Mitt bidrag var att föreläsa "Om det manliga perspektivet på infertilitet, föräldraskap och adoption". Lagom ambitiös titel, med andra ord.
I veckor och månader hade jag grunnat över detta. Hur skulle jag ta mig an det på bästa vis, för att packa in så mycket matnyttigt som möjligt för de som kom och ville lyssna. De senaste två veckorna har jag tänkt väldigt mycket på det, i synnerhet sista veckan. I särskild synnerhet kvällen innan, då jag satte samman allting på tjugo minuter.
Jag är inte proffs. På något alls, egentligen. Jag har inte ett enda högskolepoäng. Är inte vetenskapsman, utbildad journalist eller ens särskilt begåvad i matte. Allt jag kan erbjuda är mina personliga erfarenheter, både från mitt eget liv och andra killars som jag pratat med, och hoppas att det räcker.
Tanken var en snabb genomgång av vår resa till föräldraskap, från att lägga undan p-pillerna 2006 till att komma hem till Sverige, från Bogotá i Colombia, åtta år senare. Jag tänkte ta med känslorna, rädslorna, ögonblicken av hopp och förtvivlan, och samtidigt lyfta upp ett allmänt manligt perspektiv på alltsammans. Och detta på ungefär en halvtimme.
Dagen började med föreläsning av Adoptis, angående anknytning. Det mesta var bekant, men en del tankeställare fick jag ändå. Vilket var väldigt uppfriskande, det är alltid kul med ny kunskap. Efter det följde ett samtal av en representant från Adoptionscentrums kansli, hon gick igenom det aktuella läget för en rad olika länder. Särskilt gällande SN-adoptioner (special needs, särskilda behov). En del arbete med pilotländer lyftes fram, folk fick en färsk bild av de olika väntetiderna och så vidare.
Vi fick även information om biståndsverksamheten, en viktigt punkt som ofta märks av ganska lite i sammanhanget.
Efter lunch var det dags för vad jag såg som dagens höjdpunkt. Mary Juusela. Jag visste inte särskilt mycket om henne, men efter i lördags är jag helt klart ett fan. Hon tog upp sina erfarenheter som adopterad, detta ur ett ljus jag själv inte riktigt sett situationen i förut. Många välmenande eller till synes harmlösa kommentarer och frågor kan träffa väldigt fel, som Mary föredömligt illustrerade. Det blev skratt, det blev gråt. Tror inte att någon gick därifrån oberörd.
Efter henne... ja, då var det min tur. Jag hade mina fusklappar, två A4-papper med stödmeningar. Tiden blev lite fördröjd, så jag tänkte att jag håller mig till en halvtimme. Efteråt skulle det bli lite frågestund med moderatorn Anna Mannheimer som skulle ställa lite frågor till mig om vad som hände sen. Detta med tanken att berätta lite kring erfarenheterna i adoptionens efterspel - vardagen.
Så skulle jag då dra mitt snack, min föreläsning. I normala fall har jag inga svårigheter att tala inför större grupper människor, i mitt vardagliga arbete har jag relativt ofta hand om grupper på upp till sextio personer som behöver dirigeras och talas med på olika vis. Men i det här fallet fanns det en annan tyngd i situationen. Det är den starkaste glädje och den starkaste sorg som är dagens ämne. Det är något som måste närmas med både försiktighet och lättsamhet, med fingertoppskänsla och ett välriktad slag med släggan. Inte helt utan att det blev lite darr på manschetten.
Nåväl, jag drar igång. Presentation, lite frågor till gruppen. Hur många har adopterat? Hur många är på väg att adoptera? Hur många är nyfikna på adoption i allmänhet? Det är viktigt att skapa sig en bild av målgruppen för att anpassa budskapet. Så känner jag åtminstone, trots att detta var min första gång som föreläsare i ämnet. Det visade sig att det inte bara var "gamla rävar" i gruppen, utan en hel del hoppfulla blivande adoptivföräldrar i gruppen. Som jag sade till dem då, jag är avundsjuk på dem. Jag saknar inte de kval och vedermödor man tvingas utstå, men jag avundas det som ligger framför dem. Att få möta sitt barn, få börja det nya livet. Den känslan skulle jag ge vad som helst för att få uppleva igen.
Efter en stund kommer jag till något jag inte berört på ganska länge. I "modern tid" har jag bara snuddat på ämnet lite kortfattat, ofta i förbifarten. Det här med infertiliteten, barnlösheten. Tiden av väntan, följt av den korta livskris jag upplevde. När allt ställdes på ända. När jag upplevde att jag var värdelös som person, att jag svikit mig själv, mina föräldrar och min fru genom att inte kunna sätta barn till världen.
Plötsligt ser jag det. Folk gråter. Inte bara någon som torkar en liten tår från ögonvrån, utan flera stycken gråter öppet, och ganska mycket. Jag känner inom mig att jag blir känslomässig jag med, det var inte riktigt väntat. Senare nämner jag situationen då vi skulle få vårt barnbesked, äntligen, trodde vi. Men det blev ju inte så. Istället för ett "grattis, nu är det äntligen klart!"-samtal blev det ett "vi behöver diskutera en sak"-samtal. Flera stycken blir känslomässigt berörda. Jag trodde inte att det jag gått igenom kunde påverka andra på det viset.
Det fanns en tjej. Ett par rader upp på läktaren, ungefär i mitten. Hon var där med sin man eller sambo. Hon grät ordentligt, det märktes att hon blev väldigt berörd. Jag ville egentligen inget hellre än att avbryta hela alltet, gå upp och krama om henne och hennes kille och bara prata med dem. Säga att det kommer att lösa sig, att allt kommer att bli bra. För det blir ju oftast det till slut. Om du läser detta, jag tänker på er och har gjort det sedan i lördags.
Det fanns flera. Någon högst upp på läktaren, någon åt vänster och någon åt höger. Flera stycken som grät, vid olika tillfällen. Om det säger mig något, så är det att vi inte är ensamma. Vi är många som gått igenom de här sakerna. Barnlängtan, besvikelser med infertilitet, misslyckade IVF-försök, missfall, förlorade barn på olika vis. Det finns väldigt mycket sorg mitt ibland oss, och det är inte alltid det går att prata om dessa ting. Ofta förstår inte folk vad man menar, eller förstår inte att det faktiskt sitter väldigt djupt och gör väldigt ont. När det väl kommer upp, särskilt i en sådan här stängd och trygg miljö med likasinnade, blir så klart reaktionen därefter.
Min halvtimme blev en timme. Det spillde över på den åtföljande frågestunden, men moderator Anna nickade med emfas när jag nämnde att det riskerade att dra ut på tiden. I slutändan kändes det som rätt sak att göra. Jag fick berättat min historia, dra mina paralleller och komma med mina tankar. Ett par uppskattande ord efteråt lät mig förstå att jag gjort något bra, att orden hade träffat rätt.
Faktum är att det kändes ganska bra. Jag måste erkänna det, även om jag är proffs på att aldrig medge att jag gjort något bra. Det kändes bra, jag tror att det var uppskattat. Och det var faktiskt väldigt roligt. Det var känslosamt på många vis, absolut, men även väldigt roligt. Terapeutiskt. Jag märker vilka områden jag inte varit och besökt på ett tag, där stigarna börjat växa igen.
Det vore kul att föreläsa igen. Vem vet, någon gång kanske det blir av igen. Tills dess kommer jag leva länge på det jag hörde på föreläsningen, och de reaktioner jag fick på mina egna tankar.
Tack Adoptionscentrum för inbjudan, och tack alla som lyssnade.