Jag har förmånen att kunna jobba väldigt mycket hemifrån. Sockret accepterar utan problem att pappa jobbar. När jag går in i arbetsrummet för att jobba ett par timmar så pussar jag och kramar henne, jag vinkar och om hon känner för det så vinkar hon även tillbaka, om hon inte är för upptagen av sin målning, katterna eller något annat. Att jobba hemifrån är det bästa som finns i arbetsväg. Blir saknaden för stor kan jag gå ut och leka med min dotter i fem minuter, och sen återgå till arbetet. Jag behöver inte gå upp extra tidigt för att köra fyrtiofem minuter till jobbet, jag kan äta lunch hemma så gott som dagligen, och när jag slutar på eftermiddagen är jag hemma direkt. Jag finns närvarande hela tiden. Vill dottern något väldigt viktigt vet hon att det bara är att öppna dörren, så finns pappa där.
Men ibland händer det att jag behöver sticka iväg och fixa något, uträtta ett ärende eller så. Det kan vara ett besök på Ica, hämta ut ett paket eller något liknande. Då passar det bra att fixa det efter arbetsdagens slut, men innan middagen. Passa på när man ändå är igång. Här kommer det hjärtkrossande ögonblicket som anbringat det dåliga samvetet. När jag kommer ut från arbetsrummet för sista gången på dagen, händer ibland något som även hände idag.
"Har du jobbat färdigt nu?" frågar hon. Och jag svarar "ja, jag är färdig nu, men jag måste åka iväg och fixa en grej".
Det är inte mer än så. Inget värre, inget traumatiskt, men det räcker. Den lilla, lilla blicken i hennes ögon när jag inte omedelbart sätter mig bredvid henne för att hjälpa till med sorteringen av pärlorna, njuter av en låtsassupé från leksaksspisen eller är med på vattenfärgsmålandet.
Ofta skjuter jag på mitt ärende en stund, nästan oavsett vad det är. Det är väldigt få saker som är viktigare än en inbjudan att dricka låtsaste ur plastmuggar. Men ibland har jag extra bråttom, behöver komma iväg snabbt. Det kan vara ett jobbärende efter lunchen, eller ett möte på förmiddagen. Oavsett vilket så får ibland inbjudan att titta på Smurfarna på ipaden vänta ett tag, tills jag kommit hem igen.
Känslan är blandad. Bitterljuv. Jag uppskattar verkligen mitt arbete och omständigheterna kring det. Jag vet nog ingen annan som har det lika bra som jag har det, och det passar helt perfekt när vi jobbar på anknytningen. Det är oerhört skönt att kunna känna att jag finns här för henne, hela tiden. Jag är dessutom i en sådan bransch att om dottern stormar in med buller och bång i rummet och för väsen, tycker kunderna och kontakterna bara att det är sött. Det är inget som stör något nämnvärt. Mycket bra.
Men innerst inne finns det en liten röst som viskar att jag borde jobba mindre än vad jag gör, inte åka iväg, bara finnas där för henne och mysa, busa och ha det bra. Det är naturligtvis en jättetrevlig tanke, men så länge det inte trillar in några miljoner på kontot av sig självt eller räkningarna upphör med sina månatliga nedslag i brevlådan, får jag snällt jobba vidare. Och något säger mig att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag jobbar, hur många eller få gånger jag åker iväg på ärenden. Det krävs bara en halvbesviken min för att trigga igång det dåliga samvetet. Just det dåliga samvetet är ett ämne för ett inlägg helt i sin egen rätt. Låt oss återkomma till det. Nu går vi vidare.
"Nej, mamma skall!" Känns det igen? Barnet som i de flesta lägen endast accepterar mammans närvaro och hjälp? Påklädning, maten, allt möjligt är endast genomförbart med mammans assistans. Jag vet inte om det skulle gå att dra in något slags genustänk här, det lämnar jag därhän, men ofta verkar det se ut så här. Som en del kanske drar sig till minnes blev jag ratad väldigt hårt under vår Colombiavistelse. Vi löste det genom att jag tog så mycket omvårdnadssituationer som bara gick, och det gav faktiskt resultat efter ett tag. Sockret såg och märkte att jag inte var så illa ändå. Humorn blev min nyckel till framgång, nyckeln till hennes hjärta. Det är svårt att vara sur inför tandborstningen när pappan borstar pannan, näsan, kinderna och hakan. Efter ett tag funkar det med tänderna också. Samma kamp varje kväll, vecka ut och vecka in, men sakta men säkert gav det resultat.
När vi kom hem till Sverige har vi lättat på mitt omvårdnadsansvar lite. Jag och P turas om att ta morgon- och kvällsrutinerna. Det är inte helt jämlikt, ibland tar jag lite mer, ibland tar hon lite mer. Inga problem. Men den senaste tiden, kanske de senaste veckorna, har något underligt hänt. Just som jag vant mig vid att "neeej, mamma skall!" så har något nytt dykt upp.
"Neeej, pappa skall!".
... va? Vad hände där? Jag och P tittade storögt på varandra när det hände första gången, för några veckor sedan. Sockret ville uttryckligen att jag skulle hjälpa henne. Inte mamma.
Det var en helt ny värld. Något nytt hade öppnat sig. Inte bara hade hon valt mig för att jag råkade vara närmst, satt bredvid eller mamma var i ett annat rum. Nej, här hade hon oss bägge på armlängds avstånd och det var PAPPA som gällde. Mitt hjärta tog ett par extra glädjeskutt, efter att ha återhämtat sig från chocken.
Det går inte riktigt att beskriva känslan av nöjdhet, känslan av att ha anlänt till målet, som gör sig påmind när något sådant händer. Det är verkligen inte så att jag missunnar P något, eller njuter av att hon temporärt väljs bort. Någonstans är det kanske ett kvitto av att det arbete vi gemensamt lagt ned på anknytningsprocessen verkligen ger resultat. Det är stundtals väldigt svårt att intala sig det, när man blir som hårdast och skoningslöst ratad. Inte världens lättaste sak att rycka på axlarna och säga "äsch, det blir bättre" och leende gå vidare med sina göromål. Nej, ratandet gör förbannat ont. Det kan vara svårt att se en ljusning, men den kommer garanterat. Jag lovar. Kanske efter en vecka, en månad, ett år... men ljusningen kommer.
Nu har jag fått äran att vara med på ett antal saker. Ibland kommer hon på sig, protesterar vilt och säger "nej nej, inte pappa, mamma skall!" när vi väl har gett oss iväg mot vad vi nu skulle göra. Det är helt okej. Man får ångra sig. Det är garanterat ett virrvarr av känslor och tankar i den lilla femåriga skallen, så jag lastar verkligen inte henne för att hon har lite beslutsångest emellanåt. Jag lever länge på känslan av att ha blivit utvald, även om det innebär att jag blir bortvald fem sekunder senare. Utvald! Jag! Hon ville ha mig! Hon kunde välja mamma, men just för stunden valde hon MIG! Fenomenalt.
Vi har våra stunder. Bara Sockret och Pappa. Våra interna små skämt, saker som bara jag och hon gör. Hon har likadana saker med P. Då är det bara Sockret och Mamma. Och så vill jag att det skall vara. Vi är två föräldrar som delar ansvaret, vi är två unika individer som skall skapa ett förtroende och lära känna vår dotter. Även om vi två vuxna människor under de många åren tillsammans vuxit varandra oerhört nära, har vi fortfarande olika sätt att reagera på saker och ting. Olika synsätt, olika skratt och olika hjärtslag. För mig är det otänkbart att jag skall känna "åh, jag blir vald! Nu är det min tid att vara nummer ett, åtminstone för ett par månader!". Nej, så kan det inte funka.
Vi har ett uttryck, jag och P. "Halva-halva". Vi delar lika, vi delar med oss. Har hon druckit upp sin dricka för att hon var törstigare än mig, delar jag gärna med mig av min. Och samma sak gör hon gladeligen till mig. Vi är inte själviska med något, och allra minst med vår dotters kärlek. P är lika glad som jag när jag blir vald. Att hon blir bortvald i den stunden rör henne inte i ryggen. Hon delar min glädje över att Sockret inte bara väljer sin ena förälder, utan nu allt mer ger den andra föräldern en ärlig chans i kritiska ögonblick.
Man kan känna att vi kommit långt sedan november, när vi bildade vår familj i Colombia. Och vi har verkligen kommit långt. Sockret växer så det knakar, språket utvecklas verkligen och vår relation blir ständigt djupare, tryggare och mer självklar. "Pappa skall!" är en verklig milstolpe i allt detta. Nu börjar det förtroende jag ovillkorligt gett henne under det senaste halvåret börja komma tillbaka till mig, och det är underbart!