I min iver att komma adoptionsfenomenet närmre vill jag höra allas åsikter. Allas. Jag måste inte hålla med, måste inte tycka om, men det är min skyldighet som förälder att försöka ta in alla olika tankar. I och med detta har jag kommit i kontakt med ett antal vuxna adopterade som berättar om sina erfarenheter. Gemensamt för en del i dessa grupper är att de delar med sig av allt det negativa kring en adoption. Den sidan som sällan lyfts upp när man pratar adoption. Historierna är inte alltid särskilt trevliga.
Låt oss inte hymla. Som blivande adoptivförälder har du genomgått en tuff resa, och genomgår den ständigt. Det är tusen och en saker som rör sig i huvudet, du har fullt upp att hålla allting på plats själv. Du har en pågående process där du smälter det föräldraskap du vill, försöker och skall förverkliga. I det läget är du kanske inte så superintresserad av att ta del av all information som belyser ditt livs största händelse i så negativt ljus som möjligt.
Men det kanske är nödvändigt. Jo, jag vill påstå att det är det. Livet är inte bara glass och ballonger. Det är inte alltid förskönade facebookstatusar och stora leenden. Det finns en massa lidande och ledsamheter som vi inte alltid är pigga på att ta till oss. Så även i adoptionsvärlden.
En av dessa ting är separationen. Något som är en faktor för precis varenda adopterat barn i världen. Någon gång kommer tankarna garanterat. "Vem är jag?". Vad tusan, det är något jag frågar mig själv ganska frekvent, då handlar det mest om att hitta en bekväm plats i nuet. När det gäller det förflutna vet jag allt som finns att veta, inbillar jag mig åtminstone. Då tänker jag mig att det blir hundra gånger fler och mer tankar när man når något punkt i uppväxten att man undrar hur det gick till, det där med adoptionen. Vad hände? Vem var de biologiska föräldrarna? Hur skulle mitt liv ha sett ut om jag aldrig kom till Sverige, om jag hade stannat i Colombia, i Korea, i Etiopien?
Dessa svar har jag inte. Jag kan inte påstå att jag kan ge något vettigt svar. Och det plågar mig. Vad säger jag, den dag min dotter ställer frågorna som garanterat kommer så småningom? Vi har sådan tur att vi har mycket information, väldigt mycket. Av integritetsskäl har vi tidigt bestämt att vi inte berättar något av det, oavsett om det skulle vara positivt eller negativt. Det är Sockrets historia, om hon vill dela med sig får hon göra det när hon är mogen att fatta det beslutet själv.
Men vad kommer hon tänka? Vad kommer det att röra upp för känslor hos henne? Kommer hon att känna sig trygg och rotad i Sverige, i vår familj? Eller kommer hon att uppleva det vissa vuxna adopterade vittnar om, att hennes rötter och stulna uppväxt finns någon annanstans? Jag vill alltid vara hennes pappa, men innerst inne tror jag att jag gör mig beredd på att någon gång inte vara det. Det beslutet kommer i så fall inte att vara mitt, utan hennes.
Kanske vill hon inte kalla mig pappa. Jag kanske representerar något hemskt som hänt henne, att hon blev av med sina rötter, att det blev ett avbrott i hennes riktiga liv. Kanske lägger hon skulden på mig för det utanförskap hon kan komma att känna, den mobbing som kanske kommer förekomma, de negativa känslor hon kan ha under en uppväxt som kanske kommer bli svår?
Just nu är livet enklare. Hon busar med mig. Jag busar med henne. Idag lekte avbröt jag jobbet i tio minuter för att leka med Transformers på golvet med henne. Jag lyfter upp henne i famnen och kramar henne hårt, hon kramar tillbaka lika hårt. Sen blåser hon mig kittlande på halsen och kiknar av skratt.
De historier jag läser från vuxna adopterade är många, ingen är den andra exakt lik. Alla har inte haft en jobbig uppväxt, men det är inte de oproblematiska ödena som driver folk att söka kontakt med likasinnade. Känslan att man inte är ensam måste vara lättande, att inte ha varit den enda som burit på samma känslor hela livet.
Det är tabukänslor kring det adopterade barnet i släkten, en skam i familjen som någon äldre släkting har uttryckt, ett utanförskap som kan komma från missriktad omtanke ("hon har ju haft det så svårt sina första år i det där landet"), det kan röra sig om rasistiska kommentar i omgivningen. En känsla av att inte tillhöra sitt sammanhang, sitt samhälle, sin skola eller rentav sin familj.
Emellanåt stänger jag ned. Det kommer nya diskussioner hela tiden. Jag klarar inte det. Det blir för jobbigt. Jag tar åt mig för mycket, känner en gnutta av tvivel inför mitt eget föräldraskap. Gör jag allt rätt nu, ur den synpunkt att Sockret skall kunna titta tillbaka på sin uppväxt och tycka om den när hon blir vuxen? Inom mig bär jag tvivel så det räcker. Prestationsångest. Jag börjar lära mig hålla den stången, papparollen känns mer och mer självklar hela tiden. De situationer som uppstår är repetitioner av något som hänt två, fem, trettio gånger innan. Jag vet hur saker och ting funkar bättre än någonsin. Varje månad blir jag lite bättre på det här. Då kan det bli för jobbigt att ta in fler och fler saker som riskerar att plantera tvivel i kroppen.
Hur skall man göra då? Hur hittar man den där balansen, det svenska lagom? Läs, men känn efter när det blir för mycket. Det är viktigt att ta in det negativa, smälta det och fundera över det. Genom att läsa, lyssna och lära finns möjligheten för dig att bli en bättre förälder. Tänka över vilka misstag som begåtts av andra en gång i tiden och ta lärdom av dem.
Vi kommer alla göra misstag i våra liv. På jobbet, i privatlivet, till och med i föräldraskapet. Ingen är perfekt. Men för den sakens skull kan vi inte luta oss tillbaka och slappna av, tänka att allt löser sig av sig själv. För det är inte säkert att det gör det. Genom att låtsas att det regnar riskerar vi att släppa igenom de problem som kan underminera våra liv längre fram. Vad säger vi till våra barn när någon säger fula ord utifrån deras hudfärg? När något gäng killar på stan ropar att de skall åka hem till sina hemländer och sluta parasitera på det svenska samhället? Eller den händelse jag nämnt tidigare, vad gör vi när vi hittar våra barn på toaletten, i full färd att försöka skrubba bort den mörka färgen från huden för att bli accepterad. Alla barn riskerar att falla offer för depressioner, mobbing och en massa annat otäckt. Våra adopterade barn har ytterligare en dimension som vi inte kan lösa åt dem. Vår roll som föräldrar måste vara att älska våra barn gränslöst och villkorslöst, stötta dem i de beslut de tar i livet och acceptera alla deras känslor.
Jag efterlyser dina tankar, du som antingen är vuxen adopterad eller har adopterat barn själv. Hur tänker du kring allt detta? Lämna gärna en kommentar.