Kort och koncist. Han kom på det plötsligt, det var en glödlampa som tändes. Efter några sekunder sade han det, "har ni adopterat!" och sedan var det bra med det. Det räckte så.
Funderingen och påståendet kom från V, en pojke i Sockrets klass. En jämnårig kille som är ett energiknippe, både viljestark och eftertänksam. Vi har i veckan varit på inskolning på fritids, inför skolstarten om drygt en vecka. I onsdags var jag med under dagen, och efter att vi varit på en närliggande lekplats någon timme gick vi tillbaka. Jag, Sockret, en från personalen och så V. Vi utgjorde eftersläntrarna, de övriga hade hunnit en bit före.
V går och balanserar på de små murarna som utgör en symbolisk avgränsning mellan de privata husens tomter och allmänhetens trottoar. Trots förmaningar kan han inte låta bli att hoppa runt, dra lite i växter och testa lite. Han är en liten kille med hela livet framför sig. Han går där, lite tystlåten i sina funderingar, och ställer sedan frågan som jag vet att jag kommer få höra ett antal gånger i framtiden.
"Vet du vem hennes riktiga mamma är?"
Hoppsan, tänkte jag. Bara så där? Ja, men så är det ju. Barn är spontana. De är ännu opåverkade i den åldern, oförstörda av våra samhälleliga och sociala normer och spelregler. Det är väl på gott och ont, förvisso.
Men jag samlar mig snabbt och svarar. "Ja, det är klart. Hon kommer imorgon, du har träffat henne innan!"
"Ja men, jag menar... hennes riktiga mamma liksom."
Hm. Hur kommer jag runt det här, på ett enkelt och bra vis? Något snabbt att säga, som varken komplicerar saker eller får honom att få fel intryck...
Under de sekunder av tystnad som hinner passera medan jag funderar på mitt nästa svar, griper den andra vuxna in. Med erfarenhet av barnen på skolan innan vet hon vad och hur hon skall säga.
"Är det något du undrar över dom du vill fråga, V?"
Och jo. Det ville han ju. "Alltså, ni är ju så ljusa och hon är mörk, varför är det så? Känner ni hennes riktiga mamma?"
Ah. Ja, det är klart... Jag försöker mig på strategin att säga det nödvändigaste, och inget mer än så. Det kan funka när det gäller svåra frågor från barn. Inte pladdra på, bara ge korta och enkla svar på deras specifika frågor.
Mitt svar blev följande, så enkelt som jag kom på i stunden. "Det är för att hon är född i Colombia, ett annat land. Hon är inte född här i Sverige, i Colombia har många mörkare hud än här."
Tystnad. Några sekunder passerar. Sen kommer. "Har ni adopterat!" utbrister han.
"Ja, precis" svarar jag. "Vi har adopterat, det är helt rätt". Och sedan var det bra. Mer behövdes tydligen inte. Jag förberedde mig mentalt på en rad ytterligare frågor som aldrig kom. Han var nöjd med den informationen.
Nu vet jag naturligtvis inte vilken bild han har av adoption, om det är en korrekt bild eller ej, men med tanke på att det finns fler adopterade barn i ungefär samma ålder i skolan så känns det som att jag inte behöver oroa mig för mycket.
Det var befriande. Det behövdes inte mycket för att hjälpa V att lägga pusselbitarna på plats. Och något av det trevligaste av allt - det fanns inget dömande. Inget ifrågasättande. Inget behov att diskutera barnlöshet, provrörsbefruktningar, val av länder, diskussioner om adoptioners nackdelar och de risker som adopterade barn kan möta under sin uppväxt. V är ett barn, och tar saker och ting för vad de är. Det finns än så länge inget behov av att problematisera, diskutera, gräva och peta i saken. Gissningsvis tänkte han att "jaja, det är ju som de andra kompisarna som är adopterade", och så var det bra med det.
Jag diskuterar väldigt gärna adoption. Det är sättet jag blivit pappa på, det är sättet som jag lärt känna (och fortsätter att göra) en massa intressanta människor. Men ibland är det skönt att bara få vara hennes pappa. Och är just vad jag är inför eleverna i klassen. Jag är inte något avancerat, utan den vuxne man som kommer att hämta och lämna min dotter. Finnas med i klassen någon gång ibland, bjuda hem till barnkalas och annat. Det är skönt att bara få vara det, det kan räcka så ibland.
Funderingen och påståendet kom från V, en pojke i Sockrets klass. En jämnårig kille som är ett energiknippe, både viljestark och eftertänksam. Vi har i veckan varit på inskolning på fritids, inför skolstarten om drygt en vecka. I onsdags var jag med under dagen, och efter att vi varit på en närliggande lekplats någon timme gick vi tillbaka. Jag, Sockret, en från personalen och så V. Vi utgjorde eftersläntrarna, de övriga hade hunnit en bit före.
V går och balanserar på de små murarna som utgör en symbolisk avgränsning mellan de privata husens tomter och allmänhetens trottoar. Trots förmaningar kan han inte låta bli att hoppa runt, dra lite i växter och testa lite. Han är en liten kille med hela livet framför sig. Han går där, lite tystlåten i sina funderingar, och ställer sedan frågan som jag vet att jag kommer få höra ett antal gånger i framtiden.
"Vet du vem hennes riktiga mamma är?"
Hoppsan, tänkte jag. Bara så där? Ja, men så är det ju. Barn är spontana. De är ännu opåverkade i den åldern, oförstörda av våra samhälleliga och sociala normer och spelregler. Det är väl på gott och ont, förvisso.
Men jag samlar mig snabbt och svarar. "Ja, det är klart. Hon kommer imorgon, du har träffat henne innan!"
"Ja men, jag menar... hennes riktiga mamma liksom."
Hm. Hur kommer jag runt det här, på ett enkelt och bra vis? Något snabbt att säga, som varken komplicerar saker eller får honom att få fel intryck...
Under de sekunder av tystnad som hinner passera medan jag funderar på mitt nästa svar, griper den andra vuxna in. Med erfarenhet av barnen på skolan innan vet hon vad och hur hon skall säga.
"Är det något du undrar över dom du vill fråga, V?"
Och jo. Det ville han ju. "Alltså, ni är ju så ljusa och hon är mörk, varför är det så? Känner ni hennes riktiga mamma?"
Ah. Ja, det är klart... Jag försöker mig på strategin att säga det nödvändigaste, och inget mer än så. Det kan funka när det gäller svåra frågor från barn. Inte pladdra på, bara ge korta och enkla svar på deras specifika frågor.
Mitt svar blev följande, så enkelt som jag kom på i stunden. "Det är för att hon är född i Colombia, ett annat land. Hon är inte född här i Sverige, i Colombia har många mörkare hud än här."
Tystnad. Några sekunder passerar. Sen kommer. "Har ni adopterat!" utbrister han.
"Ja, precis" svarar jag. "Vi har adopterat, det är helt rätt". Och sedan var det bra. Mer behövdes tydligen inte. Jag förberedde mig mentalt på en rad ytterligare frågor som aldrig kom. Han var nöjd med den informationen.
Nu vet jag naturligtvis inte vilken bild han har av adoption, om det är en korrekt bild eller ej, men med tanke på att det finns fler adopterade barn i ungefär samma ålder i skolan så känns det som att jag inte behöver oroa mig för mycket.
Det var befriande. Det behövdes inte mycket för att hjälpa V att lägga pusselbitarna på plats. Och något av det trevligaste av allt - det fanns inget dömande. Inget ifrågasättande. Inget behov att diskutera barnlöshet, provrörsbefruktningar, val av länder, diskussioner om adoptioners nackdelar och de risker som adopterade barn kan möta under sin uppväxt. V är ett barn, och tar saker och ting för vad de är. Det finns än så länge inget behov av att problematisera, diskutera, gräva och peta i saken. Gissningsvis tänkte han att "jaja, det är ju som de andra kompisarna som är adopterade", och så var det bra med det.
Jag diskuterar väldigt gärna adoption. Det är sättet jag blivit pappa på, det är sättet som jag lärt känna (och fortsätter att göra) en massa intressanta människor. Men ibland är det skönt att bara få vara hennes pappa. Och är just vad jag är inför eleverna i klassen. Jag är inte något avancerat, utan den vuxne man som kommer att hämta och lämna min dotter. Finnas med i klassen någon gång ibland, bjuda hem till barnkalas och annat. Det är skönt att bara få vara det, det kan räcka så ibland.