När jag långsamt, försiktigt försöker dra undan min hand, greppar hon fast den lite hårdare. Vi ligger i sängen och hon har precis somnat. Jag försöker resa på mig, men även i sömnen protesterar hon. Och i det ögonblicket får jag mitt kvitto - jag har lyckats.
I vår gemensamma början av familjebildningen, där och då i Colombia, var vi alla nya på allting. Varken jag, P eller Sockret hade gått igenom detta innan. Vi famlade oss fram, trevande och varsamt. Det blev ju slitningar fort, som jag ofta berättat om. Jag blev inte accepterad fullt ut. En naturlig reaktion, med två föräldrar tillgängliga är det en sund försvarsmekanism att låsa sig till den ena. Det blir lättare för hjärnan att dela upp det i svart eller vitt, ett slags binärt bedömningssystem för att underlätta hjärtats anpassning till den nya verkligheten.
Metoden att tackla det från min sida blev ju att alltid finnas där. Att ställa upp, hjälpa, skoja, leka och visa att jag älskade henne oavsett hur oönskad hon lät mig veta att jag var. Att jag oavsett antalet utskällningar, sammanbrott och känslostormar skulle stanna kvar hos henne, finnas där och alltid älska henne så mycket det bara går.
Naturligtvis ger inte den metoden en omedelbar utdelning. Man kan inte förvänta sig att saker och ting skall lösa sig på några dagar. Kärlek löser mycket, men det tar sin tid. Kärlek är ingen slägga. Kärlek är en vattendroppe, som med tillräckligt lång tid kan urholka den hårdaste fasad. Och så skedde, trots allt. Lite i taget, mer och mer, släppte hon in mig. Min dotter. Jag fick vara pappa inte bara i leken, utan även i omsorgen. Hela tiden med ömhet och närhet från min sida. En handflata på ryggen under någon sekund, en strykning över håret. Och en massa, massa pussar. Jag har frågat mig ett flertal gånger - hur många pussar är "för många"?
Den senaste tiden har jag uppmärksammat Sockrets reaktioner mer och mer. Tänkt på dem mer aktivt. Så där som vi gjorde den första tiden i Colombia, alltså inte bara "tänkt på" utan verkligen TÄNKT på.
Vad jag har idag är en dotter som tar närheten för given. Hon vet att jag finns, hon vet att jag tar hand om henne. Hon vet att jag lyfter upp henne om hon är ledsen eller trött. Hon vet allt det där. Bara det vore nog, men det hon själv gör är ännu häftigare.
När det är lite småläskigt, då kommer den lilla handen och greppar min. Den lilla hand som annars vill slita sig i en slags "kan själv"-känsla. En sund sådan, naturligtvis. När hon trillat och slagit sig kommer det inte längre anklagande blickar och pekande fingrar mot mig, som om det vore mitt fel att hon snubblat på mattkanten. Nu kommer det istället en vädjande blick med rädsla eller ledsamhet. En vädjan att komma fort, att plocka upp henne. Att vara den skyddande, den tröstande, den trygga för henne när hon känner att hon behöver det. Nu väljer inte bara jag henne, utan även hon mig.
Vid läggningarna läser vi alltid en bok. Vi säger god natt, och räknar ned. Fem, fyra, tre, två, ett.. klick. Lampan släckt. Då får hon märkligt nog alltid tillgång till något reservförråd av energi. Det skall dykas in under täcket, busas och stojas en liten stund. Jag försöker alltid beivra det, lugna henne innan hon piggnar till alldeles. Men efter fem-tio minuter börjar avkopplingen komma. En lång dags intryck börjar så sakteliga smältas, och ögonlocken blir något lite tyngre. Då kommer de reaktioner som verkligen är den bästa bekräftelsen på att den villkorslösa och myckna kärleken gjort stor nytta.
Först så kryper hon riktigt nära mig. Antingen med sitt ansikte nära mig, eller vänt åt andra hållet. Sedan kommer hennes underbara lilla arm, trevande, och söker tag i min. Hittar min hand och drar den till sig. Kilar fast min större arm mellan sina två små armar. Och så skall vi ligga, tycker hon. Först då känner hon att det är bra, att det är tryggt och lugnt. Nu kan hon koppla av och börja resan mot sömnens land.
Det är verkligen ett utomordentligt kvitto på att ansträngningarna inte varit förgäves, att de faktiskt har gjort stor nytta. Jag tänker efter, funderar på vad de långsiktiga konsekvenserna kan tänkas vara. När det gått ett år till, tre år, tio år? Tjugo år? Vad är det jag lägger grunden till just nu?
Min förhoppning är att hon skall känna älskad. Att min, vår, kärlek skall fortsätta vara helt självklar för henne. Att hon känner att vi alltid ser henne som perfekt, precis som hon är. Oavsett vilka tvivel hon - precis som alla oss andra - kan komma att känna för sig själv skall hon veta att det alltid finns en trygg punkt hos oss. I vårt hem, i våra famnar, i våra liv och hjärtan. Det är vad jag mest av allt hoppas på, och det är tanken med varje puss hon får i pannan. Varje kram jag tigger till mig. Varje gång jag plockar upp henne i famnen, trots att hon inte längre är någon lätt liten nybliven femåring.
Jag skall vara självklar för henne. Jag skall alltid älska henne. Hon skall alltid kunna lita på det, och på mig.
Ibland undrar jag hur det är möjligt att älska någon så mycket som jag älskar min dotter. Jag sitter bredvid henne i skolans matsal och tittar på henne. Tittar när hon tar en tugga av den panerade fisken. När hon tuggar och ser sig omkring. Ser sina klasskamrater, personalen, sin skola. När hon tar en klunk av mjölken känner jag åter igen den välbekanta brännande känslan av tårar i ögonen.
Hur man kan vara så fantastisk som hon är, det kommer jag nog aldrig att förstå.
I vår gemensamma början av familjebildningen, där och då i Colombia, var vi alla nya på allting. Varken jag, P eller Sockret hade gått igenom detta innan. Vi famlade oss fram, trevande och varsamt. Det blev ju slitningar fort, som jag ofta berättat om. Jag blev inte accepterad fullt ut. En naturlig reaktion, med två föräldrar tillgängliga är det en sund försvarsmekanism att låsa sig till den ena. Det blir lättare för hjärnan att dela upp det i svart eller vitt, ett slags binärt bedömningssystem för att underlätta hjärtats anpassning till den nya verkligheten.
Metoden att tackla det från min sida blev ju att alltid finnas där. Att ställa upp, hjälpa, skoja, leka och visa att jag älskade henne oavsett hur oönskad hon lät mig veta att jag var. Att jag oavsett antalet utskällningar, sammanbrott och känslostormar skulle stanna kvar hos henne, finnas där och alltid älska henne så mycket det bara går.
Naturligtvis ger inte den metoden en omedelbar utdelning. Man kan inte förvänta sig att saker och ting skall lösa sig på några dagar. Kärlek löser mycket, men det tar sin tid. Kärlek är ingen slägga. Kärlek är en vattendroppe, som med tillräckligt lång tid kan urholka den hårdaste fasad. Och så skedde, trots allt. Lite i taget, mer och mer, släppte hon in mig. Min dotter. Jag fick vara pappa inte bara i leken, utan även i omsorgen. Hela tiden med ömhet och närhet från min sida. En handflata på ryggen under någon sekund, en strykning över håret. Och en massa, massa pussar. Jag har frågat mig ett flertal gånger - hur många pussar är "för många"?
Den senaste tiden har jag uppmärksammat Sockrets reaktioner mer och mer. Tänkt på dem mer aktivt. Så där som vi gjorde den första tiden i Colombia, alltså inte bara "tänkt på" utan verkligen TÄNKT på.
Vad jag har idag är en dotter som tar närheten för given. Hon vet att jag finns, hon vet att jag tar hand om henne. Hon vet att jag lyfter upp henne om hon är ledsen eller trött. Hon vet allt det där. Bara det vore nog, men det hon själv gör är ännu häftigare.
När det är lite småläskigt, då kommer den lilla handen och greppar min. Den lilla hand som annars vill slita sig i en slags "kan själv"-känsla. En sund sådan, naturligtvis. När hon trillat och slagit sig kommer det inte längre anklagande blickar och pekande fingrar mot mig, som om det vore mitt fel att hon snubblat på mattkanten. Nu kommer det istället en vädjande blick med rädsla eller ledsamhet. En vädjan att komma fort, att plocka upp henne. Att vara den skyddande, den tröstande, den trygga för henne när hon känner att hon behöver det. Nu väljer inte bara jag henne, utan även hon mig.
Vid läggningarna läser vi alltid en bok. Vi säger god natt, och räknar ned. Fem, fyra, tre, två, ett.. klick. Lampan släckt. Då får hon märkligt nog alltid tillgång till något reservförråd av energi. Det skall dykas in under täcket, busas och stojas en liten stund. Jag försöker alltid beivra det, lugna henne innan hon piggnar till alldeles. Men efter fem-tio minuter börjar avkopplingen komma. En lång dags intryck börjar så sakteliga smältas, och ögonlocken blir något lite tyngre. Då kommer de reaktioner som verkligen är den bästa bekräftelsen på att den villkorslösa och myckna kärleken gjort stor nytta.
Först så kryper hon riktigt nära mig. Antingen med sitt ansikte nära mig, eller vänt åt andra hållet. Sedan kommer hennes underbara lilla arm, trevande, och söker tag i min. Hittar min hand och drar den till sig. Kilar fast min större arm mellan sina två små armar. Och så skall vi ligga, tycker hon. Först då känner hon att det är bra, att det är tryggt och lugnt. Nu kan hon koppla av och börja resan mot sömnens land.
Det är verkligen ett utomordentligt kvitto på att ansträngningarna inte varit förgäves, att de faktiskt har gjort stor nytta. Jag tänker efter, funderar på vad de långsiktiga konsekvenserna kan tänkas vara. När det gått ett år till, tre år, tio år? Tjugo år? Vad är det jag lägger grunden till just nu?
Min förhoppning är att hon skall känna älskad. Att min, vår, kärlek skall fortsätta vara helt självklar för henne. Att hon känner att vi alltid ser henne som perfekt, precis som hon är. Oavsett vilka tvivel hon - precis som alla oss andra - kan komma att känna för sig själv skall hon veta att det alltid finns en trygg punkt hos oss. I vårt hem, i våra famnar, i våra liv och hjärtan. Det är vad jag mest av allt hoppas på, och det är tanken med varje puss hon får i pannan. Varje kram jag tigger till mig. Varje gång jag plockar upp henne i famnen, trots att hon inte längre är någon lätt liten nybliven femåring.
Jag skall vara självklar för henne. Jag skall alltid älska henne. Hon skall alltid kunna lita på det, och på mig.
Ibland undrar jag hur det är möjligt att älska någon så mycket som jag älskar min dotter. Jag sitter bredvid henne i skolans matsal och tittar på henne. Tittar när hon tar en tugga av den panerade fisken. När hon tuggar och ser sig omkring. Ser sina klasskamrater, personalen, sin skola. När hon tar en klunk av mjölken känner jag åter igen den välbekanta brännande känslan av tårar i ögonen.
Hur man kan vara så fantastisk som hon är, det kommer jag nog aldrig att förstå.