Där står de, stolta. På en trapp kantad av björkris och ballonger står ett antal klasser samlade. Barnen är glada, det är sista skoldagen för året och ett långt sommarlov ligger framför dem. Oöverskådligt lång tid skall fyllas med lek, bad, glass och annat som hör sommaren till.
Flickorna har klänningar, en del av dem i alla fall. En och annan har rosett i håret. Pojkarna är lika uppklädda de, chinos och skjortor. Några av eleverna är lite äldre är verkar nästan lite tagna av stundens allvar, kanske tänker de mer på sina betyg och kommande gymnasietankar än på den tid av avkopplingen som ligger framför dem.
Aldrig har jag väl blivit så rörd av en skolavslutning. Då skall det ändå påpekas att jag i jobbet träffat på ett par hundra studentklasser, som minst sagt utstrålat både entusiasm och glädje (samt någon enstaka brakfylla, men det är en helt annan historia). Jag ser barnen som jag nu börjat lära känna mer och mer, och ser dem i en väldigt speciell stund. För några av dem är det den första skolavslutningen. Att jag blir rörd är både för barnens egen skull, men även för mig själv och min dotter. För om exakt ett år, då står hon också på trappan. I klänning, kanske med ett leende, och ser fram emot att stanna på vägen hem och köpa en glass.
Jag tänker att hon skulle kunna ha stått där nu. Hon har ju åldern för det. De barn som upplever sin första skolavslutning är de barn som nu går i förskoleklass, och vilka Sockret kommer att gå i samma klass med till hösten när de börjar i ettan tillsammans. Om exakt ett år står hon där. Hon har då gjort sitt första år i skolan, och kommer att vara en annan tjej än den vi har här hemma idag. Hon kommer att ha sträckt rejält på vingarna när det gäller det mesta. Det sociala, att skaffa egna vänner och skapa egen kontakt med andra vuxna, och även det språkliga. När hon gått i skolan ett par veckor får vi nog kämpa för att hänga med!
När jag tänker på det, funderar jag tillbaka på det år som gått. För ett år sedan, i juni 2014, hade hon en bekymmerslös tillvaro. Det var en varm månad, jag jobbade hemifrån och P var mammaledig. De flesta dagar var sävliga barfotadagar med fokus på vem som skulle komma på besök, eller var man skulle åka på utflykt. Tänk då om det stundat en skolstart, om det bara hade legat ett par månader bort?
Nej, jag är faktiskt fortfarande glad att vi fattade det beslut som vi gjorde. Att skjuta på skolstarten ett år. Vi tänkte att tiden var bättre spenderad hemma, med oss föräldrar, om dagarna. I juni i fjol hade vi trots allt bara varit en familj i åtta månader. Det må låta länge, men när vi fattade beslutet förra våren såg vi anknytningsmässiga framsteg hela tiden. Det var viktigare att fokusera på anknytningen tyckte vi. Och vi fick rätt - vi har aldrig ångrat det beslutet.
Anknytningen blev - och blir fortfarande - bättre och bättre. Det händer nya saker hela tiden. Kanske inte lika frekvent som för ett år sedan, men ändå. Vi rör oss fortfarande framåt. Vi lär känna varandra bättre och bättre, kommer varandra närmre och närmre. Visst, vi har fått hålla igen ekonomiskt och kanske hade Sockret haft behållning av att få en utökad social tillvaro. En skolstart hade ju absolut gynnat hennes (och därmed även vår) språkutveckling. Men det där kan vänta. Vi har legat i så gott vi kunnat, både när det gäller det sociala och det språkliga. Det allra viktigaste är att vi verkligen lär känna varandra på djupet och skapar de livsviktiga band som ligger till grund för vår framtida relation. Det var nu eller aldrig. Antingen skjuter vi på skolstarten ett år, eller inte. Vi fick inga fler chanser, och vi är glada att vi tog chansen när den kom.
Till hösten är det alltså skoltjej som gäller. Jag ser inte fram emot det morgonhumör som kommer att möta mig varje dag, men det är ett kärt besvär. Hon har redan under de gånger vi besökt skolan och fritids visat att hon trivs bra med alla. såväl personal som elever. Hösten kommer att bli oerhört spännande för henne, ja för oss alla. Om jag blir rörd av årets avslutningsbild, är det väl inget mot de känslor jag kommer att uppleva nästa år på plats då min dotter slutar i första klass!
Avslutningsvis vill jag ta upp något väldigt viktigt.
När jag tittar på bilden av de glada barnen, är det inte alla som ser fullt lika glada ut. Som jag skrev tidigare, några kanske tänker på betyg eller vidare studier. Men bland de många barn som står på trappan kanske det är en eller två som tänker på betydligt tråkigare saker.
För alltför många barn i samhället innebär skolan en fristad. En plats där man kan känna sig säker och trygg. Tyvärr är det inte alla barn som upplever hemmet som den säkraste plats i världen. Det kan röra sig om övergrepp, misshandel eller fattigdom. Eller en mix av alltsammans. För de barnen innebär sommarlovet inte en lustfylld tillvaro med glass och utflykter, utan kan tvärtom bli en jättejobbig period i väntan på höstens skolstart.
Vi kan inte lösa problemet genom att knäppa med fingrarna, men vi kan stödja de som jobbar för barnen.
För min del har jag nu skänkt pengar till BRIS, som lyfter på luren när barnen ringer och behöver prata med en vuxen. När de inte vet var någonstans de skall vända sig, finns det alltid råd att få och ett lyssnande öra hos BRIS. Klicka här för att komma till deras sida och ge en gåva, så kan du hjälpa ett barn att få hjälp i sommar. Har du hunnit läsa detta inlägg, hinner du skicka ett SMS till BRIS också. Skriv bris50 och skicka till 72909 så bidrar du med en femtiolapp. Jag litar på dig!
Tack!
Flickorna har klänningar, en del av dem i alla fall. En och annan har rosett i håret. Pojkarna är lika uppklädda de, chinos och skjortor. Några av eleverna är lite äldre är verkar nästan lite tagna av stundens allvar, kanske tänker de mer på sina betyg och kommande gymnasietankar än på den tid av avkopplingen som ligger framför dem.
Aldrig har jag väl blivit så rörd av en skolavslutning. Då skall det ändå påpekas att jag i jobbet träffat på ett par hundra studentklasser, som minst sagt utstrålat både entusiasm och glädje (samt någon enstaka brakfylla, men det är en helt annan historia). Jag ser barnen som jag nu börjat lära känna mer och mer, och ser dem i en väldigt speciell stund. För några av dem är det den första skolavslutningen. Att jag blir rörd är både för barnens egen skull, men även för mig själv och min dotter. För om exakt ett år, då står hon också på trappan. I klänning, kanske med ett leende, och ser fram emot att stanna på vägen hem och köpa en glass.
Jag tänker att hon skulle kunna ha stått där nu. Hon har ju åldern för det. De barn som upplever sin första skolavslutning är de barn som nu går i förskoleklass, och vilka Sockret kommer att gå i samma klass med till hösten när de börjar i ettan tillsammans. Om exakt ett år står hon där. Hon har då gjort sitt första år i skolan, och kommer att vara en annan tjej än den vi har här hemma idag. Hon kommer att ha sträckt rejält på vingarna när det gäller det mesta. Det sociala, att skaffa egna vänner och skapa egen kontakt med andra vuxna, och även det språkliga. När hon gått i skolan ett par veckor får vi nog kämpa för att hänga med!
När jag tänker på det, funderar jag tillbaka på det år som gått. För ett år sedan, i juni 2014, hade hon en bekymmerslös tillvaro. Det var en varm månad, jag jobbade hemifrån och P var mammaledig. De flesta dagar var sävliga barfotadagar med fokus på vem som skulle komma på besök, eller var man skulle åka på utflykt. Tänk då om det stundat en skolstart, om det bara hade legat ett par månader bort?
Nej, jag är faktiskt fortfarande glad att vi fattade det beslut som vi gjorde. Att skjuta på skolstarten ett år. Vi tänkte att tiden var bättre spenderad hemma, med oss föräldrar, om dagarna. I juni i fjol hade vi trots allt bara varit en familj i åtta månader. Det må låta länge, men när vi fattade beslutet förra våren såg vi anknytningsmässiga framsteg hela tiden. Det var viktigare att fokusera på anknytningen tyckte vi. Och vi fick rätt - vi har aldrig ångrat det beslutet.
Anknytningen blev - och blir fortfarande - bättre och bättre. Det händer nya saker hela tiden. Kanske inte lika frekvent som för ett år sedan, men ändå. Vi rör oss fortfarande framåt. Vi lär känna varandra bättre och bättre, kommer varandra närmre och närmre. Visst, vi har fått hålla igen ekonomiskt och kanske hade Sockret haft behållning av att få en utökad social tillvaro. En skolstart hade ju absolut gynnat hennes (och därmed även vår) språkutveckling. Men det där kan vänta. Vi har legat i så gott vi kunnat, både när det gäller det sociala och det språkliga. Det allra viktigaste är att vi verkligen lär känna varandra på djupet och skapar de livsviktiga band som ligger till grund för vår framtida relation. Det var nu eller aldrig. Antingen skjuter vi på skolstarten ett år, eller inte. Vi fick inga fler chanser, och vi är glada att vi tog chansen när den kom.
Till hösten är det alltså skoltjej som gäller. Jag ser inte fram emot det morgonhumör som kommer att möta mig varje dag, men det är ett kärt besvär. Hon har redan under de gånger vi besökt skolan och fritids visat att hon trivs bra med alla. såväl personal som elever. Hösten kommer att bli oerhört spännande för henne, ja för oss alla. Om jag blir rörd av årets avslutningsbild, är det väl inget mot de känslor jag kommer att uppleva nästa år på plats då min dotter slutar i första klass!
Avslutningsvis vill jag ta upp något väldigt viktigt.
När jag tittar på bilden av de glada barnen, är det inte alla som ser fullt lika glada ut. Som jag skrev tidigare, några kanske tänker på betyg eller vidare studier. Men bland de många barn som står på trappan kanske det är en eller två som tänker på betydligt tråkigare saker.
För alltför många barn i samhället innebär skolan en fristad. En plats där man kan känna sig säker och trygg. Tyvärr är det inte alla barn som upplever hemmet som den säkraste plats i världen. Det kan röra sig om övergrepp, misshandel eller fattigdom. Eller en mix av alltsammans. För de barnen innebär sommarlovet inte en lustfylld tillvaro med glass och utflykter, utan kan tvärtom bli en jättejobbig period i väntan på höstens skolstart.
Vi kan inte lösa problemet genom att knäppa med fingrarna, men vi kan stödja de som jobbar för barnen.
För min del har jag nu skänkt pengar till BRIS, som lyfter på luren när barnen ringer och behöver prata med en vuxen. När de inte vet var någonstans de skall vända sig, finns det alltid råd att få och ett lyssnande öra hos BRIS. Klicka här för att komma till deras sida och ge en gåva, så kan du hjälpa ett barn att få hjälp i sommar. Har du hunnit läsa detta inlägg, hinner du skicka ett SMS till BRIS också. Skriv bris50 och skicka till 72909 så bidrar du med en femtiolapp. Jag litar på dig!
Tack!