Ord kan också vara något som ljusar upp den mörkaste dag. Att få höra "jag älskar dig", eller att få säga det, är fantastiskt. Det är inget man skall ta för givet. Ibland behöver man höra, eller få säga vissa saker. Ord har en magisk verkan på oss, de kan förändra hela världen. På senaste tiden har jag märkt att det finns två ord som seglat upp på min topplista av favoritsaker att säga.
Min dotter.
Bara de två orden i kombination har jag märkt att jag uppskattar ofantligt mycket. Det känns lika bra varenda gång jag säger dem. Närhelst jag säger dem, innebär de en påminnelse om att jag faktiskt har en dotter. Det är ett faktum jag gärna påminner mig själv om. Kanske har jag blivit en sån där odräglig förälder som tjatar om sitt barn i tid och otid, kanske vill resten av världen inte lika gärna bli påmind om mitt föräldraskap. Jag har själv, särskilt under barnväntan, blivit ganska trött på nyblivna föräldrars konstanta påminnande om sitt föräldraskap. Det är förvisso lite mer omfattande saker det är frågan om i de fallen, men ändå. Kanske borde jag dämpa mig en smula, jag måste ju inte nämna min dotter vid varje givet tillfälle. Men vet ni vad? Det är svårt att låta bli.
Det finns få saker i livet som ens gått att mäta sig med att bli förälder. Jag visste att det skulle bli häftigt, men hade inte kunnat förbereda mig på hur glad man faktiskt blir i själen. Härom dagen hade jag varit iväg och jobbat i några timmar och kom hem igen. P och Sockret var ute i trädgården. Sockret ser att jag kommer körandes. "Pappa!" utbrister hon och går ned mot uppfarten. När jag kört in och klivit ur bilen möts jag av en jätteglad, springande femåring som kastar sig i famnen på mig. Det var den första gången jag fått en sån hård bamsekram av en sommarklädd femåring i shorts och linne. Av min egen dotter. Det är en känsla jag aldrig kommer att glömma, och som jag hoppas att jag får återuppleva många gånger under sommaren.
Min dotter.
Tänk att få lyxen att säga det. Det klår allt annat man kan säga. Bakom de orden ligger så mycket grubblerier, så många år av väntan, av kval och ångest och frustration och ilska och sorg. Det är så mycket otrevligheter som förpassats till en koffert på vinden, som packats ned och stuvats undan. Nu ligger de orden bakom mig, och i mitt liv finns hon. Min dotter. Hon som har det vresiga morgonhumöret, som tycker det är lika festligt varje gång pappa låtsasramlar, som påminner dagligen om hur snabb katten Lillan är, och hur slö katten Ozzy är. Hon som blir arg när hon inte får slänga ut fler nävar mat till hönsen, som pekar och undrar varför det inte finns fler barnappar på ipaden, som om ett par sidor fulla inte räckte.
Så många småsaker hon gör i vardagen blir till milstolpar och underverk i våra ögon. När hon städat på sitt rum helt själv, utan att vi bett om det. När hon klappar katterna, tar på sig stövlarna, ställer in ketchupen i kylskåpet... Det är verkligen små, banala saker det kan röra sig om. Vi påminns om att hon finns här. Det bor en liten människa hos oss. En helt annan individ. Hon är inte sammanvuxen med oss två vuxna på samma vis som vi är varandra, efter många års äktenskap och ännu fler års förhållande. Vi har en väldans massa år bakom oss, vi blev tillsammans som tonåringar. Med vår dotter (!) har vi ett antal månader bakom oss. Allt är fortfarande så nytt för oss, och för henne.
Min dotter. Jag säger det så ofta jag bara kan. Jag nämner henne i förbigående, jag pratar gärna ingående om henne. Ganska ofta kommer jag på mig själv att tänka "vänta nu här, bryr sig den här personen verkligen om det jag berättar om?". Bryr folk sig om min dotters språkutveckling, vad min dotter tyckte om den-och-den filmen, eller vilka grönsaker min dotter ratar? Nej. Det kanske de inte gör. Men jag säger det ändå. Helt utan att egentligen tänka mig för. Det är ju så oerhört intressant för mig, det är min hela värld för tillfället. Är det så magiskt för mig, måste det väl åtminstone vara någorlunda intressant för alla andra. Så går tankarna ofta. Men jag hejdar mig efter en stund, kommer till sans och byter försiktigt samtalsämne. Oftast protesterar kollegan eller min bekant inte alldeles för mycket när jag slutar prata om min dotters aversion mot blomkål (som hon för övrigt delar med sin pappa).
Idag var jag på ett styrelsemöte på kvällen. Det låter lite fräckt, men var inte så märkvärdigt. Jag skall till att bli biodlare inom kort, och hängde med på styrelsemötet för att snacka lite. När det var över och jag satt i bilen, gjorde jag som jag brukar göra. Jag ringde hem till P. Klockan var runt nio, så Sockret sov garanterat. Jag berättade att jag var på väg hem, och ungefär när jag skulle komma hem. Det har blivit en vana att göra så. Men den nya vanan som gjort sitt intåg är att jag frågade om det gått bra med läggningen, om Sockret sov. Jodå, berättar P, hon sov och allt har gått bra Kan du inte berätta mer, frågar jag. P skrattar lite, men hon förstår. Hon är exakt likadan. Missar man en läggning vill man vet allt.
Ni var ju ute, när gick ni in? Jaså, hon ville inte gå in, nähä okej... Men det gick bra sen med tandborstning och allt sånt? Vad bra! Och sen, hon kom i säng bra? Kanon. Tog det lång tid innan hon somnade? Ja, ungefär så går snacket. Egentligen kanske det inte är så märkvärdigt. Ungen gick och lade sig, somnade kort därefter. Samma som varje kväll. Inget konstigt kan man tycka, men för oss är det jätteroligt att prata om. Som P sade, "vi är verkligen nya på detta, så roligt vi tycker det är att prata om sånt här!".
Min dotter. Hon är min dotter, mitt barn. Orden "min dotter" indikerar att det finns en fortsättning, en förlängning. Jag är "hennes pappa". Det är otroligt stort. Det är mina nya favoritord att säga. Jag säger dem ofta och jag säger dem med den största glädje och stolthet jag kan uppbringa. Hon är så bra, så fin, så snäll och så fantastisk. Min dotter.