Detta inlägg har jag skjutit på länge. Det är inget direkt smärtsamt eller ens särskilt komplicerat, men det har ändå behövt lite tid för att mogna.
"Det betyder väldigt mycket, särskilt när det kommer från dig!" sade en kollega till mig för ett tag sedan. Vi pratade om hennes situation i livet, hennes val och prioriteringar. Det jag sade stod i ganska stor kontrast till hur jag hade uttryckt mig tidigare, för ungefär tre år sedan. Jag skall förklara, men först en liten bakgrund till allt.
Kommer ni ihåg hur det var att vara små? Tio, elva år? Man visste det mesta. Livet var för det mesta ganska okomplicerat. Saker och ting var antingen svarta eller vita, varma eller kalla. När föräldrarna sade något man inte uppskattade så berodde det naturligtvis inte på att man själv kanske hade betett sig lite tveksamt. Framtiden behövde man inte tänka så mycket på.
Några år senare kom tonåren. Lite blev mycket mer komplicerat, men tumultet rörde väl främst friktion i de egna leden. Att bilda en bekantskapskrets utanför vännerna i grannskapet, att börja bli en mer självständig människa, sånt kan medföra vissa komplikationer. Men gentemot föräldrarna var det fortfarande enkelt. Tonåringen har koll, föräldrarna är aningslösa.
Någon gång i livet börjar det mattas av. Den där ungdomliga arrogansen av att veta allt. Jag säger mattas av, för att inte ge sken av att det kommer över en natt. Ingen vaknar upp en morgon vid tjugotvå års ålder och studsar upp upp sängen med världens största dos ödmjukhet. Nej, det kryper fram, små avstånd varje år.
Åren då vi försökte bli föräldrar på "naturlig väg" hade jag saker och ting klart för mig. Det var lugnt, allt var lugnt. Att det tog lång tid, det var väl inget. Det här löser sig, inga problem. Det var solklara rester av den ungdomliga arrogansen som strålade igenom. Om jag bara visste vad jag skulle möta under de kommande åren...
Men nej, det var ju inga problem. Så är det i livet. Eller, det var åtminstone så. Saker och ting löste sig liksom av sig själva efter ett tag. Föräldraskapet skulle väl ändå inte vara något undantag, klart att vi skulle bli föräldrar!
Men, ja, åren gick ju. Hela den historien har jag berättat flera gånger så vi snabbspolar lite. Under våren 2008 satt jag och P ett antal tillfällen i Folkuniversitetets lokaler i Göteborg. Det var föräldrakurs för blivande - eller snarare presumtiva - adoptivföräldrar.
Vi var bland de mest inställda på adoption. För oss fanns ju bokstavligt talat inget annat val i vilket fall. Att vi sen ville just adoption mest i hela världen skadade absolut inte. Vissa andra var mest nyfikna, var framme och nosade på ämnet. Någon hade inte bestämt sig, vissa par var oeniga och den ene gick på kursen för att göra den andre nöjd. Vi var en brokig skara med drömmar som någon som skulle kalla oss för "mamma" och "pappa".
Undervisningen var, som jag minns den, ganska basal för det mesta. Det var ganska självklara saker kunde jag många gånger känna, men vi var ju också så inne på ämnet och så bestämda. Vi hade hunnit diskutera igenom det mesta redan. Vissa närvarande var på ruta ett. Den riktigt stora behållningen på kursen var att vi kunde öppna oss inför varandra och lufta ämnet "infertilitet" och andra livsavgörande situationer. När vi delades upp i en manlig grupp och en kvinnlig grupp märkte jag hur dammluckorna öppnades för vissa av de andra killarna. Här hade de sin första riktiga möjlighet att ta upp sina känslor. Att svika sin partner, att vara defekt, att inte kunna sätta barn till världen. Många känslor av otillräcklighet.
Men det var inte bara tråkigheter. Kursen bjöd på en hel del aha-upplevelser. Vi gick alla därifrån lite mer upplysta, kände vi. Vi sade att vi skulle höras av, hålla kontakten. Så blev det naturligtvis också. Ett par hade vi sporadisk mailkontakt med, men resten av kontakterna rann mest ut i sanden som det så ofta gör.
Är man inne på adoption, och väntar på att komma igång, är det naturligt att det liksom "tar över". Att det är det stora samtalsämnet hemma, oftast det enda samtalsämnet. Det pratas om länder, kötider, vistelsetider, vaccinationer, visum, souvenirer, överlämningar, separationsångest, FAS-skador, överdiagnostisering, tveksamma diagnoser, kulturella skillnader, starka och svaga adoptioner, adoptionsbidrag, finansiering i allmänhet, fram- eller bakåtvänd barnvagn, och mycket mer. En av de stora sakerna, åtminstone i vårt hem, har varit frågan om anknytning. Hur barnet knyter an till sina föräldrar, vad som händer när det inte sker eller när barnet knyter an till allt och alla.
Det är mycket med sånt. Vad man skall göra och inte göra. Hur är det om A händer, eller B, eller C, eller... Vem skall få hålla barnet? Hur lång tid är lämplig innan man träffar släkten? Vad säger man? Hur bemöter man kommentarerna? Vad säger man till grannarna, hur gör man med skola eller förskola? Jobbet då, vad gör man där? Vem skall vara föräldraledig först, och hur länge? Det finns tusen och åter tusen frågor. Och många svar. Vissa av svaren känns helt självklara, särskilt när man läst på och diskuterat, men inte befunnit sig i situationen själv än.
Det finns ett talesätt som heter "Du planerar, gud skrattar". Det går - som bekant - inte alltid som man tänkt sig.
Men det visste jag ju inte då. Vi satt på en lunchrestaurang på en golfbana, bland Skånes vackrare områden. Bjärehalvön bredde ut sig utanför fönstret och matsalen var full av kollegor. Stämningen var god, som den alltid var när vi samlades. Och där gjorde jag något jag idag ångrar och vet att undvika - jag ifrågasatte någon annans val i föräldraskapet.
Eller, hur skall man uttrycka det egentligen. Jag såg inte det själv som ett ifrågasättande. Mer ett vänligt påpekande. Inte en tillrättavisning, men kanske en försiktig knuff i "rätt" riktning? Hur man än vänder och vrider på det så var det ett slags ifrågasättande, även om det må ha varit välmenande och framfört med en tänkt omsorg.
Min kollega är ett föredöme för de flesta. Hon är skärpt, målmedveten, ambitiös och backar inte undan för någon utmaning. Samtidigt är hon omhändertagande, ödmjuk och har alltid ett vänligt ord till folk. Hon har helt enkelt förbannat bra koll på läget.
Vi satt och diskuterade. Hon hade fått barn för ett tag sedan. Hon tog ingen lång föräldraledighet, någon månad eller så. Arbetet krävde henne tillbaka. Och, något chockerande, hon ville själv tillbaka dit. Det är en del av hennes person, hennes passion för sitt jobb. Jag har svårt att tänka mig någon bättre på den platsen, jag tror ärligt talat inte att det finns. Därför var det inte så överraskande att hon valde att återvända efter en kortare tid hemma. Hennes sambo tog den långa föräldraledigheten, hans arbete tillät det på ett helt annat sätt än vad vår bransch gör.
Vår diskussion gällde just det där, föräldraledigheten. Jobbet. Att hitta en balans däremellan. Hur man hanterar sitt föräldraskap i en bransch som kan vara ganska krävande, särskilt på de högre nivåer som hon befinner sig på. Jag kan inte idag, många år senare, erinra mig exakt hur ordväxlingen gick eller exakt vilket ämne vi var på, men jag minns det hon påminde mig om för ett tag sedan. Och det jag skäms rätt rejält för idag.
Jag ifrågasatte hennes val. Jag frågade om sättet hon och hennes sambo valde att lägga upp saker och ting på. Min tanke med det? Anknytningen. Hur skulle det gå, tänkte jag, och frågade henne om hon inte var orolig för det. Att vara borta så mycket från barnet i så ung ålder. Det var ju viktigt, det där med anknytningen.
Ja, visst är det viktigt. Men man får ta och bromsa sig lite ibland. Anknytning var det i särklass mest diskuterade ämnet hemma just då. Och lång tid innan det. Och lång tid efter det. Kanske blev jag som en kalenderbitare, någon som frenetiskt tar in all information om något obskyrt ämne och pådyvlar alla oskyldiga förbipasserare min kunskap.
Nu är ju föräldraskap inget obskyrt ämne, men ändå. Nog var jag lite väl uppslukad av det just då.
Jag frågar mig själv - hade jag sagt samma sak till en manlig kollega? Svaret är enkelt, tyvärr. Nej, det hade jag inte sagt. Jag vill säga "absolut, det är ingen skillnad!" men då hade jag ljugit. En annan kollega skulle bli trebarnspappa ett tag därefter och till honom sade jag bara "lycka till och hoppas att allt går bra", även om han nog är den hårdast arbetande och mest upptagna person jag vet.
Min diskussion med den kvinnliga kollegan fortlöpte lugnt. Det var absolut inga sura miner för mitt påpekande, men tydligen planterades det ett frö hos henne. På gott och ont.
Vid ett samtal häromsistens diskuterade vi ämnet igen. Jag hade glömt bort vårt föregående samtal, det var ju flera år sedan. Nu var läget helt annorlunda. Nu var jag pappa till en liten flicka jag med, med allt vad det innebär. Jag var inne i föräldraskapets alla verkligheter. Som ofta handlar om kompromisser mellan vad som är idealiskt och vad som fungerar.
Vi kom in på valen man gör som förälder. Hur man prioriterar, hur man prioriterar annorlunda än vissa andra ibland. Och hur det tas emot från andra.
Jag berömde henne. Sade exakt vad jag tyckte. Att hon var en suverän förebild för sin dotter. På dagarna är dotterns mamma en hårt arbetande yrkesperson som är känd för att vara effektiv och väldigt duktig på sitt jobb. När hon kommer hem är hon hundra procent närvarande med sin dotter och ger henne all den uppmärksamhet hon behöver och förtjänar. Det råder inga tvivel om att det är en mycket kompetent förälder.
Jag sade som det var, hur jag såg henne som ett föredöme. Och hennes svar blev det: "Tack, det betyder särskilt mycket när det kommer från dig!". Jag undrade hur hon menade då, och då berättade hon om vårt samtal på lunchrestaurangen för ett par år sedan. Plötsligt började jag komma på allting. Och kände mig bra dum...
Där och då hade jag koll. Visste nog nästan allt. Trots att jag är och var långt ifrån en tonåring, hade jag kvar lite av den arrogansen. Det som fungerar för mig, det fungerar för andra. Det jag inte kan tänka mig, borde ingen annan heller tänka sig.
Efter det samtalet har jag försökt att omvärdera mig själv. Se på hur jag tänker på mitt eget föräldraskap, och kanske mer pressande på andras föräldraskap. Vissa familjer fungerar på ett diametralt motsatt vis än vår gör. Men på något vis så fungerar de precis lika bra ändå. De gör saker och ting helt annorlunda, men får samma resultat. Glada, välmående barn. Barn med drömmar, tankar och äventyrslusta. Vi tog inte samma väg dit till målet, men målet var det samma.
Vad säger egentligen att någon annans val är fel? Vad är fel egentligen, och vad är rätt? Bortsett från det helt uppenbara att man skall se till att ungarna är hela, rena, mätta och friska. Om resultatet blir välmående barn med en sund aptit på livet och en respekt för sin omgivning, vem är då jag att ifrågasätta vilka val föräldrarna gör för att nå dit? Det finns tusen och åter tusen sätt att ta sig an föräldraskapet. Idag försöker jag att vara öppen för de sätt jag själv inte skulle välja, det kan finns många vettiga poänger om man lägger undan sina egna preferenser för en stund och bara lyssnar.
"Det betyder väldigt mycket, särskilt när det kommer från dig!" sade en kollega till mig för ett tag sedan. Vi pratade om hennes situation i livet, hennes val och prioriteringar. Det jag sade stod i ganska stor kontrast till hur jag hade uttryckt mig tidigare, för ungefär tre år sedan. Jag skall förklara, men först en liten bakgrund till allt.
Kommer ni ihåg hur det var att vara små? Tio, elva år? Man visste det mesta. Livet var för det mesta ganska okomplicerat. Saker och ting var antingen svarta eller vita, varma eller kalla. När föräldrarna sade något man inte uppskattade så berodde det naturligtvis inte på att man själv kanske hade betett sig lite tveksamt. Framtiden behövde man inte tänka så mycket på.
Några år senare kom tonåren. Lite blev mycket mer komplicerat, men tumultet rörde väl främst friktion i de egna leden. Att bilda en bekantskapskrets utanför vännerna i grannskapet, att börja bli en mer självständig människa, sånt kan medföra vissa komplikationer. Men gentemot föräldrarna var det fortfarande enkelt. Tonåringen har koll, föräldrarna är aningslösa.
Någon gång i livet börjar det mattas av. Den där ungdomliga arrogansen av att veta allt. Jag säger mattas av, för att inte ge sken av att det kommer över en natt. Ingen vaknar upp en morgon vid tjugotvå års ålder och studsar upp upp sängen med världens största dos ödmjukhet. Nej, det kryper fram, små avstånd varje år.
Åren då vi försökte bli föräldrar på "naturlig väg" hade jag saker och ting klart för mig. Det var lugnt, allt var lugnt. Att det tog lång tid, det var väl inget. Det här löser sig, inga problem. Det var solklara rester av den ungdomliga arrogansen som strålade igenom. Om jag bara visste vad jag skulle möta under de kommande åren...
Men nej, det var ju inga problem. Så är det i livet. Eller, det var åtminstone så. Saker och ting löste sig liksom av sig själva efter ett tag. Föräldraskapet skulle väl ändå inte vara något undantag, klart att vi skulle bli föräldrar!
Men, ja, åren gick ju. Hela den historien har jag berättat flera gånger så vi snabbspolar lite. Under våren 2008 satt jag och P ett antal tillfällen i Folkuniversitetets lokaler i Göteborg. Det var föräldrakurs för blivande - eller snarare presumtiva - adoptivföräldrar.
Vi var bland de mest inställda på adoption. För oss fanns ju bokstavligt talat inget annat val i vilket fall. Att vi sen ville just adoption mest i hela världen skadade absolut inte. Vissa andra var mest nyfikna, var framme och nosade på ämnet. Någon hade inte bestämt sig, vissa par var oeniga och den ene gick på kursen för att göra den andre nöjd. Vi var en brokig skara med drömmar som någon som skulle kalla oss för "mamma" och "pappa".
Undervisningen var, som jag minns den, ganska basal för det mesta. Det var ganska självklara saker kunde jag många gånger känna, men vi var ju också så inne på ämnet och så bestämda. Vi hade hunnit diskutera igenom det mesta redan. Vissa närvarande var på ruta ett. Den riktigt stora behållningen på kursen var att vi kunde öppna oss inför varandra och lufta ämnet "infertilitet" och andra livsavgörande situationer. När vi delades upp i en manlig grupp och en kvinnlig grupp märkte jag hur dammluckorna öppnades för vissa av de andra killarna. Här hade de sin första riktiga möjlighet att ta upp sina känslor. Att svika sin partner, att vara defekt, att inte kunna sätta barn till världen. Många känslor av otillräcklighet.
Men det var inte bara tråkigheter. Kursen bjöd på en hel del aha-upplevelser. Vi gick alla därifrån lite mer upplysta, kände vi. Vi sade att vi skulle höras av, hålla kontakten. Så blev det naturligtvis också. Ett par hade vi sporadisk mailkontakt med, men resten av kontakterna rann mest ut i sanden som det så ofta gör.
Är man inne på adoption, och väntar på att komma igång, är det naturligt att det liksom "tar över". Att det är det stora samtalsämnet hemma, oftast det enda samtalsämnet. Det pratas om länder, kötider, vistelsetider, vaccinationer, visum, souvenirer, överlämningar, separationsångest, FAS-skador, överdiagnostisering, tveksamma diagnoser, kulturella skillnader, starka och svaga adoptioner, adoptionsbidrag, finansiering i allmänhet, fram- eller bakåtvänd barnvagn, och mycket mer. En av de stora sakerna, åtminstone i vårt hem, har varit frågan om anknytning. Hur barnet knyter an till sina föräldrar, vad som händer när det inte sker eller när barnet knyter an till allt och alla.
Det är mycket med sånt. Vad man skall göra och inte göra. Hur är det om A händer, eller B, eller C, eller... Vem skall få hålla barnet? Hur lång tid är lämplig innan man träffar släkten? Vad säger man? Hur bemöter man kommentarerna? Vad säger man till grannarna, hur gör man med skola eller förskola? Jobbet då, vad gör man där? Vem skall vara föräldraledig först, och hur länge? Det finns tusen och åter tusen frågor. Och många svar. Vissa av svaren känns helt självklara, särskilt när man läst på och diskuterat, men inte befunnit sig i situationen själv än.
Det finns ett talesätt som heter "Du planerar, gud skrattar". Det går - som bekant - inte alltid som man tänkt sig.
Men det visste jag ju inte då. Vi satt på en lunchrestaurang på en golfbana, bland Skånes vackrare områden. Bjärehalvön bredde ut sig utanför fönstret och matsalen var full av kollegor. Stämningen var god, som den alltid var när vi samlades. Och där gjorde jag något jag idag ångrar och vet att undvika - jag ifrågasatte någon annans val i föräldraskapet.
Eller, hur skall man uttrycka det egentligen. Jag såg inte det själv som ett ifrågasättande. Mer ett vänligt påpekande. Inte en tillrättavisning, men kanske en försiktig knuff i "rätt" riktning? Hur man än vänder och vrider på det så var det ett slags ifrågasättande, även om det må ha varit välmenande och framfört med en tänkt omsorg.
Min kollega är ett föredöme för de flesta. Hon är skärpt, målmedveten, ambitiös och backar inte undan för någon utmaning. Samtidigt är hon omhändertagande, ödmjuk och har alltid ett vänligt ord till folk. Hon har helt enkelt förbannat bra koll på läget.
Vi satt och diskuterade. Hon hade fått barn för ett tag sedan. Hon tog ingen lång föräldraledighet, någon månad eller så. Arbetet krävde henne tillbaka. Och, något chockerande, hon ville själv tillbaka dit. Det är en del av hennes person, hennes passion för sitt jobb. Jag har svårt att tänka mig någon bättre på den platsen, jag tror ärligt talat inte att det finns. Därför var det inte så överraskande att hon valde att återvända efter en kortare tid hemma. Hennes sambo tog den långa föräldraledigheten, hans arbete tillät det på ett helt annat sätt än vad vår bransch gör.
Vår diskussion gällde just det där, föräldraledigheten. Jobbet. Att hitta en balans däremellan. Hur man hanterar sitt föräldraskap i en bransch som kan vara ganska krävande, särskilt på de högre nivåer som hon befinner sig på. Jag kan inte idag, många år senare, erinra mig exakt hur ordväxlingen gick eller exakt vilket ämne vi var på, men jag minns det hon påminde mig om för ett tag sedan. Och det jag skäms rätt rejält för idag.
Jag ifrågasatte hennes val. Jag frågade om sättet hon och hennes sambo valde att lägga upp saker och ting på. Min tanke med det? Anknytningen. Hur skulle det gå, tänkte jag, och frågade henne om hon inte var orolig för det. Att vara borta så mycket från barnet i så ung ålder. Det var ju viktigt, det där med anknytningen.
Ja, visst är det viktigt. Men man får ta och bromsa sig lite ibland. Anknytning var det i särklass mest diskuterade ämnet hemma just då. Och lång tid innan det. Och lång tid efter det. Kanske blev jag som en kalenderbitare, någon som frenetiskt tar in all information om något obskyrt ämne och pådyvlar alla oskyldiga förbipasserare min kunskap.
Nu är ju föräldraskap inget obskyrt ämne, men ändå. Nog var jag lite väl uppslukad av det just då.
Jag frågar mig själv - hade jag sagt samma sak till en manlig kollega? Svaret är enkelt, tyvärr. Nej, det hade jag inte sagt. Jag vill säga "absolut, det är ingen skillnad!" men då hade jag ljugit. En annan kollega skulle bli trebarnspappa ett tag därefter och till honom sade jag bara "lycka till och hoppas att allt går bra", även om han nog är den hårdast arbetande och mest upptagna person jag vet.
Min diskussion med den kvinnliga kollegan fortlöpte lugnt. Det var absolut inga sura miner för mitt påpekande, men tydligen planterades det ett frö hos henne. På gott och ont.
Vid ett samtal häromsistens diskuterade vi ämnet igen. Jag hade glömt bort vårt föregående samtal, det var ju flera år sedan. Nu var läget helt annorlunda. Nu var jag pappa till en liten flicka jag med, med allt vad det innebär. Jag var inne i föräldraskapets alla verkligheter. Som ofta handlar om kompromisser mellan vad som är idealiskt och vad som fungerar.
Vi kom in på valen man gör som förälder. Hur man prioriterar, hur man prioriterar annorlunda än vissa andra ibland. Och hur det tas emot från andra.
Jag berömde henne. Sade exakt vad jag tyckte. Att hon var en suverän förebild för sin dotter. På dagarna är dotterns mamma en hårt arbetande yrkesperson som är känd för att vara effektiv och väldigt duktig på sitt jobb. När hon kommer hem är hon hundra procent närvarande med sin dotter och ger henne all den uppmärksamhet hon behöver och förtjänar. Det råder inga tvivel om att det är en mycket kompetent förälder.
Jag sade som det var, hur jag såg henne som ett föredöme. Och hennes svar blev det: "Tack, det betyder särskilt mycket när det kommer från dig!". Jag undrade hur hon menade då, och då berättade hon om vårt samtal på lunchrestaurangen för ett par år sedan. Plötsligt började jag komma på allting. Och kände mig bra dum...
Där och då hade jag koll. Visste nog nästan allt. Trots att jag är och var långt ifrån en tonåring, hade jag kvar lite av den arrogansen. Det som fungerar för mig, det fungerar för andra. Det jag inte kan tänka mig, borde ingen annan heller tänka sig.
Efter det samtalet har jag försökt att omvärdera mig själv. Se på hur jag tänker på mitt eget föräldraskap, och kanske mer pressande på andras föräldraskap. Vissa familjer fungerar på ett diametralt motsatt vis än vår gör. Men på något vis så fungerar de precis lika bra ändå. De gör saker och ting helt annorlunda, men får samma resultat. Glada, välmående barn. Barn med drömmar, tankar och äventyrslusta. Vi tog inte samma väg dit till målet, men målet var det samma.
Vad säger egentligen att någon annans val är fel? Vad är fel egentligen, och vad är rätt? Bortsett från det helt uppenbara att man skall se till att ungarna är hela, rena, mätta och friska. Om resultatet blir välmående barn med en sund aptit på livet och en respekt för sin omgivning, vem är då jag att ifrågasätta vilka val föräldrarna gör för att nå dit? Det finns tusen och åter tusen sätt att ta sig an föräldraskapet. Idag försöker jag att vara öppen för de sätt jag själv inte skulle välja, det kan finns många vettiga poänger om man lägger undan sina egna preferenser för en stund och bara lyssnar.