Innan jag tar tag i kvällens ämne vill jag be lite grand om ursäkt för min frånvaro på bloggen. Inte ett inlägg under hela september. Lite illa. Jag försöker att åtminstone komma med ett inlägg varannan vecka. Det bästa kanske vore att göra det oftare, ur läsarsynpunkt. Men sanningen är att det inte alltid finns något att skriva om. Åtminstone inte något jag anser vara värt att skriva om. Inriktningen är kvalitet hellre än kvantitet. Med det sagt, vidare till innehållet.
Denna helg har varit intensiv. Glädjefull, spännande och livlig. Vi har haft två barn på besök från fredag till söndag. Det är två syskon, kompisar till Sockret som varit här. I lördags åkte vi på utflykt till Nordens Ark och tittade på djur. Det blev en rätt rejäl dag med långa promenadavstånd, mycket stoj och stim. Frågan är vem som blev mest utmattad av det, ungarna eller vi vuxna...
Från första stund i fredags tills igår söndags när kompisarna åkte hem, var Sockret klistrad till dem. Särskilt en av dem, som är något år äldre och som det verkar fungerar lite som en förebild. Det är helt fantastiskt att se hur de fungerar ihop. Det ibland jättelika hinder som de språkliga skillnaderna trots allt innebär är som bortspolat fullständigt. De klarar kommunikationen väldigt bra och skrattar konstant ihop. Det får till följd att hon i princip inte tittar på oss på hela helgen. Det skall ätas samtidigt, sovas i samma säng, lekas och busas samtidigt, ha kläderna på samma vis och gärna gå på toa samtidigt. Man riktigt ser hur hon njuter av sin väns sällskap.
Men det finns en baksida till allt detta. Den visade sig när vi mött upp barnens mamma för lämning. Efter det körde vi hemåt, och Sockret fick ett rejält bryt i bilen. Alla känslor kom ut på en gång. Gråt, skrik, förtvivlan. Det ville aldrig riktigt ta slut. När vi gjorde mellanlandningen på Ica Maxi gick jag in själv, Sockret fick ta plats i mammas famn. Det hade då gått tjugo minuter, tjugo minuter fyllda av skrik och gråt.
Återstoden av dagen spenderades väldigt nära oss. Sitta nära, sitta i knäet, inte för långt bort. Mycket kontakt. När jag nattade henne igår somnade hon väldigt nära mig, bara några minuter efter att vi släckt lampan. Då hade vi även genomgått ett par småbryt under dagen. I morse ville hon inte gå ur sängen utan hellre ligga kvar och gosa med mamma, länge länge. Till skolan ville hon inte - för första gången. Det var så tydligt alltsammans - hon ville ha mer närhet. Hon var inte färdig med det, hon behövde fylla på ännu mer.
Emellanåt blir man påmind om adoptionens konsekvenser. Detta är ett sådant tillfälle. Trots att vi varit en familj i snart två år finns fortfarande ett väldigt stort behov av närhet. Även om hon har en bestämd attityd, en tuff blick och till synes stark personlighet, är skalet både tunt och bräckligt. Det är inte mycket som krävs för att den annars så kavata snart-sjuåringen skall brista. Vi dansar fortsatt på den hårfina linjen mellan skratt och grått.
Efter en helg av att ha övat på friheten och självständigheten tror jag att det skapas ett slags tomrum inuti henne som märks först när distraktionerna försvunnit. Först då inser hon att hon inte suttit nära oss, blivit upplyft i famnen, sovit i samma säng, kittlat och busat och stojat så mycket med oss som vanligt. Hon vet inte det med hjärnan, men känner det med hjärtat. Och det gör det nog desto svårare att hantera. Ju längre hon sprungit åt ena hållet, desto hårdare blir smällen när hon slungas tillbaka till oss.
Vad kan man dra för slutsatser av detta? Jo, ett antal. För det första skall man aldrig underskatta det adopterade barnets behov av närhet och ömhet. Det tror jag hårt på. Även barn som inte är adopterade har sådana dagar och ett likadant behov, men det adopterade barnet brottas ju ständigt med separationskänslorna som oundvikligen finns när man byter miljö och får en ny familj. Även om den familjen är permanent och aldrig lämnar ens sida, finns separationen fortfarande kvar. Just det svarta hålet, något som för en vuxen skulle kräva åratal av besök hos psykolog för att bearbeta, är alltså inte helt enkelt att förhålla sig till som barn.
Det kan krävas extra resurser, extra ansträngningar. Vissa saker kan tas som självklart, men är ett undantag för det adopterade barnet. Det man kan förvänta sig att ett barn klarar galant själv, kan det adopterade barnet vilja ha hjälp med. Inte för att det inte klarar det rent fysiskt, utan för att det vill förstärka bandet med sina föräldrar. Om och om och om och om igen. Det är något man måste vara beredd på och öppen för. Mer om det i ett kommande inlägg om barn med särskilda behov.
Denna helg har varit intensiv. Glädjefull, spännande och livlig. Vi har haft två barn på besök från fredag till söndag. Det är två syskon, kompisar till Sockret som varit här. I lördags åkte vi på utflykt till Nordens Ark och tittade på djur. Det blev en rätt rejäl dag med långa promenadavstånd, mycket stoj och stim. Frågan är vem som blev mest utmattad av det, ungarna eller vi vuxna...
Från första stund i fredags tills igår söndags när kompisarna åkte hem, var Sockret klistrad till dem. Särskilt en av dem, som är något år äldre och som det verkar fungerar lite som en förebild. Det är helt fantastiskt att se hur de fungerar ihop. Det ibland jättelika hinder som de språkliga skillnaderna trots allt innebär är som bortspolat fullständigt. De klarar kommunikationen väldigt bra och skrattar konstant ihop. Det får till följd att hon i princip inte tittar på oss på hela helgen. Det skall ätas samtidigt, sovas i samma säng, lekas och busas samtidigt, ha kläderna på samma vis och gärna gå på toa samtidigt. Man riktigt ser hur hon njuter av sin väns sällskap.
Men det finns en baksida till allt detta. Den visade sig när vi mött upp barnens mamma för lämning. Efter det körde vi hemåt, och Sockret fick ett rejält bryt i bilen. Alla känslor kom ut på en gång. Gråt, skrik, förtvivlan. Det ville aldrig riktigt ta slut. När vi gjorde mellanlandningen på Ica Maxi gick jag in själv, Sockret fick ta plats i mammas famn. Det hade då gått tjugo minuter, tjugo minuter fyllda av skrik och gråt.
Återstoden av dagen spenderades väldigt nära oss. Sitta nära, sitta i knäet, inte för långt bort. Mycket kontakt. När jag nattade henne igår somnade hon väldigt nära mig, bara några minuter efter att vi släckt lampan. Då hade vi även genomgått ett par småbryt under dagen. I morse ville hon inte gå ur sängen utan hellre ligga kvar och gosa med mamma, länge länge. Till skolan ville hon inte - för första gången. Det var så tydligt alltsammans - hon ville ha mer närhet. Hon var inte färdig med det, hon behövde fylla på ännu mer.
Emellanåt blir man påmind om adoptionens konsekvenser. Detta är ett sådant tillfälle. Trots att vi varit en familj i snart två år finns fortfarande ett väldigt stort behov av närhet. Även om hon har en bestämd attityd, en tuff blick och till synes stark personlighet, är skalet både tunt och bräckligt. Det är inte mycket som krävs för att den annars så kavata snart-sjuåringen skall brista. Vi dansar fortsatt på den hårfina linjen mellan skratt och grått.
Efter en helg av att ha övat på friheten och självständigheten tror jag att det skapas ett slags tomrum inuti henne som märks först när distraktionerna försvunnit. Först då inser hon att hon inte suttit nära oss, blivit upplyft i famnen, sovit i samma säng, kittlat och busat och stojat så mycket med oss som vanligt. Hon vet inte det med hjärnan, men känner det med hjärtat. Och det gör det nog desto svårare att hantera. Ju längre hon sprungit åt ena hållet, desto hårdare blir smällen när hon slungas tillbaka till oss.
Vad kan man dra för slutsatser av detta? Jo, ett antal. För det första skall man aldrig underskatta det adopterade barnets behov av närhet och ömhet. Det tror jag hårt på. Även barn som inte är adopterade har sådana dagar och ett likadant behov, men det adopterade barnet brottas ju ständigt med separationskänslorna som oundvikligen finns när man byter miljö och får en ny familj. Även om den familjen är permanent och aldrig lämnar ens sida, finns separationen fortfarande kvar. Just det svarta hålet, något som för en vuxen skulle kräva åratal av besök hos psykolog för att bearbeta, är alltså inte helt enkelt att förhålla sig till som barn.
Det kan krävas extra resurser, extra ansträngningar. Vissa saker kan tas som självklart, men är ett undantag för det adopterade barnet. Det man kan förvänta sig att ett barn klarar galant själv, kan det adopterade barnet vilja ha hjälp med. Inte för att det inte klarar det rent fysiskt, utan för att det vill förstärka bandet med sina föräldrar. Om och om och om och om igen. Det är något man måste vara beredd på och öppen för. Mer om det i ett kommande inlägg om barn med särskilda behov.