hon kittlar mig på halsen. Den varma handen som sömndrucket slängs över mig när hon vänder sig i sömnen.
Alla är de påminnelser om "här" och "nu". Hon håller mig kvar på jorden.

Det är det bästa i livet som hänt mig, att bli förälder. Det kanske jag har tjatat om förut, men det är så. Och detta är bara en aspekt bland väldigt många som gör att jag uppskattar det - och henne - så väldigt mycket.
Föräldraskapet - och min dotter - sätter saker och ting i perspektiv. Jobbet, boendet, allt. För hennes skull planerar vi att flytta, så att hon kommer närmre skolan. P (min fru) har redan bytt jobb för att jobba närmre skolan. Vi väljer att skjutsa henne till skolan, istället för skoltaxi. Vi lägger gladeligen om våra liv för hennes skull. Med den stora glädjen, dessutom.

Kanske är det faktumet att jag får uppleva livet genom ett barns ögon, som gör att jag ser det för vad det är igen. Återfår den hälsosamma distans till saker och ting som barn har. Barnets naivitet får jag aldrig igen, men hon ger mig ständigt påminnelser om vad som händer just i detta nu. Och jag tvingas stanna upp och se de sakerna.

Jag kanske provocerar någon. Ger någon dåligt samvete. För visst fungerar vi alla olika. Jag vet och känner folk som kompromissat. Valt bort stora delar av barnens uppväxt för något annat. Oftast jobb. Det är inte meningen att trampa någon på tårna, men jag förstår personligen inte den prioriteringen. Kanske beror det på den nivå jag befinner mig på. Jag har ingen chefsbefattning, jag är inte VD, inte partiledare eller något annat. Det finns inte en stor verksamhet som förlitar sig på mig för ledning och styrning.

Hemma finns mitt projekt. Det är matlagning, kamp om vilka kläder man skall ha på sig när det är kallt. Det är skola, skjutsande och någon liten läxa. Inlärning, framsteg, ökad kommunikation. Det är en dotter i famnen vid datorn, gapskrattande åt lustiga katter på Youtube. Det är en tid som aldrig någonsin kommer igen. Jag har en enda chans att njuta av den, och den tiden är nu. Jag tar chansen varje dag, så fort det går. Ingen har någonsin på sin dödsbädd yttrat sina sista ord och sagt: "Jag önskar att jag spenderat mindre tid med mina barn".

Carpe Diem, för de som är äldre. För eventuella ynglingar som läser - YOLO. Skit samma vad man kallar det, stanna upp och känn av livet. Krama era barn, eller era föräldrar.

0 Comments

Känslomässig gummibandseffekt

5/10/2015

0 Comments

Innan jag tar tag i kvällens ämne vill jag be lite grand om ursäkt för min frånvaro på bloggen. Inte ett inlägg under hela september. Lite illa. Jag försöker att åtminstone komma med ett inlägg varannan vecka. Det bästa kanske vore att göra det oftare, ur läsarsynpunkt. Men sanningen är att det inte alltid finns något att skriva om. Åtminstone inte något jag anser vara värt att skriva om. Inriktningen är kvalitet hellre än kvantitet. Med det sagt, vidare till innehållet.

Denna helg har varit intensiv. Glädjefull, spännande och livlig. Vi har haft två barn på besök från fredag till söndag. Det är två syskon, kompisar till Sockret som varit här. I lördags åkte vi på utflykt till Nordens Ark och tittade på djur. Det blev en rätt rejäl dag med långa promenadavstånd, mycket stoj och stim. Frågan är vem som blev mest utmattad av det, ungarna eller vi vuxna...

Från första stund i fredags tills igår söndags när kompisarna åkte hem, var Sockret klistrad till dem. Särskilt en av dem, som är något år äldre och som det verkar fungerar lite som en förebild. Det är helt fantastiskt att se hur de fungerar ihop. Det ibland jättelika hinder som de språkliga skillnaderna trots allt innebär är som bortspolat fullständigt. De klarar kommunikationen väldigt bra och skrattar konstant ihop. Det får till följd att hon i princip inte tittar på oss på hela helgen. Det skall ätas samtidigt, sovas i samma säng, lekas och busas samtidigt, ha kläderna på samma vis och gärna gå på toa samtidigt. Man riktigt ser hur hon njuter av sin väns sällskap.

Men det finns en baksida till allt detta. Den visade sig när vi mött upp barnens mamma för lämning. Efter det körde vi hemåt, och Sockret fick ett rejält bryt i bilen. Alla känslor kom ut på en gång. Gråt, skrik, förtvivlan. Det ville aldrig riktigt ta slut. När vi gjorde mellanlandningen på Ica Maxi gick jag in själv, Sockret fick ta plats i mammas famn. Det hade då gått tjugo minuter, tjugo minuter fyllda av skrik och gråt.
Återstoden av dagen spenderades väldigt nära oss. Sitta nära, sitta i knäet, inte för långt bort. Mycket kontakt. När jag nattade henne igår somnade hon väldigt nära mig, bara några minuter efter att vi släckt lampan. Då hade vi även genomgått ett par småbryt under dagen. I morse ville hon inte gå ur sängen utan hellre ligga kvar och gosa med mamma, länge länge. Till skolan ville hon inte - för första gången. Det var så tydligt alltsammans - hon ville ha mer närhet. Hon var inte färdig med det, hon behövde fylla på ännu mer.

Emellanåt blir man påmind om adoptionens konsekvenser. Detta är ett sådant tillfälle. Trots att vi varit en familj i snart två år finns fortfarande ett väldigt stort behov av närhet. Även om hon har en bestämd attityd, en tuff blick och till synes stark personlighet, är skalet både tunt och bräckligt. Det är inte mycket som krävs för att den annars så kavata snart-sjuåringen skall brista. Vi dansar fortsatt på den hårfina linjen mellan skratt och grått.

Efter en helg av att ha övat på friheten och självständigheten tror jag att det skapas ett slags tomrum inuti henne som märks först när distraktionerna försvunnit. Först då inser hon att hon inte suttit nära oss, blivit upplyft i famnen, sovit i samma säng, kittlat och busat och stojat så mycket med oss som vanligt. Hon vet inte det med hjärnan, men känner det med hjärtat. Och det gör det nog desto svårare att hantera. Ju längre hon sprungit åt ena hållet, desto hårdare blir smällen när hon slungas tillbaka till oss.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Jo, ett antal. För det första skall man aldrig underskatta det adopterade barnets behov av närhet och ömhet. Det tror jag hårt på. Även barn som inte är adopterade har sådana dagar och ett likadant behov, men det adopterade barnet brottas ju ständigt med separationskänslorna som oundvikligen finns när man byter miljö och får en ny familj. Även om den familjen är permanent och aldrig lämnar ens sida, finns separationen fortfarande kvar. Just det svarta hålet, något som för en vuxen skulle kräva åratal av besök hos psykolog för att bearbeta, är alltså inte helt enkelt att förhålla sig till som barn.

Det kan krävas extra resurser, extra ansträngningar. Vissa saker kan tas som självklart, men är ett undantag för det adopterade barnet. Det man kan förvänta sig att ett barn klarar galant själv, kan det adopterade barnet vilja ha hjälp med. Inte för att det inte klarar det rent fysiskt, utan för att det vill förstärka bandet med sina föräldrar. Om och om och om och om igen. Det är något man måste vara beredd på och öppen för. Mer om det i ett kommande inlägg om barn med särskilda behov.

0 Comments

En årsdag, början på något nytt

vågar man lita på sin magkänsla?

Eftertankens kranka blekhet

KÄNSLOMÄSSIGA REKYLER

Höstgrytor och fodrade gummistövlar

Känslomässig gummibandseffekt

Vem..?

Arkiv

En årsdag, början på något nytt

vågar man lita på sin magkänsla?﻿

Eftertankens kranka blekhet

KÄNSLOMÄSSIGA REKYLER

Höstgrytor och fodrade gummistövlar

Känslomässig gummibandseffekt

Vem..?

Arkiv

vågar man lita på sin magkänsla?