Det finns vissa människor, vissa händelser, vissa omständigheter som man inte glömmer i första taget. Idag skedde ett sådant möte, har jag en känsla av. Ett kortvarigt sådant, utan långa eller djupa diskussioner. Hur som helst så fick det mig att tänka till lite.
Alldeles för tidigt i morse ringde klockan. Eller ja, mobilen pep. Och ja, tidigt och tidigt. Klockan sju kändes för tidigt för denna lördagmorgonen. Men plikten kallade, så att säga.
P är en fågelentusiast. Hon gillar att titta på fåglar, fotografera fåglar, och har länge velat vara med vid ringmärkning av fåglar. Och som den stöttande äkta man jag försöker att vara, hängde jag (och Sockret) med till kusten idag för att promenera bland taggbuskar, vittja fångstnät och andas in frisk havsluft. Läskiga grejer med andra ord.
Vår guide för dagen var en nätbekant till P, en kille som verkade veta det mesta som finns att veta om fåglar. En man vars fågelintresse väckts redan i tioårsåldern, förmodligen ännu tidigare. Han var runt fyrtio, fantastiskt trevlig, och född i - och adopterad från - Colombia.
Just den saken var inget vi diskuterade i någon större utsträckning. Vi vidrörde ämnet, men inte mer än så. Det behöver inte stötas och blötas konstant, dessutom fanns det ju fåglar att titta på och prata om. Men det var inte detta som var det där speciella mötet.
Folk kom och gick i den lilla stugan där ringmärkningen höll till. Det var tofsvipor och fjällskivlingar och bogskrov... Eller nej, så hette det inte. Inget av detta var något som ringmärktes, men jag minns uppriktigt sagt inte vad pippifåglarna hette. Var en av dem kanske en blåmes? Nåja, strunt samma. Det fanns andra entusiaster, folk med slittåliga kläder, höga stövlar och kikare som tålmodigt gick sina rundor och spanade bland näten om någon fågel hade fastnat. Om så var fallet, skulle de lösgöra fågeln, stoppa den i en tygpåse och vandra tillbaka med den efter utförd runda till huset där ringmärkningen ägde rum. Där var det vägning och mätning och fettkontrollering. Många moment utfördes effektivt och proffsigt.
Plötsligt kom ett äldre par, runt sjuttio kanske. Det var vår guides föräldrar som hade hängt med ut under dagen. Frisk luft, natur, vad kan man mer begära en ljummen lördagförmiddag?
Vi hälsade på varandra och småpratade lite. Kom oundvikligen in på ämnet adoption och Colombia. Det var här som det där speciella mötet ägde rum. På de få kvadratmeterna som det lilla rummet utgjorde, mötte vi varandra med våra väldigt speciella egenskaper.
På något vis hade jag något särskilt gemensamt med de personer som under tidigt sjuttiotal hade stått på Arlanda och väntat på sin son, som kom med flygplan från Colombia. Och när han satt där, runt fyrtio, hade han något särskilt gemensamt med sexåringen som satt bredvid honom. De var både födda i Colombia, de hade båda kommit till Sverige och de var båda enormt efterlängtade av sina föräldrar.
Och där stod vi. Vi, hemkomna för ett år och fyra månader sedan. Trötta, rentav utmattade, till en ankomsthall och anhörigas famnar på Landvetter. De, för drygt fyra decennier sedan, med sin efterlängtade tvååring. Vi utbytte artighetsfraser och pratade om vår process om vartannat. Just där och då spelade inte ålder någon roll, yrkesroller eller social status, allt sådant var irrelevant. Det som var viktigt, var vår gemensamma koppling till Colombia. Oavsett om man bejakar den mycket eller lite, är jätteintresserad av landet eller inte, om man pratar mycket adoption eller inte, så finns kopplingen där på något vis.
Det är inte första gången jag upplever en sådan koppling. Jag har träffat flera föräldrapar som gjort sin resa långt innan oss. Till Colombia, till Arlanda, till något annat land eller kanske någon annan flygplats i Sverige. Det finns en intressant koppling som förenar oss. Ett av de mer märkliga möten skedde på en trång buss, en höstmorgon i Paris. På transferbussen på Charles de Gaulle-flygplatsen råkar vi på en herre som råkar vara svensk. Och han råkar ha adopterat, en gång för länge sedan. Och det råkar ha varit, just det, från Colombia. Oddsen är inte jättestora. Men även den gången blev det ett lite speciellt möte. Något särskilt i blicken hos honom, antagligen hos oss också.
Jag drar mig även särskilt till minnes ett par familjer vi hade glädjen att träffa i Bogotá, när vi först anlände till Colombia den siste oktober 2013. De var på återresa med sina barn som var runt tjugo år. Två föräldrapar med två barn vardera. De återvände till den plats där deras gemensamma familjebildning en gång började. De berättade om sin historia, och lyssnade intresserat på vår. Och vi tänkte, och sade till varandra, att om femton år är det kanske vi som sitter där..?
Likaså bör nämnas den stora mängd föräldrar som har adopterat barn någorlunda nyligen. De som ligger i samma fas som oss, eller ett antal år före. Det är folk, ensamstående och par, som vi sannolikt aldrig hade träffat på och umgåtts med annars. Om det inte vore för den gemensamma nämnare att vi råkar vara föräldrar till barn som fötts på andra platser på jorden än i Sverige.
Jag vet inte riktigt vad det är jämförbart med, om ens något. Visst kan sport förena människor från olika samhällsklasser, platser och nationaliteter. Andra intressen kan binda samman folk på ett effektivt sätt också. Men jag har ännu inte stött på något som skapat så djupa band så fort som adoption har gjort. När man möts, möts ofta även en tidigare barnlängtan, år av ångest och sorg, kanske år av bearbetning av trauman. Inte bara sorg, utan även glädje. Glädjen över att äntligen få bli förälder. Alla föräldrar som har adopterat kan känna igen sig i det, och det skapar något särskilt band mellan en. Oavsett vem man är i övrigt.
Alldeles för tidigt i morse ringde klockan. Eller ja, mobilen pep. Och ja, tidigt och tidigt. Klockan sju kändes för tidigt för denna lördagmorgonen. Men plikten kallade, så att säga.
P är en fågelentusiast. Hon gillar att titta på fåglar, fotografera fåglar, och har länge velat vara med vid ringmärkning av fåglar. Och som den stöttande äkta man jag försöker att vara, hängde jag (och Sockret) med till kusten idag för att promenera bland taggbuskar, vittja fångstnät och andas in frisk havsluft. Läskiga grejer med andra ord.
Vår guide för dagen var en nätbekant till P, en kille som verkade veta det mesta som finns att veta om fåglar. En man vars fågelintresse väckts redan i tioårsåldern, förmodligen ännu tidigare. Han var runt fyrtio, fantastiskt trevlig, och född i - och adopterad från - Colombia.
Just den saken var inget vi diskuterade i någon större utsträckning. Vi vidrörde ämnet, men inte mer än så. Det behöver inte stötas och blötas konstant, dessutom fanns det ju fåglar att titta på och prata om. Men det var inte detta som var det där speciella mötet.
Folk kom och gick i den lilla stugan där ringmärkningen höll till. Det var tofsvipor och fjällskivlingar och bogskrov... Eller nej, så hette det inte. Inget av detta var något som ringmärktes, men jag minns uppriktigt sagt inte vad pippifåglarna hette. Var en av dem kanske en blåmes? Nåja, strunt samma. Det fanns andra entusiaster, folk med slittåliga kläder, höga stövlar och kikare som tålmodigt gick sina rundor och spanade bland näten om någon fågel hade fastnat. Om så var fallet, skulle de lösgöra fågeln, stoppa den i en tygpåse och vandra tillbaka med den efter utförd runda till huset där ringmärkningen ägde rum. Där var det vägning och mätning och fettkontrollering. Många moment utfördes effektivt och proffsigt.
Plötsligt kom ett äldre par, runt sjuttio kanske. Det var vår guides föräldrar som hade hängt med ut under dagen. Frisk luft, natur, vad kan man mer begära en ljummen lördagförmiddag?
Vi hälsade på varandra och småpratade lite. Kom oundvikligen in på ämnet adoption och Colombia. Det var här som det där speciella mötet ägde rum. På de få kvadratmeterna som det lilla rummet utgjorde, mötte vi varandra med våra väldigt speciella egenskaper.
På något vis hade jag något särskilt gemensamt med de personer som under tidigt sjuttiotal hade stått på Arlanda och väntat på sin son, som kom med flygplan från Colombia. Och när han satt där, runt fyrtio, hade han något särskilt gemensamt med sexåringen som satt bredvid honom. De var både födda i Colombia, de hade båda kommit till Sverige och de var båda enormt efterlängtade av sina föräldrar.
Och där stod vi. Vi, hemkomna för ett år och fyra månader sedan. Trötta, rentav utmattade, till en ankomsthall och anhörigas famnar på Landvetter. De, för drygt fyra decennier sedan, med sin efterlängtade tvååring. Vi utbytte artighetsfraser och pratade om vår process om vartannat. Just där och då spelade inte ålder någon roll, yrkesroller eller social status, allt sådant var irrelevant. Det som var viktigt, var vår gemensamma koppling till Colombia. Oavsett om man bejakar den mycket eller lite, är jätteintresserad av landet eller inte, om man pratar mycket adoption eller inte, så finns kopplingen där på något vis.
Det är inte första gången jag upplever en sådan koppling. Jag har träffat flera föräldrapar som gjort sin resa långt innan oss. Till Colombia, till Arlanda, till något annat land eller kanske någon annan flygplats i Sverige. Det finns en intressant koppling som förenar oss. Ett av de mer märkliga möten skedde på en trång buss, en höstmorgon i Paris. På transferbussen på Charles de Gaulle-flygplatsen råkar vi på en herre som råkar vara svensk. Och han råkar ha adopterat, en gång för länge sedan. Och det råkar ha varit, just det, från Colombia. Oddsen är inte jättestora. Men även den gången blev det ett lite speciellt möte. Något särskilt i blicken hos honom, antagligen hos oss också.
Jag drar mig även särskilt till minnes ett par familjer vi hade glädjen att träffa i Bogotá, när vi först anlände till Colombia den siste oktober 2013. De var på återresa med sina barn som var runt tjugo år. Två föräldrapar med två barn vardera. De återvände till den plats där deras gemensamma familjebildning en gång började. De berättade om sin historia, och lyssnade intresserat på vår. Och vi tänkte, och sade till varandra, att om femton år är det kanske vi som sitter där..?
Likaså bör nämnas den stora mängd föräldrar som har adopterat barn någorlunda nyligen. De som ligger i samma fas som oss, eller ett antal år före. Det är folk, ensamstående och par, som vi sannolikt aldrig hade träffat på och umgåtts med annars. Om det inte vore för den gemensamma nämnare att vi råkar vara föräldrar till barn som fötts på andra platser på jorden än i Sverige.
Jag vet inte riktigt vad det är jämförbart med, om ens något. Visst kan sport förena människor från olika samhällsklasser, platser och nationaliteter. Andra intressen kan binda samman folk på ett effektivt sätt också. Men jag har ännu inte stött på något som skapat så djupa band så fort som adoption har gjort. När man möts, möts ofta även en tidigare barnlängtan, år av ångest och sorg, kanske år av bearbetning av trauman. Inte bara sorg, utan även glädje. Glädjen över att äntligen få bli förälder. Alla föräldrar som har adopterat kan känna igen sig i det, och det skapar något särskilt band mellan en. Oavsett vem man är i övrigt.