Var tog min fyraåring vägen? Okej, hon fyllde ju fem bara några veckor efter att vi fick varandra, men ändå. Jag undrar. Var tog den lilla tjejen vägen? Den osäkra, lite rädda tjejen? Som behövde oss till allting? Tjejen med de bedjande, nyfikna ögonen? Jag vet inte var hon blivit av, men hon har ersatts av någon annan nu.
Tjejen som bor hos oss nu fyller sju år om ett par månader. Hon har varit på inskolning på fritids, och nu gjort sin första vecka i skolan. Onsdag, torsdag och fredag har varit riktiga skoldagar. Sådana som omfattas av skolplikten. Och med det, har en annan liten individ börjat växa fram.
Nyfikna blickar är istället granskande, ifrågasättande. Bedjande ögon är nu befallande. Osäker och lite rädd är hon fortfarande ibland, men hon sätter upp världens bästa fasad för att dölja det. Ofta går det rätt bra, men vi ser ju på henne hur hon försöker att handskas med allt.
Det går bra. Det gör det verkligen. Hon stormtrivs i skolan, hon gillar lärarna och alla andra vuxna. De flesta klasskamrater känner hon sedan tidigare i våras, vilket är skönt. Hon verkar komma väl överens med alla. Det är en liten klass, de behandlar varandra väl och blir fantastiskt väl bemötta av pedagogerna.
Hon har ett eget skåp, och en egen bänk. Det är saker vi vuxna tar som självklart, med alla våra personliga ägodelar och inmutade små områden på jobbet. Men för ett barn, i en helt ny miljö, är det jättestort. Vi har utrustat henne med saker som är bra att ha i skåpet, lite extrakläder, regnkläder och liknande. Hon visar upp det med den största stolthet, liksom sin bänk.
I skåpet har hon även sina snabba skor. Det är ett par kardborrskor hon är väldigt förtjust i. Hon berättar att hon springer fort med de skorna. De har hon på inomhusgympan. När det är utomhus har hon andra skor, som verkar vara lika snabba egentligen. Hon har redan hunnit med tre stycken sextiometerslopp! Efteråt var hon så trött, så trött, lät hon meddela.
Vi känner nog alla igen känslan av att vara ny någonstans, i ett för oss främmande sammanhang. Som vuxen byter man jobb ibland och hamnar i nya miljöer med någorlunda regelbundenhet, även utanför arbetslivet. Vi vänjer oss till slut. På varje ny arbetsplats ler vi lite extra när vi tar i hand med kollegerna, vi glömmer allas namn och är extra noggranna med att plocka undan vår disk efter mat- och fikarast. "Plocka undan efter dig - din mamma jobbar inte här!"
Men... för barnen då? Ja, för dem är det hundra gånger större. Om det ens räcker. I synnerhet det adopterade barnet som inte varit i någon barnomsorg sedan ankomsten till Sverige. Som vår dotter. Som Sockret. Det är väldigt, väldigt nytt det här.
Vi har gradvis fått vänja henne vid tanken att vara utan oss. Trots allt hade vi varit med henne konstant, dygnet runt, under väldigt många månader när vi första gången lämnade henne ifrån oss ett par timmar. Då gick sorgen att ta på. Inte den ledsamhet som går över efter en halv minut, utan den ledsamhet som ser ut att vrida hjärtat ur kroppen på henne. Ledsamheten som jagar bort aptit och tränger djupt in i själen. Så blev det den gången, trots att vi varit på dagiset och hälsat på tidigare. Vi gjorde vad vi kunde, och det var ett par timmar om dagen under en veckas tid. Det blev lite, lite bättre mot slutet av veckan. Man fick ta till de knep som gick. Som ett exempel låtsades jag vid något tillfälle vara vettskrämd för en grävmaskin som stod utanför dagiset. Livrädd sprang jag från dagisets dörr till närmsta träd och gömde mig, sedan vidare till bilen. Omgivningen måste ha trott att jag tappat förståndet alldeles. Men tvärtom, jag försökte vända situationen till något mindre ledsamt. Smällen och bakslaget tog vi när vi kom hem, med det utbrott som vi visste skulle komma.
Men det var då, för snart ett år sedan. Nu är det idag. Skolstart. Vi har ju skolat in henne riktigt rejält får man säga. Vi har varit med sedan i april-maj med en skaplig regelbundenhet. Lite uppehåll över sommarlovet, några veckor när fritids höll stängt, och sedan på det igen. Vi har övat på skoltaxin, först att Sockret och P åkte med i bilen, och sedan att Sockret åkte själv, och P åkte efter.
Det var det momentet jag var mest rädd för. Att hon skulle sitta i en bil med en främling och inte kunna kommunicera med personen. Och mycket riktigt - efter ett par dagar som gick alldeles utmärkt kom bakslaget. Hon kom till skolan och var ledsen. När hon kom hem var hon så där djupt sorgsen igen. Hon berättade att hon hade suttit i taxin, gråtit och saknat mamma. Där och då brister våra föräldrahjärtan en smula...
Det hade varit en ovan och nyrekryterad taxichaufför berättade P för mig senare, när jag slutat jobba. Han hade frågat efter bästa vägen till skolan. Kanske hade han tagit en annan väg som Sockret inte kände igen? Svårt att veta. Men barn läser av kroppsspråk och små signaler mycket bättre än vi tror, om hans osäkerhet sken igenom den tunna yrkesfasaden kan det naturligtvis ha känts lite läskigt.
Dagarna sedan dess har P kört henne till skolan. P är föräldraledig och har semester augusti ut, i syfte att kunna stötta under inskolningen. Ett par dagar till med skjuts till skolan och taxi hem, så kan vi nog fasa ut skjutsandet helt och hållet tror vi. Det kommer att bli bra det här.
Humöret däremot, det sitter där det sitter. Och rubbas helst inte. Vi diskuterade just detta humör idag, jag och P. Konstaterade att Sockret kan bli fruktansvärt dryg. Med glimten i ögat, och sagt med ett skratt, förstås. Det blir hennes sätt att införa och utöva kontroll över oss. För nu har hon tappat alla möjlighet till kontroll på dagarna. Vi sliter upp henne ur sängen klockan sex på morgonen, kör henne till skolan, sedan tar lärarna över och sedan fritidspersonalen. Slutligen placeras hon i en taxi och skjutsas hem. Lite som att valla får, eller spela flipperspel. Någonstans i ekvationen finns någon som mest hänger med, ömsom åt höger och ömsom åt vänster. När hon kommer hem, då väntar en eller två föräldrar som bara saknat henne hela dagen. Klart tacksamma personer att bossa runt lite grann!
Missförstå mig rätt. Trots att det kan vara frustrerande för oss alla med ett vrångt humör och en bossighet som vill diktera vad vi gör, var vi tittar och när vi gör det, så är det ju fullt naturligt. Hon vill ha någon känsla av kontroll i sitt liv. När hon inte kan få det lite i taget, tar hon allt hon kan få på en gång. Alltså ett sunt tecken egentligen, på en person som inte låter sig sättas på utan vill ha ett och annat att säga till om i sitt liv.
Det är också spännande att se hur hon utvecklas när hon får sprida vingarna och skapa sin egen identitet, frikopplad från oss föräldrar. Utan vår ständiga närvaro etablerar hon nya kontakter, skapar rutiner och lär sig en massa nya saker. Det är upp till oss att fråga och fiska efter information när hon kommer hem på eftermiddagarna, och det är inte alltid lätt. Vissa saker berättar hon, men det allra mesta stannar trots allt hos henne. Små saker som vem som är mest aktiv i klassen, vem som är sist ut på rasterna, hur fröken busar med henne eller vilken sida i bänken som pennfacket brukar ligga på. Bara en sådan sak - min lilla dotter har en bänk med ett pennfack i. Hur häftigt är inte det egentligen.
Detta kommer att vara en oerhört spännande höst - för oss alla. För oss som föräldrar som kommer få se vår lilla tjej utvecklas, och för henne som kommer att skapa en ny roll i sitt eget liv. Tänk vad tacksam jag är som får vara med på den resan med henne!
Tjejen som bor hos oss nu fyller sju år om ett par månader. Hon har varit på inskolning på fritids, och nu gjort sin första vecka i skolan. Onsdag, torsdag och fredag har varit riktiga skoldagar. Sådana som omfattas av skolplikten. Och med det, har en annan liten individ börjat växa fram.
Nyfikna blickar är istället granskande, ifrågasättande. Bedjande ögon är nu befallande. Osäker och lite rädd är hon fortfarande ibland, men hon sätter upp världens bästa fasad för att dölja det. Ofta går det rätt bra, men vi ser ju på henne hur hon försöker att handskas med allt.
Det går bra. Det gör det verkligen. Hon stormtrivs i skolan, hon gillar lärarna och alla andra vuxna. De flesta klasskamrater känner hon sedan tidigare i våras, vilket är skönt. Hon verkar komma väl överens med alla. Det är en liten klass, de behandlar varandra väl och blir fantastiskt väl bemötta av pedagogerna.
Hon har ett eget skåp, och en egen bänk. Det är saker vi vuxna tar som självklart, med alla våra personliga ägodelar och inmutade små områden på jobbet. Men för ett barn, i en helt ny miljö, är det jättestort. Vi har utrustat henne med saker som är bra att ha i skåpet, lite extrakläder, regnkläder och liknande. Hon visar upp det med den största stolthet, liksom sin bänk.
I skåpet har hon även sina snabba skor. Det är ett par kardborrskor hon är väldigt förtjust i. Hon berättar att hon springer fort med de skorna. De har hon på inomhusgympan. När det är utomhus har hon andra skor, som verkar vara lika snabba egentligen. Hon har redan hunnit med tre stycken sextiometerslopp! Efteråt var hon så trött, så trött, lät hon meddela.
Vi känner nog alla igen känslan av att vara ny någonstans, i ett för oss främmande sammanhang. Som vuxen byter man jobb ibland och hamnar i nya miljöer med någorlunda regelbundenhet, även utanför arbetslivet. Vi vänjer oss till slut. På varje ny arbetsplats ler vi lite extra när vi tar i hand med kollegerna, vi glömmer allas namn och är extra noggranna med att plocka undan vår disk efter mat- och fikarast. "Plocka undan efter dig - din mamma jobbar inte här!"
Men... för barnen då? Ja, för dem är det hundra gånger större. Om det ens räcker. I synnerhet det adopterade barnet som inte varit i någon barnomsorg sedan ankomsten till Sverige. Som vår dotter. Som Sockret. Det är väldigt, väldigt nytt det här.
Vi har gradvis fått vänja henne vid tanken att vara utan oss. Trots allt hade vi varit med henne konstant, dygnet runt, under väldigt många månader när vi första gången lämnade henne ifrån oss ett par timmar. Då gick sorgen att ta på. Inte den ledsamhet som går över efter en halv minut, utan den ledsamhet som ser ut att vrida hjärtat ur kroppen på henne. Ledsamheten som jagar bort aptit och tränger djupt in i själen. Så blev det den gången, trots att vi varit på dagiset och hälsat på tidigare. Vi gjorde vad vi kunde, och det var ett par timmar om dagen under en veckas tid. Det blev lite, lite bättre mot slutet av veckan. Man fick ta till de knep som gick. Som ett exempel låtsades jag vid något tillfälle vara vettskrämd för en grävmaskin som stod utanför dagiset. Livrädd sprang jag från dagisets dörr till närmsta träd och gömde mig, sedan vidare till bilen. Omgivningen måste ha trott att jag tappat förståndet alldeles. Men tvärtom, jag försökte vända situationen till något mindre ledsamt. Smällen och bakslaget tog vi när vi kom hem, med det utbrott som vi visste skulle komma.
Men det var då, för snart ett år sedan. Nu är det idag. Skolstart. Vi har ju skolat in henne riktigt rejält får man säga. Vi har varit med sedan i april-maj med en skaplig regelbundenhet. Lite uppehåll över sommarlovet, några veckor när fritids höll stängt, och sedan på det igen. Vi har övat på skoltaxin, först att Sockret och P åkte med i bilen, och sedan att Sockret åkte själv, och P åkte efter.
Det var det momentet jag var mest rädd för. Att hon skulle sitta i en bil med en främling och inte kunna kommunicera med personen. Och mycket riktigt - efter ett par dagar som gick alldeles utmärkt kom bakslaget. Hon kom till skolan och var ledsen. När hon kom hem var hon så där djupt sorgsen igen. Hon berättade att hon hade suttit i taxin, gråtit och saknat mamma. Där och då brister våra föräldrahjärtan en smula...
Det hade varit en ovan och nyrekryterad taxichaufför berättade P för mig senare, när jag slutat jobba. Han hade frågat efter bästa vägen till skolan. Kanske hade han tagit en annan väg som Sockret inte kände igen? Svårt att veta. Men barn läser av kroppsspråk och små signaler mycket bättre än vi tror, om hans osäkerhet sken igenom den tunna yrkesfasaden kan det naturligtvis ha känts lite läskigt.
Dagarna sedan dess har P kört henne till skolan. P är föräldraledig och har semester augusti ut, i syfte att kunna stötta under inskolningen. Ett par dagar till med skjuts till skolan och taxi hem, så kan vi nog fasa ut skjutsandet helt och hållet tror vi. Det kommer att bli bra det här.
Humöret däremot, det sitter där det sitter. Och rubbas helst inte. Vi diskuterade just detta humör idag, jag och P. Konstaterade att Sockret kan bli fruktansvärt dryg. Med glimten i ögat, och sagt med ett skratt, förstås. Det blir hennes sätt att införa och utöva kontroll över oss. För nu har hon tappat alla möjlighet till kontroll på dagarna. Vi sliter upp henne ur sängen klockan sex på morgonen, kör henne till skolan, sedan tar lärarna över och sedan fritidspersonalen. Slutligen placeras hon i en taxi och skjutsas hem. Lite som att valla får, eller spela flipperspel. Någonstans i ekvationen finns någon som mest hänger med, ömsom åt höger och ömsom åt vänster. När hon kommer hem, då väntar en eller två föräldrar som bara saknat henne hela dagen. Klart tacksamma personer att bossa runt lite grann!
Missförstå mig rätt. Trots att det kan vara frustrerande för oss alla med ett vrångt humör och en bossighet som vill diktera vad vi gör, var vi tittar och när vi gör det, så är det ju fullt naturligt. Hon vill ha någon känsla av kontroll i sitt liv. När hon inte kan få det lite i taget, tar hon allt hon kan få på en gång. Alltså ett sunt tecken egentligen, på en person som inte låter sig sättas på utan vill ha ett och annat att säga till om i sitt liv.
Det är också spännande att se hur hon utvecklas när hon får sprida vingarna och skapa sin egen identitet, frikopplad från oss föräldrar. Utan vår ständiga närvaro etablerar hon nya kontakter, skapar rutiner och lär sig en massa nya saker. Det är upp till oss att fråga och fiska efter information när hon kommer hem på eftermiddagarna, och det är inte alltid lätt. Vissa saker berättar hon, men det allra mesta stannar trots allt hos henne. Små saker som vem som är mest aktiv i klassen, vem som är sist ut på rasterna, hur fröken busar med henne eller vilken sida i bänken som pennfacket brukar ligga på. Bara en sådan sak - min lilla dotter har en bänk med ett pennfack i. Hur häftigt är inte det egentligen.
Detta kommer att vara en oerhört spännande höst - för oss alla. För oss som föräldrar som kommer få se vår lilla tjej utvecklas, och för henne som kommer att skapa en ny roll i sitt eget liv. Tänk vad tacksam jag är som får vara med på den resan med henne!