Vi kommer in, anmäler oss i receptionen och påbörjar vår väntan vid lekhörnan på Barn- och Ungdomsmottagningen. Vi hinner bara få av en jacka, då kommer sköterskan och ropar upp Sockrets namn. Jag känner igen henne, och hon känner igen Sockret. Vi går alla tre genom korridoren och sköterskan säger i förbigående "ja, då skall vi börja med att ta blodtryck då!" i en käck ton. Min tanke är bara på vår planering, vår förberedelse. Och min inre röst säger "åh nej!".
Jag berättar för Sockret vad som skall hända, och hennes redan lite oroliga min byts ut mot en min vi så väl känner igen vid det här laget - minen som utstrålar "NEJ!" och signalerar flyktreflexer.
Mycket riktigt. Det solida motståndet mot allt vad läkarkonst heter finns även idag. Allt blir "nej". Vill inte ta av sig jackan, vill inte låta någon konstig sköterska sätta på någon manschett på armen. Absolut inte.
Hon såg på när jag tog ett blodprov för inte så länge sedan, helt odramatiskt. Förstod att pappa skulle sitta still. Inga problem, bara stöttande respons från hennes sida. Men när det handlar om henne själv, då är det en helt annan melodi.
Det var omöjligt att genomföra. Det spjärnades och stretades, det fanns ingen chans att övertala henne. Sköterskan tog fram en liten klämma att sätta på fingret. Jag provade den först, visade att den inte var farlig. Ej heller den fick komma nära inpå, oavsett hur vi med gemensamma krafter lirkade och lockade. Vägning och mätning gick an, men inte mer än så.
Inget av detta var särskilt förvånande. Vi snackar en tjej som konsekvent vägrar alla slags undersökningar. En tjej som är bestämd i grunden blir snarare ett orubbligt objekt när hon står inför en undersökning. Vi hade ju förberett oss, mutat med att köpa någon godisbit efter att doktorn fått titta på hjärtat. Och nu satt vi plötsligt i ett annat rum, men någon annan person, och skulle göra andra saker? Det var ju inte detta vi diskuterade. Vi avviker från schemat - det går icke för sig!
Föga förvånande fungerade inte hjärtultraljudet heller. "Vill inte, vill inte". Om och om igen. Nej, jag kunde väl tro det. Den nyinköpta Frostklänningen skulle fortsätta pryda den lilla flickkroppen. Elsa skulle vara kvar mitt på bröstet med sitt sneda leende. Pappa fick absolut inte ta av klänningen och linnet därunder, det som krävdes för att undersökningen skulle kunna genomföras.
Läkaren var bra, det var samma som i fjol när vi precis kommit hem från Colombia. Han tittade på det befintliga materialet och fick efter lite fjäsk lyssna under tröjans kant med stetoskopet. Det som i Colombia klassades som ett hjärtfel beskrevs av honom som i det närmaste kosmetiskt till sin karaktär. Hade det varit grövre hade vi varit tvungna att genomföra det. Antingen genom att hålla fast henne - hemska tanke - eller boka tid för sövning. Som tur var kunde vi skjuta på det, vi bokar ett nytt besök om två. Kanske för slutkontroll, att det inte behöver följas mer alls därefter.
Vad kan man dra för lärdomar av detta? Förberedelse, förberedelse, förberedelse. Det går inte att nog poängtera vikten av tydlighet, förberedelse och information.
Och att det inte krävs särskilt mycket för att kasta omkull hela planeringen. En liten avvikelse räcker för att rubba den bräckliga känsla av trygghet som barnet lyckats bygga upp av all förberedelse.
Nästa gång ringer jag nog först och kollar exakt vad de skall göra, så får vi öva ännu mer. Alla moment, en vecka i förväg.
Den där godisbiten? Jo då, det blev en rulle Mentos efteråt. Jag hade ju lovat.