Det har varit en intressant helg för oss alla i familjen. Nya upplevelser och lärdomar. Jag har varit på kurs hela helgen, vilket inneburit att Sockret fått vara en del hos mormor och morfar eftersom P jobbat.
I fredags åkte P och Sockret till mormor och morfar, eftersom P skulle upp (väldigt) tidigt på lördag morgon, och jag sov hemma för att komma iväg i god tid till kursen på lördag morgon. Det blev alltså två övernattningar för vår snart-sjuåring. P har jobbat både lördag och idag söndag, men det har i allmänhet gått väldigt bra för Sockret. Mormor och morfar är snälla, leker gärna och hittar på roliga saker. Där är det aldrig några problem. Lite ledsamhet emellanåt, några tårar fälls när hon inser att mamma hade åkt till jobbet och pappa inte hade kommit än. Det är ju så mycket tankar i ett litet barns huvud, så mycket känslor. Där tror jag inte att det spelar någon större roll om det är ett adopterat barn eller inte, alla upplevelser som rör att sova borta är läskigt i början. För de flesta, i alla fall.
Idag körde jag hem till mormor och morfar när kursen var slut. Efter en stunds tittande på teckningar och visande av allehanda saker jag missat i min frånvaro, bar det av hemåt. Det var en glad, harmonisk och lugn tjej jag fick med mig hem, vilket var ett gott kvitto på att helgen förflutit på ett positivt sätt.
Men så roligt skall vi inte ha hela dagen, tänkte jag. Det kommer ju någon reaktion på allt detta.
Först frågade jag om hon ville ha ipad:en i bilen. Då fick jag en av hennes särskilt sura blickar. "Nähädu, skulle inte tro det va!" sade hennes ögon. Och jo då, hon var så säker så. Den behövdes inte.
Okej - då får den ligga kvar i bagageutrymmet, tänkte jag. Är hon så väldigt bestämd, så finns det ingenting jag kan göra som är rätt. Tar jag in paddan i bilen så är det också fel. Så jag låter den ligga kvar. Med vetskapen om att "nja, det här kommer nog inte att sluta väl".
Efter några kilometers körning kom det alltså. Hon ville titta på TV. Okej, vill du låna min telefon menar du? Åter igen - väldigt sur blick. Fast mycket surare än den förra. Hur kunde jag förolämpa henne så, genom att föreslå något så idiotiskt?! Okej, vad är det du vill då?
Hon vill spela. På min telefon? Neeeeej! På paddan! Suck. Trippelsuck. Det var väl det jag kände på mig.
Hon såg nog irritationen i mina ögon när jag stannade vid en busshållplats på vägen. Jag rotar igenom väskan i bagaget och fiskar upp en ipad. Det är ändå fyrtiofem minuter hem, jag förstår att hon gärna fördriver tiden med något spel efter en helg full av intryck.
Jag ger den till henne, där hon sitter i baksätet. Och ja, jag var trött och seg efter en helgs kurs och nya intryck, så jag var väl inte på min allra muntraste topp jag heller.
Det ser hon, och det var den lilla droppe som behövdes för att hennes känslomässiga bägare skulle rinna över.
När jag blinkar ut och börjar köra vidare, kastar jag en blick i backspegeln och ser den lilla tjejen i barnstolen sitta med en väldigt ledsam min. Det är inte den min hon får när hon är riktigt ledsen, utan den hon använder för att markera att hon minsann är ledsen. Med tiden lär man sig att se skillnad på en autentisk sorg och en roll barnet tar på sig för att visa föräldrarna något. Just där och då såg jag skillnad som alltid, och tyckte att okej - då får du vara sur på mig. Jag har inte gjort annat än att göra som du säger.
Jag förstår naturligtvis att detta är en reaktion på helgen som varit. På alla de intryck hon varit med om. Det är en reaktion på att hennes mamma har lämnat henne "ensam", och sedan kommit tillbaka igen. Det är också en reaktion på att hennes pappa varit "borta" sedan i fredags, och nu är det söndag eftermiddag. Äntligen kommer han och hämtar - men han skall inte tro att han skall komma undan ostraffat. Inte ett medvetet val, men något de flesta barn gör. Det är en blandning mellan många intryck, starka känslor och ett litet hämndbehov för att jag varit borta.
Hennes tårar är hennes vapen. Hon stirrar på mig i backspegeln och trycker fram tårarna. Det är hon bra på. Åter igen - vi ser skillnad på den äkta sorgen och den självpåtagna. När jag skriver så, menar jag inte självpåtagen som en teatermask som kan tas av vid ett givet ögonblick. Nej, har hon valt den vägen och tagit på sig den masken, är det en process som inte kan avbrytas så lätt. Det är en del i ett större skådespel, ett skådespel som kommer från hjärtat vid tillfällen då det kan användas. Just nu började det som någon slags bestraffning mot mig.
Vi rullar kilometer efter kilometer. Hon stirrar fortfarande, och tårarna fortsätter rinna. Nu ser jag att hon ändrat stil. Det är små, små subtila skillnader, men jag ser dem väldigt väl. Nu har det gått en stund, och jag ser på henne att processen har kommit en bit på vägen. Nu är det läge för mig att kliva in i hennes zon och möta henne i den processen.
Jag parkerar bilen i en annan bussficka och kliver ur bilen. Jag går runt och öppnar på hennes sida. Det är inte läge att lyfta ur henne från bilen, men jag knäpper av sätet, ställer mig så nära jag kan och lutar mig in till henne. I det trånga utrymmet ger jag henne så mycket utrymme som är möjligt i en bils baksäte, men vill ändå markera min närvaro.
Först viftar hon bort mig. När jag håller en hand på hennes arm eller ben lyfter hon bort dem direkt. Hon vrider på sig, gråter och gnyr i barnstolen. Detta är också en del av processen, jag har varit med om den så många gånger förut. Det är en slags dans vi dansar, bägge medvetna om att den så småningom tar slut och övergår i ett samförstånd. Varje gång. Varje gång.
Jag kramar henne lätt, pussar på pannan och den gråtblöta kinden. Hon viftar bort mig. Jag klappar undan håret från ögonen lite. Och så backar jag, för att strax återvända. Så håller vi på en stund.
Det är en slags favorit i repris. Något vi gjort så många gånger förut. Jag undrar om hon ser likadant på det som jag gör, jag undrar hur medveten hon är om den processen.
Men det är strunt samma nu. Nu är vi där vi är, och kan bara förhålla oss till nuet.
Gråten avtar så smått. Bortviftningarna likaså. Till slut går vi in i den sista fasen. Då håller hon fast mig, håller kvar mig. Nu har hon fått avvisa mig en stund, nu är det dags för kvarhållandet, inbjudandet. Hon håller min ena hand i ett stadigt grepp och drar den mot sitt lilla ansikte. Med sina händer om min, trycks min hand mot hennes kind. Där håller hon kvar den. Jag böjer mig mot henne igen och kramar om henne. Trycker min panna mot hennes. Pussar på hennes hjässa ett par gånger.
Och där börjar det lätta. Vi har tagit oss igenom det ännu en gång. Efter en stunds lättsamheter med bus, kittel och annat stoj skrattar hon igen, och jag med. Hon skrattar, jag skrattar. Bältet på igen, vi kramar varandra. En puss till på hennes panna och jag kan stänga hennes dörr och sätta mig på förarplatsen igen och fortsätta färden. Det tog åtta minuter denna gången. Det är olika varje gång, men just idag gick det väldigt fort.
Visst är det lätt att tappa tålamodet, bli irriterad eller sura till själv när man är trött och slut. Men hur man än känner sig själv, måste man komma ihåg varför barnet reagerar som det gör. Hon är inte sur på mig, hon är trött och slutkörd själv. Full av intryck, tankar och känslor. Och när hon hamnar med en av de personer hon är tryggast mig, sin pappa, kan hon släppa loss allt som snurrar och som skaver. Då blir jag mottagare, fångstnät för all rädsla, oro och negativitet. Och det är jag ju så gärna.
Åtta små minuter vid en bussficka på en landsväg. Sedan hade jag fått tillbaka samma skämtsamma, glada tjej som busade och lekte i backspegeln hela vägen hem. Vi kör hem som samma personer, men med ännu ett känslomässigt minisammanbrott senare. Med en var sin fullspäckad helg bakom oss och med ett något lite starkare känslomässigt band mellan oss. Bättre avslutning kan man inte önska sig.
I fredags åkte P och Sockret till mormor och morfar, eftersom P skulle upp (väldigt) tidigt på lördag morgon, och jag sov hemma för att komma iväg i god tid till kursen på lördag morgon. Det blev alltså två övernattningar för vår snart-sjuåring. P har jobbat både lördag och idag söndag, men det har i allmänhet gått väldigt bra för Sockret. Mormor och morfar är snälla, leker gärna och hittar på roliga saker. Där är det aldrig några problem. Lite ledsamhet emellanåt, några tårar fälls när hon inser att mamma hade åkt till jobbet och pappa inte hade kommit än. Det är ju så mycket tankar i ett litet barns huvud, så mycket känslor. Där tror jag inte att det spelar någon större roll om det är ett adopterat barn eller inte, alla upplevelser som rör att sova borta är läskigt i början. För de flesta, i alla fall.
Idag körde jag hem till mormor och morfar när kursen var slut. Efter en stunds tittande på teckningar och visande av allehanda saker jag missat i min frånvaro, bar det av hemåt. Det var en glad, harmonisk och lugn tjej jag fick med mig hem, vilket var ett gott kvitto på att helgen förflutit på ett positivt sätt.
Men så roligt skall vi inte ha hela dagen, tänkte jag. Det kommer ju någon reaktion på allt detta.
Först frågade jag om hon ville ha ipad:en i bilen. Då fick jag en av hennes särskilt sura blickar. "Nähädu, skulle inte tro det va!" sade hennes ögon. Och jo då, hon var så säker så. Den behövdes inte.
Okej - då får den ligga kvar i bagageutrymmet, tänkte jag. Är hon så väldigt bestämd, så finns det ingenting jag kan göra som är rätt. Tar jag in paddan i bilen så är det också fel. Så jag låter den ligga kvar. Med vetskapen om att "nja, det här kommer nog inte att sluta väl".
Efter några kilometers körning kom det alltså. Hon ville titta på TV. Okej, vill du låna min telefon menar du? Åter igen - väldigt sur blick. Fast mycket surare än den förra. Hur kunde jag förolämpa henne så, genom att föreslå något så idiotiskt?! Okej, vad är det du vill då?
Hon vill spela. På min telefon? Neeeeej! På paddan! Suck. Trippelsuck. Det var väl det jag kände på mig.
Hon såg nog irritationen i mina ögon när jag stannade vid en busshållplats på vägen. Jag rotar igenom väskan i bagaget och fiskar upp en ipad. Det är ändå fyrtiofem minuter hem, jag förstår att hon gärna fördriver tiden med något spel efter en helg full av intryck.
Jag ger den till henne, där hon sitter i baksätet. Och ja, jag var trött och seg efter en helgs kurs och nya intryck, så jag var väl inte på min allra muntraste topp jag heller.
Det ser hon, och det var den lilla droppe som behövdes för att hennes känslomässiga bägare skulle rinna över.
När jag blinkar ut och börjar köra vidare, kastar jag en blick i backspegeln och ser den lilla tjejen i barnstolen sitta med en väldigt ledsam min. Det är inte den min hon får när hon är riktigt ledsen, utan den hon använder för att markera att hon minsann är ledsen. Med tiden lär man sig att se skillnad på en autentisk sorg och en roll barnet tar på sig för att visa föräldrarna något. Just där och då såg jag skillnad som alltid, och tyckte att okej - då får du vara sur på mig. Jag har inte gjort annat än att göra som du säger.
Jag förstår naturligtvis att detta är en reaktion på helgen som varit. På alla de intryck hon varit med om. Det är en reaktion på att hennes mamma har lämnat henne "ensam", och sedan kommit tillbaka igen. Det är också en reaktion på att hennes pappa varit "borta" sedan i fredags, och nu är det söndag eftermiddag. Äntligen kommer han och hämtar - men han skall inte tro att han skall komma undan ostraffat. Inte ett medvetet val, men något de flesta barn gör. Det är en blandning mellan många intryck, starka känslor och ett litet hämndbehov för att jag varit borta.
Hennes tårar är hennes vapen. Hon stirrar på mig i backspegeln och trycker fram tårarna. Det är hon bra på. Åter igen - vi ser skillnad på den äkta sorgen och den självpåtagna. När jag skriver så, menar jag inte självpåtagen som en teatermask som kan tas av vid ett givet ögonblick. Nej, har hon valt den vägen och tagit på sig den masken, är det en process som inte kan avbrytas så lätt. Det är en del i ett större skådespel, ett skådespel som kommer från hjärtat vid tillfällen då det kan användas. Just nu började det som någon slags bestraffning mot mig.
Vi rullar kilometer efter kilometer. Hon stirrar fortfarande, och tårarna fortsätter rinna. Nu ser jag att hon ändrat stil. Det är små, små subtila skillnader, men jag ser dem väldigt väl. Nu har det gått en stund, och jag ser på henne att processen har kommit en bit på vägen. Nu är det läge för mig att kliva in i hennes zon och möta henne i den processen.
Jag parkerar bilen i en annan bussficka och kliver ur bilen. Jag går runt och öppnar på hennes sida. Det är inte läge att lyfta ur henne från bilen, men jag knäpper av sätet, ställer mig så nära jag kan och lutar mig in till henne. I det trånga utrymmet ger jag henne så mycket utrymme som är möjligt i en bils baksäte, men vill ändå markera min närvaro.
Först viftar hon bort mig. När jag håller en hand på hennes arm eller ben lyfter hon bort dem direkt. Hon vrider på sig, gråter och gnyr i barnstolen. Detta är också en del av processen, jag har varit med om den så många gånger förut. Det är en slags dans vi dansar, bägge medvetna om att den så småningom tar slut och övergår i ett samförstånd. Varje gång. Varje gång.
Jag kramar henne lätt, pussar på pannan och den gråtblöta kinden. Hon viftar bort mig. Jag klappar undan håret från ögonen lite. Och så backar jag, för att strax återvända. Så håller vi på en stund.
Det är en slags favorit i repris. Något vi gjort så många gånger förut. Jag undrar om hon ser likadant på det som jag gör, jag undrar hur medveten hon är om den processen.
Men det är strunt samma nu. Nu är vi där vi är, och kan bara förhålla oss till nuet.
Gråten avtar så smått. Bortviftningarna likaså. Till slut går vi in i den sista fasen. Då håller hon fast mig, håller kvar mig. Nu har hon fått avvisa mig en stund, nu är det dags för kvarhållandet, inbjudandet. Hon håller min ena hand i ett stadigt grepp och drar den mot sitt lilla ansikte. Med sina händer om min, trycks min hand mot hennes kind. Där håller hon kvar den. Jag böjer mig mot henne igen och kramar om henne. Trycker min panna mot hennes. Pussar på hennes hjässa ett par gånger.
Och där börjar det lätta. Vi har tagit oss igenom det ännu en gång. Efter en stunds lättsamheter med bus, kittel och annat stoj skrattar hon igen, och jag med. Hon skrattar, jag skrattar. Bältet på igen, vi kramar varandra. En puss till på hennes panna och jag kan stänga hennes dörr och sätta mig på förarplatsen igen och fortsätta färden. Det tog åtta minuter denna gången. Det är olika varje gång, men just idag gick det väldigt fort.
Visst är det lätt att tappa tålamodet, bli irriterad eller sura till själv när man är trött och slut. Men hur man än känner sig själv, måste man komma ihåg varför barnet reagerar som det gör. Hon är inte sur på mig, hon är trött och slutkörd själv. Full av intryck, tankar och känslor. Och när hon hamnar med en av de personer hon är tryggast mig, sin pappa, kan hon släppa loss allt som snurrar och som skaver. Då blir jag mottagare, fångstnät för all rädsla, oro och negativitet. Och det är jag ju så gärna.
Åtta små minuter vid en bussficka på en landsväg. Sedan hade jag fått tillbaka samma skämtsamma, glada tjej som busade och lekte i backspegeln hela vägen hem. Vi kör hem som samma personer, men med ännu ett känslomässigt minisammanbrott senare. Med en var sin fullspäckad helg bakom oss och med ett något lite starkare känslomässigt band mellan oss. Bättre avslutning kan man inte önska sig.