Just nu är klockan 22:14, lördagen den 28 november. Sockret har precis somnat. Hon somnade mellan oss, i vår säng. Vi låg bredvid henne bägge två tills hon somnade, vilket idag är ett undantag.
För hon sover fortfarande mellan oss. Varför? Det finns bara en fråga, men hundra svar. Kortfattat: hon behöver det. När man läser just den meningen, "hon behöver det", låter det nästan tvingande. Men så är icke fallet, snarare helt tvärtom. En eller två nätter har hon sovit hela natten i sin egen säng, och då har det varit möblerat så att sängen stått två meter från vår säng. Alla andra försök - oftast på hennes eget initiativ - har slutat med att hon vaknat ett par gånger och så småningom velat komma över till vår säng.
I kväll började vi läggningen i sängen på bilden. Hon var så trött, så trött. Hon gick runt med halvöppna ögon och såg rent fördärvad ut. Och inte undra på, egentligen. Går man och lägger sig klockan elva på kvällen och vaknar innan klockan slagit sju på morgonen, då får man inte tillräckligt mycket sömn. Åtminstone inte när man oftast sover tolv timmar om det går...
I vart fall, vi började i våningssängen på bilden. Sockret har nämligen två kompisar på besök. De är hos oss ibland, någon helg då och då. Under de helgerna, skall tjejerna sova tillsammans i överslafen och grabben ensam i underslafen. Det är ett arrangemang alla är väldigt nöjda med.
Igår somnade hon bredvid sin vän, efter att ha vridit sig och tittat upp på oss ett otal gånger. Till slut slocknade hon, till allas lättnad. Ikväll var det däremot annorlunda. En stund gick, trots rejäl trötthet kom aldrig John Blund längre än till farstukvisten. Någon sömn infann aldrig sig.
P klev upp på stolen bredvid sängen och pussade och klappade lite på det lilla barnet med de stora känslorna. Jo, hon berättade att hon var lite orolig. Och jo, det är nog bättre att sova där uppe. Med mamma och pappa.
Hela kvällen igår och dagen idag har spenderats i en slags frigörelsezon i miniatyr. Med sin goda vän på besök sträcker hon ut banden så långt det bara går till oss föräldrar. Det är inga kramar, inga pussar, inga sessioner av att sitta i knät. Nej då, den kontakt vi får är antingen fjäskig (tjejerna vill ha popcorn, saft eller något annat) eller en kontakt med rejält mycket attityd. Det gäller att visa för sin vän att det inte är mamma och pappa som bestämmer här! Vi skojar med henne om det, hon vet att hålla det på en rimlig nivå. För det mesta. Ibland spårar det iväg, och vi får kliva in och styra upp situationen. I övrigt håller de sig för sig själva. Eller ja, de springer runt oss, in i oss och nästan över oss, men leken är helt och hållet deras egen. Vi är hänvisade till en puss vid nattningen, och en och annan klapp på hennes lilla huvud emellanåt.
Att det var svårt att somna igår - och även idag - är inte alls svårt att förstå. För imorgon, förstår ni kära läsare, då är det nämligen kalas. Den lilla sexåringen fyller sju i dagarna, och imorgon är det officiella kalaset.
Det blir ingen stor affär. Vi bor inte så stort att vi kan bjuda in alla vi skulle vilja, och sen är det inte den bästa tiden så här i julruschens förstadium. Det får bli ett kalas för släkten och de kompisar som är här i helgen, och på tisdag ett kalas för barnen på skolans fritids. Och det kommer att räcka gott och väl.
Det är så mycket som rör sig i den snart sjuåriga lilla kroppen. Så mycket känslor, så många tankar.
Den nya, grå klänningen som hon fått köpa för egna pengar. Kalasklänningen som är så vacker när man snurrar runt. Alla skall se det, när hon snurrar runt. Alla skall dåna och tycka att hon är så vacker! Presenter kanske hon kommer att få. Då skall alla titta när hon öppnar dem. Och det skall bli fiskdamm, hon skall stå och kämpa hårt för att dra upp påsen. Och tårtan sen - tårtan! Och ljusen på tårtan! Och ballongerna! Och dekorationerna på bordet!
Ja, det är tusen och en tankar om detta kalas. Kalas är väldigt, väldigt viktigt. I synnerhet när man själv är festföremålet. Det är svårt att bara med ord förmedla den iver och glädje hon känner för denna dag. Dagen hon länge surat över att den var så avlägsen. Som ett slags omvänt minne, hon visste så mycket men var tvungen att vänta med att möta dagen.
I all denna hets, all denna uppståndelse, då kan man märka att tryggheten spricker lite grann. Bara små, små tecken som bara vi föräldrar ser och märker av. När helgerna med kompisarna är över, då kommer hon tillbaka till oss med full kraft. Hon blir liten och vill ha så mycket närhet det bara går att få. Kryper upp i knät och bara sitter och kurar. Det är noga för oss att under perioder då vi vet att det blir ansträngt för henne, finnas där för henne. Vara öppna för minsta signaler till kontakt från hennes sida, om hon så bara behöver tanka närhet med en kort kram eller vill kittla oss, tar vi emot hennes kontakt och gör det mesta av sekunderna. Och när allt är sagt och gjort, då är vi där med vårt fångstnät och fångar upp henne när hon faller.
Imorgon vaknar hon upp och måste vänta flera timmar på att folket dyker upp. Väntan kommer att vara olidlig. Vi är väldigt glada över att hon valde att sova i vår säng ikväll. Det innebär förvisso att vi delar sängen med en sexåring som gärna slänger armar och ben lite överallt i sömnen, men hon kommer att tanka närhet hela natten. Fullt välbehövligt inför morgondagens kalas!
För hon sover fortfarande mellan oss. Varför? Det finns bara en fråga, men hundra svar. Kortfattat: hon behöver det. När man läser just den meningen, "hon behöver det", låter det nästan tvingande. Men så är icke fallet, snarare helt tvärtom. En eller två nätter har hon sovit hela natten i sin egen säng, och då har det varit möblerat så att sängen stått två meter från vår säng. Alla andra försök - oftast på hennes eget initiativ - har slutat med att hon vaknat ett par gånger och så småningom velat komma över till vår säng.
I kväll började vi läggningen i sängen på bilden. Hon var så trött, så trött. Hon gick runt med halvöppna ögon och såg rent fördärvad ut. Och inte undra på, egentligen. Går man och lägger sig klockan elva på kvällen och vaknar innan klockan slagit sju på morgonen, då får man inte tillräckligt mycket sömn. Åtminstone inte när man oftast sover tolv timmar om det går...
I vart fall, vi började i våningssängen på bilden. Sockret har nämligen två kompisar på besök. De är hos oss ibland, någon helg då och då. Under de helgerna, skall tjejerna sova tillsammans i överslafen och grabben ensam i underslafen. Det är ett arrangemang alla är väldigt nöjda med.
Igår somnade hon bredvid sin vän, efter att ha vridit sig och tittat upp på oss ett otal gånger. Till slut slocknade hon, till allas lättnad. Ikväll var det däremot annorlunda. En stund gick, trots rejäl trötthet kom aldrig John Blund längre än till farstukvisten. Någon sömn infann aldrig sig.
P klev upp på stolen bredvid sängen och pussade och klappade lite på det lilla barnet med de stora känslorna. Jo, hon berättade att hon var lite orolig. Och jo, det är nog bättre att sova där uppe. Med mamma och pappa.
Hela kvällen igår och dagen idag har spenderats i en slags frigörelsezon i miniatyr. Med sin goda vän på besök sträcker hon ut banden så långt det bara går till oss föräldrar. Det är inga kramar, inga pussar, inga sessioner av att sitta i knät. Nej då, den kontakt vi får är antingen fjäskig (tjejerna vill ha popcorn, saft eller något annat) eller en kontakt med rejält mycket attityd. Det gäller att visa för sin vän att det inte är mamma och pappa som bestämmer här! Vi skojar med henne om det, hon vet att hålla det på en rimlig nivå. För det mesta. Ibland spårar det iväg, och vi får kliva in och styra upp situationen. I övrigt håller de sig för sig själva. Eller ja, de springer runt oss, in i oss och nästan över oss, men leken är helt och hållet deras egen. Vi är hänvisade till en puss vid nattningen, och en och annan klapp på hennes lilla huvud emellanåt.
Att det var svårt att somna igår - och även idag - är inte alls svårt att förstå. För imorgon, förstår ni kära läsare, då är det nämligen kalas. Den lilla sexåringen fyller sju i dagarna, och imorgon är det officiella kalaset.
Det blir ingen stor affär. Vi bor inte så stort att vi kan bjuda in alla vi skulle vilja, och sen är det inte den bästa tiden så här i julruschens förstadium. Det får bli ett kalas för släkten och de kompisar som är här i helgen, och på tisdag ett kalas för barnen på skolans fritids. Och det kommer att räcka gott och väl.
Det är så mycket som rör sig i den snart sjuåriga lilla kroppen. Så mycket känslor, så många tankar.
Den nya, grå klänningen som hon fått köpa för egna pengar. Kalasklänningen som är så vacker när man snurrar runt. Alla skall se det, när hon snurrar runt. Alla skall dåna och tycka att hon är så vacker! Presenter kanske hon kommer att få. Då skall alla titta när hon öppnar dem. Och det skall bli fiskdamm, hon skall stå och kämpa hårt för att dra upp påsen. Och tårtan sen - tårtan! Och ljusen på tårtan! Och ballongerna! Och dekorationerna på bordet!
Ja, det är tusen och en tankar om detta kalas. Kalas är väldigt, väldigt viktigt. I synnerhet när man själv är festföremålet. Det är svårt att bara med ord förmedla den iver och glädje hon känner för denna dag. Dagen hon länge surat över att den var så avlägsen. Som ett slags omvänt minne, hon visste så mycket men var tvungen att vänta med att möta dagen.
I all denna hets, all denna uppståndelse, då kan man märka att tryggheten spricker lite grann. Bara små, små tecken som bara vi föräldrar ser och märker av. När helgerna med kompisarna är över, då kommer hon tillbaka till oss med full kraft. Hon blir liten och vill ha så mycket närhet det bara går att få. Kryper upp i knät och bara sitter och kurar. Det är noga för oss att under perioder då vi vet att det blir ansträngt för henne, finnas där för henne. Vara öppna för minsta signaler till kontakt från hennes sida, om hon så bara behöver tanka närhet med en kort kram eller vill kittla oss, tar vi emot hennes kontakt och gör det mesta av sekunderna. Och när allt är sagt och gjort, då är vi där med vårt fångstnät och fångar upp henne när hon faller.
Imorgon vaknar hon upp och måste vänta flera timmar på att folket dyker upp. Väntan kommer att vara olidlig. Vi är väldigt glada över att hon valde att sova i vår säng ikväll. Det innebär förvisso att vi delar sängen med en sexåring som gärna slänger armar och ben lite överallt i sömnen, men hon kommer att tanka närhet hela natten. Fullt välbehövligt inför morgondagens kalas!
RSS Feed
