Ibland kommer ens fördomar på skam. Vissa saker i livet kan man ha väldigt bestämda åsikter och tankar om, men senare ångra sig om. Rentav göra en helomvändning i frågan. En sådan sak har för mig varit samsovning.
Är man tjugo-nånting år gammal, har kommit in på det här med barn och är i planeringsstadiet, så är det mesta nytt. Din erfarenhet sträcker sig kanske till småsyskonen du hade och passade emellanåt. Kanske har du något större syskon som fått barn, som du obekvämt håller i knät när du är på besök. Eller så har du kommit upp i den ålder att kompisarna sakta men säkert börjat yngla av sig. En efter en klämmer de fram små ät- och bajsmaskiner som stoppar allt de kommer över i munnen och beter sig allmänt märkligt. Och nu pratar alltså du och din respektive om att försöka få en sådan själv...
I det stadiet kan samsovning låta lite märkligt. Det mesta låter lite märkligt, om man skall vara ärlig. Barnlängtan kanske mest är en diffus känsla i botten av bröstkorgen. Längtan efter något mer, något större, något viktigare. Något som inte kan köpas, något som inte bara ger dig den där kortvariga glädjerushen du får när du köper de nya skidorna, den nya stereon eller den nyaste mobiltelefonen. Nej, du vill åt något annat. Något som varar livet ut, något som överlever dig själv.
Istället för att ironisera över hur jobbigt det är med småglin och hur tråkiga alla har blivit som börjat skaffa barn, tystnar du lite grann istället när andra barnlösa vänner drar igång det snacket. Du vet att du vill något, men du ser inte mycket mer nyanserat än så på det än.
Tänk dig att du är i det läget. Uppstartsfasen, för att använda ett modeord. Då tänker du ofta ganska traditionellt. Utgår från dig själv när du värderar rätt och fel, bekvämt och obekvämt. I mitt fall, rätt alldagligt i de flesta hänseenden. När min kära P då kommer in på ämnen som bärsjalar, samsovning och tygblöjor så får jag kalla kårar. Inte för att hon bestämt sig för allt och ovillkorligen måste ha med mig på resan, utan för att hon intresserar sig för allt som gäller föräldraskap på samma vis som jag vid den tiden läste på om alla tillgängliga bilmodeller. För att det var intressant.
Varför fick jag kalla kårar av det ovan nämnda? Jo, ganska enkelt. Det låg inte nära min egen uppväxt.
Tygblöjor? Bärsjalar? Samsovning? Den logiska fortsättningen för mig, vid den tiden, var ungefär så här: Barfota, ingen deodorant, långt tovigt hår. Gammal rostig VW-buss, peacetecken, fri uppfostran. Dekadens, inga regler, samhällets förfall. Det luktade gammalt hippiekollektiv, och det var inget jag var särskilt öppen för att diskutera någon medverkan i. Lyckligtvis vet jag bättre idag.
Man blir äldre, och man lär sig. Får nya upplevelser, nya infallsvinklar på saker och ting. Mitt tjugo någonting-jag visste inte så mycket. Barnlängtan fanns där, viljan att lära fanns där, men precis som sig bör när man är ung visste jag det mesta redan då. Idag inser jag att jag inte visste mycket då, och vet fortfarande inte särskilt mycket idag heller.
De första tjugo åren av mitt liv sov jag själv i sängen. Sedan gick jag och blev sambo, då delades sängen med någon annan. P var det givna sällskapet att krypa nära under kalla vinternätter, att bråka med täcket om innan vi skaffade dubbelsäng, och så skulle det förbli tänkte jag. Varför skulle vi göra något annorlunda? Jag hade som litet barn sovit i egen säng och det hade fungerat bra för mig. Alltså borde det fungera för andra barn, det är ju helt logiskt! Inte vill man väl dela sängen med ett barn? Antingen rullar man väl sig i sömnen och krossar det stackars barnet, eller så blir nätterna en enda lång kamp om utrymmet med inslag av sparkar och slag. En del av det var ju rätt irrationella rädslor. Märk väl - bara en del.
Som jag så väldigt ofta skrivit - saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. När vi fick Sockret i vår vård fick vi reda på att hon sovit tillsammans med fostermamman. Då var det ju helt självklart så att vi skulle fortsätta på det konceptet. Under våra långa år av väntan hade vi återkommit mer seriöst till konceptet med samsovning. Mitt svar var väldigt bestämt: vi får väl se hur det blir. Inte särskilt bestämt, med andra ord.
Men ställda inför faktumet så fanns det inget alternativ. Hade Sockret under sina nästan fem år i livet haft en trygghet att sova tillsammans med en vuxen, skulle ett avbrott på även en sådan grundläggande rutin kunna innebära alldeles för negativa upplevelser. Klart att hon får fortsätta med det.
Tillbaks till att en del var irrationella rädslor. Jag har aldrig rullat över och krossat henne. Inte ens lite grann. Hon är okrossad. Däremot innebar de första sju veckorna tillsammans att jag oftast fick nöja mig med en remsa av sängen. Sängen i det colombianska lägenhetshotellrummet var väldigt fyrkantig, väldigt stenhård och inte väldigt bred. Den funkade absolut för mig och P, den enda natt vi fick i den innan vi fick Sockret i vår vård. Den kanske var 140 cm bred, jag mätte aldrig. Och det fungerar ju bra för två vuxna som ligger ganska stilla om nätterna, invanda vid varandras rörelsemönster. Lägger man därtill en nästan-femåring som får ny familj och sover oroligt, med inslag av fäktande armar och ben, sparkar och slag, då känns sängen plötsligt väldigt liten.
Det fanns ju en soffa. Jag hade kunnat sova i den. Det hade förskonat mig från mycket och antagligen givit mig bättre nattro i största allmänhet. Men det hade också berövat mig från något som faktiskt var ganska trevligt - lite närkontakt med dottern jag längtat så oerhört efter under alla dessa år.
På dagtid ville hon knappt veta av mig. Jag var inte mycket värd den första tiden, som jag skrivit om tidigare i den första bloggen. Nattetid försvann de flesta föreställningar om vem som som var ond och god. Jag blev bara till en vuxen person som sov i samma säng. Visst, jag låg där på min lilla remsa med ryggen vänd åt min nyfådda dotter, allt för att undvika skador på ögon och annat, men emellanåt kunde det rentav bli rätt mysigt. Mitt i natten kunde hon närma sig och lägga upp en hand på mitt bröst. Lite sömnryckningar i fingrarna, någon dröm som manifesterade sig i små rörelser hon inte skulle minnas på morgonen. Där låg jag, med ett fånigt leende på läpparna och lika fuktiga ögon som jag får när jag skriver detta nu, och insåg att samsovningen var till för både mig och för henne. Vi hade lika stor nytta av den bägge två.
Det är nämligen ett underverk för anknytningen, samsovning. Kontakten hud mot hud ger väldigt stark känsla av samhörighet, av kontakt, av närhet. Det var många gånger som Sockret i sömnen trevade sig fram till mig eller P och lade upp en arm, ett ben, en hand på oss. Bara för att känna så att vi var där. Kanske för att känna så att vi fanns kvar, att vi inte hade lämnat henne. Omöjligt att veta exakt varför, men helt klart förstod vi att det gjorde stor nytta.
Under dagen måste hon kalkylera alla beslut hon fattar. Känslor, rädslor, stolthet, nervositet, nyfikenhet, gläjde. En massa saker spelar in i de beslut hon fattar. Skall hon söka kontakt med oss eller ej? Hålla handen eller ej? Bli buren eller ej? Ha ögonkontakt eller ej? Hur skall hon agera i en oändlig mängd situationer med oss? Ständigt överväganden och beslut.
Inget sådant i sömnen. Då försvinner alla val. Kvar finns grunderna. Sömnens rörelser som inte diskriminerar. Bara söker trygghet. Det blev helt glasklart att hon tankade mycket närhet under sömnen, som vi säkert hade nytta av under dagarna.
Det finns nog ingen bättre känsla än att lägga sin vuxna hand på bröstet hos ett litet barn som sover oroligt, tyngd av oroliga drömmar, och känna hur andningen lugnar sig och att hon kommer till ro. Att ha den makten, att få det privilegiet, att kunna lindra och lugna. Att få hjälpa henne med något så väsentligt som nattsömnen. Uppleva hur förvandlingen äger rum. Det är fullkomligt magiskt. Svårt att beskriva med ord.
Samsovningen fick ett temporärt avbrott när vi så kom till Bogotá, huvudstaden. Där, såväl som i Socorro, fanns det särskild barnsäng som Sockret ville prova att sova i. Under en period. Vanan att sova tillsammans med en vuxen, eller med oss bägge, var dock för stor. Hon föredrog efter en tid att överge ensamsovandet till förmån för det mer trygga. Att sova under natten omgärdad av sina två nya föräldrar. Och vi blev inte särskilt ledsna för det, tvärtom.
Hemma i Sverige väntade ett eget rum, med egna saker. En egen garderob, en massa egna kläder, egna leksaker, och naturligtvis även en egen säng. Vi visste ju inte hur hon hade haft det, de där första nästan fem åren i livet. Vi inredde med en säng, och tänkte att vi får se hur det blir.
Men det stod klart direkt, där ville hon inte sova. Hon ville sova i sovrummet, med oss. Och självklart skulle hon få göra det.
Det förstår man ju själv, egentligen. Komma till ett nytt hus, ett nytt land, under en helt ny årstid. Vinter - vad är det? Kyla, vad är det? Och plötsligt få frågan om man vill sova i ett rum med en massa saker man aldrig sett eller valt. Nej, då blir tryggheten så mycket viktigare. Och den tryggheten är att veta var mamma och pappa är - precis bredvid en när man vaknar.
Hon tog sin rättmätiga plats emellan oss. Vaknade ofta efter några timmars sömn. Så är det fortfarande, efter nästan ett och ett halvt år i Sverige. Det går i perioder, men det viktigaste är att vi kommer när hon ropar. Hon vet att vi gör det, det förändras inte. Tryggheten finns alltid nära, vi finns alltid där - oavsett. Kommer vi väl och lägger oss så sover hon oftast lugnt resten av natten.
Vid något tillfälle för några månader sedan berättade hon plötsligt att hon skulle sova på sitt rum i natt. Okej, sade vi, och ville inte göra någon stor grej av det. Ville hon prova så skulle hon naturligtvis få göra det. P nattade och läste saga. Sade god natt, släckte lampan och satt kvar i avvaktan på sömnen. Men sömnen kom aldrig. Det blev lite läskigt, tanken att sova själv i rummet. En seg liten tjej med rufsigt hår i mammas famn mötte mig i hallen, på väg till sovrummet. Väl där somnade hon fort.
Emellanåt har hon sovit själv på rummet, vi gjorde nya försök efter ett tag. På hennes eget initiativ, märk väl. Hon somnar gott, men vaknar alltid. Vi gör ingen stor grej av det heller, frågar om hon vill in till sovrummet. Svaret blir alltid ja, och så får det vara. Vi tar det helt och hållet i hennes takt. Hon styr tempot.
Nu har jag fallit in i en rätt distinkt rutin när det gäller sänggåendet. P går i nittionio fall av hundra och lägger sig tidigare än mig. Vi säger god natt till varandra, och hon kryper ned bredvid Sockret. Vi har nu som sagt en dubbelsäng med heltäckande bäddmadrass, 180 cm bred, så utrymme finns det lite bättre om. Jag sitter uppe någon timme eller två. Har alltid varit kvällsmänniska, uppskattar möjligheten att försvinna ostört i egna tankar en stund, det laddar mina batterier. Sedan är det läggdags för mig med, någonstans runt midnatt.
När tänder har borstats, fluor har sköljts och tandtråd fuskats med så kryper jag också ned i sängen. I mitten ligger Sockret och sussar sött. Emellanåt får jag lyfta in henne mer mot mitten, när hon tagit så mycket av min sänghalva i anspråk att jag inte får plats alls. Därefter lägger jag mig, i princip alltid vänd mot henne. Jag tittar på henne när hon sover och tänker mig ofta tillbaka till de första kvällarna i Colombia då jag kunde ligga på sängen och titta på henne när hon somnat. Jag kan tänka på att hon vuxit. Jag kan tänka på att hon kommer att fortsätta växa, och att jag kommer att få den stora glädjen att följa henne i livet. Jag kan tänka på alla möjliga saker, helt i lugn och ro.
Det är en lite helig stund, jag kan ligga där och titta på henne, och vända på rollerna. Jag lägger min vuxna hand på hennes lilla bröstkorg och känner på hjärtslagen. Tittar på hennes slutna ögon. Bakom ögonlocken finns stora, sagolikt vackra bruna ögon. De kan kasta bedjande blickar, sorgsna blickar, mördande ilskna blickar. Nu vilar ögonen bakom tunga ögonlock. Hon ligger djupt inbäddad av tjocka täcken i sömnens vagga. Om ett antal timmar kommer hon att vakna på morgonen, leta bland täckena efter sin älskade tiger och därefter peta på mig så att jag skall vakna, men nu ligger hon helt fridfullt där, några decimeter bredvid mig i mörkret. Jag vet inte vad hon drömmer om, vilka tankar som rör sig i det vackra huvudet med det rufsiga håret. Men jag vet att hon är lika underbar där hon ligger och sover, lika fantastisk denna natt som förra natten, och natten innan det. Och som alla andra nätter vänder jag försiktigt mig om och somnar även denna natt som den lyckligaste pappan på jorden.
Är man tjugo-nånting år gammal, har kommit in på det här med barn och är i planeringsstadiet, så är det mesta nytt. Din erfarenhet sträcker sig kanske till småsyskonen du hade och passade emellanåt. Kanske har du något större syskon som fått barn, som du obekvämt håller i knät när du är på besök. Eller så har du kommit upp i den ålder att kompisarna sakta men säkert börjat yngla av sig. En efter en klämmer de fram små ät- och bajsmaskiner som stoppar allt de kommer över i munnen och beter sig allmänt märkligt. Och nu pratar alltså du och din respektive om att försöka få en sådan själv...
I det stadiet kan samsovning låta lite märkligt. Det mesta låter lite märkligt, om man skall vara ärlig. Barnlängtan kanske mest är en diffus känsla i botten av bröstkorgen. Längtan efter något mer, något större, något viktigare. Något som inte kan köpas, något som inte bara ger dig den där kortvariga glädjerushen du får när du köper de nya skidorna, den nya stereon eller den nyaste mobiltelefonen. Nej, du vill åt något annat. Något som varar livet ut, något som överlever dig själv.
Istället för att ironisera över hur jobbigt det är med småglin och hur tråkiga alla har blivit som börjat skaffa barn, tystnar du lite grann istället när andra barnlösa vänner drar igång det snacket. Du vet att du vill något, men du ser inte mycket mer nyanserat än så på det än.
Tänk dig att du är i det läget. Uppstartsfasen, för att använda ett modeord. Då tänker du ofta ganska traditionellt. Utgår från dig själv när du värderar rätt och fel, bekvämt och obekvämt. I mitt fall, rätt alldagligt i de flesta hänseenden. När min kära P då kommer in på ämnen som bärsjalar, samsovning och tygblöjor så får jag kalla kårar. Inte för att hon bestämt sig för allt och ovillkorligen måste ha med mig på resan, utan för att hon intresserar sig för allt som gäller föräldraskap på samma vis som jag vid den tiden läste på om alla tillgängliga bilmodeller. För att det var intressant.
Varför fick jag kalla kårar av det ovan nämnda? Jo, ganska enkelt. Det låg inte nära min egen uppväxt.
Tygblöjor? Bärsjalar? Samsovning? Den logiska fortsättningen för mig, vid den tiden, var ungefär så här: Barfota, ingen deodorant, långt tovigt hår. Gammal rostig VW-buss, peacetecken, fri uppfostran. Dekadens, inga regler, samhällets förfall. Det luktade gammalt hippiekollektiv, och det var inget jag var särskilt öppen för att diskutera någon medverkan i. Lyckligtvis vet jag bättre idag.
Man blir äldre, och man lär sig. Får nya upplevelser, nya infallsvinklar på saker och ting. Mitt tjugo någonting-jag visste inte så mycket. Barnlängtan fanns där, viljan att lära fanns där, men precis som sig bör när man är ung visste jag det mesta redan då. Idag inser jag att jag inte visste mycket då, och vet fortfarande inte särskilt mycket idag heller.
De första tjugo åren av mitt liv sov jag själv i sängen. Sedan gick jag och blev sambo, då delades sängen med någon annan. P var det givna sällskapet att krypa nära under kalla vinternätter, att bråka med täcket om innan vi skaffade dubbelsäng, och så skulle det förbli tänkte jag. Varför skulle vi göra något annorlunda? Jag hade som litet barn sovit i egen säng och det hade fungerat bra för mig. Alltså borde det fungera för andra barn, det är ju helt logiskt! Inte vill man väl dela sängen med ett barn? Antingen rullar man väl sig i sömnen och krossar det stackars barnet, eller så blir nätterna en enda lång kamp om utrymmet med inslag av sparkar och slag. En del av det var ju rätt irrationella rädslor. Märk väl - bara en del.
Som jag så väldigt ofta skrivit - saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. När vi fick Sockret i vår vård fick vi reda på att hon sovit tillsammans med fostermamman. Då var det ju helt självklart så att vi skulle fortsätta på det konceptet. Under våra långa år av väntan hade vi återkommit mer seriöst till konceptet med samsovning. Mitt svar var väldigt bestämt: vi får väl se hur det blir. Inte särskilt bestämt, med andra ord.
Men ställda inför faktumet så fanns det inget alternativ. Hade Sockret under sina nästan fem år i livet haft en trygghet att sova tillsammans med en vuxen, skulle ett avbrott på även en sådan grundläggande rutin kunna innebära alldeles för negativa upplevelser. Klart att hon får fortsätta med det.
Tillbaks till att en del var irrationella rädslor. Jag har aldrig rullat över och krossat henne. Inte ens lite grann. Hon är okrossad. Däremot innebar de första sju veckorna tillsammans att jag oftast fick nöja mig med en remsa av sängen. Sängen i det colombianska lägenhetshotellrummet var väldigt fyrkantig, väldigt stenhård och inte väldigt bred. Den funkade absolut för mig och P, den enda natt vi fick i den innan vi fick Sockret i vår vård. Den kanske var 140 cm bred, jag mätte aldrig. Och det fungerar ju bra för två vuxna som ligger ganska stilla om nätterna, invanda vid varandras rörelsemönster. Lägger man därtill en nästan-femåring som får ny familj och sover oroligt, med inslag av fäktande armar och ben, sparkar och slag, då känns sängen plötsligt väldigt liten.
Det fanns ju en soffa. Jag hade kunnat sova i den. Det hade förskonat mig från mycket och antagligen givit mig bättre nattro i största allmänhet. Men det hade också berövat mig från något som faktiskt var ganska trevligt - lite närkontakt med dottern jag längtat så oerhört efter under alla dessa år.
På dagtid ville hon knappt veta av mig. Jag var inte mycket värd den första tiden, som jag skrivit om tidigare i den första bloggen. Nattetid försvann de flesta föreställningar om vem som som var ond och god. Jag blev bara till en vuxen person som sov i samma säng. Visst, jag låg där på min lilla remsa med ryggen vänd åt min nyfådda dotter, allt för att undvika skador på ögon och annat, men emellanåt kunde det rentav bli rätt mysigt. Mitt i natten kunde hon närma sig och lägga upp en hand på mitt bröst. Lite sömnryckningar i fingrarna, någon dröm som manifesterade sig i små rörelser hon inte skulle minnas på morgonen. Där låg jag, med ett fånigt leende på läpparna och lika fuktiga ögon som jag får när jag skriver detta nu, och insåg att samsovningen var till för både mig och för henne. Vi hade lika stor nytta av den bägge två.
Det är nämligen ett underverk för anknytningen, samsovning. Kontakten hud mot hud ger väldigt stark känsla av samhörighet, av kontakt, av närhet. Det var många gånger som Sockret i sömnen trevade sig fram till mig eller P och lade upp en arm, ett ben, en hand på oss. Bara för att känna så att vi var där. Kanske för att känna så att vi fanns kvar, att vi inte hade lämnat henne. Omöjligt att veta exakt varför, men helt klart förstod vi att det gjorde stor nytta.
Under dagen måste hon kalkylera alla beslut hon fattar. Känslor, rädslor, stolthet, nervositet, nyfikenhet, gläjde. En massa saker spelar in i de beslut hon fattar. Skall hon söka kontakt med oss eller ej? Hålla handen eller ej? Bli buren eller ej? Ha ögonkontakt eller ej? Hur skall hon agera i en oändlig mängd situationer med oss? Ständigt överväganden och beslut.
Inget sådant i sömnen. Då försvinner alla val. Kvar finns grunderna. Sömnens rörelser som inte diskriminerar. Bara söker trygghet. Det blev helt glasklart att hon tankade mycket närhet under sömnen, som vi säkert hade nytta av under dagarna.
Det finns nog ingen bättre känsla än att lägga sin vuxna hand på bröstet hos ett litet barn som sover oroligt, tyngd av oroliga drömmar, och känna hur andningen lugnar sig och att hon kommer till ro. Att ha den makten, att få det privilegiet, att kunna lindra och lugna. Att få hjälpa henne med något så väsentligt som nattsömnen. Uppleva hur förvandlingen äger rum. Det är fullkomligt magiskt. Svårt att beskriva med ord.
Samsovningen fick ett temporärt avbrott när vi så kom till Bogotá, huvudstaden. Där, såväl som i Socorro, fanns det särskild barnsäng som Sockret ville prova att sova i. Under en period. Vanan att sova tillsammans med en vuxen, eller med oss bägge, var dock för stor. Hon föredrog efter en tid att överge ensamsovandet till förmån för det mer trygga. Att sova under natten omgärdad av sina två nya föräldrar. Och vi blev inte särskilt ledsna för det, tvärtom.
Hemma i Sverige väntade ett eget rum, med egna saker. En egen garderob, en massa egna kläder, egna leksaker, och naturligtvis även en egen säng. Vi visste ju inte hur hon hade haft det, de där första nästan fem åren i livet. Vi inredde med en säng, och tänkte att vi får se hur det blir.
Men det stod klart direkt, där ville hon inte sova. Hon ville sova i sovrummet, med oss. Och självklart skulle hon få göra det.
Det förstår man ju själv, egentligen. Komma till ett nytt hus, ett nytt land, under en helt ny årstid. Vinter - vad är det? Kyla, vad är det? Och plötsligt få frågan om man vill sova i ett rum med en massa saker man aldrig sett eller valt. Nej, då blir tryggheten så mycket viktigare. Och den tryggheten är att veta var mamma och pappa är - precis bredvid en när man vaknar.
Hon tog sin rättmätiga plats emellan oss. Vaknade ofta efter några timmars sömn. Så är det fortfarande, efter nästan ett och ett halvt år i Sverige. Det går i perioder, men det viktigaste är att vi kommer när hon ropar. Hon vet att vi gör det, det förändras inte. Tryggheten finns alltid nära, vi finns alltid där - oavsett. Kommer vi väl och lägger oss så sover hon oftast lugnt resten av natten.
Vid något tillfälle för några månader sedan berättade hon plötsligt att hon skulle sova på sitt rum i natt. Okej, sade vi, och ville inte göra någon stor grej av det. Ville hon prova så skulle hon naturligtvis få göra det. P nattade och läste saga. Sade god natt, släckte lampan och satt kvar i avvaktan på sömnen. Men sömnen kom aldrig. Det blev lite läskigt, tanken att sova själv i rummet. En seg liten tjej med rufsigt hår i mammas famn mötte mig i hallen, på väg till sovrummet. Väl där somnade hon fort.
Emellanåt har hon sovit själv på rummet, vi gjorde nya försök efter ett tag. På hennes eget initiativ, märk väl. Hon somnar gott, men vaknar alltid. Vi gör ingen stor grej av det heller, frågar om hon vill in till sovrummet. Svaret blir alltid ja, och så får det vara. Vi tar det helt och hållet i hennes takt. Hon styr tempot.
Nu har jag fallit in i en rätt distinkt rutin när det gäller sänggåendet. P går i nittionio fall av hundra och lägger sig tidigare än mig. Vi säger god natt till varandra, och hon kryper ned bredvid Sockret. Vi har nu som sagt en dubbelsäng med heltäckande bäddmadrass, 180 cm bred, så utrymme finns det lite bättre om. Jag sitter uppe någon timme eller två. Har alltid varit kvällsmänniska, uppskattar möjligheten att försvinna ostört i egna tankar en stund, det laddar mina batterier. Sedan är det läggdags för mig med, någonstans runt midnatt.
När tänder har borstats, fluor har sköljts och tandtråd fuskats med så kryper jag också ned i sängen. I mitten ligger Sockret och sussar sött. Emellanåt får jag lyfta in henne mer mot mitten, när hon tagit så mycket av min sänghalva i anspråk att jag inte får plats alls. Därefter lägger jag mig, i princip alltid vänd mot henne. Jag tittar på henne när hon sover och tänker mig ofta tillbaka till de första kvällarna i Colombia då jag kunde ligga på sängen och titta på henne när hon somnat. Jag kan tänka på att hon vuxit. Jag kan tänka på att hon kommer att fortsätta växa, och att jag kommer att få den stora glädjen att följa henne i livet. Jag kan tänka på alla möjliga saker, helt i lugn och ro.
Det är en lite helig stund, jag kan ligga där och titta på henne, och vända på rollerna. Jag lägger min vuxna hand på hennes lilla bröstkorg och känner på hjärtslagen. Tittar på hennes slutna ögon. Bakom ögonlocken finns stora, sagolikt vackra bruna ögon. De kan kasta bedjande blickar, sorgsna blickar, mördande ilskna blickar. Nu vilar ögonen bakom tunga ögonlock. Hon ligger djupt inbäddad av tjocka täcken i sömnens vagga. Om ett antal timmar kommer hon att vakna på morgonen, leta bland täckena efter sin älskade tiger och därefter peta på mig så att jag skall vakna, men nu ligger hon helt fridfullt där, några decimeter bredvid mig i mörkret. Jag vet inte vad hon drömmer om, vilka tankar som rör sig i det vackra huvudet med det rufsiga håret. Men jag vet att hon är lika underbar där hon ligger och sover, lika fantastisk denna natt som förra natten, och natten innan det. Och som alla andra nätter vänder jag försiktigt mig om och somnar även denna natt som den lyckligaste pappan på jorden.