I början var det nog en omställning att gå i skolan över huvud taget. Vad förväntas av en egentligen? Skall man gå hit varje dag? Något barn försvann, något barn tillkom. Det försvunna barnet återvände. I korridoren är nästan alla andra längre än en själv. Det är många vuxna att hålla reda på, många rutiner som skall följas. Och så har vi det där med taxiresorna. Fyrtio minuter enkel resa. Hemresorna går rätt bra, ditresorna fungerar inte alls.
Nu är det svårt att veta exakt hur hon känner, vår kära sexåring. Hon är för det mesta glad för skolan. Väl där, och jag eller P har lämnat av henne, går det för det mesta bra. Ibland berättar de på skolan att hon varit ledsen. Att hon fick sitta och kura hos någon utvald ur personalen en stund innan det släppt, men att hon sedan rusar runt och leker för fulla muggar. Hon gillar personalen, hon gillar sina klasskamrater och de andra barnen på fritids.
Men så kommer de där stunderna. När hon blivit förkyld och hostar och meddelar att hon är sjuk. Säger vi då att hon får stanna hemma från skolan (vilket hänt ett par gånger) så är hon väldigt snabb på att hålla med. Och inget konstigt i det kanske. Men det finns ett mönster i allt. Får man välja mellan att åka till skolan eller låta bli, låter hon gärna bli. Får man välja mellan att pappa skall köra på morgonen, eller mamma, är valet självklart. Och allra helst vill hon vara hemma med mamma. Det är den stora grejen. Mamma är bäst. Ibland duger även pappa.
Vi har märkt att vi halkat tillbaka i de spåren. Mamma skall hjälpa. Mamma skall läsa saga och natta. Mamma skall köra till skolan. Mamma, mamma, mamma. Det är en sådan period. Hon är mammig, som man enkelt konstaterar. Och det kan vända, kan man höra och läsa.
Men det är inte fullt så enkelt första gången man går igenom det, i synnerhet inte med ett adopterat barn. För åter igen får vi gå in i analyseringsläget. Hur gammal är hon just nu, fysiskt, mentalt och känslomässigt? Vilka faser i livet kan vi tänka oss att vi möter? Adoptionsrelaterat, hur kan vi relatera detta till adoptionen, separationen, saknaden av sitt gamla liv? Och slutligen - hur mycket av detta kan tänkas ha att göra med vår stundtals begränsade kommunikation?
Det är väldigt många faktorer i spel när vi analyserar. Rädsla, oro, ilska, sorg, irritation. Varje gång vi stöter på något som går utanför det uppenbart sexåriga (när ett barn exempelvis blir förbannat för att lördagsgodiset faktiskt är slut, exempelvis) måste vi bocka av en massa punkter. Det går inte att rycka på axlarna varje gång. För det gör vi emellanåt, det finns många lägen där det går att rycka på axlarna med ganska gott samvete. Men emellanåt dyker det upp tillfällen som kräver reflektion. Som nu, exempelvis.
Den senaste tiden har nämligen visat en väldigt mammig tjej. En tjej som inte bara är extra glad för sin mamma, utan som dessutom uppvisar en väldigt stark rädsla för att vara ensam. Utan att gå in på detaljer har det vid flera tillfällen varit uppenbart att hon är väldigt rädd för att bli lämnad själv någonstans. Att vara ensam. Och exakt varför kan vi inte få svar på. Vi har inte språk så det räcker för det. Kommunikationen räcker inte. Och kvar står vi, lika frustrerade på var sin sida om kommunikationsdiket. En sexåring på ena sidan och föräldrarna på andra sidan. Vi närmar varandra med stormsteg, hela tiden sker det förbättringar, men ibland räcker det bara inte med det man har. Vi hade behövt mer.
Därför måste vi analysera extra mycket. Och nu försöker vi komma på vad det bästa är för oss att göra. När vi har en tjej som allra helst vill umgås med mamma dygnet runt. Som saknar mamma. Som vill sitta i mammas knä, som går efter och kramar mamma om midjan.
Är det bäst att ge efter? Låta mamma natta lite extra, vara lite närmre lite oftare, eller skall jag som pappa kliva in och "kräva min rätt"?
Skall det inte vara jämställt? Skall vi inte dela lika, är det inte bäst? Nej, magkänslan säger något annat.
Jag såg en video på facebook. Det krävdes inte mer än en googling för att hitta den (videon öppnas i ett nytt fönster). Klicka här för att se den.
Videon är på ett litet barn i en barnsäng. Det är en tio månader gammal flicka som står och skriker förtvivlat. När pappan kommer ser man att flickan tydligt söker hans uppmärksamhet. Hon står inte och skriker för att hon är hungrig eller trött, hon verkar skrika desperat efter mänsklig kontakt. Det är min amatörmässiga syn på det som händer. För när pappan gör det som gett videon över 17 000 000 views (ja, över sjutton miljoner!) så lugnar sig dottern - han kliver ned i barnsängen och lägger sig. Lägger dottern på bröstet som lugnar sig direkt.
Det står i videons beskrivning "I decided that the only way that could keep this baby from crying is doing the unthinkable!"
Och där blir jag lite förtvivlad. Att kliva ned i sängen, att ge barnet den mänskliga kontakt som hon skriker så förtvivlat efter, det är "the unthinkable". Det otänkbara. Det begriper jag inte. Jag kommer alltid att vara en stark anhängare till att ge barnen mänsklig kontakt. Allt annat är helt främmande för mig.
Där knyter jag an till min egen magkänsla. Om nu Sockret så gärna vill ha den mänskliga kontakten med sin mamma just nu - vem är jag egentligen att förvägra henne det? Vad skulle det leda till om jag klev in och skrek "kvotering"? Inget positivt i alla fall. Någonstans vill jag böja mig för att inte knäcka mig. Jag tror att det bästa just nu är att försöka ge henne den kontakt hon verkar törsta efter. Med en fru som jobbar i vården är det ofta jag som tar emot skoltaxin på eftermiddagen, fixar mat och grejar och sedan nattar. Då har Sockret fått träffa sin mamma några timmar på morgonen. Alternativt har jag väckt, klätt på, fixat frukost, packat och skjutsat till skolan på morgonen. Då är det lite mer kontakt med mamma, det är någon extra timme på eftermiddagen när hon kommer hem från jobbet. Och ja - så är det för de allra, allra flesta. Det är en del av vuxenlivet.
I det läget, mitt i allt med skola och en massa sociala möten ger det sexåriga barnet - med svåra separationer bakom sig - ifrån sig starka signaler. Hon vill inte vara ensam och hon vill ha mycket tid med sin mamma. Magkänslan är att följa den strömmen. Men är det rätt typ av magkänsla? Har jag genom min närhet, mina många kramar och pussar, byggt upp en tillräckligt stark anknytningsreserv för att släppa lite på kontakten under ett tag? Några veckor eller månader? Halkar jag tillbaka i utvecklingen genom att ta ett kliv tillbaka emellanåt?
Jag vet inte. Jag vet vad min magkänsla säger, och jag hoppas att jag kan lita på den.
Det är många kloka människor som läser detta. Lämna gärna en kommentar med era tankar. Jag skulle verkligen uppskatta det.