Blog Posts

Feedback

30/3/2016

Att vara ute och föreläsa är alltid spännande. Jag vet aldrig riktigt hur det jag säger kommer att tas emot, och det finns alltid ett visst mått av nervositet inblandat. Det är trots allt ganska personliga och känsliga ämnen som berörs. Då blir det extra kul att få så fina recensioner på föreläsningarna. Här är två från den senaste, från DHB/SPSM i Stockholm där jag talade om mina erfarenheter att vara hörande förälder till ett dövt barn.

"Inspirerande och personligt berättade Conny om hur det kommer sig att han har ett smeknamn som betyder lindad-runt-lillfingret, om hur det är att adoptera ett lite större barn och svårigheterna med att som förälder försöka gissa vilka val som är rätt."

"Så här är det; redan när Conny presenterade sig och sitt persontecken i inledningen till sin föreläsning så fick jag en stark känsla av att han var en varm och empatisk människa. Persontecknet som han har fått lyder; LINDA RUNT SITT LILLFINGER och det i sig självt säger ju mycket. Resten av hans föreläsning genomsyrades av samma känsla. Hur han berättade om livet innan sin dotter och när de fick beskedet om adoptionen och vad det hela skulle kunna innebära. Och det var inte bara att adoptera - klappat och klart - nej. Hela den lilla familjen kom in i en ny och okänd värld - i och med att dottern var/är döv. För mig kändes det viktigt att få ta del av hans föreläsning, för mig var det en mera okänd del, att vara hörande förälder och få ett dövt barn och vilja ge barnet det allra bästa förutsättningarna som finns. Tack för att jag fick möjligheten att lyssna och tack för en ny insikt till min världsbild."

Tack för de fina orden!

0 Comments

24 minuter

17/3/2016

1 Comment

Vilken tid, vilka möjligheter. Idag har vi fått Skypa med lillasyster i Taiwan. Vem kunde tro det, egentligen. Under våra två tidigare adoptionsprocesser har det varit ord som "osäkerhet", "väntan", "oro" och "nervositet" som gällt. Nu kvarstår bara "väntan". Mer om det senare.

Förra inlägget postade jag den 18 februari. Nu är det den 17 mars. Det är en månad mellan inläggen. Och det kan jag inte annat än beklaga. Men mitt mål har som tidigare nämnts aldrig varit att posta enbart för postandets skull. Först när jag verkligen har något att berätta om, vill jag skriva. Och hittills har det ju accepterats av de personer som faktiskt läser regelbundet. Tack för ert tålamod.

Ni vet ju alla hur det är. Livet. Det går väldigt fort. För egen del går det extra superfort just nu. Det är nämligen ganska många saker som händer samtidigt. Få se här nu...

Jag jobbar heltid. Skjutsar till skolan ett par gånger i veckan, åtta mil varje gång. Sen är jag ordförande i vägföreningen. Numer är jag även ledamot i DHB (Döva och Hörselskadade Barn) Västra. Jag sitter med i både skolrådet som klassförälder, och i det nationella skolrådet som skolrepresentant. Jag har en enskild firma med ett par mindre projekt igång samtidigt, och har även ett lite större, mer långsiktigt projekt som jag jobbar på när det finns tid. Sen har jag halkat in och råkat bli studiecirkelledare för ett gäng mammor som vill lära sig enkla tecken, för att bättre kunna kommunicera med sina småbarn. Vi letar hus, och försöker överblicka vilka behov vi har med det nuvarande inför försäljning. Sen har vi ju lite sjukvårdsbesök då och då, uppföljningar och undersökningar. Och så är vi kontaktfamilj åt två barn som kommer en gång i månaden.
Ovanpå detta håller vi på med vår adoptionsprocess för att hämta Smulan från Taiwan. Och sen är det det vanliga. Underhålla Sockret, i synnerhet ett par dagar i veckan när P jobbar kväll. Hon jobbar för övrigt 2,5 helg av 5... Slutligen all marktjänst som vi delar på.

Jag undrar lite när jag skall hinna leva ibland. Bara få vara. Med min dotter, med min fru, för oss själva. Just nu är jag glad att det inte varit så mycket jobb med bina, som för övrigt börjar kvickna till igen.

Lite dåligt samvete har jag. Eller stundtals ganska mycket. Det är så många vi vill träffa. En del av dessa vill faktiskt träffa oss med. Vilket ju är sympatiskt av dem. Så dyker man på diskussionerna om när man kan ses, eller ses igen? Är det folk i närheten är det lite enklare. Det går att klämma in en middag på en vardag, eller lunch + fika + middag någon helgdag. Om P jobbar, vilket hon ju gör ganska ofta på helgerna, kan gästerna ändå komma hit, så ansluter P när hon slutat och kört hem.
Men att åka bort? Över en helg? Det är svårare. Eller, hart när omöjligt. Vi lyckades efter mycket pusslande och trixande att lösa en helg hos ett par vänner i Stockholm. Det var jättetrevligt. Nu skulle vi hitta någon helg när de kom ned till oss. Tja... låt se... kanske i juni någon gång?

Det är ju befängt. Hur tusan kan det vara så svårt? Men så ser det ut, tyvärr. Jag försöker intala mig att det blir lättare sedan. Någon gång i en diffus framtid när allt jobb är gjort, hus är färdigrenoverade, barn är uppvuxna, utflugna... kanske då?
Jag vill säga "nej" mer. Trappa ned. Men märkligt nog tar jag på mig fler saker. För det är ju roligt. Saker jag brinner för, känner att de är angelägna.
Nåväl. Man får göra det bästa av situationen. Pussla lite. Ta några kvällar ledigt, som jag gör denna veckan. Tillåta mig att slappna av, ladda batterierna lite.

Idag hade vi som sagt fått en tid av barnhemmet i Taiwan att genomföra ett videosamtal med Smulan via Skype. Denna lilla varelse som finns på andra sidan jordklotet, blott tio månader gammal. Som vi skall bli föräldrar till. Som Sockret skall vara storasyster till, P skall vara mamma till och jag, jag skall bli tvåbarnsfar. Hur märkligt är inte det, egentligen.

Ämnet är kärlek. Som förmodligen alla andra föräldrar i världshistorien som står inför att bli föräldrar en andra gång funderar jag på det. Kärlek. Jag har ju jättemycket av den varan. Till min fru, till min dotter. Men finns det verkligen så det räcker till ett barn till? Finns det ett tillräckligt stort lager?
Ja. Svaret är ja. Det finns det. Det är jag helt övertygad om att det gör. Delad glädje sägs ju vara dubbel glädje, och jag tror att det stämmer. Innerst inne i hjärtat finns det nog tillräckligt med kärlek för att kunna fördela på många barn. Två skall nog inte vara ett problem, det tror jag inte.

Vårt videosamtal med barnhemmet idag varade i 24 minuter. Vi spelade in allting. P har suttit och gått igenom filmen flera gånger idag. Vi har tittat på bilder, vi har tittat på filmen tillsammans. Sett hur Smulan grejar med sina klossar och är precis så upptagen av det som man är som tiomånadersbebis. Och sedan ser vi hur hon vänder uppmärksamheten mot bildskärmen när jag - som skall vara hennes pappa resten av livet - börjar spexa. Sockret har byggt upp en pyramid av byggklossar. Jag håller i en stor rosa nalle i grisformat som trippar mot denna pyramid. Smulan tittar mycket koncentrerat. Antingen tänker hon - "vad skall hända?!", eller "vad håller idioten på med?!". Sak samma kanske. När jag låter grisnallen välta pyramiden, och hon tittar stort.
Vi lyckades fånga hennes uppmärksamhet på det viset ett par gånger under vårt samtal. Det är en tjej med mycket intensivt betraktande blick. Nyfiken på världen. Intresserad. Granskande.

Barnhemspersonalen berättar lite om henne. Hon är inte kräsen med mat, hon tröstas lätt när hon blir ledsen (vilket hon blev vid två tillfällen, kortvarigt, åtföljt av att Sockret skällde ut mig - det var tydligen mitt fel). Och så något som fick oss att skratta: "She likes to be spoiled". Jo tack. Det finns det fler barn som gör här i familjen. Sockret kallades som sagt för "La Reina" på gatan där hon bodde i Colombia. Och nu kommer jag att ha två drottningar här hemma. Ja, det kan jag ju leva med.

När vi avslutat vårt samtal på Skype packade vi så sakteliga ihop våra grejer. Lät Sockret återberätta de delar av samtalet hon ville, bearbeta det lite. Vi hade fått låna ett litet konferensrum på hennes skola för samtalet. Det kändes som att halva skolan visste om det. Det är ju en liten skola, ryktet sprider sig fort. Sockret har berättat om sin lillasyster. Persontecknet. Också döv. Hon skall dra pappa i skägget. Sockret skall hjälpa lillasyster med en massa. Det är många, många tankar om hur det skall bli.
Lärarna visste att vi skulle Skypa idag. De undrade hur det hade gått. Vi visade några bilder på skärmen som vi tog på samtalet. Ett antal "åhhh" fick Smulans bilder. Hennes kortklippta kalufs, hennes runda kinder och pigga ögon. De är svåra att motstå.

Barnen var lika nyfikna de. Klasskamraterna skulle se, tyckte Sockret bestämt. Visa lillasyster! Barnen undrade när vi skall åka och hämta henne. Vad hon heter. Att hon har ett asiatiskt utseende, Sockret ett sydamerikanskt och jag och P ett klassiskt blekfisutseende var det inget barn som reagerade på alls. Det är skönt med en klass och en skola där alla är lika olika. Där alla accepteras som de är. Där det finns alls sorter. Det blir jag oerhört glad över.

Även andra strömmade till och undrade vad uppståndelsen handlade om. Några barn från klass 4-6 kom fram och undrade, ville att jag skulle bokstavera namnet. Samma frågor, när hon kommer till Sverige och annat. Om fem-sex år får de ju träffa henne, de som går kvar på skolan då. Då börjar ju även hon på skolan.

Något som skiljer sig enormt mycket åt i denna adoptionsprocessen jämfört med föregående, är min tankeverksamhet kring allt. Inför Sockrets adoption kunde jag knappt tänka på så mycket annat än det för det mesta. Allt annat kändes så futtigt i jämförelse.
Denna gången tänker jag naturligtvis på Smulan, på Taiwan, på resan, på adoptionsprocessens nästa steg... men det är inte alls med samma desperation eller intensitet som förra gången. Och det är jag både glad för, och inte.
Det är skönt att slippa den starka oro som fanns förra gången. Processen upplever jag nu är mycket tryggare. Barnhemmet är fantastiskt bra. Barnen blir väldigt väl omhändertagna och är välmående. Och samma otrygghet om när vi skall resa finns inte heller. Tidigast juli, som det verkar just nu. Kanske augusti, kanske september.

Och så är det med det. Jag kan på något vis lägga det åt sidan, ställa ned allting för ett ögonblick och ägna mig åt något annat. Alltid med Smulan med i bakhuvudet, men ändå.
Anledningen till detta tror jag är Sockret. Denna lilla ångkokare av känslor. Det finns alltid ett gapskratt, ett busigt utspel eller en utskällning på lager. När som helst kan det svänga, gråt blir till skratt och vice versa. Hon har långa dagar, tidiga morgnar. Att hålla reda på henne tar upp den mesta av den lediga tiden. Hon är ju inte den som gillar att sitta och greja för sig själv. Nej, kom igen nu pappa... Och när hon somnat, då skall man ta tag i allt annat. Grubblerier finns det helt enkelt inte tid med.

Det är naturligtvis skönt att slippa ångesten. Blir det av över huvud taget? Får vi åka om två veckor? Vad gör hon nu, mår hon bra? Vi fick ju så lite information förra gången. Nu är det helt motsatt. Vi vet att hon har det bra, de frågor vi har besvaras snabbt, kommunikationsvägarna är väldigt korta. Det är en trygg process. Vi har väntat i fem månader redan, och kommer att vänta ungefär lika länge till.
Men föräldrahjärtat säger något annat ibland. Att jag borde lida lika mycket nu, annars bryr jag mig inte lika mycket. Om jag inte håller på att få magsår, om jag inte gråter en massa, om livet inte känns som att det håller på att rinna ur mig minst en gång i veckan, då bryr jag mig kanske inte om min blivande dotter. Jag älskar kanske inte henne på samma vis, eller lika mycket?

Allt det är trams. Jag vet ju det i huvudet. Men hjärtat vill ibland ge mig det där dåliga samvetet. Ni känner kanske igen det, några av er som läser? Vad vet jag, kanske har alla gått igenom exakt samma sak. Ni får gärna lämna en kommentar om ni känner igen er. Vore skönt att veta att jag inte är ensam, om så är fallet.

Och som alltid annars, har ni någon fråga får ni gärna lämna en kommentar. Eller skicka ett mail om ni vill ta det privat.

Jag lovar att försöka vara snabbare med nästa inlägg. Då tänkte jag skriva lite om identitet, igenkänning och vikten av förebilder. Hoppas att ni har det bra, var ni än är ute i världen.

1 Comment

Alfons, lättkränkthet och känslighet

18/2/2016

1 Comment

Ingen kan väl ha undgått att märka en viss debatt kring Alfons Åberg den senaste tiden. På både tidningarnas debattsidor och på sociala medier går diskussionerna och utspelens svallvågor skyhöga. Folk är upprörda. Några föräldrar har anmält förskolan för att de visat film. Typ. För det var väl så det var? Äsch, strunt samma. Vi behöver inte veta exakt vad som hänt, det viktiga just nu är att vi får skrika och gapa och göra oss lustiga över någonting.

Alfons Åberg är en älskad karaktär i barnlitteraturen som också tagit steget över till film och andra uttryckssätt. Alfons är många saker. Lite mesig, lite lillgammal, lite slö. Men också lite snäll, lite tuff och lite uppfinningsrik.
Han är, kort sagt, som barn är mest. Han är mångfacetterad och kapabel till väldigt mycket, både positivt och negativt. Och det vet vi eftersom han på ett skickligt vis skildras på det sättet i böckerna. Genom Alfons har hundratusentals barn lärt känna aspekter av livet som inte är sockersöta och präktiga. Så även i den nu rikskända skildringen av "odjuret".

På en förskola i Malmö visades film emellanåt, som på de allra flesta förskolor i Sverige. Vid ett tillfälle i december visades "Alfons och odjuret", som går ut på att Alfons ångest kring att ha slagit en pojke manifesteras i ett odjur som dyker upp och lever under Alfons säng. För att få bort detta odjur måste Alfons leta upp pojken och be om ursäkt för vad han gjort, att han slagit pojken.
Och efter filmvisningen var det ett barn som reagerade väldigt negativt. Barnet fick kraftiga mardrömmar och var en vecka efter filmvisningen fortfarande rädd för detta odjur som visats i filmen.
Som en följd av detta gör föräldrarna till barnet en anmälan till Skolinspektionen. Skolinspektionen agerade i sin tur genom att begära en utredning och ett svar från Malmö stad.
Malmö stad, som alltså är huvudman för förskolan, fattar beslutet att pausa filmvisningen på förskolan ett tag.

Och nu når detta media, som skriver om det. Kanske för att det är ett ovanligt fall, eller för att det kan väcka visst intresse i sin kontrovers. Det kan i vart fall inte vara för att det kan anses vara av största vikt att upplysa allmänheten om, som till exempel korruption eller brottslighet.
Det blev ett så kallat "klickmonster". Det blev "viralt". Här fanns något som allmänheten kunde uppröras över och skrika ut sitt missnöje kring. Framför allt kunde detta bli ett slagträ i debatten kring politisk korrekthet.

"Nu har det gått för långt i detta jävla PK-landet, nu får ungarna inte titta på Alfons längre!"

Ja. Nu har det verkligen gått för långt. Dags att bli upprörd. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Bortse från att folk sitter fast i belägrade städer i Syrien, strunta i att folk dör på medelhavet, skit i förföljelser och folkmord. Det är kanske viktigt, men inte tillräckligt för att verkligen engagera sig. Men tar någon bort Alfons Åberg! Då är banne mig måttet rågat!

Okej. Vi hoppar över stora katastrofer i världen. Begränsar oss till förskolans värld. Var fanns alla upprörda röster när det gällde barngruppernas storlek? När såg man anti pk-gänget ställa sig upp och kräva arbetskläder åt de barnskötare och pedagoger som tar hand om barnen på förskolorna runtom i Sverige?

Det talas om lättkränkthet. Det uppkommer en ny debatt om att föräldrar curlar sina barn. I hart när alla kommentarsfält kan jag se ett tydligt fokus. På barnet med mardrömmarna, och föräldrarna. De enda personer som i detta upphaussade drama kan anses vara någon slags offer.
Det är barnet som haft mardrömmarna. Som känner rädsla. Det är föräldrarna som får tackla det och handskas med det. Vem tänker egentligen på dem, annat än med förakt inför deras upplevda svaghet och upprördhet?

Låt oss nyansera frågan en liten aning.

Vi tänker oss att barnet vaknar upp mitt i natten, svettig och utom sig av rädsla. Svårtröstad, gråtande. Som det kan bli när ett barn drömmer riktigt jobbiga mardrömmar. När föräldrarna klurar rätt på vad som är fel - hur reagerar de? Jo, de blir ledsna. Ingen förälder vill se sitt barn i det tillståndet.
Kanske är det ett extra känsligt barn. Vissa barn är ju det, extra känsliga. Det är inte alltid något man kan "härda" genom att exponera ungen för tuffare tag, hårdare nypor. Vissa tror det. Men det blir inte en härdad unge, det blir en ärrad unge. Ett barn som tvingats genomlida upplevda övergrepp, kanske rentav från föräldrarna. Nu menar jag inte att man skall passa upp på och curla sina barn dygnet runt, året om. Men det finns barn som har ett mycket rikt känsloliv, nerverna lite utanpå, och är väldigt påverkbara.

Hur som helst - barnet låter sig inte tröstas och lugnas. Dagarna går och rädslan sitter fortfarande kvar i barnet. På beskrivningen vore det inte otänkbart med återkommande mardrömmar.
Då leker vi vidare med tanken. Att föräldrarna sitter vid köksbordet efter att ha tröstat sitt barn och bytt till en torr pyjamas från en svettig. Och där diskuterar de vad som händer. De kanske har frågat på förskolan, som berättar. Kanske har de sedan tidigare upplyst förskolan om att deras barn är märkbart känsligt för vissa saker, påverkbart och bör undantas från vissa saker. Eller kanske bör sitta i en pedagogs knä som kan förklara vad som händer? Vi leker med tanken, säg att det är så. Och kanske har förskolan brustit i detta. Det skulle kunna vara så - vi vet ju inte.

Av någon anledning finner föräldrarna att de vill göra en anmälan till skolinspektionen. Kanske har de sökt en dialog med förskolan, kanske har förskolan avfärdat dem. Eller inte? Vi vet ju inte. Kanske tänker föräldrarna att detta är en fråga de inte är kapabla att lyfta själva på ett tillräckligt professionellt vis, och hellre överlåter frågan till skolinspektionen? Kanske är det så - kanske inte? Åter igen - vi vet inte.

Skolinspektionen gör sitt jobb. De tar emot anmälan, tittar på vad som hänt, och agerar enligt sina riktlinjer. De tar frågan vidare till förskolans huvudman, Malmö stad. Någon har gjort en anmälan, nu ber de huvudmannen att titta på saken och återkomma. Fullkomligt rutinmässigt.
Malmö stad tar över ärendet och tittar på frågan. Gissningsvis för någon på Malmö stad frågan vidare till förskolechefen, som förmodligen tar upp det med pedagogerna som närvarat vid tillfället ifråga, och som känner barnet.

Beslutet fattas. De pausar filmvisningen under en tid framöver. Kanske vill de se över vilka filmer som visats, kanske vill de kolla med andra föräldrar hur deras barn reagerat. Poängen är att detta är en temporär paus i en filmvisning. Det sker förmodligen av omtanke för barnen och deras eventuella reaktioner. Förskolan tar det säkra före det osäkra. I min mening gör de helt rätt. De kollar av situationen och agerar därefter. Och för detta får de all världens kritik från en lång rad förståsigpåare som inte själva har en aning om vad som egentligen hänt. Och som inte egentligen har något intresse av att ta reda på vad som hänt.

Inget intresse av att sätta sig in i någon annans situation än sin egen. Inte någon lust eller ork att uppmana den empati för ett litet barn med "ohyggliga mardrömmar" och fundera över det beslut som fattats. Det finns inget intresse för en nyansering. Det är roligare att agera reflexmässigt. Posta inlägg och skrika och gapa. PK-Sverige. Nu har det gått för långt - nu får det räcka. Je suis Alfons. "Blev ni skrämda nu, era lättkränkta jävlar?" Det här jävla landet. Ingen Alfons Åberg - katastrof.

Detta är en så liten ickefråga att hälften vore långt mer än nödvändigt. Det är ett barn som fått kraftiga mardrömmar. Det är föräldrar som skickat in en anmälan till skolinspektionen. Skolinspektionen agerar, huvudmannen Malmö stad agerar. Allt går exakt som det skall. Rutinerna fungerar. Men halva Sverige går upp i limningen och vrålar ut sitt missnöje.

Någonstans i Malmö går det lilla barnet och lägger sig. Förhoppningsvis utan mardrömmar. Men barnet skulle bara veta hur många vuxna människor i Sverige som väljer att göra sig lustiga över dess olycka. Då skulle det bli långt mycket värre mardrömmar än det om odjuret under sängen. Utanför ytterdörren, ute i Stora Vida Världen, där ruvar ett mycket värre odjur. Det odjuret är empatilöst och helt ointresserat av annat än att skrika ut sina hån och sitt missnöje. Att göra en ansats till att sätta sig in i någon annans situation är helt otänkbart, så länge man får visa hur förbannad man blir över den här bagatellen så är man så nöjd så.

Vi kan bättre än så här.

1 Comment

Åldersöverskridande kontakt

2/2/2016

0 Comments

En sak har slagit mig den senaste tiden, och det är hur jag umgås och interagerar med folk. Och inte vilket folk som helst, inte mina vänner och bekanta - utan deras barn.

Vrid klockan tillbaka ett decennium eller tre. Hur umgicks egentligen vuxna med barn? Givetvis har det varierat under tiden, men vi kanske lite förenklat åtminstone kan konstatera att umgänget var ganska begränsat. Man rörde sig inte i samma sociala cirklar.
"Var skall du gå?"
"Ut..."
"Jaha, men vem skall du träffa?"
"Några kompisar bara..."
"När kommer du hem igen då?"
"Sen..."

Känns det igen? En ganska realistisk diskussion mellan tonåring och förälder. Och nog är det väl så fortfarande, men det pågår en förändring just nu som jag tror kommer att ändra förutsättningarna för föräldrar och barn framöver. Sociala medier.

På olika plattformar kan föräldrar och barn dela på samma utrymme. Visst finns det gott om slutna rum att stänga in sig i, obskyra forum eller stängda grupper, men det finns också en väldigt stor arena där man ofta befinner sig samtidigt.
Jag kan exempelvis följa en före detta grannes nu tonåriga dotter på Facebook. När vi flyttade till Halmstad var hon sju år gammal och gick i första klass, i år tar hon studenten. Alldeles nyss satt jag i hennes rum och agerade datorsupport när den ensamstående mamman inte klarade ut uppgiften. Nu är det en ung kvinna som är på väg att ge sig ut i världen.

Jag har kunnat följa henne sedan hon för ett gäng år sedan skaffade ett konto på Facebook fast hon egentligen var för ung för det. Och således helt enkelt ljög om sin ålder, precis som alla andra trettonåringar gör när de behöver det. Jag har sett bilder på de många fester hon lagt upp bilder på, jag såg den första tatueringen när hon var femton-sexton år gammal och en massa annat som en ung tonårstjej kan tänkas dela med sig av. Mest plutande duckface-miner och peacetecken framför ansiktet.

Det går alltså att följa sina kompisars barn på deras digitala resa, de som är gamla nog att göra den. Jag kan följa smågnabb mellan tolvåringar, jag ser dramatik mellan femtonåringar på håll. Jag känner igen mig i dem, jag kan spegla mig i deras reaktioner och tankevärld. De känslor, alla de sprittande känslor av upptäckarlusta, av storhetsvansinne, av rädsla för att göra fel. Alla känslor går att spåra i de många inlägg från de tonåringar man kan följa. Den formgivande tiden som kändes som en hel livstid för en själv, de oerhört viktiga åren som många gånger skapar den person man sedan blir. Just den tiden går att följa på behagligt avstånd.

Det är viktigt att behandla barn som människor. Det låter ju helt befängt, det är klart att man gör det? Fast inte alltid. Vuxna kan gå i sin egen bubbla ibland. Vi vill att barn skall vara vänliga mot varandra, säga hej till varandra och vara kompisar med alla. Men hur gör vi själv egentligen? Vi kan gå förbi barn, inte ägna dem en tanke. Vi tänker på något möte eller vår säljbudget, föreställer oss att barnet tänker på något som ligger långt ifrån vår verklighet. Något spel, fotboll, en söt kille eller tjej. Spindelmannen. Något sådant.
Men egentligen är vi ju inte så annorlunda. Våga lyfta blicken, våga se barnet du möter i ögonen. Våga dra på dig ett leende, våga säga hej till det okända barnet.

Det finns en tjej i min dotters skola. Hon är ett par år äldre, hon är tio-elva år. Hon ser alltid oss när vi kommer på morgonen, hon hälsar alltid på mig och på Sockret. Även om Sockret inte hälsar tillbaka. Hon frågar Sockret om det är bra, säger att hon har en fin klänning eller något annat. Sedan frågar hon mig om allt är bra.
Tjejen är alltså ett par år under tonåring, och sträcker ut en hand till en vuxen förälder och vill kommunicera. Jag brukar skoja med henne och be henne sakta ned, hon tecknar så fort. Precis som de allra flesta barnen gör. De är vana vid att folk i skolan hänger med i deras tempo - och tur är väl det! Det är precis så det skall vara. Men så kommer jag in och är lite (eller mycket) knagglig. Då är det snällt att de drar ned på tempot en liten aning.

Jag tror att vi som har små barn idag kommer att kunna följa dem närmre än kanske några andra föräldrar gjort på mycket länge. Vi är inkluderande mot barnen, vi respekterar dem och involverar dem i familjens vardag. De får vara med och bestämma saker - ibland lite för mycket kanske - och vi är bland de bästa länderna i världen på att respektera barnens rättigheter.
Med den digitala revolutionen kan vi träffas på samma arena. De pinsamma föräldrarna kanske tar lärdom av ungarna och blir något mindre pinsamma. Ungarna kanske omedvetet tar intryck av de vuxna personer som finns runtom dem. Morbror som skriver töntiga kommentarer, farmor som klickar gilla. Kanske hittar vi ett sätt att samexistera fredligt, tre generationer på samma plats.

Plötsligt är vi tillbaka i bondesamhällets storstuga där alla samlades och umgicks. Fast idag sker det genom ettor och nollor, digitala signaler, och med hashtags. Egentligen spelar det nog inte så stor roll exakt på vilket sätt det sker, bara vi kan hitta ett sätt att komma varandra lite närmre igen. Åtminstone på den fronten kan vi säga att det ser någorlunda ljust ut.

0 Comments

Väntan på att bli tvåbarnspappa

23/1/2016

6 Comments

Igår kom ett besked vi väntat på och längtat efter i ett antal månader. Vi har hållit väldigt tyst om det, men igår kunde vi berätta för världen. Familjen skall utökas, från att vara tre skall vi bli fyra. Och det tycker vi väldigt bra om! Men det är inte helt utan negativa känslor, skall det visa sig.

För många år sedan tänkte jag mig ett barn. Med betoning på ett. Visst kunde det kanske bli fler barn någon gång, men inför att vänta på att bli pappa första gången kunde jag inte räkna längre än till ett. Det var den siffran som fanns framför mig, det var svårt att se bakom den.
Jag har aldrig stängt dörren till fler barn än ett i familjen, men mitt perspektiv var begränsat. Jag är enda barnet själv och har aldrig upplevt något annat än det. Jag hade länge haft en längtan över att bli förälder, men att se mig som förälder till fler barn än ett var omöjligt. Inte omöjligt som att "nej, jag vägrar!" utan mer omöjligt på samma sätt som man inte kan tänka sig en färg som inte finns på regnbågen. Det var bara... för svårt. Det ingick inte i min världsbild, helt enkelt.

Med åren hände en del saker i livet som gjorde att jag började värdera saken annorlunda. Det där perspektivet vidgades. Jag kunde kika bakom ettan och se att det fanns något annat bakom den. Plötsligt kom insikten att det inte bara skulle vara okej, utan rentav klart fördelaktigt, att ha mer än ett barn. Den största faktorn var att jag aldrig ville att mitt framtida barn skulle stå ensam i en eventuell konflikt med oss föräldrar. Ibland händer ju sådant, trots allt. Oavsett vad som händer i världen skulle det vara bättre med två barn, för de skulle alltid ha varandra. Det skulle alltid finnas ett band dem emellan som aldrig skulle gå att bryta. Det fanns flera faktorer i tankarna, men det var den starkaste. Och så föll det sig naturligt att tänka på två barn i framtiden, inte bara på ett.

Under 2015 har vi genomgått ännu en hemutredning. Den tredje i ordningen. Det började lite skakigt, vi hade lite otur i början med två personer från kommunen som inte kunde genomföra hemutredningen och det föll mellan stolarna. Men plötsligt, som en räddande ängel, kom E in i bilden. Hon jobbade som socialsekreterare och hade aldrig jobbat med adoptioner förut. Hon lovade att se över situationen och se om hon kunde luska i hur vårt ärende kunde få en välbehövlig skjuts framåt, efter en längre tids stillestånd. Istället för att bara nöja sig med ett besked att det skulle dröja längre, tog hon på sig uppgiften själv. Hon gick in för uppdraget med bravur och lotsade igenom ärendet på bästa möjliga vis, vilket vi är oerhört tacksamma för.

Samma dag som vi får vårt medgivande att adoptera ett syskon till Sockret, ringer vår adoptionsorganisation och berättar att det finns ett barn som de tror kan passa oss! En liten tjej, i Taiwan. Som också är döv. Skulle det kunna vara intressant för oss tro?

Oj. Men hjälp. Hur... men... En SÅ liten tjej! Räknad i bara ett visst antal månader! Det är ju en pytteliten varelse! Hur gör man egentligen? Det är ju blöjor och vagn och allt sånt konstigt? Vad tusan. Klarar vi av det?
Det är väl klart att vi gör. Peppar peppar - hur svårt skall det vara? Det är kanske ord man får äta upp, men självklart skulle vi klara av det. Vi tackade naturligtvis ja till att veta mer!

Det kom som ett bombnedslag. Lite grann. Vi hade pratat länge om Kina och deras SN-lista. Att hitta ett barn som var sisådär en tre år eller något i den stilen, som också var dövt. Och plötsligt var det en liten bebis! Väldigt oväntat, men också väldigt häftigt!

Tiden går. Vi får samla ihop alla nödvändiga papper å det skyndsammaste. Fixa med det ekonomiska, ta bilder, framkalla och sätta ihop ett litet fotoalbum med engelsk och kinesisk översättning.

I Taiwan har den biologiska mamman eller en företrädare till henne ett finger med i spelet. Oftast är det mamman som är med i urvalsprocessen och tar ställning till om hon anser att hennes barn skulle passa hos det ena eller det andra paret. Det är en jättelik sak, alldeles för stor för mig att överskåda. Det sitter alltså en förälder till ett barnhemsplacerat barn och överväger vem som skall ta över föräldrarollen till hennes son eller dotter. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Jag kan verkligen inte det. Det enda jag vet är att det är världens största ära och privilegium att bli vald, vilket vi naturligtvis hoppades. Att vi sagt ja till att ta emot mer information, och anmält oss intresserade, innebär alltså inte alls att vi skulle bli utvalda. Vi höll huvudet kallt.

Väntan, och mer väntan. Våra papper skickas på översättning, och vidare till Taiwan. Likaså våra bilder. Vi får veta att svaret kan komma om en vecka, två veckor eller längre. Någon vi talar med väntade på sitt besked i sexton veckor. Det var alltså bara att bereda sig för en lång, osäker väntan. Sedan skulle vi få veta om det skulle bli av eller ej. Om vi skulle bli föräldrar till den här flickan, eller inte.

Vi hade förberett Sockret på att något kanske var på gång. Vi berättade inte att det var ett specifikt barn, men ända sedan vi drog igång med hemutredningen har vi pratat emellanåt om att det kanske kommer ett syskon i framtiden. Ett litet barn, mindre än henne åtminstone.
Den första gången hon verkligen tänkte över det var nog när jag frågade henne om det skulle vara en pojke eller en flicka. Då fick jag beskedet att det skulle vara en pojke. Han skulle vara väldigt liten, och låna hennes klänningar. Japp, så var det med det! Bara för mig att nicka nöjt och hålla med. Det finns ingen poäng att peta för mycket i hennes tankar vid det tillfället. Jag lade emellanåt till att det kunde vara en pojke, eller kanske en flicka, men mer än så ville jag inte påpeka för henne.

Med tiden har fler och fler saker kommit fram för Sockret. Vi har pratat om att vi tre skall flyga, att vi tre skall träffa en, och att vi skall bli fyra. Familj. Så småningom var det inte en pojke längre, utan en flicka, tyckte hon. Vi höll med, eftersom allt pekade på att det ju skulle bli det.
Flickan skulle vara liten. Hon kan inte nå upp till bordet. Vi får hämta den vita tripp trapp-stolen från det röda huset (förrådet).
Flickan skall bli ledsen, mamma och pappa skall trösta. Flickan kan inte nå upp till tomten på adventskalendern, då skall Sockret lyfta upp henne. Och så vidare. Många små tankar om hur livet skall vara med ett litet syskon.

Igår var jag och Sockret på väg ned för trappan för att hämta något. Jag får gå före, eftersom vår katt i sin busighet står vid trappan och är på väg att lappa till oss. Sjuåringen vid min sida är nervös inför detta och skickar fram mig att ta striden. Då ringer min mobil. Vad är det för nummer, jag känner inte igen det riktigt..?
Det var vår organisation. Nu var allt klart, alla nödvändiga beslut var fattade och papper klara. Nu var alltså den officiella matchningen gjord - nu hade vi fått barnbeskedet! Vi skall bli föräldrar - igen!

Resten av dagen blev något av ett töcken. Det var svårt att hålla tankarna på jobbet. Efter en halvtimme fick jag ett antal mail med dokument, bilder och ett filmklipp på den lilla flickan som jag skall vara pappa till i resten av livet, om allt går som det skall i processen. Jag tittar och ser en fantastiskt gullig liten varelse. De ena bilderna visar henne mindre än de andra. Hon är blott åtta månader gammal, och naturligtvis helt fantastisk. Hon har en pigg och alert blick, hon ser ut att kunna ta sig an hela världen.

Jag tänker att det är ett fantastiskt tillfälle att få visa min dotter sin blivande syster. Jag sätter henne i mitt knä och berättar att vi har fått bilder på den fjärde medlemmen i familjen, den lilla flickan. Vill du se? Jodå, det ville hon.
Så visar jag en bild, två och tre. Pekar och visar. Men Sockret är inte fullt lika road, ser jag. Hon sitter stilla och sammanbiten. Annars har hon svårt att sitta still och är sprallig, men inte nu. Nu är hon fullt fokuserad på den lilla bebisen på bilderna. Jag börjar ana att det är mycket känslor och tankar hos henne, så jag frågar henne.
Är det bra? Inget svar. Är det tummen upp? Inget svar, hon tittar bara rakt fram på skärmen. Är det mittemellan? Inget svar.

Är det tummen ned? En försiktig nickning till svar.

Och självklart kan det vara det. Det får det lov att vara. Uppriktigt sagt hade jag samma reaktion som när jag såg bilder på Sockret första gången. Det är jätteroligt, men det är också överväldigande. Det blir plötsligt mycket mer verkligt än det där namnet man fått höra på telefon. Det är en mängd känslor. Jag som är vuxen har möjligheten att kategorisera och känna igen känslorna. Det som känns oroligt eller kanske rentav negativt förstår jag är en naturlig reaktion och jag kan sortera bland känslorna på ett relevant sätt och låta det positiva vara det som styr. För det gör det verkligen. Men för ett barn? För en sjuåring? Då är det svårare.

Nu kanske någon undrar vad jag menar med att något känns "oroligt eller rentav negativt". Borde jag inte enbart hoppa och studsa av glädje, sjunga all världens lov och vara allmänt uppsluppen? Tja, kanske det. Men sådan är inte jag. Inte i det här läget.
För det är en magisk upplevelse att vara förälder, och att få beskedet att man skall bli förälder ännu en gång är lika magisk det. Men det finns tusen känslor inblandade, några av dessa är inte av det positiva slaget när det gäller adoption. Det kallas bara att vara realistisk.

Vilka känslor kommer barnet att ha kring oss? Kommer vi att klara av den balansgång som är en uppväxt i Sverige och att behålla arvet från en annan kultur? Kommer hon anse att vi gjort ett bra jobb där, eller skulle vi ha fokuserat mer på det ena eller det andra?
Kommer vi att leva upp till barnets förväntningar, hur kommer våra insatser som föräldrar att bedömas när hon kommer upp i vuxen ålder?
När hon skriker åt oss som tonåring - eller kanske snarare tecknar - att vi inte är hennes riktiga föräldrar. Att hon hatar oss, att hon önskar att hon fick stanna i sitt födelseland. Hur kommer vi att reagera då?
Hur kommer vi reagera när hon kommer hem från skolan och har utsatts för grova rasistiska kränkningar? När hon blir påhoppad på nätet med glåpord?
Kommer hon att må bra, eller kommer hon likt en hel del adopterade uppleva en sämre psykisk hälsa? Det finns studier på att adopterade i högre grad mår sämre än icke-adopterade. Hur gör vi om det inträffar? Beror det på oss, eller något annat?

Låter allt detta negativt? Som att jag oroar mig i onödan? Borde jag bara vara glad för det nya barn jag skall vara förälder till?

Allt detta är en del av föräldraskapet som adoptivförälder. Man möter alla föräldraskapets tusentals utmaningar, men sen tillkommer de bitar som har med adoption att göra. Det finns en massa, massa positiva, men även många som inte är fullt så positiva. Bitar som kräver mer av mig som förälder och som pappa, som kräver att jag ständigt är på tårna. Av kärlek, av omtanke. Det handlar inte om pessimism, det handlar om ansvar.

Om jag väljer att se läget som rosenskimrande, som gulligt och enbart positivt, då blundar jag för alla risker och möjliga negativa situationer som kan tänkas uppstå.
Om jag bara ser det fina, då missar jag det jag behöver vara på vakt inför. Och om jag väljer att inte se det potentiellt negativa - då skall jag inte tacka ja till uppdraget att vara förälder till det här barnet. Då sviker jag barnet innan jag ens blivit förälder till det.

Sockret var alltså från början inte uteslutet positiv hon heller. Vi pratade lite grann om det, men lämnade snart ämnet. Det får bearbetas i den takt hon tycker är bäst. När hon vill prata om det, då finns jag här.
Och det dröjde inte länge. Några timmar senare kom en ny grej. Och en till. Det handlade om att hjälpa till att nå handfatet, att lillasyster skulle vara rädd för en Transformers, eller för katten, eller för något annat. Alla tankar börjar komma fram, en efter en.

Nu väntar alltså en ny väntan. I runt ett halvår får vi vänta på att de juridiska och byråkratiska kvarnarna i Taiwan skall mala. Därefter sätter vi oss alla tre på ett flygplan och kommer hem ett par veckor senare, som en familj på fyra. Det är obeskrivligt häftigt, jag har inte riktigt greppat det själv ännu.

Det var det om detta. Snart får jag börja be om tips på hur man gör med en unge på dryga året. Vad skall man ha för vagn? Hur gör man med matande, sovande, vilka kläder skall man lägga extra pengar på, vad leker man med, och så vidare.

Och hur gör jag med bloggandet? Har ni några förslag så tar jag gärna emot dem. Angående allt.

Hoppas att ni har det bra där ute!

6 Comments

Oro, ängslan och en tårfylld läggning

10/1/2016

3 Comments

Jag ligger bakom henne. Min älskade, efterlängtade, fantastiska dotter. Den lilla sjuåringen, den busiga och och roliga och sura och tvära. Just nu den ledsna, oroliga och ängsliga lilla sjuåringen.
Trots att hon är trött är det svårt att komma till ro. När jag sagt god natt och att jag älskar henne, som vi alltid gör när vi nattar henne, räknar vi som vanligt ned från fem och släcker sedan lampan.
Hon verkar lägga sig till rätta, med ryggen mot mig. Jag ligger bakom henne med ansiktet nära hennes hår och håller om henne.

Där ligger vi, alldeles stilla i mörkret. Jag börjar slumra till så smått själv, och tror först att hon också är på väg att somna. Det sedvanliga småbusandet verkar utebli i kväll. Tio minuter går, och jag är övertygad om att hon sover. Men, så hör jag plötsligt ett litet ljud. Inte ett småsnarkande som annars hörs när hon somnat, utan ett annat ljud. Ovanligare.
Det är ett litet, litet gnyende. Ett väldigt tyst.. snyft.

Jag sätter mig halvt upp i sängen och stryker bort håret från hennes ansikte och vänder henne mot mig. Då märker jag att hon är fuktig på kinden av tårar. Där har hon legat, stilla, och gråtit tyst för sig själv. Det hugger till i mitt hjärta direkt.
Men älskling! Är du ledsen? Du har ju gråtit? Hon snyftar lite och gnuggar sig med handen i ögat.
Vår konversation är fåordig, men bekräftar det jag direkt tänker på.

"Är du ledsen?"
"Ja."
"Är du lite rädd?"
"Ja."
"Är du orolig?"
"Ja."
"Varför är du det?"
Inget svar.
"Är du orolig för att besöka doktorn imorgon?"
Inget svar. Jag upprepar frågan, samma uteblivet svarande.
"Är du orolig för att skolan börjar?"
"Ja."

Jag fick exakt det svar jag visste att jag skulle få. Skolan är och har varit en känslig fråga under en längre tid. Som jag tog upp i ett tidigare inlägg här på bloggen hoppades jag att en långt och härligt jullov skulle ge lite distans till denna aversion mot skolan. Tyvärr har det inte blivit så, utan nästan tvärtom.

Vi pratade lite om det. Jag försäkrade henne med en pappas envishet att hon inte behöver vara rädd och orolig, att det kommer att gå bra. Jag säger det för att jag måste säga det, för att jag vill säga det och att det är min plikt att säga det. Men innerst inne vet jag att hon tror på mig. Hennes oro sitter djupare rotad än vad mina enkla budskap kan nå till.
Till slut verkar hon lite lugnare. Hon lägger sig mot mig istället. Jag håller om henne hårt, gosar in mig i hennes hår och pussar henne på pannan.

Ett tag senare vänder hon sig om igen. Jag håller om henne igen. Hon håller om mjukishunden och sin älskade tiger. Jag tar lite spjärn med ena foten och börjar gunga henne svag med min kropp, samtidigt som jag pussar henne på kinden. Hennes ögonlock blir så småningom tyngre och det är glesare mellan öppningarna. För att hålla mig vaken räknar jag antalet gungningar. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Tjugo. Trettio.
När hon äntligen somnat och börjat småsnarka jag har tappat räkningen och smyger mig sakta, sakta upp ur sängen. Jag slutade räkna vid sju hundra.

Igår tog vi upp ämnet skola. Att skolan börjar på tisdag. Nåja, egentligen är det ju imorgon, men vi har ett läkarbesök imorgon eftermiddag så det blir ingen skola för hennes del då.
I början av lovet var Sockret noga med att försäkra sig om att det inte skulle vara någon skola dagen efter, eller någon annan dag i veckan. På veckotavlan har vi skrivit ut och satt upp tecken för "ledig", vilket gjort stor nytta nu under lovet.
Vi har inte velat prata om skolan för tidigt, men igår kändes som en lagom tid, ett par dagar innan starten. Med facit i hand kan man nog bara konstatera att det aldrig funnits någon bra tidpunkt, och skulle inte komma någon sådan heller. Beskedet igår togs inte emot av någon glädje. Inte alls. Snarare helt tvärtom. Det möttes av blundande ögon, neddragna mungipor och huvudskakningar. Nej, nej, nej. Inte skolan.

Direkt när vi vaknade i morse märkte vi vilken sida vår kära sjuåring vaknat på. Den sämsta tänkbara. Och det var nog ingen slump. Det var sura miner, ilska och sorg över allt och inget. Det var en enorm irritation hos henne som satt i åtminstone 2-3 timmar in på förmiddagen. Om det räcker.
När vi idag tog upp ämnet skolstart strax efter lunch, var vi så pedagogiska vi bara kunde. Vi pratade om och satte upp bilder på vem som skjutsar på morgonen, vilken aktivitet det är i skolan på dagen och att taxin kör hem på eftermiddagen. Humöret hos Sockret blev sämre och sämre. Till slut stod hon upptryckt mot en dörrkarm, strök sig över handen och grät. Hon ville inte se, hon ville inte ta in. Hon visste varken in eller ut, hon saknar det känslomässiga verktyg hon behöver för att hantera den här situationen. Och vi kan tyvärr inte mirakulöst ge henne en enkel lösning.

Vi pratade om vad som skall hända i skolan, vem som skall vara där. Att det är gymnastik med den läraren, att det är lektioner med den och den läraren, att hon skall träffa alla kompisarna.
Efter ett tag kryper det fram en liten anledning till att hon är så ledsen.
"Inte ensam", säger hon. Hon vill inte vara själv. Hon uppfattar att hon är ensam i skolan.
"Saknar du mamma och pappa?" frågar jag.
"Ja."
Att kompisarna och lärarna är där, att hon skrattar och busar och har kul, att lärarna beskriver henne som harmonisk och alltid vid gott humör, spelar just nu ingen roll. Hennes upplevelse är ju subjektiv för henne, hon ser saker och ting ur sitt perspektiv.

Plötsligt kommer jag på en grej. Jag får en idé. Jag reser mig från köksgolvet där vi sitter, säger åt Sockret och P att vänta där, och går ned till barnrummet. I famnen plockar jag på mig de vanligaste och mest populära mjuksdjuren. Några små, de flesta lite större i lagom kramstorlek.
Åter på köksgolvet tittar Sockret storögt på mig och undrar vad jag håller på med. Varför har jag hämtat upp drygt tio av hennes favoritnallar?
Jag lägger dem på golvet framför henne, plockar fram papper, penna och en rulle tejp. Sedan sätter jag mig igen.

"Okej, vilken av dessa skall följa med till skolan på tisdag?"
Sockret skiner upp. Det tindrar till i ögonen och man ser direkt att hon förstår vad det är frågan om.
"Den!" Hon pekar på sitt lodjur.
"Okej, bra!" säger jag. Jag skriver "tisdag" på en lapp, river av och tejpar på lodjuret som sedan får sitta under veckotavlan och vänta på sällskap från andra gosedjur.
"Måndag, till doktorn" säger Sockret och pekar direkt på sin hund.
"Bra! Hunden följer med imorgon till doktorn" svarar jag. Ny lapp.
Sedan fortsätter vi med alla veckodagar. Lördag och söndag skulle tydligen också fördelas, tyckte hon.
"Du berättade ju att du inte vill vara ensam i skolan, nu kan någon här följa med dig varje dag" säger jag.
"Känns det lite bättre nu?"
Hon nickar till svar. Lite bättre, åtminstone för stunden. Detta är ingen långsiktig lösning, men det kanske kan vara ett litet symboliskt plåster på det lite större såret. Vi får se i veckan hur det går.

Det är naturligtvis fler saker som tynger. Det vet vi sedan tidigare. Bredvid henne i klassen sitter en annan tjej som också kan vara lite busig ibland. Tillsammans har de vid några tillfällen hittat på lite rackartyg, och fått någon tillsägelse av lärarna. Precis som det sig bör.
Men Sockret reagerar inte så bra på tillsägelser. Det vet vi här hemma, det spelar ingen roll vad det gäller. Hon är som allra bräckligast just där. Om det handlar om en rädsla att göra fel, en rädsla att någon skall tycka att hon är dum eller dålig, det vet jag inte. Så mycket information har vi inte kunnat få ur henne. Men hon avskyr när man skrattar om hon råkar göra något tokigt. Det kan gälla att tappa något, snubbla till eller precis vad som helst. Saker jag hade skrattat åt mig själv åt, eller skrattat lite åt någon annan, alltså fullt naturliga saker som oftast åtföljs av ett garv och ett "hoppsan då!" är dödsallvarliga för Sockret. Tillsägelser att hon skall sluta med något olämpligt resulterar ofta i gråt och tandagnisslan. Det är när det är mamma eller pappa som säger till. Eller gudarna förbjude, både mamma och pappa samtidigt. När det blir en lärare, då är det etter värre. Hundra gånger jobbigare.

Att vara ängslig för skolan är ju säkert inget helt ovanligt för barn i den åldern. De senaste månaderna har en allmän ängslan och oro vuxit fram och tilltagit kraftigt i styrka. Hon har plötsligt blivit mörkrädd, något som tidigare inte funnits. Hon vill ibland inte vara själv på toaletten eller i ett rum över huvud taget när det vill sig så. Det är en rad olika saker hon reagerar på och inte tycker om, som tidigare gått hur bra som helst. De sista veckorna innan jullovet var extra jobbiga när vi lämnade i skolan, eftersom hon plötsligt börjar gråta när vi kommer innanför skolans dörrar. Lärare och personal kommer och tar över, vi lämnar henne ofta gråtande på deras inrådan. De säger att det i princip alltid går över när föräldrarna gått, sedan tar personalen över och håller koll så att barnen blir glada. Oftast har hon blivit det, men vi har också fått sms om att hon varit ledsen en stund, eller blivit ledsen igen senare. De allra flesta gånger har vi bara hunnit runda ett hörn, så slutar hon gråta. Någon gång har jag eller P, eller vi båda, stått kvar utanför dörrarna och tittat in. Vi står ute i mörkret så vi syns inte inifrån. Då ser vi att hon direkt slutar gråta, tar sina saker (som hon annars skulle insisterat på att vi skulle bära åt henne) och gått med den personal som mött upp.

Det hugger i pappahjärtat. Eller ja, föräldrahjärtat i allmänhet, jag vet att P känner exakt likadant. Helst av allt hade vi bara velat vara hemma med Sockret bägge två, alltid. En tid av outtömliga semester- och lovdagar. En konstant avslappnad tillvaro där vi hittar på saker tillsammans, vi tre. Inget jobb och ingen skola. Då hade Sockret mått som allra bäst skulle jag tro.
Men verkligheten ser ju tyvärr annorlunda ut. Vi måste jobba, och hon måste gå i skolan. Mitt enda hopp är att kunna härda ut. Att det blir annorlunda, blir bättre, att det lättare senare.
Tills dess kan vi väl inget annat göra än att försöka vara där för henne, krama och pussa henne ofta och försöka få henne att bli så trygg hon bara kan bli.

Det här är ett område vi aldrig upplevt tidigare. Vi går mest på känn. Jag välkomnar alla läsares erfarenheter och tankar i frågan, skriv gärna en kommentar till inlägget!

3 Comments

Harmoni och energi

28/12/2015

0 Comments

Ibland behövs lite distans. Ser man saker på håll, kan de bli tydligare. Överskådliga. Perspektiv kan förändras.

Precis så är det just nu. Efter en termin i skolan, en termin fylld av oräkneliga intryck, tidiga morgnar och taxiresor hem på sena eftermiddagar, är en och en halv veckas julledighet till ända. Således är det ganska tryggt att konstatera att både jag och Sockret börjat släppa på stressen och koppla av. När så har skett, märks en tydlig förändring hos henne. En positiv sådan som ger kvitto på vad vi kunnat ana förut.

Det där lovet, det behövdes. Det summerar upp läget ganska bra. Nu är detta som bekant vårt första barn, och vi gör alla saker för första gången. Ledighet över lov inkluderat. Tidigare har hon ju inte varit vare sig på förskola eller hos dagmamma, utan hemma med oss.

Vad som nu skett är att mycket av den irritation som tidigare funnits, de utbrott som ofta legat nära till hands, har försvunnit. I princip över en natt. Det tog ett litet tag att förklara konceptet med lov, att vi var lediga och inte skulle åka till skolan, men när det väl sjönk in.. då tog hon åt sig det fullt ut.
På veckotavlan tog jag ned alla uppsatta taxibilar, alla bilder på skolan, alla bilder på gymnastik, uteskola och annat. Inte tidiga väckningar med skjutsning i morgonmörkret, ingen liten blå plastlåda med klyftat äpple i botten på ryggsäcken. Nu råder helgvila, stillsamhet och återhämtning.

Där det i normala fall finns irritation, korta stubiner och frustration visade sig istället ett lugn och en harmoni som sällan skådats förut. Borta var impulsstyrda retlighet som annars finns, att reagera på de minsta av småsaker och smälla av som en kartesch. Nu fanns istället en följsamhet vi inte är vana vid, kompromissvilja och en ihållande humor. Och inte undra på, egentligen. Nu fanns det tid att bara umgås med mamma och pappa, att sova länge på morgnarna och att inte behöva stressa med maten.

För den sakens skull skall nämnas att läggningstiderna förblir desamma. Så länge det rara flickebarnet sover tolv timmar per natt om hon inte väcks, behöver hon verkligen sin sömn. Avisering om och utförande av tandborstning sker klockan 19, därefter ombyte och sagoläsning. Slutligen brukar jag tassa ut ur sovrummet strax innan klockan slår 20. Sådana ser rutinerna ut, vardag som helg.

Just rutiner är ju ett återkommande ämne. Jag tror starkt på att barn i allmänhet mår bra av det, och att det är av största vikt för adopterade barn i synnerhet.
Varför, kanske någon undrar? Kan det inte vara skönt för ett adopterat barn att få välja själv, efter åratal på ett barnhem exempelvis?
Ja och nej. Det finns olika sätt att svara på det. Det beror helt enkelt på vad det gäller. Kan man få välja själv vilka kläder man vill ha på sig, nu när garderoben och valmöjligheterna är så mycket större? Ja, absolut. Så länge det inte blir en osund stress kring situationen, kör hårt. Det har vi gjort, med väldigt charmiga kreationer som följd. En uniform har för övrigt vuxit fram hos Sockret. Leggings är ett absolut måste. Sedan en långärmad tröja, ovanpå vilket är ärmlös klänning träs på. Eventuellt kan det fungera med en långärmad klänning eller tunika också.

Och mer då? Tja, barnet kan ju få välja hur mycket mat det skall äta, åter igen så länge sundhet återfinns i valet. Att bara äta pommes frites med grillkrydda kan ju bli dumt i längden, skörbjugg är ju ingen höjdare. Visst vet jag att det finns familjer som kämpar något oerhört med detta, och där håller jag med om att någon mat är bättre än ingen mat, men i de flesta fall kan föräldrarna styra barnet i olika riktningar.
Men sömnen. Den är ju en del av de allra mest basala behoven. De som vi föräldrar till det adopterade barnet måste slå oerhört hård vakt om, och visa att vi har koll på.

Toalettbesök, mat och dryck, god sömn. Det är några av dessa behov. Då förutsätter jag att alla vet att barnet inte skall brinna upp eller tappas från höga höjder? Okej, bra.
När dessa grundläggande behov tryggats - och det visats tydligt från föräldrarnas sida - går man raskt vidare till allt det där andra. Den grundläggande tryggheten, mänskliga kontakten och allt det där andra. Men först måste barnet kunna gå på toaletten någonstans, äta och dricka något, och ha en säng att sova i. Det är liksom den absoluta basen. Kan vi som föräldrar inte visa att vi har ordentlig koll på dessa behov, riskerar tilliten till oss som föräldrar att urholkas. Där kan vi inte vara kompisar som låter barnen välja själva. De är ju just det - barn. De är inte kapabla att fatta rationella beslut ens kring dessa saker. Ibland måste man äta, och ibland måste man sova. Så är det bara.

Nåväl! Harmonin ja. Det märks som sagt väldigt tydligt att ett jullov verkligen behövdes. Jag kan bara tänka mig att denna allra första skoltermin har varit ansträngande för Sockret. Och det har ju märkts. Så många, många gånger jag tagit emot henne vid skoltaxins lämning och fått ta emot hennes frustration och ilska. Den hon sakta byggt upp under en uttröttande dag i skolan, men inte vågat lämna över till någon lärare eller annan vuxen. Istället blir det jag som får ta den, dag efter dag efter dag.
Visst har det varit jobbigt, men mest jobbigt är att se henne så på bristningsgränsen.

Det är ju inte så konstigt, adopterat barn eller ej. Att slängas in i en värld full av måsten - hur små dessa måsten än må vara - måste vara som att slängas in i en torktumlare.
Jag minns mina känslor vid inryckningen i lumpen. Så många måsten, så få sekunder i början för att reflektera ordentligt över det. Och då var jag ändå tjugo år, med viss erfarenhet sedan tidigare. Tänk då att vara sex-sju år gammal och plötsligt lämna sin bekväma värld för en helt annan verklighet. Inte särskilt lätt - eller hur?

Nu har hon varit så mysig den gångna veckan. Rolig, finurlig, busig. Utvilad och harmonisk.
Fram tills i helgen. Då var den där harmonin lite grann som bortblåst. I dess ställe står nu en liten Duracellkanin och stampar. En sjuårig flicka som vill att något skall hända - kanske. Oftast vet hon inte riktigt vad hon vill eller behöver. Men det är oerhört tydligt att avläsa hennes beteende. Hon behöver helt enkelt aktiveras. Nu säger kroppen ifrån att den vilat upp sig. Slut på sånt trams, här skall det jobbas! Med något, vad som helst.

En dryg vecka till är hon hemma, sedan är det tillbaka till skolbänken. Några nya klasskamrater tillkommer, klassen kommer sannolikt att delas upp i två grupper för att tillgodose alla barns bästa ur rent pedagogiskt perspektiv.
Framför mig står alltså utmaningen att hålla Sockret sysselsatt med något varje dag. Själv kan jag villigt erkänna att jag mest av allt vill slappa. Inte gör mycket alls. Kanske fixa lite i huset, pyssla lite.
Men det går inte riktigt. Förutom nyårsafton och dess förberedelser har jag planerat lite besök av och till kompisar och lekkamrater. Jag tänkte köra lite hemmaskola och träning på ord och bokstäver, sedan får vi se. Egentligen spelar det inte så stor roll vad det är, så länge hon får så mycket uppmärksamhet som möjligt från oss föräldrar. Och nog tusan njuter vi av att hänga med henne också, oavsett vad vi gör!

Jag hoppas att julhelgen varit till belåtenhet. Att skinkan inte blev för torr, att innehållet i de mjuka klapparna passade bra och att de hårda klapparna infriade förväntningarna. Men oavsett om ni firar jul eller ej, hoppas jag att ni har det bra där ute. Och att ni inte glömmer att krama varandra emellanåt, och era barn. Ha ett riktigt gott nytt år, hör gärna av er om ni vill något!

https://www.facebook.com/Colombiapappan-En-adoptivpappas-reflektioner-440133889474200/

0 Comments

Juluppehåll i skolan

18/12/2015

0 Comments

Klockan sex på morgonen ringer klockan. Utanför fönstret härskar fortfarande ett kompakt mörker, natten släpper inte taget över landet förrän om ett par timmar. Sockret och jag masar oss upp. Det skall kissas, bytas kläder och spexas om energin finns. Eventuellt släpas med fötter, eller lyftas upp för att bäras de uppskattningsvis tio-tolv meter som skiljer sängkanten från badrummet.

Jag älskar den känslan, när hon sitter på sängkanten med rufsigt hår och plutande underläpp. Ögonlocken är bara öppna till hälften, och hennes sängvarma pyjamasarmar sträcks sakta upp mot mig. Bär mig, pappa. Och ja, det gör jag så gärna. Med ett stilla "åh-hej" lyfter jag min älskade dotter upp i famnen, och hennes huvud finner sig till rätta mot min axel. I ena handen har hon sin trogna följeslagare tigern, i andra handen antagligen något annat gosedjur. Eller en av mina gamla Transformers...

Morgonen fortsätter. Antingen vid köksbordet eller vid soffbordet. Det blir antingen ett tänt ljus som kastar sig stilla sken över oss, eller TV'n med Netflix som kickstartar vår morgon.
När allt är uppätet och uppdrucket, håret och tänderna är borstat, äpplet klyftat och nedpackat i den blåa plastlådan som alltid finns längst ned i ryggsäcken till hemfärden i taxin, då är det dags att ge sig av.

Vi packar ut oss i bilen och ger oss iväg. Årstiden är lite besvärlig för mig i och med mörkret. Det är oftast helt omöjligt att se vad hon tecknar till mig i backspegeln, och säg det barn som tycker det är okej när vuxna antingen inte förstår alls, inte har tid att titta och lyssna, eller ännu värre missuppfattar.
Men allt brukar lösa sig. Efter fyrtio minuter anländer vi till skolan, och avlämningen kan ske. Allra, allra oftast odramatiskt.

Här händer något spännande. För både oss som föräldrar, och för Sockret som barn. En ny tid börjar, en del av det Egna Livet. Det liv som levs bortom föräldrarnas ständiga insyn.
Skolan blir en plats där hon får en chans att skapa nya relationer, forma en ny och egen identitet. Både barn och lärare bildar en unik dynamik som vi inte kommer i närheten av hemma. Visst, vi får följa allting både från Sockret och i rapporter från skolan, men vi ser ju inte de dagliga händelserna på samma vis som barnen gör.

Nu är alltså terminen slut. Den första hela skolterminen är över, och ett härligt lov breder ut sig framför sjuåringen. Sockret har möjlighet att vara på fritids under de helgfria dagarna, men kommer att vara hemma med mig istället. Lite pappa-dotter tid i bonusformat, jag har just nu fullt upp att tänka på vad vi kan hitta på.

När någonting tar slut, som i detta fall hennes första skoltermin någonsin, manar det till viss eftertanke. Hur har allting gått? Hur har det fungerat, hur har hålorna i vägen hanterats av alla inblandade? När jag funderar över allt detta så kommer jag på en massa saker, men är glad över utfallet.

Vi började ju med en tidig inskolning i våras. P och Sockret var med en hel del, både i skolan och på fritids. Jag var också med på fritids så mycket som kändes bra för alla inblandade. Och det var jättetrevligt. En liten barngrupp, gott om engagerade vuxna. Vi åkte på utflykt, gick till sjön och badade eller bara hängde på skolgården och ritade på stenplattorna, gungade och spelade memory i storformat. Där fick jag för övrigt storspö av en mellanstadieelev. Gång på gång på gång...

När skolan väl drog igång i höstas var det alltså i mångt och mycket välbekanta ansikten som Sockret mötte. Lokalerna kände hon igen ganska väl, hon hade ju varit med på ett par lektioner i klassrummet under våren, och även en gympalektion. Någon ny lärare, några nya barn, men det mesta var ändå sig likt. Och det var väldigt skönt.

Låt mig då säga att jag, eller rättare sagt vi, är enormt nöjda med skolan. Under hela processen har alla varit stöttande och informerande. Våra tvivel kring att sätta vår dotter i den för åldern korrekta första klass - istället för förskoleklass som vi först tänkte på - skingrades efter möte med skolan. Och valet till första klass har visat sig fungera precis lika bra som förskoleklass hade gjort.
Hon är vad vi fått höra intresserad av skolan, engagerad och verkar trivas väldigt bra. Det är en liten grupp om nio elever, med två lärare och en extra resurs med i klassen. Det varierar lite grann emellanåt, men i regel ser det ut så.
Lärarna är inkännande och engagerade, likaså personalen på fritids. Sockret har fått ett par favoriter, men alla är uppskattade. Och som allmän tumregel - är hon glad så är jag glad! Visst finns det väl något som jag skulle vilja se annorlunda, men kan omöjligen få allting exakt som man önskar. Det som är bra för mig, behöver inte vara lika bra i någon annan förälders ögon. Alla objektiva värden är väldigt positiva.

Jag passade på att gå med i skolans föräldraråd när frågan ställdes. Det är ett intressant sätt att komma "bakom kulisserna" på skolans verksamhet och få andra synvinklar och inblickar i skolans arbete. På mötet som var för ett tag sedan deltog förutom skolledning även elevhälsa, lärare, andra föräldrar, elever och ännu fler. Definitivt givande.
Någon vecka senare åkte jag som ensam representant för skolans föräldrar till Örebro för att deltaga i det nationella föräldrarådet. Där kan man snacka om frågor på en helt annan nivå. För mig med en dotter på sju år, som jag inte varit förälder till så väldigt länge, var det mycket nytt. Det mesta var på myndighetsnivå, och även det var klart intressant att ta del av. Jag uppskattar att man från myndigheten är villig att lyssna på föräldrarnas synpunkter, vad jag uppfattar var det ganska lyhört lyssnande. Men framför allt imponerades jag av eleverna som deltog i det nationella mötet. För att vara elever från högstadiet hade de väldigt mogna och balanserade åsikter. Det som framfördes var sakligt och konstruktivt, och jag gläds åt deras engagemang!

Men, allt detta ligger på en mycket högre nivå än vår vanliga vardag. Vad vi märkt efter denna termin är ett antal saker, få av dem är egentligen nya eller överraskande.
Separation är oftast ingen höjdare för något barn. Ännu känsligare blir det för det adopterade barnet. Det har visat sig tydligt när det gäller taxiresorna för vår del. Hemresorna går kanon, resorna till skolan går inte alls. Vi har provat två gånger. Första gången kom hon fram jätteledsen. Andra gången kom hon fram som ett riktigt vrak och var svår att trösta. Då sade vi att det inte blir en tredje gång, inte förrän hon känner sig helt bekväm. Vi sade att vi skjutsar henne i ett par veckor. Som blev till någon dryg månad. Som blev till en hel termin.
Vi har pratat om att göra vissa justeringar, som att försöka ha en handfull chaufförer som skjutsar på morgonen. Bekanta ansikten funkar alltid mycket, mycket bättre. Det är en värld av skillnad. Det verkar inte vara omöjligt att lösa enligt de signaler jag fått från skolan, men att vi tar upp diskussionen igen till våren.

Angående skjutsandet så blir det naturligtvis lite jobbigt i längden att ligga och köra åtta-nio mil på morgonen när det skulle kunna fungera med taxi. Men framför allt är det ju inte optimalt att som sjuåring sitta i bilen i en och en halv timme om dagen. Lägg därtill att vårt sociala umgänge med andra barn i vårt närområde är närapå noll och intet, trots att det bor massvis av barn i närheten, så blir svaret väldigt enkelt. Vi tar vårt pick och pack och flyttat till skolans ort helt enkelt.
Pendlingarna blir mycket kortare, och en annan social värld kan öppna sig. Win-win.

Ju närmre årets skolavslutning vi kommit, desto mer märkbart har det varit på Sockrets humör. I början av terminen var det lite svårt att ta in att det här med "skola", det var inte en temporär grej. Det var så det skulle vara - alltid. Men det gick snabbt över, skolan var (och är fortfarande) något trevligt. För det mesta.
Mot slutet har protesterna börjat komma. "Inte skolan" tycker hon ibland. Eller inte fritids, eller inte klassrummet. Ibland har hon dragit till med att hon nog är sjuk och måste stanna hemma. Lite av det kan nog bero på några mindre "incidenter" som hon tagit åt sig av. Det har verkligen bara varit små vardagssaker, men för henne har de varit viktiga märker man.

Ledigheten kommer nog precis i rättan tid. Även om personalen på skolan är enormt förstående och verkligen bryr sig om henne (och alla andra barn, förstås) så märks det på Sockret att vila, det behövs. Ett par veckor där vi inte behöver gå upp klockan sex på morgonen, där hon inte kommer hem halv fem på eftermiddagen, där hon får träffa oss mer än några timmar per dag. Det kommer nog att göra susen. Vi kraftsamlar inför den kommande vårterminens utmaningar!

Jag hoppas kunna göra ett blogginlägg till i mellandagarna. Tills dess, god jul på er allesamman!

0 Comments

I spänd förväntan

28/11/2015

0 Comments

Just nu är klockan 22:14, lördagen den 28 november. Sockret har precis somnat. Hon somnade mellan oss, i vår säng. Vi låg bredvid henne bägge två tills hon somnade, vilket idag är ett undantag.

För hon sover fortfarande mellan oss. Varför? Det finns bara en fråga, men hundra svar. Kortfattat: hon behöver det. När man läser just den meningen, "hon behöver det", låter det nästan tvingande. Men så är icke fallet, snarare helt tvärtom. En eller två nätter har hon sovit hela natten i sin egen säng, och då har det varit möblerat så att sängen stått två meter från vår säng. Alla andra försök - oftast på hennes eget initiativ - har slutat med att hon vaknat ett par gånger och så småningom velat komma över till vår säng.

I kväll började vi läggningen i sängen på bilden. Hon var så trött, så trött. Hon gick runt med halvöppna ögon och såg rent fördärvad ut. Och inte undra på, egentligen. Går man och lägger sig klockan elva på kvällen och vaknar innan klockan slagit sju på morgonen, då får man inte tillräckligt mycket sömn. Åtminstone inte när man oftast sover tolv timmar om det går...
I vart fall, vi började i våningssängen på bilden. Sockret har nämligen två kompisar på besök. De är hos oss ibland, någon helg då och då. Under de helgerna, skall tjejerna sova tillsammans i överslafen och grabben ensam i underslafen. Det är ett arrangemang alla är väldigt nöjda med.

Igår somnade hon bredvid sin vän, efter att ha vridit sig och tittat upp på oss ett otal gånger. Till slut slocknade hon, till allas lättnad. Ikväll var det däremot annorlunda. En stund gick, trots rejäl trötthet kom aldrig John Blund längre än till farstukvisten. Någon sömn infann aldrig sig.
P klev upp på stolen bredvid sängen och pussade och klappade lite på det lilla barnet med de stora känslorna. Jo, hon berättade att hon var lite orolig. Och jo, det är nog bättre att sova där uppe. Med mamma och pappa.

Hela kvällen igår och dagen idag har spenderats i en slags frigörelsezon i miniatyr. Med sin goda vän på besök sträcker hon ut banden så långt det bara går till oss föräldrar. Det är inga kramar, inga pussar, inga sessioner av att sitta i knät. Nej då, den kontakt vi får är antingen fjäskig (tjejerna vill ha popcorn, saft eller något annat) eller en kontakt med rejält mycket attityd. Det gäller att visa för sin vän att det inte är mamma och pappa som bestämmer här! Vi skojar med henne om det, hon vet att hålla det på en rimlig nivå. För det mesta. Ibland spårar det iväg, och vi får kliva in och styra upp situationen. I övrigt håller de sig för sig själva. Eller ja, de springer runt oss, in i oss och nästan över oss, men leken är helt och hållet deras egen. Vi är hänvisade till en puss vid nattningen, och en och annan klapp på hennes lilla huvud emellanåt.

Att det var svårt att somna igår - och även idag - är inte alls svårt att förstå. För imorgon, förstår ni kära läsare, då är det nämligen kalas. Den lilla sexåringen fyller sju i dagarna, och imorgon är det officiella kalaset.
Det blir ingen stor affär. Vi bor inte så stort att vi kan bjuda in alla vi skulle vilja, och sen är det inte den bästa tiden så här i julruschens förstadium. Det får bli ett kalas för släkten och de kompisar som är här i helgen, och på tisdag ett kalas för barnen på skolans fritids. Och det kommer att räcka gott och väl.

Det är så mycket som rör sig i den snart sjuåriga lilla kroppen. Så mycket känslor, så många tankar.
Den nya, grå klänningen som hon fått köpa för egna pengar. Kalasklänningen som är så vacker när man snurrar runt. Alla skall se det, när hon snurrar runt. Alla skall dåna och tycka att hon är så vacker! Presenter kanske hon kommer att få. Då skall alla titta när hon öppnar dem. Och det skall bli fiskdamm, hon skall stå och kämpa hårt för att dra upp påsen. Och tårtan sen - tårtan! Och ljusen på tårtan! Och ballongerna! Och dekorationerna på bordet!

Ja, det är tusen och en tankar om detta kalas. Kalas är väldigt, väldigt viktigt. I synnerhet när man själv är festföremålet. Det är svårt att bara med ord förmedla den iver och glädje hon känner för denna dag. Dagen hon länge surat över att den var så avlägsen. Som ett slags omvänt minne, hon visste så mycket men var tvungen att vänta med att möta dagen.

I all denna hets, all denna uppståndelse, då kan man märka att tryggheten spricker lite grann. Bara små, små tecken som bara vi föräldrar ser och märker av. När helgerna med kompisarna är över, då kommer hon tillbaka till oss med full kraft. Hon blir liten och vill ha så mycket närhet det bara går att få. Kryper upp i knät och bara sitter och kurar. Det är noga för oss att under perioder då vi vet att det blir ansträngt för henne, finnas där för henne. Vara öppna för minsta signaler till kontakt från hennes sida, om hon så bara behöver tanka närhet med en kort kram eller vill kittla oss, tar vi emot hennes kontakt och gör det mesta av sekunderna. Och när allt är sagt och gjort, då är vi där med vårt fångstnät och fångar upp henne när hon faller.

Imorgon vaknar hon upp och måste vänta flera timmar på att folket dyker upp. Väntan kommer att vara olidlig. Vi är väldigt glada över att hon valde att sova i vår säng ikväll. Det innebär förvisso att vi delar sängen med en sexåring som gärna slänger armar och ben lite överallt i sömnen, men hon kommer att tanka närhet hela natten. Fullt välbehövligt inför morgondagens kalas!

0 Comments

Skönheten i en vanlig helg

22/11/2015

0 Comments

I skrivande stund är klockan fem minuter i elva, en helt vanlig söndag. Det har varit en helt vanlig helg, i ett helt vanligt hus, i ett helt vanligt liv. Jag och Sockret är hemma själva nästan hela helgen, medan P är på teckenspråkskurs. Hon åkte igår morse vid åttatiden, och kommer hem idag runt halv fem på eftermiddagen. Helgen är fullkomligt vanlig och odramatisk, men ger ändå utrymme för lite tankar.

Sällskaplighet. Vi trivs bra ihop, jag och Sockret. Men precis som alla barn tycker hon att det roligaste är att leka med andra barn. Därför bjöd jag hem svågern J och hans två barn. Det passade bra, eftersom hans fru - P's syster - hängde med på teckenspråkskursen.
Tillsammans kunde jag och J sitta och prata om jobb, tjänstebilar, utbyggnad av hus, stålbalkar och andra viktiga saker i flera timmar. Hans två killar och min lilla tjej sysselsatte sig själva i stort sett hela tiden.

En jättetrevlig dag i sin vanlighet. Sockret somnade sent, vid halv elva, efter någon mindre kontrovers om hur många Transformers som skulle vara med i sängen och exakt hur sagan skulle läsas. Är man övertrött, så är man.

Och det är just detta som är kärnan. Vanligheten. Trevligheten. Att det inte behöver vara så komplicerat, extravagant eller rent av tillgjort för att vara bra. Några timmars snack i soffan, följt av några timmars snack vid matbordet, är nog så trevligt som vilken lyxresa som helst. Så känns det. I detta fallet tror jag det var möjligheten att avslappnat prata vuxensnack med en god vän som gjorde skillnaden. Även vi blev avbrutna var tredje minut av ett "pappa..." följt av olika fantasifulla förfrågningar om hjälp eller märkliga funderingar, var det ändå mer stillsamt än det brukar. Vi pratade, de sprang runt och gled på golvet eller ramlade i och ur soffan med höga skratt som följd.

Kanske är det något med åldern. Eller så är det bara att det är ett förhållandevis sällsynt tillfälle att snacka. Eller också det trevliga att villkorslöst umgås med folk man känner väldigt väl och trivs ihop med? Trevligt var det i alla fall.
Nu halvligger min dotter bredvid mig i soffan. Hon har ätit en ostmacka, ett ägg och druckit ur sin chokladmjölk. Hon tittar på Ben 10 och livet är ganska toppen. Och jag trivs som fisken i vattnet med det vanliga livet.

När jag får den känslan, tänker jag också på att vissa tar just den biten till sin spets. Gör det vanliga till något upphöjt.
Jag ser framför mig hur jag lite Kirchteiger-esque glider runt i huset som igår. Jag dammsög ju ändå, jag dammade och putsade. Plockade undan stökiga saker. Jag tog fram en duk ur linneskåpet - bara en sån sak. Diskade och bar undan sopor och källsortering. Jag lagade mat och bakade till och med en kaka.
Kanske har jag också potential att bli en älskad fixarguru, någon som "går hem i stugorna". Kanske kan jag också svänga ihop stuvningar och grytor i en handvändning, samtidigt som jag bakar surdegsbröd, snickrar ihop ett matsalsmöblemang och lägger om taket. Efter att jag sprungit ett halvmaraton på morgonen, förstås. Allt iförd en avslappnat härlig lammullströja jag stickat själv från garn jag spunnit själv från ull jag kardat själv från får jag både fött upp, matat med nappflaska och klippt ullen på själv. Allt detta har jag gjort barfota, med ett par dagar gammal skäggstubb och lite klädsamt grått insprängt i håret. Och floskler, ständigt nya floskler skall jag häva ur mig. Jag skall bli en ny citatmaskin. "Aldrig känner man sig så rik som när man skrubbar toalettstolen med ekologisk såpa från de svenska skogarna".

Nej, någon tv-profil av den rangen blir det nog aldrig av mig. Men det gör inget. Jag trivs ganska bra i min medelmåttighet ändå. Det är på sätt och vis en bekväm tillvaro. Och det bästa av allt? Min dotter bryr sig inte alls. Så länge jag är en okej förälder till henne, så struntar hon i vilket. Om hon får mat på bordet, lite lek och bus, kläder på kroppen och en uppmuntrande blick så mår hon bra. Lite ostmacka, chokladmjölk och lite Netflix på söndagens förmiddag. Det behövs inte mycket mer idag, det kan räcka så. Precis som den här helgen. Inga stora extravaganser, inga stora utflykter eller påhitt. Bara en lugn helg, pappa och dotter. Mer behövs inte för att må bra.

0 Comments

<<Previous

Forward>>

Feedback

24 minuter

Alfons, lättkränkthet och känslighet

Åldersöverskridande kontakt

Väntan på att bli tvåbarnspappa

Oro, ängslan och en tårfylld läggning

Harmoni och energi

Juluppehåll i skolan

I spänd förväntan

Skönheten i en vanlig helg

Vem..?

Arkiv