Två av oss tre kände en lättnad - äntligen hemma. Efter tio veckor i Colombia var vi äntligen tillbaka i Sverige. Vilken resa det hade varit, vilket äventyr. Nu var vi tillbaka i landet vi kände, det organiserade och trygga land där alla talade vårt språk. Där ordning och reda styr, men även tystnaden. Det finns en kyla i Sverige som märks även under de varmaste sommarmånaderna. Sverige bjuder på en saklighet, en professionalitet och behärskning som Colombia inte har. Colombia har däremot inte så långt avstånd mellan personerna, både bokstavligt och bildligt talat. Colombia bjuder på musik i princip över allt, i princip dygnet runt.
Vi fick ett andra hemland. Det är vi för evigt tacksamma. Vi skulle absolut kunna tänka oss att flytta dit någon gång. I de funderingarna får man räkna bort vänner och rutiner och svenskt godis, man får koncentrera sig på det som finns istället. Sannolikheten att vi flyttar till Colombia i framtiden är väl i ärlighetens namn ganska liten, men det är alltid roligt att fantisera.
Nåväl, strunt i det nu, tillbaks till den där dagen i januari. För två av oss tre var det som sagt en lättnad. Men för den tredje i vår skara? För femåringen? Vad tyckte och tänkte Sockret? Jättebra fråga. Hon var dämpad, minst lika trött som vi var. Ändå tålmodig vid bagagehämtningen. I hallen där vi väntade var det svalt och rent. I ena hörnet stod i Volvo V60 och glänste. Vid utgången mot den stora hallen fanns ett gäng tulltjänstemän som inspekterade oss med vana ögon. En av dem tog en runda med hunden i hallen när vi väntade på väskorna.
Vad kan ha rört sig i hennes huvud i den stunden? Hon hade varit med oss så pass länge att vi hade fått ett ganska tajt band med varandra. Det märktes att hon litade på oss - men givetvis undrade hon. Efter allt vi berättat om flygresan, Sverige, de som skall möta oss vid flyget, huset, katterna och hönorna... hur känns det när man faktiskt ser allt på riktigt?
För henne var det också att komma hem, men till ett hem hon aldrig känt till. Nu började vårt nya liv, som föräldrar, som familj, och för henne som nybliven svensk.
När jag nu tänker tillbaka på den dagen i januari, känns det som en evighet sedan. Och även som om det vore i förra veckan. Avresan från Landvetter i oktober i fjol känns som två-tre månader sedan. Den långa tid vi tillbringade i Colombia känns nu nästan som en blinkning. De sex månaderna i Sverige kom och gick både blixtsnabbt och i precis lagom takt. Det är en märklig sammanblandning av tidsbegrepp. Vi har hunnit med så mycket, och så lite. Vi har varit stressade och ändå fått så lite gjort. Mycket åstadkommit och ännu mer tillagt till listan.
Vi har förändrats som personer och som familj. Vi har upptäckt en massa saker med varandra och oss själva, mycket positivt och en del negativt. Naturligtvis undrar nu alla vad det är för negativa saker. Jag kan bara tala för mig själv, så det kommer jag att göra.
Jag blir frustrerad lättare än vad jag skulle önska. Det är ett ämne jag berört innan, ett par gånger tror jag till och med. Jag kan känna att min stubin är kortare än vad jag önskar. Det är absolut inte några problem eller något oroväckande, men jag skulle önska att jag vore den orubbliga pelaren av stabilitet som aldrig tappar tålamodet. Så är det inte. När sanden i tålamodets timglas runnit ned och jag blir frustrerad på situationen så händer inte så mycket egentligen. Det skriks och gapas inte, det smälls inte i några dörrar. Jag kan avlägsna mig från situationen och muttra en liten stund, och sedan återvända. P kliver in och täcker för mig under den korta stund jag är borta. Jag gör samma för henne när hennes bägare rinner över. Och så är det tydligen att vara förälder, har jag sent omsider förstått. Barn har visst en tendens att driva föräldrarna sina till ett milt vansinne emellanåt. Kombinera det med en förväntning man ställer på sig själv som kanske är lite för hög (vadå, är perfektion verkligen för mycket att begära?) så blir frustration den enda rimliga utgången.
Vi har bägge ställt väldigt höga krav på oss själva som föräldrar. Mycket av det kommer av en inre önskan att det skall bli så bra som möjligt. Vi har ställt kraven på oss själva för att vi verkligen vill bli föräldrar, att det har varit våra livs mål. Sen tillkommer faktumet att vi fått vänta väldigt länge på det, vi har fått längta och sukta efter föräldraskapet. Då skäller samvetet på en när man väl blir frustrerad i en föräldrasituation "jaha! Nu är du ju förälder, hur vågar du göra annat än att sväva på små rosa moln varenda vaken minut på dygnet?".
Jag börjar med det negativa för att ge någon slags rättvis och balanserad bild. Föräldraskapet är tvivelsutan det absolut bästa jag varit med om. Inget annat går upp mot det, det finns inga andra upplevelser som kommit nära. Men det är inte bara glass och ballonger. Ibland kommer det stunder då man skulle vilja pausa tiden i några minuter och bara pusta ut. Det ger ofantligt mycket att vara förälder, men det kräver också mycket av en. Att låtsas något annat är bara att ljuga.
Det positiva överväger som sagt, med väldigt god marginal. Låt oss tala om det istället.
Jag har blivit en bättre människa. Det har jag mina två tjejer, P och Sockret för. Sockret har lärt mig väldigt mycket om mig själv, hon har öppnat upp för nya känslor som jag inte visste fanns. Nog hade jag tänkt på hur det skulle bli att vara förälder, med att få känna de känslorna på riktigt är något unikt. Det är för det mesta små saker. En trevande hand från en sömndrucken femåring med halvöppna ögon. Blicken som kommer när hon klarat något nytt för första gången. Den allt stabilare självkänslan inför att få ett språk och kunna uttrycka sig, att lägga pussel med omvärlden och teckenspråket och sedan omsätta det till ett riktigt språk, det är obetalbart. Föräldraskapet är unikt i sin karaktär, du är som förälder direkt och ytterst ansvarig för en annan människas välbefinnande. Det är ett ansvar som både förpliktigar och belönar. Sköter du dina plikter väl får du hundrafalt i retur.
Jag har fått lära mig ha tålamod i nya situationer, lära mig se världen utifrån en femårings perspektiv. Det är en fantastisk värld, en skrämmande värld, en underbar värld.
P har också gjort mig till en bättre människa. Den resan börjar för många år sedan, men vad jag tänker på är att hon gått före mig på vägen mot barn och hållit mig i handen. När jag i förstone avvisade idén med adoption så väntade hon in mig. När jag senare avvisade idén om att adoptera ett barn med särskilt behov (SN) så väntade hon in mig igen. När jag blev chockad inför tanken att adoptera en specifik flicka med särskilt behov, den första flickan vi väntade på från Colombia, eldade hon på mig. Nu eller aldrig. Du kan inte få ett par veckors betänketid, du kan få en kvart!
När frågan väl kom om Sockret, en nyss fyllda fyraåring med hörselnedsättning, hade jag långt mycket lättare för att vara positivt inställd än vad jag hade varit om inte P visat vägen. En SN-adoption var något jag kanske skulle kunna överväga. Eftersom vi fick väldigt lite information så ställde vi in oss på dövhet, vilket visade sig stämma. Mina första ord när vi fick frågan var "hörselnedsättning tror jag inte är några problem, men är hon helt döv så blir jag lite mer nervös..." fick stå tillbaka för ett nyfunnet mod.
Jag har lärt mig att jag klarar mer än vad jag tror. Men det är inget jag gör ensam, det är ett lagarbete. Jag och P kompletterar varandra, stöttar varandra. Utan henne hade jag aldrig vågat mig på detta, och hade således missat en hel fantastisk värld. Jag är mina två tjejer evigt tacksamma, de har gjort mitt liv mycket rikare och bättre än vad jag vågat hoppas på!
Livet ja, det blir inte alltid som man tänkt sig. Det är något jag skrivit många gånger förut, och det är lika sant varje gång. För egen del kan jag konstatera att min vardag ser annorlunda ut än vad jag trott för bara ett fåtal år sedan. Vi har ställt om väldigt mycket för att det skall passa Sockret. Hennes välbefinnande kommer inte bara först, utan även tvåa och trea och fyra och så vidare. Verkar något dåligt för henne så finns det inte med på agendan över huvud taget.
För långa resor, för långa besök, för frekventa besök, inget av detta fungerar så väl för henne. Vi får ta det med moderation. Vi har lärt oss att hantera den frustration som medföljer någon som byter hemmiljö och plötsligt får ett språk att kommunicera med. Lägg därtill att vara ett litet barn, med alla känslor det medför.
Att hantera det innebär nödvändigtvis inte att kontrollera det till fullo. Vi vet hur hon fungerar och vi planerar därefter. Pressar vi henne för mycket så vet vi att det får konsekvenser. När hon tröttnar får vi tackla det på bästa möjliga vis.
Vi har fått höra snacket från folk som inte förstår oss, eller som inte riktigt vill förstå och sätta sig in i situationen. Som nämnts tidigare har detta till och med orsakat en brytning i en relation. Oerhört tråkigt, men vår dotters välbefinnande måste alltid sättas först.
Det finns något i detta jag är lite rädd för, något som kanske är lite oundvikligt. Det är det potentiella utanförskapet. I närområdet finns det ganska många barn, men ibland undrar jag hur många som i förlängningen kommer att bli Sockrets lekkamrater. Kommer förskolegrupperna att dominera intresset för vem som leker med vem, kommer hon att komma bra överens med de andra barnen eller kommer kommunikationen att bli ett problem? Kommer vi, och hon, att ses som annorlunda? Det är vi ju på många vis. Kommer det att hindra något?
Många frågor, många funderingar. Åter igen en oro inför något, mest för att jag bryr mig om henne. Jag har svårt för att ta sådana funderingar med en klackspark och en axelryckning.
När vi först började tala om adoption 2008 var jag väldigt noga med att jag inte ville bli "Adoptivförälder" eller "Adoptivpappa". Jag ville bli förälder, pappa. Punkt slut. Inget annorlunda än någon annan. Men ju längre in i adoptionsplanerna jag kommit, och särskilt nu när adoptionen faktiskt är genomförd, inser jag att min ursprungliga tanke var ganska naiv. Den var oinformerad. Att adoptera ett barn är inte samma sak som att få ett biologiskt barn, i synnerhet inte om du adopterar ett äldre barn. Lägg därtill ett SN, ett på förhand känt speciellt behov, så blir det en annan situation. Det blir inte värre, inte bättre, bara inte samma sak.
Dina referensramar är inte desamma som de flesta andra föräldrars. När det pratas förlossningar och spädbarnstid, de första orden eller de första stegen, kan du sitta där med benen i kors och stirra i fjärran. Du har ingen tillhörighet med de andra i det läget. Att prata om anknytningsproblematik, separationsångest och annat som oftast hör till ett adoptionssamtal (snarare än ett samtal mellan biologiska föräldrar) är något man oftast gör med andra adoptivföräldrar. Där finner man samhörigheten. Alla har fått samma frågor, okunniga men oftast utan illvilja.
Jag är glad att ha sluppit dem. De där ökända frågorna. De goda råden. Åtminstone har jag sluppit de flesta, några har slunkit igenom. Ett par gånger har jag fått höra den beryktade frasen "nu när ni är hemma skall ni se att det blir en graviditet, nu när ni slappnar av". Det finns många exempel på frågor som verkar jättekorkade men egentligen bara är ogenomtänkta. Man får försöka ha överseende. Jag tycker det är mer konstruktivt att helt enkelt bemöta frågan, rikta in den på rätt håll och svara på den.
I allmänhet tycker jag ändå att folk är ganska förstående. Och de som inte är det, säger oftast inte så mycket. Ingen regel utan undantag som sagt, men ändå. Vi har det väldigt bra.
När det gäller Colombia så är det i högsta grad levande för oss alla tre. Det är bilder, flagga, maträtter och filmer därifrån. Vi försöker hålla minnet levande. Det får inte bli reducerat till ett fotoalbum som samlar damm på hyllan, åtminstone tänker vi försöka vårt bästa för att hålla det vid liv.
Vi skall tillbaka till Colombia. Det är ingen diskussion, så är det bara. Om ett antal år hoppas vi kunna adoptera ett syskon till Sockret. Drömmen och det vi siktar på är att kunna adoptera från Colombia igen, och ett dövt barn igen. Det är fullkomligt självklart för oss att göra det valet och vi hoppas kunna göra resan någon gång i framtiden.
Vad framtiden annars bär med sig är svårt att veta. Just nu koncentrerar vi oss på att vara lediga bägge två ett par veckor till, att bygga relationer mellan Sockret och andra barn, att bara existera som familj. Det märks att hon mår bäst när vi är samlade alla tre. Lugnare, stabilare. Det gör lite ont i mig att jag behöver återgå till jobbet om tre veckor. Lyckligtvis har jag ett jobb där jag jobbar en hel del hemifrån, men i början av hösten kommer det att bli många dagar hemifrån. Visst, jag är åter på eftermiddagen, men ändå. I den bästa av världar hade vi kunnat vara hemma alla tre, hela tiden. Men den dagen är vi många tröstlösa Trisskrapningar ifrån. Så småningom har vi tänkt byta av så att jag är hemma på heltid ett tag, men det dröjer ännu.
Livet ja, som inte blev som man tänkte sig. I mitt fall kan jag glatt och stolt säga att det blev mycket bättre än väntat. Det fortsätter att bli bättre hela tiden. Visst, det blir inga utlandssemestrar, inga nya bilar, inget glamouröst liv med festande och skålande. Lyckligtvis lockas jag inte så mycket av något av det. För varje år som går känner jag att jag planterar fötterna djupare ned i myllan jag står i. Visst, jag gillar bilar. Solsemester hade säkert varit jättekul på sitt vis. En fest då och då är roligt. Men jag upplever att det jag gör bygger på en långsiktighet, jag bygger en helt ny stabil grund. Föräldraskapet och adoptionen är något jag inte skulle byta bort mot något annat, det finns inget som kommer närmre det. St Tropez har inget att sätta emot en varm eftermiddag i trädgården, på studsmattan och vid tvåtumsreglarna med skruvdragaren i högsta hugg. Champagnen smakar inte bättre än en kall läsk till en nybakt bulle som intas efter att jag och Sockret varit borta och tittat på hästarna. Vi har letat efter bin bland vitklövern, pratat om vad katterna gör när vi är borta och vi (eller rättare sagt jag) har plockat en bukett blommor som mamma skall få. Och hon skall dåna när hon ser blommorna. Alltid skall man dåna. Det är viktigt, tycker Sockret.
Vi gillar alla olika saker, vi har olika prioriteringar. Efter ett liv där jag upplevt att jag inte riktigt varit jättebra på någonting, vacklat mellan olika identiteter och tillhörigheter, känner jag att vuxenlivet krupit inpå mig på ett mycket behagligt vis. Föräldraskapet och de första sex månader som spenderats i Sverige har gett mig så mycket mer än jag trodde fanns tillgängligt. Ett äldre barn, ett dövt barn, det var två saker jag var livrädd för en gång i tiden. Nu kan jag absolut inte tänka mig något annat, jag ser inga problem med det och jag längtar efter att göra om det igen om turen finns på vår sida.