Är det någon skillnad på det jag skriver, och det en kvinna skriver? Ser vi annorlunda på saker och ting, tänker vi annorlunda? Uttrycker jag mig annorlunda än vad en kvinna generellt gör?
Ja, jag tror det. Trots genusdiskussioner vågar jag påstå att män och kvinnor skiljer sig åt på ganska många punkter. Men där tar min övertygelse slut. Vad som skiljer mina tankar och mina texter åt från en kvinnas vet jag inte. Vi har alla rädslor, sorger, förhoppningar och drömmar. Det finns tillfällen då man blir kall inombords, det känns som om en sten faller genom kroppen och allt känns hopplöst. Det finns även tillfällen då världen känns så mycket bättre än vad den brukar, tillfällen då det bubblar i bröstet och stegen är lätta.
Vi är alla väldigt lika, innerst inne. Men vi skiljer oss också åt. Mina damer och herrar, vi är likadana men ändå helt olika.
I vissa hänseenden har jag alltid trivs lite bättre bland tjejer och kvinnor. Jag har alltid varit öppen av mig, intresserad att diskutera känslor. Relationer är väldigt intressant. Så kallade "mjuka ämnen" har jag alltid gillat. Det har naturligtvis en motvikt. Min plats hos grabbgänget, de som kan meka med mopeder och bilar, de som spelar bandy på parkeringshusets tak på sommarkvällarna eller de som samlas i tystnad i arbetsplatsens kök har mest varit en plats som reserverats till besökare. När vi satt där, i tryckt tystnad i köket i våra arbetskläder, då kände jag mig långt ifrån hemma. När den som uttalade sig om något utanför de överenskomna ämnena (vilka främst bestod av: arbetsplatsen är kass, chefen är dum i huvudet, det var bättre förr och håll käften din [valfritt könsord], följt av råa skratt och snuskastningar) direkt diskvalificerades. Ofta kan den sortens arbetsplatser komma undan med "vi har högt i tak" och "stämningen är rå men hjärtlig". Här var det åtminstone rått, men inte särskilt hjärtligt. En medarbetare hade gjort bort sig på den förra arbetsplatsen, vilket innebar att han verkligen inte var välkommen hos oss. Det var den generella konsensusen. Lite öppen mobbing har väl aldrig skadat? Att skoja om någons namn och sabotera lite? En direkt deprimerande miljö.
Det är naturligtvis ett undantag, alla manliga arbetsplatser är inte sådana. Men några gemensamma nämnare finns. Matlådor i GB Big Pack-lådor. Mat som skyfflas in i tystnad. Svärande över sakernas tillstånd. Hårda, kalla fasader som måste upprätthållas. Även bland familjefäder, husägare, musikälskare, bilentusiaster och andra. Vi var alla någon. Vi var en grupp mångfacetterade personligheter som dag efter dag skyfflade in vår mat i munnen, innan vi gick ut till verkstaden igen. Smällde lite i dörrarna. Skrattade rått. Trots att vi skulle kunna ta upp en lång rad intressanta ämnen, diskutera med ömsesidig respekt inför varandras olikheter, utbyta tips och erfarenheter och kanske stötta varandra, så undveks alla tecken på svaghet som pesten. Inte undra på att det var skönt att sluta där...
Nej, som sagt, det var ett undantag. Men det finns så oerhört många liknande arbetsplatser. En platt och hård miljö med okonstruktiv och tråkig arbetsplatskultur. En manlig norm. Jag ser det färga av sig på andra områden, exempelvis föräldraskap. Då kvinnor kan prata i timmar och åter timmar om graviditet, förlossningar och föräldraskap i allmänhet så är det påfallande ofta den nyblivna pappan mest konstaterar att det fötts en ny människa. Det var ju kul. Annars då, bilen går bra? Allt bra på jobbet?
Vad är det vi män är så rädda för? Är vi rädda att öppna oss, visa att vi är mänskliga? Prata om att vi faktiskt är livrädda för att göra bort oss? Begå misstag och göra fel? Eller är jag kanske för analyserande nu, det har ju hänt förut. Det kan vara så enkelt att vi män ofta är väldigt praktiskt lagda. Grottar inte ner oss i onödan, vi ser det som det är och agerar därefter. Komplicerar inte det i onödan.
Jag vet inte. Jag är verkligen inte först med att fundera kring detta ämne. Det finns naturligtvis gott om öppna män som gärna delar med sig av sina tankar och känslor. På samma sätt som det finns introvert lagda kvinnor som hellre pratar bromsskivor eller skruvdragare än att diskutera barns olika utvecklingsfaser.
Vad är bra? Finns det ett rätt, finns det ett fel? Ett mindre smickrande drag bland kvinnliga grupper är tendensen att agera väldigt smickrande till någon, för att smutskasta denne så fort hon vänder ryggen till. Något jag sällan sett i manliga sammanhang. Gillar man inte någon, då har man ingen anledning att agera bästa vänner. Vilket sammanhang som är att föredra är nog mest en personlig preferens.
Hur det månde vara med det manliga och kvinnliga, ibland får jag den kommentaren. Att det är roligt att läsa föräldraskapsfunderingar ur ett manligt perspektiv. Jag blir lite ställd, för jag vet inte hur jag gör. Mina tankar är mina tankar. Jag råkar vara kille. Om jag i den kombinationen skiljer mig från andra som skriver om föräldraskap, det vet jag inte. Det verkar så, åtminstone sett utifrån de reaktioner jag fått.
Missuppfatta mig rätt nu, jag klagar inte. Det vore lögn att påstå något annat än att jag faktiskt gillar positiv respons. Ur ett svenskt lagomperspektiv borde jag förmodligen anamma en lite blygsammare, självförminskande ståndpunkt. Säga "äsch då, inte skall väl jag..." och skrapa lite i gruset med foten. Men så är det - jag gillar positiv respons. Inte för att jag förstår varför någon tycker att den dynga jag häver ur mig egentligen är läsvärd, men när folk ändå orkar ta sig igenom mina för långa texter och bemödar sig med att skriva något, då blir jag alltid glad.
Ur ett manligt perspektiv. Varför är det något lite halvunikt eller ovanligt? Hur vore det om vi karlar vågade prata lite mer med varandra om ämnen som gör ont? Hur ont det gjorde när vi inte kunde sätta barn till världen. Hur det kändes, och kanske fortfarande känns, som att vi svek våra partners. Hur vi ärrats av kampen mot att bli pappor.
Och vidare, om glädjeämnena. Att faktiskt få bli pappa, att se framstegen hos barnen. Kanske om våra rädslor, farhågor, vad vi är nervösa för inför framtiden. Skolstart, mobbing, studieprestationer och pressen därom. Det finns tusen och ett ämne som vore kul att prata om, men påfallande ofta hamnar man ändå i en diskussion om jobbet. Jag är inte ett permanent undantag, jag är likadan själv ibland när jag hamnar i manligt sällskap. Kanske är det min förväntningar på min motpart, att han inte vill prata om sånt. Eller förväntningar på mig själv, att jag inte skall prata om sånt nu. Ingen aning.
Låt oss börja. Igår satte jag stödhjul på min dotters första lilla cykel. En liten händelse i vardagen, men en stor milstolpe i mitt liv. Jag blir glad, fylld av den där bubblande känslan när jag springer med henne och håller i styret. Hon tittar nervöst ned på tramporna och skrattar. Roligt, roligt att cykla säger hon. Jag ser flickan jag inte kände som nu är min dotter. Hon är här nu, hon har en cykel med stödhjul och hon skrattar. Det känns underbart.
Vad säger ni andra män som läser detta? Vad tycker och tänker ni? Vad är ni glada för, vad är ni rädda för? Varför tror ni att det råder sådan brist på djupare diskussioner bland oss män?
Och du som är kvinna och läser detta - vad är din syn på saken? Är vi män för tystlåtna?
Ta hand om er mina vänner.