Och vad hon har längtat och sett fram emot det. Vi har under veckan haft ett märke för "kalas" uppsatt på veckotavlans söndagskolumn. Nedräkningen har gjorts lättare att att vi var på utflykt med skolan i fredags, att våra vänner M (Sockrets fadder) och N var på besök under lördagen. Men under de senaste kvällarnas nattning har något varit lite annorlunda. Det gäng med mjukisdjur som alltid måste finnas i och omkring sängen brukar i vanliga fall inte vara mer än just det - mjukisdjur. Nu har de fått en annan funktion, de har tagit klasskamraternas plats. Kaninen kanske är L, en panda får vara S, grävlingen F, och sen har vi V, M och de andra barnen som också blir representerade av något mjukisdjur. Detta har någon slags övergång mellan att träffa dem fysiskt när vi åkt på utflykt och att invänta det stundande kalaset.
Oavsett anledning, är det fantastiskt roligt. Hennes lekar som involverar klasskamraterna innebär inte bara att hon lär känna andra barn, hon lär känna andra barn där vi som föräldrar inte är den förenande länken.
Just den biten är oerhört viktig. Vi är inte de personer som sammanför barnen och sneglar försiktigt på dem för att se om de hittar varandra. Om de börjar leka tillsammans eller ej. Nej, i detta fallet kliver hon faktiskt utanför den sociala cirkel som familjekonstellationen innebär och doppar tårna i vattnet helt själv. De vänner hon får, blir hennes egna vänner. Vi kommer att känna dem, vi kommer att träffa dem och prata med dem, men Sockret är den första och primära kontakten. Det är svårt att beskriva hur häftigt det känns. Sockret skapar sin egen identitet i sin egen värld, dit vi emellanåt kommer på besök.
I skolan berättade en lärare för mig i fredags att barnen i klassen frågat efter henne. "Kommer Sockret idag? Är det idag, eller är det imorgon? När kommer hon hit?". Om inte mitt hjärta smälter då, så vet jag inte när det skall göra det. Någon annan frågar efter min dotter. Andra barn ser fram emot att träffa henne och frågar efter henne. Barn som hon kommer att följa i livet och kommunicera obehindrat med. Helt magiskt.
Kalaset då! Det är något väldigt särskilt med barnkalas, det har jag förstått för länge sedan. Föräldrarnas roller, arrangörernas stress för att hinna fixa allt, lösa specialkost och hålla koll på allt. Besökande barns föräldrars trevande försök till konversation intill köksbänken eller i vardagsrumssoffan. Vädret, jobbet, hockeymatchen på tv. Precis som barnen ibland behöver en stund för att värma upp, kan det ta en stund innan föräldrarna mjuknar och börjar prata lite mer spontant.
Blickarna. Det är de många blickarnas dag, barnkalaset. Barnet som aldrig besökt födelsedagsbarnet och för första gången kliver in i hallen, i ett främmande hus, har en alldeles särskild blick. Det är ju kalas här, någonstans i huset. Men oj, vad många främmande vuxna... Ett förväntansfullt halvleende med inslag av nervositet. Hjärnan går på högvarv för att balansera alla intryck. Blicken hos födelsedagsbarnet när presenten öppnas och barnet inser vad det är för något, något jätteroligt. Eller blicken när arrangörsföräldern nämner ordet "fiskdamm". Aldrig har väl så många barn skärpt till sig exakt samtidigt som det ordet. Ja, ordet "glass" kommer på en god andraplats tror jag! På en hedersplats kommer blicken hos föräldern som också upplever den tidigare nämnda trevande känslan av att inte riktigt känna sig helt bekväm. Blicken är en blick av mycket tyst och nedtryckt desperation. Blicken söker efter det egna barnet som finns någonstans i vimlet, den enda länk som föräldern känner till en annan individ på platsen. Barnet blir på något vis en slags trygghet när föräldern inte känner någon annan på plats.
Dagens kalas förlöpte helt perfekt. Det var precis lagom lång tid för ungarna, de hann stimma till sig, äta både hamburgare och glass, och leka ute. Solen visade sig stundtals, och trots friska fläktar var det ändå inte kallt. Sockret som gärna lägger beslag på roliga leksaker klarade av att lämna bort en sak till en klasskamrat. Den radiostyrda My Little Pony-motorcykeln var en stor hit hos barnen, och alla ville prova. Det var befriande att uppleva undvikandet av bråk och stök bland barnen, de lämnade snällt över kontrollen till varandra och turades om.
Ingen grät, ingen blev förbannad. Det var helt enkelt väldigt, väldigt lyckat.
Vi åkte hem med en mycket behaglig känsla, och även med en gnutta pirr i bröstet. Vi hade träffat barn och föräldrar som vi kommer att följa under många år framöver. Vissa kanske kommer att förbli vänner även efter grundskolan, genom gymnasiet och upp i vuxenlivet. Det är omöjligt att sia om, men det är inte omöjligt. Detta är de första stapplande sociala stegen på egen hand som så småningom kommer att leda till ett frigörande från oss föräldrar. Det må låta långsökt efter att ha varit på ett barnkalas i ett par timmar, men jag tycker inte att liknelsen är helt usel.
Någon gång kommer vår roll som föräldrar och vårdnadshavare att ändra form, och de första små glimtarna av det ser jag när min dotter agerar på egen hand med andra små människor som hon faktiskt känner bättre än vad vi gör. Det är lite, lite hisnande att tänka på, men samtidigt helt underbart fantastiskt.