Kommer ni ihåg känslan från barndomen, den känsla man hade för vardagen? Det fanns inte så många distraktioner. Man befann sig i vardagen, i nuet. I stunden. Cyklade och kände vinden i ansiktet. Lekte med kompisarna utan större oro över morgondagen.
Och så stannar vi upp en stund. Känner efter hur det är just nu. Visst har du en liten tanke på jobbet? På bostaden som behöver städas, disk som borde plockas in, hängrännor som borde rensas, bilen som borde städas? Och det är ändå bara de små sakerna. Låt oss ägna en tanke till det dåliga samvete du känner för att du inte ringt föräldrarna på ett tag, inte bjudit igen den där familjen som ni träffade för ett tag sedan. Pensionssparande. Klimatförändringar. Borrelia. Det finns tusen och åter tusen saker vi vuxna oroar oss för, som skapar hinder för att kunna se dagen och stunden vi befinner oss i. Visst är det synd.
De senaste dagarna har jag dock haft en befriande känsla. Emellanåt kommer det över mig, ett slags påminnelse från barndomen. Från de sorgfria dagarna när "nu" var det som fanns. "Innan" och "sen" fanns ju också, men antingen som en skugga bakom en eller som en annalkande prick i fjärran.
Plötsligt börjar jag känna att jag finns. Just nu. Inte som ett sätt att transportera mig framåt till nästa mål, utan just nu. Det är en märklig känsla.
Det spelar inte så stor roll att det är stökigt. Att det står biodlarredskap kvar i köket, att jag borde si eller borde så. På något konstigt vis bleknar distraktionernas betydelse, och andra saker träder fram desto tydligare.
Värmen från braskaminen. Smaken från maten. Den svala luften på morgonen. Jag har vetat att de finns tidigare, men nu känner jag dem. Ordentligt. Kanske är det en temporär grej, det kanske går över, men då är det desto viktigare att jag passar på.
Vi spenderar stora delar av våra liv med att jaga nästa grej. Vissa jagar någon viss bil, ett visst jobb, någon framgång i en sport eller en hobby. Jag har aldrig haft någon sådan sak. Undantaget föräldraskapet. Och nu verkar det som att jag fått en påminnelse om det.
Min dotters halvtoviga hår på morgonen som måste borstas ur med lite vatten på borsten. Hennes halvslutna ögon när jag drar av henne pyjamaströjan vid ombytet. Ljudet när hon kittlar mig på halsen. Den varma handen som sömndrucket slängs över mig när hon vänder sig i sömnen.
Alla är de påminnelser om "här" och "nu". Hon håller mig kvar på jorden.
Det är det bästa i livet som hänt mig, att bli förälder. Det kanske jag har tjatat om förut, men det är så. Och detta är bara en aspekt bland väldigt många som gör att jag uppskattar det - och henne - så väldigt mycket.
Föräldraskapet - och min dotter - sätter saker och ting i perspektiv. Jobbet, boendet, allt. För hennes skull planerar vi att flytta, så att hon kommer närmre skolan. P (min fru) har redan bytt jobb för att jobba närmre skolan. Vi väljer att skjutsa henne till skolan, istället för skoltaxi. Vi lägger gladeligen om våra liv för hennes skull. Med den stora glädjen, dessutom.
Kanske är det faktumet att jag får uppleva livet genom ett barns ögon, som gör att jag ser det för vad det är igen. Återfår den hälsosamma distans till saker och ting som barn har. Barnets naivitet får jag aldrig igen, men hon ger mig ständigt påminnelser om vad som händer just i detta nu. Och jag tvingas stanna upp och se de sakerna.
Jag kanske provocerar någon. Ger någon dåligt samvete. För visst fungerar vi alla olika. Jag vet och känner folk som kompromissat. Valt bort stora delar av barnens uppväxt för något annat. Oftast jobb. Det är inte meningen att trampa någon på tårna, men jag förstår personligen inte den prioriteringen. Kanske beror det på den nivå jag befinner mig på. Jag har ingen chefsbefattning, jag är inte VD, inte partiledare eller något annat. Det finns inte en stor verksamhet som förlitar sig på mig för ledning och styrning.
Hemma finns mitt projekt. Det är matlagning, kamp om vilka kläder man skall ha på sig när det är kallt. Det är skola, skjutsande och någon liten läxa. Inlärning, framsteg, ökad kommunikation. Det är en dotter i famnen vid datorn, gapskrattande åt lustiga katter på Youtube. Det är en tid som aldrig någonsin kommer igen. Jag har en enda chans att njuta av den, och den tiden är nu. Jag tar chansen varje dag, så fort det går. Ingen har någonsin på sin dödsbädd yttrat sina sista ord och sagt: "Jag önskar att jag spenderat mindre tid med mina barn".
Carpe Diem, för de som är äldre. För eventuella ynglingar som läser - YOLO. Skit samma vad man kallar det, stanna upp och känn av livet. Krama era barn, eller era föräldrar.
Och så stannar vi upp en stund. Känner efter hur det är just nu. Visst har du en liten tanke på jobbet? På bostaden som behöver städas, disk som borde plockas in, hängrännor som borde rensas, bilen som borde städas? Och det är ändå bara de små sakerna. Låt oss ägna en tanke till det dåliga samvete du känner för att du inte ringt föräldrarna på ett tag, inte bjudit igen den där familjen som ni träffade för ett tag sedan. Pensionssparande. Klimatförändringar. Borrelia. Det finns tusen och åter tusen saker vi vuxna oroar oss för, som skapar hinder för att kunna se dagen och stunden vi befinner oss i. Visst är det synd.
De senaste dagarna har jag dock haft en befriande känsla. Emellanåt kommer det över mig, ett slags påminnelse från barndomen. Från de sorgfria dagarna när "nu" var det som fanns. "Innan" och "sen" fanns ju också, men antingen som en skugga bakom en eller som en annalkande prick i fjärran.
Plötsligt börjar jag känna att jag finns. Just nu. Inte som ett sätt att transportera mig framåt till nästa mål, utan just nu. Det är en märklig känsla.
Det spelar inte så stor roll att det är stökigt. Att det står biodlarredskap kvar i köket, att jag borde si eller borde så. På något konstigt vis bleknar distraktionernas betydelse, och andra saker träder fram desto tydligare.
Värmen från braskaminen. Smaken från maten. Den svala luften på morgonen. Jag har vetat att de finns tidigare, men nu känner jag dem. Ordentligt. Kanske är det en temporär grej, det kanske går över, men då är det desto viktigare att jag passar på.
Vi spenderar stora delar av våra liv med att jaga nästa grej. Vissa jagar någon viss bil, ett visst jobb, någon framgång i en sport eller en hobby. Jag har aldrig haft någon sådan sak. Undantaget föräldraskapet. Och nu verkar det som att jag fått en påminnelse om det.
Min dotters halvtoviga hår på morgonen som måste borstas ur med lite vatten på borsten. Hennes halvslutna ögon när jag drar av henne pyjamaströjan vid ombytet. Ljudet när hon kittlar mig på halsen. Den varma handen som sömndrucket slängs över mig när hon vänder sig i sömnen.
Alla är de påminnelser om "här" och "nu". Hon håller mig kvar på jorden.
Det är det bästa i livet som hänt mig, att bli förälder. Det kanske jag har tjatat om förut, men det är så. Och detta är bara en aspekt bland väldigt många som gör att jag uppskattar det - och henne - så väldigt mycket.
Föräldraskapet - och min dotter - sätter saker och ting i perspektiv. Jobbet, boendet, allt. För hennes skull planerar vi att flytta, så att hon kommer närmre skolan. P (min fru) har redan bytt jobb för att jobba närmre skolan. Vi väljer att skjutsa henne till skolan, istället för skoltaxi. Vi lägger gladeligen om våra liv för hennes skull. Med den stora glädjen, dessutom.
Kanske är det faktumet att jag får uppleva livet genom ett barns ögon, som gör att jag ser det för vad det är igen. Återfår den hälsosamma distans till saker och ting som barn har. Barnets naivitet får jag aldrig igen, men hon ger mig ständigt påminnelser om vad som händer just i detta nu. Och jag tvingas stanna upp och se de sakerna.
Jag kanske provocerar någon. Ger någon dåligt samvete. För visst fungerar vi alla olika. Jag vet och känner folk som kompromissat. Valt bort stora delar av barnens uppväxt för något annat. Oftast jobb. Det är inte meningen att trampa någon på tårna, men jag förstår personligen inte den prioriteringen. Kanske beror det på den nivå jag befinner mig på. Jag har ingen chefsbefattning, jag är inte VD, inte partiledare eller något annat. Det finns inte en stor verksamhet som förlitar sig på mig för ledning och styrning.
Hemma finns mitt projekt. Det är matlagning, kamp om vilka kläder man skall ha på sig när det är kallt. Det är skola, skjutsande och någon liten läxa. Inlärning, framsteg, ökad kommunikation. Det är en dotter i famnen vid datorn, gapskrattande åt lustiga katter på Youtube. Det är en tid som aldrig någonsin kommer igen. Jag har en enda chans att njuta av den, och den tiden är nu. Jag tar chansen varje dag, så fort det går. Ingen har någonsin på sin dödsbädd yttrat sina sista ord och sagt: "Jag önskar att jag spenderat mindre tid med mina barn".
Carpe Diem, för de som är äldre. För eventuella ynglingar som läser - YOLO. Skit samma vad man kallar det, stanna upp och känn av livet. Krama era barn, eller era föräldrar.