Som adoptivförälder har du ofta lång tid på dig att tänka på hur ditt blivande föräldraskap skall bli. Först har du åren då du försöker "skaffa" barn spontant sängkammarvägen, följt av en mer schemalagd rutin för att allt skall klaffa så bra som möjligt. Sedan undersökningarna när inget händer. Därefter livskrisen som kommer när du får reda på att det inte gick att lösa något. Många går igenom en IVF-period, provrörsbefruktning, men misslyckas. Vi gjorde aldrig den svängen. I vart fall har du ofta ett par år av väntan i adoptionskö, under vilken tid du har gott om tid att jämföra länder, läsa på om barnhem, du går en föräldrakurs som är obligatorisk för att sedan få göra hemutredning där en socialsekreterare vänder ut och in på ditt liv. I vissa fall (däribland vårt) får du göra en psykologundersökning som visar på alla aspekter i din personlighet. När du inte har fullt upp med detta, har du gott om dödtid. Tid där du får se grannbarn, syskonbarn, kusinbarn, barnvagnar i köpcentrum och barn på barnkalas. Det är dessutom barn i parti och minut på nätet. Facebook svämmar över av mammor och pappor som instagrammar de perfekta barnen med det perfekta fredagsmyset och de perfekta tillbehören.
Så kommer föräldraskapet plötsligt. Efter år av lång, utdragen, ångestfylld och själamördande väntan, är du förälder. Och det är precis allt du hoppades och önskade, och mycket mer därtill. Föräldraskapet är för mig att sluta cirkeln. Den sista pusselbiten. Alla de positiva aspekterna var och är bättre än jag kunde föreställa mig. De spontana kramarna och pussarna värmer mer än jag trodde, den söta blicken när morgonhumöret plötsligt går från horribelt till hjärtvärmande smälter mitt hjärta fortare än något annat.
Men. Det finns en annan aspekt av föräldraskapet. En aspekt som sällan eller aldrig tas upp i alla rader om de uuuunderbara barnen och det superdupergosiga fredagsmyset.
Det är frustrationen. Kanske irritationen. För vissa, kanske rentav ilskan. Det är delar av föräldraskapet ingen talar högt om i de offentliga arenorna, trots att det kanske är precis vad som behövs.
Låt mig förklara vad jag menar. Ni förstår kanske alla att glädjen är stor, att man kan bli överväldigad av värme och lycka? Så klart att ni gör. Somliga som läser detta kan bakgrundshistorien mycket väl och vet hur mycket vi längtat. Men tänk er andra änden av känslospektrumet. Tänk er att ni hamnar i en relation med en liten viljestark femåring som ni bara känt några månader. Tänk er därtill att den språkliga kommunikationen inte är på topp, att ni ibland har svårt att förstå varandra. Allra viktigast att den lilla femåringen har svårt att göra sig förstådd inför sina föräldrar, att de inte förstår henne. Och så lägger vi till ett par skopor av "jag är faktiskt stor tjej" och "kan själv", så kanske vi börjar komma närmre målet. Sunda, hälsosamma prövningar av föräldrarna. En frigörelse i det lilla.
Och den kampen slängs man in i, utan närmre uppvärmning än att ha sett svågrarnas barn bli sura för att de inte fick mer godis. Allt betraktat från tv-soffan, under några timmars besök en helgeftermiddag. Mer närkamp än så har man inte gått med de små krabaterna. Nu stångas man på marknivå. Varje dag, flera gånger om dagen.
Tidigare har jag skrivit om mina tankar och känslor kring att bli ratad. Låt mig tala klarspråk och summera. Jag har längtat halvt ihjäl mig efter att få bli pappa. Och när jag väl blev det, och hade den underbaraste människan jag någonsin träffat hos mig, då ville hon stundtals inte ha med mig att göra. Jag var pest, icke önskvärd, förkastlig. Definitivt onödig. I vissa situationer och stunder åtminstone. Och det gjorde ont, så ont, på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Men vi jobbade oss igenom det. Med tid och ansträngning blev det bättre, väldigt mycket bättre. Idag är vi väldigt långt ifrån de situationerna, men ett stänk av det finns kvar. Det stänket kan bli som ett litet gruskorn, helt harmlöst egentligen men väldigt irriterande om det hamnat innanför strumpan när man är på långpromenad.
I vissa lägen hamnar vi i exakt samma situation som precis alla andra föräldrar i världshistorien. NEJ, jag vill inte borsta tänderna. Du får inte hjälpa mig! Bort, väck med dig! Mamma skall göra det. Jag vill inte äta det, det är äckligt (men du har ju ätit hälften, är det plötsligt äckligt nu?). Får jag inte mer godis? Då gråter jag. Lyfter du ner mig från trappan när jag vägrar gå själv? Då gråter jag. Säger du nej till något, vad som helst? Kanske dags att gråta lite och sura. Jaså, skall jag sova nu? Nej, glöm det. Det är mycket roligare att göra allt i min makt för att hålla mig vaken, så det tar en eller två timmar att somna istället för de tio minuter i början när jag låg och gäspade och hade tunga ögonlock.
Så är det. Inte bara för oss, utan för alla. Inbillar jag mig iallafall. Men det är en själslig överraskning. Mentalt hade jag förberett mig på det mesta under alla de år som ofrivilligt barnlös och längtande. Under promenaderna och söndagsförmiddagarnas diskussioner i sängen innan vi gått upp, under de fruktansvärda bilresorna hem från alla kalas med stojande barn. I tystnad, eller bitterhet, eller gammal hederlig sorg. Det är lätt att prata om allt som kan hända, allt man kan vänta sig. Men först när du drabbas vet du hur du kommer reagera. I mitt fall har det i all ärlighet inte gått riktigt som jag tänkte mig. Jag vet att jag kan hålla huvudet kallt i nödsituationer, åtminstone i de situationer jag varit i hittills. Jag har varit nära att köra av vägen, sett olyckor, i fjol var jag med och brottade ned en snattare på lokala stormarknaden. Inga problem, sånt har jag hittills klarat av. Men när min egen dotter bara vägrar att somna, tar en kvart på sig för att ta på sig tajts och ett nattlinne eller lägger all energi på att krångla med mat som hon egentligen älskar, då vet jag ibland inte hur jag skall hantera det. Det är märkligt, hur så små saker i vardagen kan påverka en så mycket mer än man tänkt.
Jag är en pragmatisk person. Vill att saker skall flyta på. Okomplicerade saker skall inte vara komplicerade. Tandborstning och ombyte? Tja, tio minuter max. Inte en halvtimme. Det krockar med mitt logiska tänkande. Det är förhalande för förhalandets skull. Det är en femåring som testar mig, som inte vill sova, som hellre vill leka. Och så blir jag jättefrustrerad en stund. Sen ligger hon och gäspar, men somnar först efter en timme för att hon måste greja med allt. Låter det konstigt? Onaturligt? Oroväckande? Nej. Det gör det inte. Det låter exakt som en helt normal femåring. Till och med lite smickrande säger vissa, det låter som en sund liten tjej som känner sig hemma och bekväm med oss som föräldrar, med mig som pappa. Det är en femåring som vågar kliva ur den bekväma cirkeln där allt är bra, och ställa till med besvär. Både för sig själv och för oss. Hon vågar visa sina känslor och testa oss som föräldrar och individer. Hon utvecklas, både som person och i vår familjerelation. Det visar på alla tänkbara sundhetstecken och är något vi borde fira, att hon känner den tilliten för oss att hon vågar släppa fram det.
Men när man för femte kvällen i rad måste öppna alla badrumsskåp för att ha "provrum", måste huka sig, stoppa huvudet in i skåpet och helst även bläddra i en tidning för att få henne att KANSKE ta på sig strumporna, då kan man ibland hålla sig för skratt. I ärlighetens namn är det otroligt sött. Det är perfekt. Det är föräldraskapet. Men när man själv sovit lite för lite och energin tryter, då blir det ibland för mycket. "Men kom igeeeeen nu då!" kan jag tänka, när hon istället för att ta på sig de där strumporna hellre går ut från badrummet för att se vad mamman gör. Kvar sitter jag där på badrumsgolvet, med huvudet i ett badrumsskåp med toapapper och schampoflaskor, med en Vi Bilägare i ena handen. Skall man se det från den ljusa sidan så vet jag ju nu att Suzukis lilla SUV har bäst värde för pengarna. Det har jag ju dottern att tacka för, trots allt.
Nej, igår blev det för mycket. Det var en tjej som var på dåligt humör för andra dagen i rad. Inget man gjorde var riktigt bra. Ledsna miner och irritation från barnet leder inte automatiskt till strålande humör hos föräldrarna. Vi klarar mycket, och vi är ett suveränt team jag och min fru. När hon märker att jag börjar tröttna tar hon över och vice versa. Hon har vissa saker hon har svårt för, jag har andra. Vi kompletterar varandra lika bra som de där Tag Team-lagen i Wrestling jag kollade på som barn. De visste alltid att byta av med varandra i exakt rätt läge. När den ena parten verkade vara nere för räkning, då lyckades de klappa in den andre med ny, fräsch energi.
Mitt samvete värker. Jag är inte nöjd med mig själv. Igår kväll mådde jag rent ut sagt uselt över hela situationen. När jag testas som mest, då vill jag vara som hållbarast. Jag vill vara den oförstörbara mur som håller ute negativitet. Bak trygga väggar skall konstruktiv pedagogik vila. Ett sävligt lugn, en stadig hand som guidar rätt, i rätt stund och situation. Istället finns bara jag, med frustration som sprutar ur öronen, och jag vill helst gå iväg. Det gör jag ibland när allt blir för mycket. Jag lämnar rummet i tio sekunder. Tar några djupa andetag, och går in igen och fortsätter. Jag måste nämligen vinna. Inte över henne, utan över mig själv. Jag vill gå ifrån varje situation och känna att jag gjort rätt val, gjort allt jag kunnat och att jag klarat av de prövningar jag ställts inför. Det må vara hänt att jag misslyckas på jobbet, med något som skall monteras ihop eller i en vänskap. Alla är mänskliga. Men i uppfostrandet av min dotter får jag inte misslyckas. Jag har bara ett försök på mig, det finns bara en uppväxt. Det måste bli rätt. Men ibland brister det, det går inte. När jag är som tröttast och har testats hela dagen, då känner jag att jag inte orkar mer. Visst orkar jag ändå, men känslan är att jag inte gör det. Och det hatar jag.
Hur många plus behöver man för att uppväga ett minus? När jag löst en situation på ett sätt som inte är konstruktiv, när hon ser att jag verkligen tröttnat på hennes testande, när hon ser att jag bara vill ge upp, hur mycket positivt behöver jag mata henne med för att uppväga? Är det en ratio på 10:1? 100:1? Om jag tröttnar och går iväg, är det 1000:1 som gäller då? Det är min fasta övertygelse, eller snarare vad jag anser vara en universell sanning, som dikterar att barnet på ett vis aldrig gör fel. Den enda som gör fel är föräldern som kan reagera på fel sätt. Ibland känner jag att jag reagerar på fel sätt. Blir frustrerad för saker som borde rinna av mig istället.
Kanske har jag orealistiska förväntningar på mig själv. Vi har väntat så länge. Väntat och längtat. Vi vill inget hellre än att vara de bästa föräldrarna i världen till det här älskade flickebarnet, och vi har velat det så länge. Och här sitter man och tycker att något känns jobbigt?! Så skall det ju inte vara. Visst, det är en vardag som kryper på. Vi är fortfarande nya på det här. Vi har bara känt varandra ett par månader. Språket är inte perfekt. Men låt mig tala bryskt - jag skiter i allt det där. Jag vill klara allt, jag vill vara supermänniskan som alltid är perfekt. Hon förtjänar inget annat än att jag som förälder är perfekt. Och det gör ont när jag inte är det. Jag sviker inte bara mig själv, det känns som att jag sviker henne. Sviker det enda viktiga uppdrag jag har i livet, att vara en bra pappa.
När jag skrev om att ha blivit ratad, insåg jag hur många andra som gått och går igenom exakt samma sak. Identiskt. Och många som har det mycket värre. Det var på ett vis skönt att känna att man inte var ensam om att ha det så, att uppleva samma saker och känna samma känslor. De råd jag fick var konstruktiva, de var nyttiga och bra. Har du en tanke att dela med dig av? Lämna gärna en kommentar.