Direktörer, sophämtare, lärare, hemlösa och utslagna. Oavsett vilket har min pappa alltid haft en sällsynt förmåga att kunna prata med och relatera till i stort sett vem som helst, på väldigt kort tid. Det är i sig en imponerande egenskap, men det starka intrycket är inte just den sociala egenskapen utan förmågan att med ödmjukhet, fingertoppskänsla och empati kunna ta sig an alla trasiga själar och deras bekymmer. I mina ögon är han en hjälte för det jobb han gjort över åren. Även om jag inte är i närheten av samma yrke och inte riktigt besitter samma förmåga är det viktigt för mig att försöka. Jag stannar gärna och pratar lite med en trasig själ om tillfälle bjuds. Det är många som bara går förbi. Jag är inte annorlunda, jag är inte perfekt, jag går också bara förbi ibland. Verkligheten kan vara för jobbig att ta in. Men emellanåt gör det gott att stanna till, byta några ord, kanske köpa den där tidningen av dem som jag ändå aldrig kommer att läsa men jag vet att de är glada att få såld. Fråga lite om hur läget är, om det är skönt att det börjar bli vår eller sommar eller vad det nu må vara. Jag vet inte, kanske försöker jag emulera de många nära möten jag såg min egen pappa ha. När vi bodde i Malmö för tio år sedan frågade jag ofta de hemlösa tiggare eller tidningsförsäljare jag pratade med om de kände min pappa. I rikets tredje största stad är det naturligtvis omöjligt för alla att känna alla, men ett påfallande stort antal sken upp och svarade glatt jakande på frågan. Jag blev alltid glad inombords, för jag visste att min känsla stämde. Min pappa var en av de goda, en från det sjysta gänget.
Och det för mig närmre frågeställningen för kvällen. Hur gör jag? Vad skall jag göra för att vara en av "the good guys" för min dotter? Vad är en bra pappa, och hur blir jag en sådan?
Eftersom jag är en lat rackare, fuskar jag lite i min frågeställning. Tar den lätta vägen. Jag ser det som en labyrint och börjar vid fel ände. Börjar vid målet och går baklänges, det blir lättare så. En bit kommer jag genom det uppenbara, inte slå dottern och förolämpa henne, behandla henne med respekt och allt sånt helt uppenbart. Det är det lätta. Men sen då? Hur mycket skall jag tjata, hur mycket skall jag be? Skall jag gå min väg ibland, skall jag vara på henne som ett plåster? Hur mycket distans är lagom mycket? Är det sunt att ibland visa sin irritation över något, eller skall man vara en god förebild och sätta på sig en fasad av total behärskelse i alla lägen?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte hur jag skall göra. För det är mitt enda viktiga mål i livet - att vara en bra pappa.
Som ofrivilligt barnlös hinner man tänka mycket på sånt. På barn i allmänhet, men även på många specifika saker kring föräldraskapet och den nya rollen man är på väg att få. Gudarna skall veta att intryck finns att hämta från många ställen, vare sig man vill det eller ej. Det finns män i omgivningen som har synen på föräldraledighet att det sköts efter arbetstid, att föräldraledighet är något för kvinnan i hushållet. Det finns de som tycker att delandet av föräldraledigheten i modellen 50/50 är det enda rätta, och allt annat är en dödssynd. Ironiskt nog slår Spotify just nu över till en ny låt av Chuck Berry, That's None Of Your Business. "Chucken", som far min brukar kalla honom, sjunger karakteristiskt coolt ut "I'm so tired of you all telling me what you think I ought to do, nosenin' into my business when it ain't consernin' you". Kanske är det precis så det är. Jag kanske borde göra som Chucken sjunger och hävda min rätt, det är ingen annans business hur jag och min fru löser detta.
Men det är svårt. Lättare skrivet än gjort i verkligheten. Det finns alltid ett gnagande tvivel inom mig - tänk om jag gör fel? Tänk om jag gör fel gällande ledighet, gällande synen på skolgången, gällande allt? Om jag hade kval för andra saker i livet, bleknar allting tusenfalt när det gäller kvalen inför att vara en bra pappa till min dotter. Jag vill så enormt gärna göra rätt. Det är allt jag vill i livet. Och där kommer nästa kvar - vill jag för mycket? Borde jag slappna av? Sluta granska mig själv och fundera så mycket, bara låta det ske?
En gång för ett antal år sedan diskuterade jag jämställdhet på nätet. Det är ett jätteintressant ämne, det berör oss alla. Jag minns inte exakt hur diskussionerna gick, men jag vet att jag gärna ifrågasätter den världsbild som stundtals dyker upp som dikterar att det mesta som är fel i samhället är mäns fel, och att alla män bär ett kollektivt ansvar. I vart fall, jag fick en kommentar från en deltagare som uppenbart tyckte illa om mitt ifrågasättande. "Jag hoppas att du aldrig får en dotter!". Det var länge sedan, och det var bara ord av en arg person som inte kände mig det allra minsta. Det var ord som yttrades precis som en mobbare säger fula ord i skolan till folk. Men de sitter fortfarande kvar, etsade fast i mig. Någon, någonstans tycker att jag är olämplig som pappa till en dotter. Precis som mobbaren i grundskolan vars ord grävde sig in i kroppen och grep tag i själen mot din vilja, sitter de orden fortfarande kvar efter att åren passerat. Jag borde släppa det, men vid några enstaka tillfällen när jag sett eller tänkt på min dotter kommer orden upp i huvudet igen, och så tänker jag att "någon tycker detta är dåligt. Tänk om hon har rätt?".
Jag vet. Jag borde inte lyssna på de tankarna. Det är trams. En förolämpning, ord som yttrats i vredesmod och oförstånd av någon med en alldeles för snäv världsbild. Men likväl, det har varit svårt att skaka av sig orden.
Efter precis en månad hemma från Colombia faller sig rollen som pappa mer och mer naturlig. Det är det bästa som hänt, utan att något tillnärmelsevis kan mäta sig med det. Den här drygt meterlånga flickan som väger ungefär som en fullpackad ryggsäck har förändrat hela min värld. Hon får mig att klara mer, se annorlunda på allting, hon får mig att omvärdera allt jag tänker och känner. Inget är längre sig likt, och det är jag evinnerligt glad för.
Det är morgonrutiner och kvällsrutiner. Vi delar lika, visar att vi kan bägge två. Det är fortfarande lite lättare att acceptera mamma i många lägen, men pappa funkar oftast rätt bra. Det har varit en kamp i motvind, men för en så god sak att vi gärna kämpar. Något jag ibland funderar över är hur det vore om jag slutade kämpa. Lät min fru ta allt som vår dotter inte vill att jag skall göra. Skulle det spela någon roll? Hade vår relation förändrats alls, eller spelar det ingen roll? Vem vet. Jag struntar egentligen i vilket, jag kämpar på ändå. Det blir ett samspel mellan mig och henne som jag inbillar mig bygger närhet. Hittills har det lett till positiva resultat iallafall, och skönt är ju det.
En intressant sak i sammanhanget, bland tankarna om vad som gör en bra pappa, är hur vi värderar papporna i relation till mammorna. Hur värderas mina insatser gentemot min frus insatser? Är mina handlingar värda samma som hennes? Då menar jag inte hur vår dotter ser det, utan hur vi vuxna ser det. Och jag tror att det skiljer sig väldigt mycket åt. För mig är det lättare att få ryggdunkningar och omnämningar som en bra förälder. Jag tror faktiskt det, jag tror att ribban är lägre för män. Om jag som man leker med vårt barn, fixar ett par mellanmål och är allmänt närvarande är det lättare för mig att få höra att jag är en bra pappa. Kvinnan då? Frun, mamman? Krävs det lika mycket eller lite, eller krävs det mer för henne att få den där "men oj vad du är bra"-kommentaren? Ses det som en självklarhet att hon fixar frukost, tvättar och viker och tar fram nya kläder? Plockar undan leksakerna och sorterar in dem, håller koll på alla läkartider och födelsedagar och planerar middagar och ser till att vi kommer i tid? Om hon gör allt det, och mannen gör avsevärt mindre men ändå får medalj för sina insatser, borde inte kvinnan bli upphöjd till skyarna som någon slags supermänniska? Som vanligt - jag vet inte. Kanske är det jag som är totalt fel ute i tankarna.
När många andra räknade kilon och midjemått och avlade nyårslöften om att äta bättre och träna mer, hade jag bara ett nyårslöfte. Det var stort, kändes övermäktigt men också otroligt viktigt. Mitt enda nyårslöfte, nu ett stående för varje år framöver i resten av mitt liv, var att vara en så bra pappa jag kan till vår dotter. Att alltid göra ett moget övervägande och försöka fatta rätt beslut när det gäller henne. Behandla henne väl, vara rättvis. Inte dalta, inte curla, inte åsidosätta henne. Se henne för den hon är, respektera henne och uppmuntra henne. Vara pedagogisk, vara rolig. Men hur mycket av varje skall jag applicera för bästa resultat? Hur mycket är för mycket, eller för lite, eller rätt mängd men vid fel tidpunkt? Finns det ett svar på det?
När jag jobbat klart för dagen satt jag i hennes rum, på heltäckningsmattan som hon spridit ut en brokig blandning av små plast- och porslinskoppar på. Det var någon slags tebjudning, i alla koppar låg det mynt vi tagit med hem från Colombia. Där satt jag på golvet. Hon hade ryggen mot mig och låtsades diska en bricka. Jag hör Bob Dylans raspiga stämma sjunga "Don't think twice, it's alright" ur högtalaren. Där satt jag jag, i mina mjukisbyxor och hade tebjudning med min dotter. Bob Dylan sade att allt var okej. Som så ofta nu för tiden blev det lite fuktigt i ögonen. Antingen har vår dotter en underlig doft som hon bara delar med nyskuren lök som gör att jag gråter en skvätt ovanligt lätt i hennes närhet, eller så har hennes intåg i våra liv gjort att jag blivit en liten smula mer blödig. Förmodligen det sistnämnda.
Vad gör en till en bra pappa? Hur gör man, hur blir man en sån? Som sagt, jag vet inte. Jag har verkligen ingen aning. Jag skall fortsätta fundera, se om jag kommer på något svar. Tills dess fortsätter jag att gå på tebjudningar och låta henne hoppa runt på mina axlar. Kanske kommer svaret till mig så småningom.