Blog Archives

Födelsedag med reflektioner

29/3/2014

Idag fyller jag år. Det gör jag varje år, men detta året var det speciellt. Det var första året som jag fyllde år som pappa till en dotter.

Min svåger sade en gång, när han blivit pappa för första gången, att "när man blir förälder kan man glömma att stå i centrum någonsin igen, åtminstone så länge barnen är små". Nog stämmer det rätt bra. Och det är helt okej. Jag är ju samma ganska medelmåttiga kille som jag var i fjol, och nästa år också. Min dotter däremot alltid lika bra på att vara i centrum, oavsett vad hon gör. Om någon hälsar på mig, kommer deras uppmärksamhet ofelaktigt att riktas mot henne. Inga problem, jag står gärna i bakgrunden och tittar stolt på henne.

Att bli ett år äldre för ibland med sig vissa reflektioner på det gångna året. Vad har jag åstadkommit sedan sist? Är jag närmre mitt mål, vad det nu månde vara? Är jag för långt ifrån min ungdoms glansdagar, är jag för nära medelåldern, för nära pensionen? Många har problem med att fylla år, tycker det är jobbigt. Jag har aldrig haft de känslorna. För varje år som går känner jag mig mer och mer bekväm med mig själv. Har inte samma bekräftelsebehov, är inte lika ängslig för att göra rätt eller att uppfattas på något visst sätt av omgivningen. Och idag känner jag mig mer hemma i livet än någonsin.

Föräldraskapet har verkligen varit den pusselbit som krävdes för att göra livet komplett. Visst, jag kan ha vårkänslor nu och kolla på blocket efter roliga bilar, jag kan drömma mig iväg till roliga projekt, men den känsla jag tidigare haft emellanåt att livet inte riktigt räckt till är borta. Jag har inga stora ambitioner att göra karriär eller tjäna ohemult mycket pengar, min TV är stor nog och jeansen behöver inte vara av ett särskilt märke för att duga. Så länge jag har min fru, min dotter och vi kan leva ett vanligt liv i vårt vanliga hus, är det allt jag behöver.

När jag fyllde år sist, såg livet väldigt annorlunda ut. Vi väntade på Sockret, trodde det skulle gå fort. Lyckligt ovetande om faktumet att processen skulle bli både utdragen och påfrestande. Igen. Ingenting i vardagen var riktigt roligt så länge adoptionsprocessen inte var klar, den förra processen som aldrig gick igenom ekade fortfarande i själ och hjärta.
Nu har vi fått barnbeskedet, vi har varit i Colombia och faktiskt kommit hem igen. Något vi ofta talar om i termer av overklighet och att vi är så glada för allting vi fått uppleva.

Att vara pappa är också overkligt, fortfarande. Att få lyfta upp den lilla varelse som kommer fram med ett stort leende och uppsträckta armar är lika magiskt varje gång. Jag kramar hennes mjuka kropp hårt och vill aldrig släppa. När hon tar min hand och drar iväg mig till något hon har tankarna på. Hönsen som skall matas, katter som sover på konstiga ställen, vad som helst. Hon låter mig uppleva sin värld genom sina ögon och för det är jag själaglad.
Visst, alla dagar är inte exemplariska. Långt ifrån. Nu för tiden är snarare många dagar fulla av konflikter och sura miner hos den lilla damen, men det är inte konstigt. Nya föräldrar, nytt språk, nytt allt. En omställning som kan fälla vem som helst. Men även på de sämsta dagarna finns det ljusglimtar att glädjas åt. De ljusglimtarna lever man länge på.

Så nej, någon åldersnoja har ännu inte infunnit sig. Bara en fantastiskt stor glädje över att få vara förälder. En tacksamhet för att ha upplevt Colombia, fått nya vänner och blivit långt rikare på upplevelser än jag hade kunnat drömma om innan vi åkte dit. Och att ha världens bästa fru, förutom att alltid finnas där för mig och vara en stöttepelare i vardagen är hon den bästa möjliga mamman till vår dotter.

Solen sken idag. Det växer i trädgården. Vi har hälsan. Vi fryser inte, vi kan äta god mat och duscha i varmt vatten. Vi har oslagbara vänner i vår närhet. Dottern spexar, dansar och skrattar. Jag är ett år äldre, lite visare och mycket tacksam för allt jag har i mitt liv.

2 Comments

Att växa så det knakar

21/3/2014

0 Comments

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Jag såg någon artikel en gång som tillbakavisade det, kortfattat gick det lika fort om man hade tråkigt. Det spelar ingen roll egentligen, som nybliven förälder kan jag bara konstatera att tiden går för fort - punkt.

Det har gått fyra och en halv månad nu sedan vi blev familj. Svårt att tänka sig. Det känns som alldeles nyligen, och oerhört långt borta på samma gång. Livet såg så annorlunda ut, och på sätt och vis är allt sig likt. Ett mycket märkligt sammelsurium av känslor. Samtidigt som jag är samma person som förr, är jag en helt annan person idag.

Vi har alla våra roller i vardagen. En roll har man hemma med sin partner, en annan med barndomsvännen, lumparkompisen eller arbetskamraten. Vi växlar sömlöst mellan rollerna, flera gånger per dag. Som förälder upplever jag att min nya roll som pappa överskuggar alla tidigare roller. Det är en heltäckande roll, allestädes närvarande. Vänskaper kan komma och gå, intressen, hobbies och livsåskådningar likaså. Men föräldraskapet, det är för evigt. Mitt ständiga ansvar och största intresse. Det finns med i allt, såväl överväganden i arbetslivet som händelser man stöter på i det privata.

Det kallar jag att växa som person. Att göra en förvandling, från ickeförälder till förälder. Ansvaret är tungt, det skall medges, men vinsterna desto mer berikande.
Och det är inte jag allena som växer, den lilla damen här hemma gör det också. På varenda sätt möjligt.

Hon hittar ständigt nya intressen, nya sätt att spendera tiden på. Det som var fantastiskt roligt igår är inte alls roligt idag. I alla hänseenden märker vi en snabb förändring. Acklimatiseringen till Sverige går bra, om än med reservationen att vi får skynda långsamt. Men många delar av den personliga utvecklingen går i ett rasande tempo. Språket utvecklas så gott som dagligen, nya ord och uttryck dyker upp hela tiden. Detta är extra glädjande för oss, vår kommunikation blir mycket mer nyanserad och hon kan göra sig förstådd lättare. Vi märker att hon reagerar mycket positivt på det själv.

Och slutligen, rent fysiskt. Överlämningen var den 5 november. Efter några veckor var vi hos en läkare och kollade upp ett utslag på benet, då kollades längd och vikt. 98 centimeter lång var Sockret då. Det var en liten tjej, och det är det ju förvisso fortfarande. Under månaderna hemma i Sverige har vi hunnit med ett par rutinläkarbesök som innefattat mätning, och vi har sett en snabb tillväxt. Men när vi mätte idag, och kontrollmätte, blev vi lite paffa. 103,5 cm lång. Samma resultat flera gånger. Fem och en halv centimeter sedan slutet av november när hon mättes första gången. Verkligen inte illa.

"Barn växer på två saker; näringsrik mat och kärlek" sade en läkare. Exakt vad det beror på att hon börjat skjuta i höjden vet vi naturligtvis inte, men det känns väldigt roligt i alla fall.
Man bör sticka in ett ord av försiktighet. Det är inte helt ovanligt för adopterade barn att komma in i en för tidig pubertet. En av sakerna att hålla ögonen öppna för är just en raketsnabb längdökning, bland många saker.
Självklart händer det hos barn överallt att de växer mycket på kort tid, men i vårt fall kan vi aldrig veta vad som är arv och vad som är miljö, så vi måste vara extra försiktiga och lyhörda på det mesta.

När jag då sitter i hennes rum på lunchrasten och blir serverad rostat bröd av plast och låtsaskaffe så inser jag det. Hon kommer aldrig mer att bli den lilla tjej vi träffade i november i fjol - och hon kommer aldrig mer att vara så liten som hon är just idag.
Då får man passa på att ge en extra kram och en extra puss. Innan man vet ordet av har åren gått och hon skall fylla tio...

0 Comments

Den största kärleken

18/3/2014

0 Comments

Det känns som att jag precis gått ett par ronder i en boxningsmatch. Känslomässigt, åtminstone, är jag utmattad. Men det är nog inget mot vad lilla Sockret var innan hon snabbt somnade i kväll.

I kväll var det jag som tog kvällsrutinerna. De första månaderna var det jag som nio gånger av tio tog morgon- och kvällsrutinerna. För att jag och Sockret skulle jobba på våra band, vår kontakt. Hon ville att mamma skulle hjälpa henne ibland och inte jag, men vi uthärdade. Och det gav resultat. Idag har jag och P gått över till att varva lite. Vi tar varannan tur, ungefär. Skall jag jobba är det av förklarliga skäl smidigare att hon tar morgonrutinerna. Men i kväll, då var det jag som hade ansvaret. På gott och ont.

Humöret på den lilla femåringen har varit gott hela dagen. Vi har busat, byggt med Lego, klappat katterna och haft det bra hela dagen. Kanske var det dags för en urladdning. Den kom iallafall snabbt in på kvällsrutinen. Idag har Sockret haft på sig ett par strumpbyxor, jättesöta lila med något diffust slags Alice i Underlandetmotiv. En klocka, en kanin, spelkort och lite annat. Hon pratar om kaninen och klockan på strumpbyxorna ibland, det är ett riktigt favoritplagg.

Bomben briserade plötsligt. Hon ville sova med strumpbyxorna. De är smutsiga och skall i tvätten, det finns en pyjamas framlagd som hon också gillar. Pang. Den grejen räckte för att hon skulle bli vrålförbannad. Det tog mig bara ett par sekunder att se det på henne. Se blicken, höra tonfallet i gråten, se kroppsspråket. Detta handlade inte om några strumpbyxor, eller att hon inte heller ville borsta tänderna. Det här var något annat, det var en urladdning som behövdes.

Desperation, ilska, sorg, rädsla och allt möjligt. Att det var jag som var där med henne i badrummet gav ingen lindring till henne heller. Allt kom fram på en och samma gång. Allt det där man kan förvänta sig att en femåring som haft sin nya familj i drygt fyra månader har samlat på sig under de gångna dagarna. Missförstånd i vardagen, språkförbistringar, tankar om det nya landet och det gamla landet, man kan bara tänka sig hur mycket hon måste gå runt och bära på. Och ibland måste det ut, allt på en gång.

När det blir mycket för oss vuxna kan vi välja att gå undan från en jobbig situation. Vi kan prata med varandra, prata med vänner, gå ut på en promenad, träna boxning eller vad man vill göra för att lugna ned sig. Men vad skall en adopterad femåring göra som är acceptabelt? Hur skall femåringen förmedla alla sina känslor som hon inte har namn på? Som hon inte känner igen, som hon kanske tror är fula och dumma att känna? Alla tankar, all oro som hon kanske bär på? Hon har inte många vägar att lösgöra sig från den boll av energi som byggs upp i bröstet. Ibland måste den bara släppas ut.

Vi hade en dust, jag och hon. Eller snarare, hon hade en dust med sig själv och alla känslor. Jag väntade ut henne. Satt på huk intill henne, backade lite emellanåt. Klappade lite på henne, lät henne förstå att jag var där och inte ville något illa. Efter en stund lyfte jag upp henne i mitt knä. Där satt hon, varm och svettig, med tårar rinnande nedför kinderna. Emellanåt med alla kroppens muskler spända, sprallande armar och ben. Jag håller försiktigt om henne. Hon får inte känna sig fångad och kvävd. Hon lugnar ned sig ett tag, för att sätta igång med nya krafter igen. Desperation i blicken, all frustration hon släpper ut verkar trötta ned henne efter en stund.

Det var där och då jag insåg det. Jag har aldrig älskat den här lilla flickan mer än just i det ögonblicket. Just då öppnade hon upp sig fullständigt och lösgjorde sig från alla känslor hon hade. Det var bara jag och hon, och hon behövde och förtjänade all kärlek hon kunde få. Jag har gjort det medvetna valet att bli pappa till henne. Jag har lovat henne, jag har lovat P och jag har lovat mig själv. Oavsett vad som än må hända skall jag alltid älska henne ovillkorligt. Hon behöver inte klä upp sig i kalaskläder, niga och buga eller vara duktig för att jag skall älska henne. Det enda hon behöver göra är att vara sig själv, även om det innebär att vara jätteledsen och vrålförbannad, att spänna sig och ha ett vredesutbrott i min famn. Det viktiga är att hon klarar av att förmedla känslorna, att hon litar så pass mycket på mig och P att hon kan visa vad hon känner.

När det lugnat ned sig efter en stund, sade hon att hon var trött. Jo, du är trött, du blev ledsen svarade jag. Vill du ha lite att dricka? Jo, det ville hon. Sitt här lite så hämtar jag ett glas. Alldeles svettig i håret och blöt om kinderna drack den lilla flickan lite vatten, nu alldeles lugn, nästintill harmonisk. Det var så oerhört tydligt att hon behövde det här. Få ur sig allt. Nu kändes det mycket bättre, det såg man på hela henne.

Väl nedbäddad tog det inte lång tid innan hon slocknade. Omgiven av favoritgosedjuren, Elefanten och Tigern. Och med Ps gamla mobiltelefon i handen som jag rotade fram igår när jag tycke att hon kunde få en riktig mobil att knappa på istället för handscannern på kassaapparaten. Urladdad, avstängd, men ändå så pass rolig att hon vill ha med den precis överallt och låtsasprata i. Hon härmar mig ibland, jag som jobbar hemifrån och pratar mycket i telefon. Tydligen består mig jobb i att knappa på ett tangentbord, hålla mobilen mot huvudet, säga "da da da da", himla med ögonen och svänga huvudet från sida till sida. Där ser man.

Det var en pärs i kväll. Det var inte första gången, inte sista gången, men en av alla viktiga gånger. Vad barnen än gör får vi inte bannlysa deras känslor, inte censurera allt viktigt de behöver förmedla. Ett litet barn är i stora delar maktlöst inför vad som händer om dagarna. Helt naturligt bygger det upp känslor i den lilla kroppen. När de känslorna vill ut i fria luften måste vi alltid älska dem för det.

0 Comments

Det här med skolstarten

11/3/2014

2 Comments

Om några dagar är det något slags jubileum. Vi har då varit hemma i Sverige i två månader.

Två månader. Det är nästan lika lång tid som vi spenderade i Colombia. Jämförelsen är svår att göra. I Colombia var nästan varje dag ett äventyr, det var så oerhört mycket tankar, känslor och rädslor. Allt var nytt, spännande, annorlunda. Här hemma i Sverige är det rutiner, allt är bekant. Nu tar jag saker mer och mer för givet igen, trots att jag försöker mitt bästa att låta bli. Tjänstebilen, rent vatten i kranen, hela samhället i allmänhet. Vi har så mycket, tyvärr utan att riktigt uppskatta det.

En av alla saker vi har, som jag fortfarande känner stor tacksamhet för, är vår skola. Visst, den är inte längre bland de världsbästa, men den fortfarande väldigt bra. Vi som föräldrar till ett barn som precis fått papper om anmälan till förskoleklass vet att vi har en väldig massa rättigheter. Allt efterlevs inte lika bra från skolorna, men på det stora hela känner jag en stor uppskattning mot skolans värld och allt det vi får för skattepengarna.
Med det sagt, papperet med anmälan väckte frågor till liv som vi tidigare diskuterat men ännu inte hade tagit något riktigt beslut om. Nämligen om huruvida Sockret faktiskt skall börja i förskoleklass redan nu till hösten, eller om vi skall skjuta på det ett år.

Det kan vara ett självklart val för många. "Självklart skall barnet..." ja, vadå? Här tar enigheten slut. Olika personer har olika fortsättningar på den meningen. "Självklart skall barnet gå i förskoleklass, få lära sig saker och få en social samvaro med andra barn" tycker någon. Eller kanske snarare "Självklart skall barnet vara hemma ett år extra för att verkligen lära känna sin nya familj". Inget är nog riktigt rätt eller fel. Det finns fördelar och nackdelar med bägge tankesätt, vi lutade åt ena hållet men ändå med viss reservation för att vi kanske gör ett snedsteg.

Tänk om man ångrar sig? Tänk om det blir lite fel? Det är en del adoptivföräldrar som stått i samma situation som oss och valt, för att sedan ångra sig i efterhand. Vad som är gemensamt för alla som ångrat sig, är att de valt skolgången. Inte uppskjutandet. Det går inte att backa när barnet väl börjat i skolan. Många har tagit chansen och insett att nej, det var lite för tidigt. Insett att barnet nog skulle må bra av en längre tillvänjningsperiod. När vi hört oss för och fått de reaktionerna blev vårt val ännu lättare.

För tänk lite på situationen. Att adoptera ett äldre barn, Sockret som fyllde fem samma månad som vi blev en familj, det har sina sidor. Det är i många bemärkelser en färdig individ man bildar familj med. Naturligtvis har det även sina sidor att adoptera ett mindre barn, eller till och med ett spädbarn. Känslomässigt bagage kan lika väl bäras av en ettåring eller ännu mindre barn, att vara pytteliten innebär inte per automatik att man är immun för omvärlden och vad som händer.
Men som femåring har man gått igenom många stadier i livet redan. Anpassningen till en ny vardag, med ny familj, ny mat, nya rutiner på dagarna, nytt klimat och allt därtill, det är inte alltid en helt enkel process. Allt detta tar tid att smälta, det gamla livet man lämnar bakom kastar en allt större skugga i vardagen ju äldre barnet är.

Just därför kan man behöva lite större spelrum med vissa saker. Ilskan som kommer, sorgen, förtvivlan, men även den otyglade glädjen, alla hopp och skutt och galna skratt. Det kan vara väldigt tålamodsprövande för föräldrarna, men då får man komma ihåg hur svårt det kan kännas för barnet. Som igår, när jag tvingades bära Sockret genom delar av Ica Maxi för att hon prompt inte ville röra sig ur fläcken. Inte hålla handen, inte gå själv, inte bli buren, inte sitta i vagnen, ingenting. Bara nej. Oavsett vilket. Nej. Nej nej nej. Efter ett tag, när ingen lockelse eller lekfullhet eller diskussion eller väntan fungerade, då blev vi tvungna att komma någonstans. Att slå läger på Ica Maxi var inget alternativ, så det fick bli bärande en bit och därefter nya försök. Jag lyfte och bar i lugn och ro. Sockret däremot tog tillfället i akt och övade breakdance i min famn, med den ljudvolym ett förbannat barn ofta har.
När man går där som förälder, med ett ilsket barn i famnen som fäktar vilt omkring sig, då är det inte så lattjo. Blickarna från förbipasserande varierar från positiva till negativa. I det läget är det inte så kul som förälder - men tänk dig in i barnets perspektiv istället. Det är nog inte så kul där heller.

Det finns mycket vi behöver jobba på. Det är saker som kommer att ta tid. Man lär inte känna varandra över en natt, förtroendet och lugnet och harmonin är ingen beställningsvara. Den här processen kommer att pågå i många år, men helt säkert är det att vi alla mår bra av att ha ett ostört fokus på varandra och vår familjebildning ett tag till.

Vän av ordning tänker kanske nu, "jo, men barn behöver träffa andra barn, de mår dessutom även bra av rutiner som skolan kan ge!". Ja, och så är det absolut. Men var sak har sin tid. Vi har en bra kommunikation idag, men den är inte perfekt. Det finns mycket kvar med språket att jobba på. Vi har nu varit en familj i fyra månader, vid en förskolestart skulle det ha varit tio månader. Vi tycker att det är för kort tid, med våra förutsättningar.
Träffa andra barn är inga problem. Det finns gott om barn i närheten, kusiner och grannar. Det finns öppna förskolor och andra sammanhang man kan skapa en regelbunden kontakt med barn i samma situation och ålder. Och rutiner, ja det har vi varit noga med sedan första dagen tillsammans.

Så hur skall man då tänka? Socialt och pedagogiskt, hemma eller borta? Vi väljer hemma. Sockret får en lite längre startsträcka med oss. Hon är född sent i november vilket innebär att de flesta skulle ha varit äldre än henne, hellre då att hon får gå med de som är lite yngre istället. Det blir fler dagar som börjar med "jaha, vad skall vi hitta på idag?". Utflykter, lata dagar, dagar i trädgården, promenader eller besök hos någon. I lugn och ro kan vi hitta våra gemensamma roller och låta familjebildningen sjunka in. Även ur eget perspektiv är det en vinst, vi får ha en tätare samvaro längre med vårt barn.

Var sak har sin tid. Skolgången kommer vara lång och mödosam. Rolig, tidskrävande, frustrerande, härlig, allt möjligt. Den finns kvar, den kan vänta ett litet år till.

2 Comments

Chanstagning, ÖVERVÄGNING, analyserande

2/3/2014

1 Comment

Idag var vi på barnkalas. Det var det första vi varit på där Sockret inte känt någon sedan tidigare. Ett par av barnen närvarande har hon träffat under en kort stund för ett tag sedan, men inte mer än så. Det gick både bra, och mindre bra.

Vi har varit i Sverige i runt sex veckor nu. Det är mycket som är nytt för oss alla. För oss föräldrar är det att sköta jobb, hem och hushåll och samtidigt sätta en femårings behov allra först. För femåringen... ja, för henne är ju allt nytt. Och nya intryck tar som alla vet ett tag att smälta. Att träffa nya människor är kul, det är spännande att få visa sitt rum och alla sina saker. Men det är även nervöst, lite pirrigt och ibland vet man inte riktigt hur man skall reagera.

Än mer komplicerat blir det när vi skall åka iväg någonstans. För ett barn som spenderat hela sin uppväxt med föräldrarna eller föräldern, då har man en garanterad trygghet med sig var man än går. För Sockrets del har allting gått väldigt bra. Anknytningen har gått bra, hon vet att det är vi som gäller och hon söker sig till oss för trygghet och tröst. Men faktumet är trots allt att vi varit hennes föräldrar i strax under fyra månader. På den tiden har hon "flyttat" tre gånger. En gång till oss på lägenhetshotellet, en gång till Bogotá och nu en gång till sitt svenska hem. Hon har gått från att stå på ett myndighetskontor med en liten ryggsäck och kläderna på kroppen, till att ha ett helt rum med saker, två katter att klappa på och två föräldrar som bägge finns där praktiskt taget tjugofyra timmar om dygnet.

Det är alltså mycket som är nytt, vilket man skall komma ihåg. När vi fick inbjudan till barnkalaset idag tyckte vi först att det lät jättekul. Kul att träffa barnen från trakten, att lära känna nya kompisar som man kommer träffa framöver. Men efter ett tag kände vi att "nja... kanske är det för tidigt?". Vi har haft en kompis på besök med sin dotter, ingen av dessa hade Sockret träffat innan. Inga Skypesamtal, inget sånt, bara tittat på en bild och förklarat att de skulle komma på besök. Där märkte vi att startsträckan till leken var betydligt längre än kusinerna som hon träffat flera gånger och vi chattat på Skype med.

Men, efter ett tags överväganden tackade vi ändå ja till dagens aktiviteter. Det var två kilometer hemifrån och bara två timmar på eftermiddagen. Provar vi inte, vet vi heller inte om det skulle gå bra eller ej.

När vi kommer in i lokalen spenderades den första tiden på samma vis som alla andra barn som inte känner igen ett ansikte, med blyghet och försiktighet. De flesta andra barn kände varandra. Alla kände åtminstone någon, och de lossnade ganska fort från sitt grepp om föräldrars famnar och ben för att delta i den gemensamma leken. Sockret, hon tog betydligt längre tid på sig. Och det tror jag det. Alla barn är klädda konstigt, de är blekare än barnen hon är van vid från Colombia, alla vuxna ser kanske lite underliga ut. Språkförbistring, svårt att förstå och göra sig förstådd. Allt är annorlunda, inget är sig likt. Men skam den som ger sig, efter ett tag lossnade det även för henne lite grann. Leka lite runt oss föräldrar gick bra. Plinka lite på pianot, lite trevande kontakt med några av de andra barnen.

Så långt gick allt bra. Men vi märkte ändå att det var på gränsen för vad som var bekvämt. Ledsamheten låg inte långt bakom leendet, kasten mellan ljust och mörkt var snabba. Vi föräldrar skulle gärna hålla oss på nära håll. Små motgångar blev jobbiga snabbare än vanligt. Emellanåt tittade vi på varandra och tänkte "nja.. var detta rätt?". Men som sagt, om vi inte provar så vet vi ju aldrig.

När vi kom hem igen på eftermiddagen och under resten av dagen kunde vi läsa av reaktionerna. Konsekvensen blev att det nog hade blivit lite väl mycket intryck, och kanske lite väl fort efter att vi kommit hem. Det var ledsamt stundtals, gapskratt stundtals. Hårfina gränser.
Nu fanns det mycket roligheter i det hela också. Det är en stor vinst att ha träffat alla en gång, förhoppningsvis är ansiktena lite bekantare nästa gång vi ses. För vår del vet vi nu hur Sockret reagerar på sådana här situationer.

Och jag tänker. Som den pappan jag ändå är. Gjorde vi rätt? Ja, efter alla övervägningar så tycker jag det. Vi spekulerade mycket över huruvida det var rätt tid att ge sig ut på något sånt här. Att åka till doktorn är ett måste, att åka och handla är också något av ett måste, men var vi än åkt frivilligt så har hon inte behövt hantera så många helt nya barn som stojar och stimmar så nära henne. Nu vet vi hur hon reagerar. Ibland kan det vara bättre att pröva vingarna en smula, även om det kan kräva en dag eller två av återhämtning. För återhämtning kan det bli! Ibland kan vi märka det en hel dag efter att vi gjort något, eller haft besök en längre stund. Det blir väldigt tydligt att det är en konsekvens av gårdagen när hon inte riktigt är sig själv ett tag, hon blir känslomässigt påverkad. Och det är fullständigt normalt, det får hon bli. Det är helt i linje med den utveckling som sker, den omställning hon varit med om. Precis som vi vuxna kan känna oss utmattade när vi varit med om något omtumlande, kan barn självklart uppleva lika starka reaktioner. Om inte starkare.

För att summera dagen: Efter övervägande chansade vi. Det var roligt, det var omtumlande. Det var värt chanstagning.

Slutligen, en reflektion på ett annat ämne. Som adoptivförälder hinner man som jag nämnt många gånger fundera rejält över sitt kommande föräldraskap. Över rätt och fel i uppfostran, över hur man skall tackla alla möjliga situationer som dyker upp. Jag vill tro att vi täckt de flesta scenarion i våra funderingar.
Ibland kan man få råd i all välmening att inte tänka så mycket, att inte överanalysera eller liknande. Och det generella svaret på det är att... det går inte. Vårt jobb är att analysera och fundera. Kanske till och med för mycket ibland.

Alla barn förtjänar det bästa i livet. Det är sant oavsett om det barn som kommit till sina föräldrar genom en graviditet, adoption eller något annat alternativ. Men när det gäller adoption, då tvingas man till långa kvällar av funderingar, djupa analyser. Och det är självvalt.
Vi känner inte vårt barns bakgrund. Vi har inte varit där sedan dag ett, i vårt fall är det drygt hundra dagar som vi varit en familj. Med det i tanken, självklart analyserar vi. Vi analyserar våra känslor, hennes känslor, hennes reaktioner, tankar, kommunikation... Allt för att vi vill det absolut bästa för henne.
Man kan också få höra att "så är barn mest, tänk inte på det". Och det stämmer säkert! Men ibland, eller kanske rentav ofta, är det något som har med adoptionen att göra. Med att ha flyttat tre gånger på två månader, på att ha lämnat sitt gamla liv bakom sig. Det vet vi aldrig säkert, men vi kommer aldrig att få reda på det om vi inte analyserar saker och ting. Hellre analysera lite för mycket, än lite för lite.

Om ett par-tre år, då kanske vi kan börja släppa garden lite grann. Kanske blir det förr, kanske blir det senare. Sockret kommer för all framtid ha det känslomässiga bagage hon har, och vi kan aldrig så noga veta när det kommer att dyka upp i hennes liv. Därför kommer vi alltid ha känselspröten ute lite extra långt för att känna in läget. Det gör vi bara för hennes skull.

1 Comment

Födelsedag med reflektioner

Att växa så det knakar

Den största kärleken

Det här med skolstarten

Chanstagning, ÖVERVÄGNING, analyserande

Vem..?

Arkiv