Ett par dagar tidigare hade vi sett en flicka på Adoptionscentrums sida "Barn söker familj". Efter att den initiala chocken lade sig hos mig så skickade vi ett mail till Adoptionscentrum med vår (mycket) starka önskan att få skicka våra papper till Colombia i syfte att adoptera och bli föräldrar till denna flicka.
Det var precis när veckan var på väg att ta slut som det hände. P ringde till Adoptionscentrum morgonen därpå för att ytterligare trycka på vårt intresse. AC lyssnade och tog in allt vi berättade för dem. Vi förstod att vi inte var de enda som visat intresse, men saker och ting kändes ändå ganska positivt. Vi vågade naturligtvis inte hoppas på något just än, men visst höll man tummarna så hårt man bara kunde.
Helgen gick. Måndagen kom. Jag har kört de många milen till Strömstads sjukhus för en operation. Det låter ju dramatiskt när man nämner det ordet, operation. Men det var inte något stort egentligen, de skulle bara karva upp lite hål i skallen på mig.
Nej, inte lobotomi. Jag hade två fettknutor under skinnet. Eller nåt sånt. Det satt i alla fall två knutor på skallen som jag tyckte att jag inte längre hade någon praktisk nytta av. Och sjukvården i all sin vishet beslutade sig för att skicka mig till Nästan-Norge. Trots att jag hade två sjukhus inom en halvtimme från hemmet. Nåja.
Jag parkerar bilen när telefonen ringer. Det är P, min älskade fru. Hon ringer för att berätta att vi blivit utvalda. Våra tumhållningar hade på något magiskt vis fungerat. Adoptionscentrum bedömde oss lämpliga, och meddelade att det skulle bli vi som fick skicka våra papper, vår akt, till Colombia. Till barnhemmet där flickan befann sig. Resten var rena formaliteter egentligen, menad de. Nu bar det av, efter många års väntan.
Visst, det var långt ifrån ett barnbesked. I minnet fanns bilden på flickan som vi tittat på hela helgen och hoppats på, drömt om och längtat efter. Och nu skulle det bli vi som fick skicka papper. Det var första steget mot ett föräldraskap. Till just den lilla flickan. Vi skulle, om allt i processen klaffade, bli föräldrar. Jag skulle bli pappa. Förhoppningsvis. Men mest ville jag hoppas och tro, tro att inom ett diffust antal månader skulle jag kunna bli pappa.
Hoppfullhet. Framtidstankar. Det var med väldigt lätta steg jag klev in på sjukhuset den dagen. Med ett leende på läpparna nästan glider jag in i operationsrummet och säger "jaha, då kör vi igång då! Jag har precis fått fantastiska nyheter, så idag kan inget sänka mig!". Tio minuter senare låg jag på magen på en brits, med en operationsduk över ansiktet och kände hur stora mängder bedövningsmedel sprutades in under skalpen på mig. Och jag brydde mig inte ett endaste litet dugg. Noll. Inget.
Jag visade naturligtvis bilden för sköterskorna. Jag nämnde det för damen i receptionen. Jag kunde inte låta bli. Det var så fantastiskt. Jag var stolt och glad och svävade på moln just då. Livet log mot mig och allt var gott.
Nio månader senare stod vi klara med barnrummet. Det fanns kläder, leksaker och två barnvagnar. Det fanns till och med en liten blå plastkanna med gult gummi som skulle underlätta hårtvätt på en sådan liten tjej. En vacker sommarförmiddag kom beskedet att det inte skulle bli något föräldraskap till den här lilla tjejen. Det barn vi kände att vi saknade i vårt hem, skulle aldrig få komma hit. Och inte vi få komma till henne. Hon förblev namnlös, men har lämnat ett stort avtryck i mitt hjärta.
Det går att skriva mycket om förlusten, om sorgen och allt relaterat. Men det vill jag inte göra nu. Det har jag redan gjort. Nu vill jag tänka på andra saker. Bra och positiva saker. Det skall vara dur, inte moll.
Hon lärde mig väldigt mycket. Hon öppnade mina ögon för barn med så kallade "särskilda behov". Jag sätter det inom citationstecken, för jag är helt övertygad om att det största särskilda behov ett adopterat barn kan ha, är adoptionen i sig själv. Separationerna, funderingarna och sökandet senare i livet. Det är det stora. Resten är av underordnad betydelse. Den flickan öppnade min värld på ett sätt som vår dotter, Sockret, skulle fortsätta att göra på ett stort sätt. Den första flickan packade en väska åt mig och skickade iväg mig på en väldigt viktig resa. En resa som jag faktiskt fortfarande är ute på.
Idag har vi varit på Liseberg. Jag, P, Sockret och två kompisar till henne. Halloween på Liseberg med tre barn. Man kan säga att vi inte direkt var ensamma.
Jag tittar på min dotter. Jag gör det ofta, så ofta jag kan. När jag ser henne, ser jag bara henne. Jag ser inte det som kunde ha blivit, det som gick förlorat. Det är ett avslutat kapitel av livet, men ett kapitel som kan vara nyttigt att läsa om ibland. Det ger perspektiv och det går att hitta nya lärdomar även vid tionde, tjugonde eller trettionde omläsningen.
Sockret är, precis som alla andra barn, speciell. Hon har en benhård vilja. Hon kan låsa sig fullkomligt och bli det orubbliga objekt som fysikens lagar påstår inte kan finnas. Min dotter är beviset på motsatsen. Det är just den benhårda viljan och de låsningarna som kan ge upphov till viss upprördhet i hemmet när de inträffar för trettonde gången när klockan bara är halv åtta på morgonen.
Men - hon är ett barn. Och barn är envisa.
Hon har sina vanor, sina rutiner och sina egenheter. Det är en ynnest att få se dessa egenheter. Det är ett privilegium som vi gläds oerhört över att få förtjäna. Jag är så glad att hon har sina egenheter, att hon precis som alla andra barn är unik i sig själv.
Hon har väldiga tankar (förväntningar hellre än förhoppningar) om hur folk skall reagera på saker. De skall dåna, bli imponerade, skall bli glada och bli ledsna. Hennes världsbild målas upp framför våra ögon med starka och levande färger. Hon har i vissa fall det lilla barnets uppfattning, korsat med det stora barnets förståelse. Livet för henne är något stort, något man tar tag i. Även om hon är blyg och försiktig ibland, ser jag en väldig eld i hennes ögon. Hon är väldigt mycket. Hon är väldigt glad, hon är väldigt ledsen, hon är väldigt arg. Aldrig avtrubbad, aldrig slätstruken. Alltid en känsla, alltid en tanke, alltid något att förmedla. Det finns empati och vänlighet i överskott, det finns fantasi och ett hopp inför framtiden.
Det finns ingen människa som betyder mer för mig än hon gör. Jag har inga ord som kan göra henne rättvisa. En bild påstås säga mer än tusen ord, för att beskriva min dotter skulle jag behöva tusen sidor i tusen böcker.
Idag minns jag den första flickan som förde mig till Colombia. Flickan som gav mig perspektiv på livet och öppnade nya dörrar. Jag kommer alltid att vara tacksam gentemot henne för det, och minns de lätta stegen in genom sjukhusets portar. Utan henne hade jag inte varit här idag, och haft en utmattad och viljestark tjej snarkandes i sängen med spindelnät målat på kinden, med en tiger i ena handen och en docka i andra.
Tänk, vilka snåriga vägar man hamnar på under resans gång. På vägen till föräldraskapet. Det är oändliga mängder ångest, rädsla, nervositet, glädje, förtvivlan, förhoppning och lycka. Och till slut, till slut, då blir det så oerhört rätt.