Min svåger sade en gång, när han blivit pappa för första gången, att "när man blir förälder kan man glömma att stå i centrum någonsin igen, åtminstone så länge barnen är små". Nog stämmer det rätt bra. Och det är helt okej. Jag är ju samma ganska medelmåttiga kille som jag var i fjol, och nästa år också. Min dotter däremot alltid lika bra på att vara i centrum, oavsett vad hon gör. Om någon hälsar på mig, kommer deras uppmärksamhet ofelaktigt att riktas mot henne. Inga problem, jag står gärna i bakgrunden och tittar stolt på henne.
Att bli ett år äldre för ibland med sig vissa reflektioner på det gångna året. Vad har jag åstadkommit sedan sist? Är jag närmre mitt mål, vad det nu månde vara? Är jag för långt ifrån min ungdoms glansdagar, är jag för nära medelåldern, för nära pensionen? Många har problem med att fylla år, tycker det är jobbigt. Jag har aldrig haft de känslorna. För varje år som går känner jag mig mer och mer bekväm med mig själv. Har inte samma bekräftelsebehov, är inte lika ängslig för att göra rätt eller att uppfattas på något visst sätt av omgivningen. Och idag känner jag mig mer hemma i livet än någonsin.
Föräldraskapet har verkligen varit den pusselbit som krävdes för att göra livet komplett. Visst, jag kan ha vårkänslor nu och kolla på blocket efter roliga bilar, jag kan drömma mig iväg till roliga projekt, men den känsla jag tidigare haft emellanåt att livet inte riktigt räckt till är borta. Jag har inga stora ambitioner att göra karriär eller tjäna ohemult mycket pengar, min TV är stor nog och jeansen behöver inte vara av ett särskilt märke för att duga. Så länge jag har min fru, min dotter och vi kan leva ett vanligt liv i vårt vanliga hus, är det allt jag behöver.
När jag fyllde år sist, såg livet väldigt annorlunda ut. Vi väntade på Sockret, trodde det skulle gå fort. Lyckligt ovetande om faktumet att processen skulle bli både utdragen och påfrestande. Igen. Ingenting i vardagen var riktigt roligt så länge adoptionsprocessen inte var klar, den förra processen som aldrig gick igenom ekade fortfarande i själ och hjärta.
Nu har vi fått barnbeskedet, vi har varit i Colombia och faktiskt kommit hem igen. Något vi ofta talar om i termer av overklighet och att vi är så glada för allting vi fått uppleva.
Att vara pappa är också overkligt, fortfarande. Att få lyfta upp den lilla varelse som kommer fram med ett stort leende och uppsträckta armar är lika magiskt varje gång. Jag kramar hennes mjuka kropp hårt och vill aldrig släppa. När hon tar min hand och drar iväg mig till något hon har tankarna på. Hönsen som skall matas, katter som sover på konstiga ställen, vad som helst. Hon låter mig uppleva sin värld genom sina ögon och för det är jag själaglad.
Visst, alla dagar är inte exemplariska. Långt ifrån. Nu för tiden är snarare många dagar fulla av konflikter och sura miner hos den lilla damen, men det är inte konstigt. Nya föräldrar, nytt språk, nytt allt. En omställning som kan fälla vem som helst. Men även på de sämsta dagarna finns det ljusglimtar att glädjas åt. De ljusglimtarna lever man länge på.
Så nej, någon åldersnoja har ännu inte infunnit sig. Bara en fantastiskt stor glädje över att få vara förälder. En tacksamhet för att ha upplevt Colombia, fått nya vänner och blivit långt rikare på upplevelser än jag hade kunnat drömma om innan vi åkte dit. Och att ha världens bästa fru, förutom att alltid finnas där för mig och vara en stöttepelare i vardagen är hon den bästa möjliga mamman till vår dotter.
Solen sken idag. Det växer i trädgården. Vi har hälsan. Vi fryser inte, vi kan äta god mat och duscha i varmt vatten. Vi har oslagbara vänner i vår närhet. Dottern spexar, dansar och skrattar. Jag är ett år äldre, lite visare och mycket tacksam för allt jag har i mitt liv.