Det är inte klokt. Jag är fortfarande överväldigad och lite chockerad över vilken respons jag fick på inlägget häromdagen. Mängder av kommentarer och "likes". Folk har varit oerhört vänliga, hört av sig och skrivit jättesnälla saker. Det är väldigt skönt att höra andra säga att man är på rätt väg, att magkänslan verkar stämma. Föräldraskap är verkligen det lättaste och svåraste jag varit med om samtidigt. Det är intuitivt, det går lite av sig självt, men samtidigt finns det en kraftig oro och rädsla att göra fel. Man får ju bara ett försök på sig. Då är det som sagt väldigt skönt att få respons som säger att man inte är fel på det.
I normala fall får jag kanske 50-70 besök varje gång jag uppdaterar bloggen och slänger ut en notis på Facebook. Mellan gångerna är det några klick om dagen, antagligen från folk som sporadiskt tittar in och ser om det kommit något nytt. Som ni ser på bilden ovan var det ett helt annat läge i måndags.
871 besök! Tio gånger fler än vanligt!
Det kommer sig inte av en slump, utan för att min fru P postade en länk till inlägget i en grupp på Facebook för adoptivmammor. Med ett högt medlemsantal som är engagerade blev resultatet därefter, en rejäl(!) puckel i statistiken. Men det tar inte riktigt slut där. Jag fick reda på att flera stycken delat inlägget vidare till sina privata sidor, och i sin tur uppmanat sina vänner att läsa mitt inlägg. Det känns helt galet, att något jag skrivit för att ventilera fått sådan spridning. Att folk gillar det, tycker det är vettigt och läsvärt. Det är hedrande!
Detta fick mig att tänka. Kanske är detta ett ämne vi borde lyfta fram, prata mer om? Blivande och nyblivna adoptivföräldrar tänker jättemycket på i stort sett allting rörande adoption, men finns det en poäng i att kanske belysa frågan om anknytning och social samvaro i början av en adoption?
All respons visar på en sak - det är ett ämne som berör. Att det är viktigt att ta den sociala samvaron i barnets takt, det håller nog alla med om egentligen. Men skiljelinjen för "förståelse" och "oförståelse" är nog, tror jag, inbäddad någonstans i de orden: barnets takt. För vad är det? Barnets takt? Hur vet man det?
Här kommer man in i en snårig djungel av tyckande, vetande och i viss mån även förstå-sig-påande.
"Man skall inte pjoska för mycket med ungarna, de mår bara bra av att träffa folk. Inte vill man väl bli världens curlingförälder? Och vilket barn tycker inte om lite äventyr?". Visst låter det ändå lite halvrimligt? Man skall väl inte mura in sig i huset bara för att man blivit förälder, världen pågår ju ändå där ute, och barn är ju nyfikna av naturen.
Men nej! Stopp och belägg! Det får inte bli så att man tycker "äsch, det är väl inte så illa", och ger vika för några enkla meningar som låter bra. Oavsett vem det kommer ifrån.
Som förälder måste man lita på sin egen instinkt, och betänka vad andra adoptivfamiljer säger med liknande erfarenheter. Hittills har jag inte träffat på någon som sagt "Usch, det blev lite fel för oss i början. Vi var hemma för mycket, bara vi och barnet. Nu i efterhand förstår vi att vi skulle åkt bort från hemmet direkt, sovit över mycket hos andra och fyllt dagarna med aktiviteter". Varför har jag inte hört det? Enkelt - det är ingen som kommer säga det.
Barn som varit med om väldigt omtumlande saker behöver lugn och ro. Vissa mer än andra. Förälder - lita på dig själv. Det är bara du som känner ditt barn bäst. Ni umgås tjugofyra timmar om dagen, vecka ut och vecka in. Du kan signalerna för hunger, törst, sömn och allt annat. Du ser på barnet när det är äkta tårar och låtsastårar för att godiset är slut, du ser när det är vanlig barnglädje (som är nog så trevlig) och den där innersta, sprudlande och bubblande glädjen när något alldeles speciellt händer. Du kanske inte kan barnet helt innan och utan efter bara några veckor eller månader hemma i Sverige, men du kan ditt barn överlägset bättre än alla andra i din omgivning. Glöm inte det, och stå på dig.
Som sagt - kan detta vara något vi behöver föra på tal lite oftare? Vara mer förekomna och ta upp det med våra närmaste innan vi åker på den där fantastiska adoptionsresan? Sätta upp lappar i grannskapet och förklara läget? Kanske lite överdrivet, men ni förstår poängen. Av reaktionerna att döma är det tydligt att många upplevt den där känslan av att folk inte riktigt förstår de val man gör, de beslut som fattas av de nyblivna föräldrarna. Hur kan vi som adoptivföräldrar bryta det? Informera bättre? För tro inget annat än att vi själva bär ansvaret för att få ut informationen. Omgivningen är ansvarig för att respektera våra beslut och önskemål, men det är alltid upp till oss att göra oss hörda.
Har ni några bra förslag? En pamflett, en Youtube-video, ett samtal över en fika? Behöver detta tas upp (ännu) mer på de obligatoriska föräldrautbildningar som alla blivande adoptivföräldrar måste gå? Skall adoptionsorganisationerna ta upp detta mer aktivt och tipsa föräldrarna om sätt att hantera frågan?
Jag letar efter de bästa tipsen. Kanske skulle vi tillsammans kunna hitta på något som hjälper de som står inför det där livsavgörande ögonblicket. Föräldraskapet.
Skriv en kommentar om du har ett förslag eller en idé. Jag lovar att redovisa tankarna i ett kommande inlägg.