Förra inlägget postade jag den 18 februari. Nu är det den 17 mars. Det är en månad mellan inläggen. Och det kan jag inte annat än beklaga. Men mitt mål har som tidigare nämnts aldrig varit att posta enbart för postandets skull. Först när jag verkligen har något att berätta om, vill jag skriva. Och hittills har det ju accepterats av de personer som faktiskt läser regelbundet. Tack för ert tålamod.
Ni vet ju alla hur det är. Livet. Det går väldigt fort. För egen del går det extra superfort just nu. Det är nämligen ganska många saker som händer samtidigt. Få se här nu...
Jag jobbar heltid. Skjutsar till skolan ett par gånger i veckan, åtta mil varje gång. Sen är jag ordförande i vägföreningen. Numer är jag även ledamot i DHB (Döva och Hörselskadade Barn) Västra. Jag sitter med i både skolrådet som klassförälder, och i det nationella skolrådet som skolrepresentant. Jag har en enskild firma med ett par mindre projekt igång samtidigt, och har även ett lite större, mer långsiktigt projekt som jag jobbar på när det finns tid. Sen har jag halkat in och råkat bli studiecirkelledare för ett gäng mammor som vill lära sig enkla tecken, för att bättre kunna kommunicera med sina småbarn. Vi letar hus, och försöker överblicka vilka behov vi har med det nuvarande inför försäljning. Sen har vi ju lite sjukvårdsbesök då och då, uppföljningar och undersökningar. Och så är vi kontaktfamilj åt två barn som kommer en gång i månaden.
Ovanpå detta håller vi på med vår adoptionsprocess för att hämta Smulan från Taiwan. Och sen är det det vanliga. Underhålla Sockret, i synnerhet ett par dagar i veckan när P jobbar kväll. Hon jobbar för övrigt 2,5 helg av 5... Slutligen all marktjänst som vi delar på.
Jag undrar lite när jag skall hinna leva ibland. Bara få vara. Med min dotter, med min fru, för oss själva. Just nu är jag glad att det inte varit så mycket jobb med bina, som för övrigt börjar kvickna till igen.
Lite dåligt samvete har jag. Eller stundtals ganska mycket. Det är så många vi vill träffa. En del av dessa vill faktiskt träffa oss med. Vilket ju är sympatiskt av dem. Så dyker man på diskussionerna om när man kan ses, eller ses igen? Är det folk i närheten är det lite enklare. Det går att klämma in en middag på en vardag, eller lunch + fika + middag någon helgdag. Om P jobbar, vilket hon ju gör ganska ofta på helgerna, kan gästerna ändå komma hit, så ansluter P när hon slutat och kört hem.
Men att åka bort? Över en helg? Det är svårare. Eller, hart när omöjligt. Vi lyckades efter mycket pusslande och trixande att lösa en helg hos ett par vänner i Stockholm. Det var jättetrevligt. Nu skulle vi hitta någon helg när de kom ned till oss. Tja... låt se... kanske i juni någon gång?
Det är ju befängt. Hur tusan kan det vara så svårt? Men så ser det ut, tyvärr. Jag försöker intala mig att det blir lättare sedan. Någon gång i en diffus framtid när allt jobb är gjort, hus är färdigrenoverade, barn är uppvuxna, utflugna... kanske då?
Jag vill säga "nej" mer. Trappa ned. Men märkligt nog tar jag på mig fler saker. För det är ju roligt. Saker jag brinner för, känner att de är angelägna.
Nåväl. Man får göra det bästa av situationen. Pussla lite. Ta några kvällar ledigt, som jag gör denna veckan. Tillåta mig att slappna av, ladda batterierna lite.
Idag hade vi som sagt fått en tid av barnhemmet i Taiwan att genomföra ett videosamtal med Smulan via Skype. Denna lilla varelse som finns på andra sidan jordklotet, blott tio månader gammal. Som vi skall bli föräldrar till. Som Sockret skall vara storasyster till, P skall vara mamma till och jag, jag skall bli tvåbarnsfar. Hur märkligt är inte det, egentligen.
Ämnet är kärlek. Som förmodligen alla andra föräldrar i världshistorien som står inför att bli föräldrar en andra gång funderar jag på det. Kärlek. Jag har ju jättemycket av den varan. Till min fru, till min dotter. Men finns det verkligen så det räcker till ett barn till? Finns det ett tillräckligt stort lager?
Ja. Svaret är ja. Det finns det. Det är jag helt övertygad om att det gör. Delad glädje sägs ju vara dubbel glädje, och jag tror att det stämmer. Innerst inne i hjärtat finns det nog tillräckligt med kärlek för att kunna fördela på många barn. Två skall nog inte vara ett problem, det tror jag inte.
Vårt videosamtal med barnhemmet idag varade i 24 minuter. Vi spelade in allting. P har suttit och gått igenom filmen flera gånger idag. Vi har tittat på bilder, vi har tittat på filmen tillsammans. Sett hur Smulan grejar med sina klossar och är precis så upptagen av det som man är som tiomånadersbebis. Och sedan ser vi hur hon vänder uppmärksamheten mot bildskärmen när jag - som skall vara hennes pappa resten av livet - börjar spexa. Sockret har byggt upp en pyramid av byggklossar. Jag håller i en stor rosa nalle i grisformat som trippar mot denna pyramid. Smulan tittar mycket koncentrerat. Antingen tänker hon - "vad skall hända?!", eller "vad håller idioten på med?!". Sak samma kanske. När jag låter grisnallen välta pyramiden, och hon tittar stort.
Vi lyckades fånga hennes uppmärksamhet på det viset ett par gånger under vårt samtal. Det är en tjej med mycket intensivt betraktande blick. Nyfiken på världen. Intresserad. Granskande.
Barnhemspersonalen berättar lite om henne. Hon är inte kräsen med mat, hon tröstas lätt när hon blir ledsen (vilket hon blev vid två tillfällen, kortvarigt, åtföljt av att Sockret skällde ut mig - det var tydligen mitt fel). Och så något som fick oss att skratta: "She likes to be spoiled". Jo tack. Det finns det fler barn som gör här i familjen. Sockret kallades som sagt för "La Reina" på gatan där hon bodde i Colombia. Och nu kommer jag att ha två drottningar här hemma. Ja, det kan jag ju leva med.
När vi avslutat vårt samtal på Skype packade vi så sakteliga ihop våra grejer. Lät Sockret återberätta de delar av samtalet hon ville, bearbeta det lite. Vi hade fått låna ett litet konferensrum på hennes skola för samtalet. Det kändes som att halva skolan visste om det. Det är ju en liten skola, ryktet sprider sig fort. Sockret har berättat om sin lillasyster. Persontecknet. Också döv. Hon skall dra pappa i skägget. Sockret skall hjälpa lillasyster med en massa. Det är många, många tankar om hur det skall bli.
Lärarna visste att vi skulle Skypa idag. De undrade hur det hade gått. Vi visade några bilder på skärmen som vi tog på samtalet. Ett antal "åhhh" fick Smulans bilder. Hennes kortklippta kalufs, hennes runda kinder och pigga ögon. De är svåra att motstå.
Barnen var lika nyfikna de. Klasskamraterna skulle se, tyckte Sockret bestämt. Visa lillasyster! Barnen undrade när vi skall åka och hämta henne. Vad hon heter. Att hon har ett asiatiskt utseende, Sockret ett sydamerikanskt och jag och P ett klassiskt blekfisutseende var det inget barn som reagerade på alls. Det är skönt med en klass och en skola där alla är lika olika. Där alla accepteras som de är. Där det finns alls sorter. Det blir jag oerhört glad över.
Även andra strömmade till och undrade vad uppståndelsen handlade om. Några barn från klass 4-6 kom fram och undrade, ville att jag skulle bokstavera namnet. Samma frågor, när hon kommer till Sverige och annat. Om fem-sex år får de ju träffa henne, de som går kvar på skolan då. Då börjar ju även hon på skolan.
Något som skiljer sig enormt mycket åt i denna adoptionsprocessen jämfört med föregående, är min tankeverksamhet kring allt. Inför Sockrets adoption kunde jag knappt tänka på så mycket annat än det för det mesta. Allt annat kändes så futtigt i jämförelse.
Denna gången tänker jag naturligtvis på Smulan, på Taiwan, på resan, på adoptionsprocessens nästa steg... men det är inte alls med samma desperation eller intensitet som förra gången. Och det är jag både glad för, och inte.
Det är skönt att slippa den starka oro som fanns förra gången. Processen upplever jag nu är mycket tryggare. Barnhemmet är fantastiskt bra. Barnen blir väldigt väl omhändertagna och är välmående. Och samma otrygghet om när vi skall resa finns inte heller. Tidigast juli, som det verkar just nu. Kanske augusti, kanske september.
Och så är det med det. Jag kan på något vis lägga det åt sidan, ställa ned allting för ett ögonblick och ägna mig åt något annat. Alltid med Smulan med i bakhuvudet, men ändå.
Anledningen till detta tror jag är Sockret. Denna lilla ångkokare av känslor. Det finns alltid ett gapskratt, ett busigt utspel eller en utskällning på lager. När som helst kan det svänga, gråt blir till skratt och vice versa. Hon har långa dagar, tidiga morgnar. Att hålla reda på henne tar upp den mesta av den lediga tiden. Hon är ju inte den som gillar att sitta och greja för sig själv. Nej, kom igen nu pappa... Och när hon somnat, då skall man ta tag i allt annat. Grubblerier finns det helt enkelt inte tid med.
Det är naturligtvis skönt att slippa ångesten. Blir det av över huvud taget? Får vi åka om två veckor? Vad gör hon nu, mår hon bra? Vi fick ju så lite information förra gången. Nu är det helt motsatt. Vi vet att hon har det bra, de frågor vi har besvaras snabbt, kommunikationsvägarna är väldigt korta. Det är en trygg process. Vi har väntat i fem månader redan, och kommer att vänta ungefär lika länge till.
Men föräldrahjärtat säger något annat ibland. Att jag borde lida lika mycket nu, annars bryr jag mig inte lika mycket. Om jag inte håller på att få magsår, om jag inte gråter en massa, om livet inte känns som att det håller på att rinna ur mig minst en gång i veckan, då bryr jag mig kanske inte om min blivande dotter. Jag älskar kanske inte henne på samma vis, eller lika mycket?
Allt det är trams. Jag vet ju det i huvudet. Men hjärtat vill ibland ge mig det där dåliga samvetet. Ni känner kanske igen det, några av er som läser? Vad vet jag, kanske har alla gått igenom exakt samma sak. Ni får gärna lämna en kommentar om ni känner igen er. Vore skönt att veta att jag inte är ensam, om så är fallet.
Och som alltid annars, har ni någon fråga får ni gärna lämna en kommentar. Eller skicka ett mail om ni vill ta det privat.
Jag lovar att försöka vara snabbare med nästa inlägg. Då tänkte jag skriva lite om identitet, igenkänning och vikten av förebilder. Hoppas att ni har det bra, var ni än är ute i världen.