Där sitter jag, på trappan i trädgården som jag med nöd och näppe lyckades snickra ihop i fjol. Sockret står på studsmattan och skriker åt mig. Skäller, förmanar, pekar. Jag skall komma in till henne och hoppa - inte sitta på trappan. Jag känner mig tröttare än tröttast och säger att jag vill sitta på trappan, men att jag lovar att titta på henne hela tiden. Det accepteras icke.
Till slut masar hon sig ut från studsmattans skyddande nät, tar på sig sina gummistövlar som blinkar när man slår hälarna i marken, och kommer bort till mig. Först skall det skällas lite till, sen vänder det. Hon ändrar tonen, blir lite fjäskigare. Spexigare, skojar lite, vill busa med mig. Det är hennes sätt att komma överens, och snart sitter hon i mitt knä och jag gosar in huvudet i hennes hår. Där sitter vi, på trappan i trädgården. Tillsammans.
Klockan var strax efter fem i morse när hon petade på mig. Det var ljust ute, hon hade vaknat. Jag vred lite på mig och insåg snart att varken hon eller jag skulle somna om. Inte det bästa tillfället att gå upp så tidigt; igår kväll somnade jag väl närmre halv två.
Jag slocknade vid nattningen igår. P kom ned och väckte mig efter att jag sovit i ungefär en halvtimme. Föga förvånande var jag inte särskilt trött resten av kvällen, sovtiden blev därefter.
Men sånt är livet, det är bara att stiga upp och se glad ut. Fick en liten stund ihop med P innan hon åkte till jobbet. Eftersom Sockret verkligen behöver sin sömn för att vara på topp så insåg jag att detta skulle kunna bli en sådan där dag.
Planeringen var rätt enkel. Hemma på förmiddagen, åka till hennes framtida skola på eftermiddagen. Extra lång inskolning kan man säga, vi besöker skolans fritids med jämna mellanrum för att lära känna miljön, personalen och eleverna lite närmre. Allt för att inskolningen till hösten skall gå så smidigt för henne som möjligt.
Men idag blev det inget med det. Det skulle vara föräldramöte, så det passade inte riktigt. Som tur var hade jag inte sagt något om det, det fick vänta tills jag fick klartecken på sms. När det föll igenom, fick jag tänka om. Något skulle vi väl kunna hitta på.
Det tog inte lång tid att klura rätt på vad detta något skulle vara. Vi drar iväg till Leklandet! I närmsta någorlunda stora stad från oss finns det ett lekland för barn. Ni vet, ett sånt där som smälls upp i en industrilokal någonstans. Gigantisk klätterställning, bollhav och försäljning av sockerstinna produkter. Vi har varit där ett antal gånger och Sockret trivs bra där. Det är bra träning också, balans och kroppskontroll får sig en liten omgång under de tre timmar man får vara där och springa runt.
Jag berättar för Sockret för planerna och hon reagerar ungefär som jag tänkt mig. Hon blir överlycklig. Genast börjar hon planera för vad hon och jag skall göra. Vi skall klättra, simma i bollhavet, cykla på cyklarna de har där och en massa annat. Vi hade pratat om att åka dit någon dag i veckan, men jag hade ingen tanke på att göra det just idag.
Tiden gick, förmiddagen hann passera. Det blev dags för lunch. Som alltid annars mottas det beskedet med mindre entusiastiska känslor hos husets sexåring. Hon äter oftast bra, men det är något i henne som gör att hon måste protestera mot lagad mat. Förmodligen är det att sitta någorlunda stilla på en stol och äta under en halvtimme som besvärar henne, men sånt är livet. Det får man lite grand vänja sig vid, kan jag tycka.
Hur som helst, med hennes rubbade sömnläge var stämningen bräckligare än vanligt. När det väl skulle ätas lunch så kom det plötsligt, hon skulle inte äta den lagade maten. Nej, absolut inte. Macka, jag vill ha macka! Nej, förklarar jag. Vi äter detta tillsammans, det är dessutom mat som alltid annars går hem. Vi skall ju ha trevligt, åka till leklandet!
Nepp. Icke. Det örat vill hon inte lyssna på. Trött och antagligen hungrig är utbrottet ett faktum. Hon skäller, skriker, stampar med fötterna, och... slår mig. Slår mig med öppen handflata på armen. Där sätter jag stopp, förklarar att så gör vi inte! Vi slår inte varandra, det är ingen som tycker om det! Hon är fortsatt arg, jag förstår att hon naturligtvis inte går att rubba så enkelt. Förutom att hon är arg, är hon en av de mest viljestarka ungarna jag träffat på.
Jag säger att det inte är okej att slå pappa, pappa får ont när hon gör så. Hon fortsätter att peka och fäkta med armarna, skälla och leva rövare. Då säger jag det förbjudna. Jag tycker allt att hon kan säga förlåt, för det gör man när man slår någon. Då får man säga förlåt och be om ursäkt för det.
Vi är rätt noga med det, vi två vuxna. Man ber om ursäkt om man gjort något fel, gjort någon ledsen eller liknande. Vi ber ofta henne om ursäkt, om det blivit någon konflikt och hon uppfattar sig som överkörd eller om det blir något missförstånd. Vi förklarar, berättar, är så pedagogiska det går. Genom att vi ber om ursäkt, hoppas vi lära henne att det är en trevlig sak att göra. Men det sitter väldigt, väldigt långt inne hos henne. Det är att erkänna att man gjort något fel, vilket naturligtvis ingen gillar att göra. Än mindre barn. Än mindre oerhört viljestarka barn.
Men precis som vanligt så vill hon inte alls. Det finns ett par saker hon inte gillar; be om ursäkt är nog högst upp på listan.
Jag sitter på knä i köket och resonerar. Vi pratar om vad som hänt. Jag säger att det vore snällt av henne att be om ursäkt, att det bör man göra om man slagit någon. Även om det inte var menat (i detta fallet är det ett gränsfall). Nja.. nej.. det ville hon inte... Men så händer något som hänt flera gånger förut. Gosedjuret hon håller i, en stor delfin, skall hon plötsligt börja greja med. Plötsligt rör delfinen sina mjuka fenor och säger ett väldigt dämpat förlåt. Knappt märkbart. Jag säger att hon får göra det riktigt. Pappa är inte arg, men hon får göra det så att det märks av. Det är mest en principsak, det första var verkligen knappt märkbart, liksom man muttrar något så lågt som möjligt.
Då kommer det igen, tydligare denna gång. Delfinen lyfts upp framför hennes ansikte, och ber om ursäkt. Hon tar ner den och tittar på mig frågande, lite nervöst. Jag ler, sträcker ut armarna och hon landar i famnen på mig.
Situationen är inte konstig, inte det minsta. Hon är sex år, och har en massa känslor som bubblar i kroppen. Trött, hungrig, råkar slå till sin pappa. Auktoritetsfiguren, den vuxne personen. Dessutom den ende vuxne hemma just nu. Alternativet att ta sin tillflykt till den andra vuxna personen existerar inte. Hon är fast med mig. Då känner hon plötsligt sig inträngd i ett hörn, avkrävd en ursäkt. Och inte ger sig den dumma pappan heller, han går inte att finta bort med sura miner och putande underläpp. Ursäkten för slaget skall fram.
Jag blir stolt över henne. Hon har kommit långt, vi jobbar på det. Från början kom det aldrig någon ursäkt alls. Det var uteslutet. Sen har gosedjuren börjat göra det åt henne. Jag är inte dummare än att jag förstår vad det handlar om. Det blir helt enkelt lättare för henne. Och det måste jag förstå och acceptera, vilket jag gör. Hon har ju bett om ursäkt, även om en mjukisdelfin i detta läget agerade mellanhand. Hon har gjort det, och vi försonas igen.
Att be om ursäkt för något blottlägger en själv, det är en utlämnande händelse. Det är att visa sig sårbar, erkänna att man inte är perfekt. Det är svårt nog för en vuxen person som hunnit öva hela livet, tänk då att vara en liten sexåring och känna pressen att be om ursäkt.
Det gick bra. Vi kom iväg till leklandet. Resten av dagen blev kanon, vi pratade om allt som hänt under dagen. Att vi lekt och busat, att vi hade gått upp tidigt, att hon blivit jättearg ett par gånger. Som sagt, jag är stolt över de framsteg hon gör, även om det så är att jag får en ursäkt av en mjukisdelfin. Det är stort nog!
Till slut masar hon sig ut från studsmattans skyddande nät, tar på sig sina gummistövlar som blinkar när man slår hälarna i marken, och kommer bort till mig. Först skall det skällas lite till, sen vänder det. Hon ändrar tonen, blir lite fjäskigare. Spexigare, skojar lite, vill busa med mig. Det är hennes sätt att komma överens, och snart sitter hon i mitt knä och jag gosar in huvudet i hennes hår. Där sitter vi, på trappan i trädgården. Tillsammans.
Klockan var strax efter fem i morse när hon petade på mig. Det var ljust ute, hon hade vaknat. Jag vred lite på mig och insåg snart att varken hon eller jag skulle somna om. Inte det bästa tillfället att gå upp så tidigt; igår kväll somnade jag väl närmre halv två.
Jag slocknade vid nattningen igår. P kom ned och väckte mig efter att jag sovit i ungefär en halvtimme. Föga förvånande var jag inte särskilt trött resten av kvällen, sovtiden blev därefter.
Men sånt är livet, det är bara att stiga upp och se glad ut. Fick en liten stund ihop med P innan hon åkte till jobbet. Eftersom Sockret verkligen behöver sin sömn för att vara på topp så insåg jag att detta skulle kunna bli en sådan där dag.
Planeringen var rätt enkel. Hemma på förmiddagen, åka till hennes framtida skola på eftermiddagen. Extra lång inskolning kan man säga, vi besöker skolans fritids med jämna mellanrum för att lära känna miljön, personalen och eleverna lite närmre. Allt för att inskolningen till hösten skall gå så smidigt för henne som möjligt.
Men idag blev det inget med det. Det skulle vara föräldramöte, så det passade inte riktigt. Som tur var hade jag inte sagt något om det, det fick vänta tills jag fick klartecken på sms. När det föll igenom, fick jag tänka om. Något skulle vi väl kunna hitta på.
Det tog inte lång tid att klura rätt på vad detta något skulle vara. Vi drar iväg till Leklandet! I närmsta någorlunda stora stad från oss finns det ett lekland för barn. Ni vet, ett sånt där som smälls upp i en industrilokal någonstans. Gigantisk klätterställning, bollhav och försäljning av sockerstinna produkter. Vi har varit där ett antal gånger och Sockret trivs bra där. Det är bra träning också, balans och kroppskontroll får sig en liten omgång under de tre timmar man får vara där och springa runt.
Jag berättar för Sockret för planerna och hon reagerar ungefär som jag tänkt mig. Hon blir överlycklig. Genast börjar hon planera för vad hon och jag skall göra. Vi skall klättra, simma i bollhavet, cykla på cyklarna de har där och en massa annat. Vi hade pratat om att åka dit någon dag i veckan, men jag hade ingen tanke på att göra det just idag.
Tiden gick, förmiddagen hann passera. Det blev dags för lunch. Som alltid annars mottas det beskedet med mindre entusiastiska känslor hos husets sexåring. Hon äter oftast bra, men det är något i henne som gör att hon måste protestera mot lagad mat. Förmodligen är det att sitta någorlunda stilla på en stol och äta under en halvtimme som besvärar henne, men sånt är livet. Det får man lite grand vänja sig vid, kan jag tycka.
Hur som helst, med hennes rubbade sömnläge var stämningen bräckligare än vanligt. När det väl skulle ätas lunch så kom det plötsligt, hon skulle inte äta den lagade maten. Nej, absolut inte. Macka, jag vill ha macka! Nej, förklarar jag. Vi äter detta tillsammans, det är dessutom mat som alltid annars går hem. Vi skall ju ha trevligt, åka till leklandet!
Nepp. Icke. Det örat vill hon inte lyssna på. Trött och antagligen hungrig är utbrottet ett faktum. Hon skäller, skriker, stampar med fötterna, och... slår mig. Slår mig med öppen handflata på armen. Där sätter jag stopp, förklarar att så gör vi inte! Vi slår inte varandra, det är ingen som tycker om det! Hon är fortsatt arg, jag förstår att hon naturligtvis inte går att rubba så enkelt. Förutom att hon är arg, är hon en av de mest viljestarka ungarna jag träffat på.
Jag säger att det inte är okej att slå pappa, pappa får ont när hon gör så. Hon fortsätter att peka och fäkta med armarna, skälla och leva rövare. Då säger jag det förbjudna. Jag tycker allt att hon kan säga förlåt, för det gör man när man slår någon. Då får man säga förlåt och be om ursäkt för det.
Vi är rätt noga med det, vi två vuxna. Man ber om ursäkt om man gjort något fel, gjort någon ledsen eller liknande. Vi ber ofta henne om ursäkt, om det blivit någon konflikt och hon uppfattar sig som överkörd eller om det blir något missförstånd. Vi förklarar, berättar, är så pedagogiska det går. Genom att vi ber om ursäkt, hoppas vi lära henne att det är en trevlig sak att göra. Men det sitter väldigt, väldigt långt inne hos henne. Det är att erkänna att man gjort något fel, vilket naturligtvis ingen gillar att göra. Än mindre barn. Än mindre oerhört viljestarka barn.
Men precis som vanligt så vill hon inte alls. Det finns ett par saker hon inte gillar; be om ursäkt är nog högst upp på listan.
Jag sitter på knä i köket och resonerar. Vi pratar om vad som hänt. Jag säger att det vore snällt av henne att be om ursäkt, att det bör man göra om man slagit någon. Även om det inte var menat (i detta fallet är det ett gränsfall). Nja.. nej.. det ville hon inte... Men så händer något som hänt flera gånger förut. Gosedjuret hon håller i, en stor delfin, skall hon plötsligt börja greja med. Plötsligt rör delfinen sina mjuka fenor och säger ett väldigt dämpat förlåt. Knappt märkbart. Jag säger att hon får göra det riktigt. Pappa är inte arg, men hon får göra det så att det märks av. Det är mest en principsak, det första var verkligen knappt märkbart, liksom man muttrar något så lågt som möjligt.
Då kommer det igen, tydligare denna gång. Delfinen lyfts upp framför hennes ansikte, och ber om ursäkt. Hon tar ner den och tittar på mig frågande, lite nervöst. Jag ler, sträcker ut armarna och hon landar i famnen på mig.
Situationen är inte konstig, inte det minsta. Hon är sex år, och har en massa känslor som bubblar i kroppen. Trött, hungrig, råkar slå till sin pappa. Auktoritetsfiguren, den vuxne personen. Dessutom den ende vuxne hemma just nu. Alternativet att ta sin tillflykt till den andra vuxna personen existerar inte. Hon är fast med mig. Då känner hon plötsligt sig inträngd i ett hörn, avkrävd en ursäkt. Och inte ger sig den dumma pappan heller, han går inte att finta bort med sura miner och putande underläpp. Ursäkten för slaget skall fram.
Jag blir stolt över henne. Hon har kommit långt, vi jobbar på det. Från början kom det aldrig någon ursäkt alls. Det var uteslutet. Sen har gosedjuren börjat göra det åt henne. Jag är inte dummare än att jag förstår vad det handlar om. Det blir helt enkelt lättare för henne. Och det måste jag förstå och acceptera, vilket jag gör. Hon har ju bett om ursäkt, även om en mjukisdelfin i detta läget agerade mellanhand. Hon har gjort det, och vi försonas igen.
Att be om ursäkt för något blottlägger en själv, det är en utlämnande händelse. Det är att visa sig sårbar, erkänna att man inte är perfekt. Det är svårt nog för en vuxen person som hunnit öva hela livet, tänk då att vara en liten sexåring och känna pressen att be om ursäkt.
Det gick bra. Vi kom iväg till leklandet. Resten av dagen blev kanon, vi pratade om allt som hänt under dagen. Att vi lekt och busat, att vi hade gått upp tidigt, att hon blivit jättearg ett par gånger. Som sagt, jag är stolt över de framsteg hon gör, även om det så är att jag får en ursäkt av en mjukisdelfin. Det är stort nog!