För ett litet tag sedan skrev jag ett inlägg och frågade om huruvida ämnet "anpassning till vardagen" eller allmän anknytning är något vi borde lyfta upp högre på agendan. Jag efterfrågade kommentarer och tankar på ämnet, och lovade att redovisa alla förslag som kom in. Här kommer de så!
... nepp, här var det tomt.
Ungefär så var det! Det enda som inkom var en kommentar där avsändaren skrev att hon såg fram emot att läsa de andra kommentarerna. Tyvärr blev det inte fler än så! Men, i andan av att se glaset som halvfullt, låt oss ta det som ett positivt tecken. Låt oss anta att det generellt sett fungerar väldigt bra ute i landet. Att problemen är förhållandevis få i antal, och att det inte finns ett skriande behov av att ventilera sig i frågan. Förhoppningsvis tas det upp tillräckligt mycket på föräldraskapsutbildningarna, av adoptionsorganisationerna, av hemutredarna och adoptanterna själva. Låt oss ändå tro att omgivningen i de allra flesta fall är stöttande och väljer en förstående linje..
Jag vet inte. Det kan vara så! Kanske är det så att det är ett känsligt ämne som man ogärna tar upp. Eller att det tar lite för lång tid i vardagen att skriva kommentarer på ämnet. Oavsett vilket så har jag fullföljt min redovisning på det. Med utgången att vi får se på resultatet genom positiva solglasögon.
Förutom det då? Inget annat kul? Jovars, min fru tycker att jag gråter mycket. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation. Det stämmer dock ganska skapligt.
För någon timme sedan vaknade Sockret och grät. Det gör hon emellanåt, några kvällar i veckan i snitt. Särskilt när det varit väldigt mycket under dagen, då kan det bli mycket tankar och känslor att hantera, i kombination med att hon är i rätt ålder för den beryktade nattskräcken.
P var först inne hos henne, klappade på henne. Alldeles strax efter kom jag in och lade mig bredvid Sockret. Vi pratade lite, hon somnade om direkt. Jag snyftade lite. Inte något stortjutande, men ändå. Då påpekade P det.
- Jag har aldrig sett dig gråta så mycket som sedan du blev pappa. Under alla våra år har du aldrig gråtit så mycket som nu.
Jo, så är det. Tro nu inte att jag går runt som ett känslomässigt vrak, oförmögen att tygla mina lynniga känslor. Snarare är jag kanske ovanligt samlad, men jag är ju också en känslomänniska. Ganska ofta slås jag av något. Ofta något litet, en hand på min hand, springande ben över gräsmattan, en snarkning... Bokstavering, ord, meningar, teckningar, kramar och pussar. När jag tänker efter verkar jag bli fuktig i blicken av snart sagt varje liten sak det lilla Sockret kommer dragandes med eller presterar. Och det är nog så också, vilket jag är glad för. Jag uppskattar henne, jag uppskattar allt jag har.
Jag uppskattar även det jag gått igenom. Det vi, jag och P, gått igenom tillsammans. Vi har haft turen att svetsas samman tajtare för varje motgång vi stött på. Nu är vi framme vid det efterlängtade målet, och även om tiden går otroligt fort är jag glad över att fortfarande känna tacksamhet. Jag vill aldrig ta föräldraskapet för givet, jag vill aldrig glömma bort var vi kommer ifrån och vad vi gått igenom. Framför allt vill jag aldrig, aldrig någonsin, ta Sockret för givet. Hon är inte skyldig oss något, vi är skyldiga henne allt. Hon förtjänar det bästa livet hon kan få, de bästa föräldrarna vi kan vara. En del av det är att inte glömma det vi lagt bakom oss i tiden. Med det i tanken är det inte svårt att fälla en tår ibland när man slås av vilken fantastisk människa vi har det otroliga privilegiet att få dela våra liv med.
I Colombia blev de alldeles till sig. Vi satt där på överlämningen, med den fyra-snart-femåriga tjejen i knät. Flickan vi längtat efter så lång tid. Nästan ett års tid hade vi väntat, och nu fanns hon här precis intill oss. Med lite nervös blick, avancerad frisyr och de mjukaste små armar och händer vi någonsin känt. Alla års kämpande tog slut i det rummet, vid den stunden. När alla de tankarna sköljer över en är det svårt att hålla tillbaka tårarna. P grät redan, då började jag också. Och plötsligt blir de kvinnliga Colombianska deltagarna i rummet alldeles till sig, börjar le och tissla och tassla. De är märkbart berörda av att jag är märkbart berörd. De frågar inte först, utan tar kort med mobilerna på mig i det glada känslomässiga tillståndet. Jag skrattade mest åt uppståndelsen. Det märktes att de kulturella skillnaderna mellan våra respektive länders manlighetsideal var betydande. Att sitta som karl och snyfta var kanske egentligen inte det mest macho i deras ögon, men tolken förvissade oss i efterhand om att det absolut varit något positivt. De hade verkligen sett att vi brydde oss om Sockret. "They saw that you love her very much". Jo tack, det är ju bara förnamnet.
Nåja. Det blev början på min nya karriär som spontansnyftare. Det bjuder jag gärna på. Någon enstaka glädjetår över den bästa tjejen i världen är bara naturligt. Vardagen har blivit så mycket rikare, livet så mycket bättre. Glädjen i själen måste ju ta vägen någonstans, då blir det ibland lite manligt snyftande över att det lilla tjejen är så söt när hon ställer in mjölkpaketet i kylen, eller något annat livsviktigt.
... nepp, här var det tomt.
Ungefär så var det! Det enda som inkom var en kommentar där avsändaren skrev att hon såg fram emot att läsa de andra kommentarerna. Tyvärr blev det inte fler än så! Men, i andan av att se glaset som halvfullt, låt oss ta det som ett positivt tecken. Låt oss anta att det generellt sett fungerar väldigt bra ute i landet. Att problemen är förhållandevis få i antal, och att det inte finns ett skriande behov av att ventilera sig i frågan. Förhoppningsvis tas det upp tillräckligt mycket på föräldraskapsutbildningarna, av adoptionsorganisationerna, av hemutredarna och adoptanterna själva. Låt oss ändå tro att omgivningen i de allra flesta fall är stöttande och väljer en förstående linje..
Jag vet inte. Det kan vara så! Kanske är det så att det är ett känsligt ämne som man ogärna tar upp. Eller att det tar lite för lång tid i vardagen att skriva kommentarer på ämnet. Oavsett vilket så har jag fullföljt min redovisning på det. Med utgången att vi får se på resultatet genom positiva solglasögon.
Förutom det då? Inget annat kul? Jovars, min fru tycker att jag gråter mycket. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation. Det stämmer dock ganska skapligt.
För någon timme sedan vaknade Sockret och grät. Det gör hon emellanåt, några kvällar i veckan i snitt. Särskilt när det varit väldigt mycket under dagen, då kan det bli mycket tankar och känslor att hantera, i kombination med att hon är i rätt ålder för den beryktade nattskräcken.
P var först inne hos henne, klappade på henne. Alldeles strax efter kom jag in och lade mig bredvid Sockret. Vi pratade lite, hon somnade om direkt. Jag snyftade lite. Inte något stortjutande, men ändå. Då påpekade P det.
- Jag har aldrig sett dig gråta så mycket som sedan du blev pappa. Under alla våra år har du aldrig gråtit så mycket som nu.
Jo, så är det. Tro nu inte att jag går runt som ett känslomässigt vrak, oförmögen att tygla mina lynniga känslor. Snarare är jag kanske ovanligt samlad, men jag är ju också en känslomänniska. Ganska ofta slås jag av något. Ofta något litet, en hand på min hand, springande ben över gräsmattan, en snarkning... Bokstavering, ord, meningar, teckningar, kramar och pussar. När jag tänker efter verkar jag bli fuktig i blicken av snart sagt varje liten sak det lilla Sockret kommer dragandes med eller presterar. Och det är nog så också, vilket jag är glad för. Jag uppskattar henne, jag uppskattar allt jag har.
Jag uppskattar även det jag gått igenom. Det vi, jag och P, gått igenom tillsammans. Vi har haft turen att svetsas samman tajtare för varje motgång vi stött på. Nu är vi framme vid det efterlängtade målet, och även om tiden går otroligt fort är jag glad över att fortfarande känna tacksamhet. Jag vill aldrig ta föräldraskapet för givet, jag vill aldrig glömma bort var vi kommer ifrån och vad vi gått igenom. Framför allt vill jag aldrig, aldrig någonsin, ta Sockret för givet. Hon är inte skyldig oss något, vi är skyldiga henne allt. Hon förtjänar det bästa livet hon kan få, de bästa föräldrarna vi kan vara. En del av det är att inte glömma det vi lagt bakom oss i tiden. Med det i tanken är det inte svårt att fälla en tår ibland när man slås av vilken fantastisk människa vi har det otroliga privilegiet att få dela våra liv med.
I Colombia blev de alldeles till sig. Vi satt där på överlämningen, med den fyra-snart-femåriga tjejen i knät. Flickan vi längtat efter så lång tid. Nästan ett års tid hade vi väntat, och nu fanns hon här precis intill oss. Med lite nervös blick, avancerad frisyr och de mjukaste små armar och händer vi någonsin känt. Alla års kämpande tog slut i det rummet, vid den stunden. När alla de tankarna sköljer över en är det svårt att hålla tillbaka tårarna. P grät redan, då började jag också. Och plötsligt blir de kvinnliga Colombianska deltagarna i rummet alldeles till sig, börjar le och tissla och tassla. De är märkbart berörda av att jag är märkbart berörd. De frågar inte först, utan tar kort med mobilerna på mig i det glada känslomässiga tillståndet. Jag skrattade mest åt uppståndelsen. Det märktes att de kulturella skillnaderna mellan våra respektive länders manlighetsideal var betydande. Att sitta som karl och snyfta var kanske egentligen inte det mest macho i deras ögon, men tolken förvissade oss i efterhand om att det absolut varit något positivt. De hade verkligen sett att vi brydde oss om Sockret. "They saw that you love her very much". Jo tack, det är ju bara förnamnet.
Nåja. Det blev början på min nya karriär som spontansnyftare. Det bjuder jag gärna på. Någon enstaka glädjetår över den bästa tjejen i världen är bara naturligt. Vardagen har blivit så mycket rikare, livet så mycket bättre. Glädjen i själen måste ju ta vägen någonstans, då blir det ibland lite manligt snyftande över att det lilla tjejen är så söt när hon ställer in mjölkpaketet i kylen, eller något annat livsviktigt.