Livet blir lite lättare att hantera, känslorna blir förhoppningsvis lite enklare att bena ut och hålla reda på om kroppen kan känna att maten kommer regelbundet och man får lika mycket sömn varje kväll.
Även om det inte alltid är uppskattat av en femåring att höra "nu skall vi snart gå och göra dig i ordning för sängen" eller "nu är det dags att gå och borsta tänderna" så är det ett nödvändigt ont för henne. Jag har skrivit om rutinerna tidigare. Trots att det skall testas, försökas och förhalas så kommer det oundvikligen vid i princip samma tid varje kväll.
Det är en handling av kärlek, även om hon inte känner så nu. Nu är vi tråkiga, stela, kanske rentav lite dumma i hennes ögon. Vår tanke är dock enkel, rutinerna i livet gör anpassningen till det nya livet enklare. Vardagen måste var förutsägbar, stabil, trygg.
Emellanåt kommer det gånger då det måste göras avsteg från detta. Eller ja, måste och måste, det är förhoppningsvis ett medvetet och övervägt val från vår sida som föräldrar.
Just vid detta tillfället, i början på veckan, kom ett sådant tillfälle. P (frun i huset) fick frågan om hon ville gå på en jobbträff hemma hos en kollega. Lite jobbsnack, lite mat, mycket socialt och trevligt. Det skulle dock innebära att jag fick ta nattningen själv. Första gången någonsin.
Det må låta banalt för många som läser detta. Det är väl inga problem, borde vara ett självklart ja, eller hur? Jo.. det kan man tycka. Men när vi skött nattningen bägge två varenda kväll sedan den 5 november i fjol, då är valet liiiiiite svårare. Bara en liten smula. Stabiliteten och tryggheten i rutinerna är nämligen inte bara positiva för vår dotter, de är rätt sköna att ha för vår egen del också.
Jag har varit borta från nattningen vid två tillfällen. Bägge gångerna hemma i Sverige. Ena gången stod jag ute och pratade med någon utanför huset, och dottern hann somna på den korta tiden. Andra gången hade vi besök i huset, och P passade på att lägga henne för natten så länge. Hon frågade efter pappa. Jag kom in, kramade och pussade, och sade god natt. Hon visste att jag var där. Men nu var det en annan sak, P skulle inte vara i rummet bredvid, inte strax utanför huset, utan tre mil bort. Hon kan inte komma och säga god natt, hur vi än vrider på det hela.
Alternativet var att hålla Sockret (dottern) uppe tills P kom hem. Men det är som vid alla trevliga sociala tillställningar, det är inte alltid tiderna hålls. Ibland kommer man ifrån en timme eller två senare än tänkt, och jag hade ingen ambition att hålla Sockret vaken till klockan halv elva på kvällen.
Men okej. Vi testar, det kan inte gå sämre än dåligt. Åk du, tyckte jag. "Säkert?" frågade P mig. Jo då, svarar jag. Lite lätt nervös. Skulle jag få en panikslagen dotter i famnen på kvällen som gråter och desperat skriker efter mamma? Jag målade upp mardrömsscenarion på löpande band. Men provar vi aldrig, vet vi aldrig.
Kvällen kom. P åkte vid femtiden. Odramatiskt. Lite vinkande från fönstret, sen var vi igång och lekte igen. Jag fixade mat. Inga problem, god aptit. Hittills inga konstigheter. Lite mer lek, lite tecknade serier i soffan. Signaler om tandborstning. Ovilja. Efter lite trugande, lite kommenderande och övertalning var tänderna borstade, pyjamasen på, håret flätat för kvällen och rätt nallar utvalda. Lilla fröken låg nedbäddad i sängen, sprallig som hon brukar vara. Katten skall klappas, det skall busas lite. Av någon anledning är hon alltid lite uppspelt när hon kryper ned. Det brukar ta 10-15 minuter att varva ned ordentligt.
Nu hör jag kloka röster viska att vi borde varva ned innan läggning, men tro mig, det spelar ingen roll om vi så sitter fyra timmar och sakta bläddrar i de lugnaste av böcker, sängnedkrypning kommer alltid innebära ett visst mått av sprallighet för den här damen.
I vart fall. Efter en liten stund kom insikten. Det var bara jag. Var är mamma? Kommer hon inte snart? Skall vi gå ned och vänta på henne? Nej.. mamma jobbar lite. Kommer hem snart. Kör hem snart. Nu får vi sova, hon kommer snart. Lite gråt, antydan till den där förtvivlan jag fruktade. Tittar på klockan, strax efter åtta. Hinner tänka att "okej, det är lugnt, hon borde vara hemma om en stund". I värsta fall får Sockret vara vaken en stund tills P kommer hem. Ingen fara skedd. Mitt i alltsammans får jag ett sms från frun. "Det drog ut på tiden lite, är det okej om jag är kvar en stund till?". En stund till är minst en halvtimme, sen en halvtimmes bilfärd hem... Jaja, då är det så. Svarar att allt är lugnt. Dottern har lugnat sig igen. Jag skulle behöva skicka ett nytt sms bara tio minuter senare, men det visste jag inte just då.
Okej, nytt försök. Nya försäkringar. Mamma jobbar lite, kör bil hem, kommer hem snart. När hon kommer hem skall hon krama dig och pussa dig. Nu kan du sova. Mamma kommer snart, och då har du hunnit somna.
Den dotter som i tre och en halv månad mest somnat vänd mot min fru, var nu vänd mot mig. Inte för att hon just nu valde det för att det var trevligt, utan för att det var tomt på min frus sida. Och flickstackaren hade gråtit, hon hade blöta kinder. Kramade tigernallen hårt. Älskade tigern, den ständiga följeslagaren. Så gick det några minuter, kroppen blev allt mer avslappnad. Jag lade handen på hennes lilla höft och gungade henne så sakteliga, något som brukar fungera sövande på henne. Klappade håret ur ögonen och pussade henne på pannan. Jag kröp lite närmre henne och räknade gungningarna för att inte själv somna.
Tyngre andning. Långa blinkningar med sega ögonlock. En pannpuss till. Sen inga blinkningar alls. Plötsligt, lika oväntat som välkommet, en liten barnsnarkning. En sån snarkning som vid just det tillfället var det absolut bästa ljudet i världen. Mamma är bäst, men just nu hade hon somnat precis intill mig. Jag hade lyckats. Jag fick henne att somna. Fort, och utan gråt till slut. Vi hade bävat för hur det skulle gå, och nu sov hon här intill mig. Segern kändes enorm. Att det är OS struntar jag i, jag hade fått den bästa guldmedalj jag kunnat tänka mig.
Vår relation har behövt jobbas på. Jag har fått övertala henne i ord och handling att jag är bra, att jag älskar henne och alltid finns här. Emellanåt kommer fortfarande handen som puttar bort mig, men det är längre mellan gångerna och jag har lärt mig att stänga av de känslorna som säger åt mig att vara ledsen. Nu fick jag det bästa kvittot i världen på att de framsteg vi tyckt oss göra verkligen var på riktigt. Det blev aldrig några långa gråtattacker, ingen panik. Det var lite snyftningar, lite smågråt, men verkligen inget som inte gick att hantera på någon minut. Nu hade hon somnat. Små slappa armar och ben, och små söta snarkningar. Helt perfekt. Självkänslan steg ett par snäpp just då.
"Nu har hon somnat!" löd mitt sms till P. Hennes glädje när hon en och en halv timme senare kom in genom ytterdörren gick inte att ta miste på. Detta låter oerhört litet och banalt, men för oss var det en milstolpe. En bekräftelse att vi dög, bägge två. Inte bara hon, utan även jag dög för det här ändamålet.
En liten, liten seger i vardagen, men med stora konsekvenser för själen. God natt, min älskling!