Hösten är över oss. Nu är det mustiga köttgrytor och braskaminseldande och höstlöv i fantastiska färger för hela slanten. Visst, det skrapas en del rutor och visst känner man ett sting av ångest över de kommande månadernas elräkningar som villaägare, men ändå. Det är ju överhängande mysigt och trevligt.
Plötsligt dyker det upp en massa saker i skallen som man borde ha gjort. Skulle, tänkte att, hade hoppats hinna. Eller så blev det bara inte så. I efterhand inser man att man borde ha gjort saker och ting annorlunda, men nu är det lite för sent.
Det är lätt att vara efterklok. Så är det för det mesta, det är jätteenkelt att komma på bra lösningar på problem som passerat eller hitta på fantastiska svar på folks kommentarer när man många timmar senare står och borstar tänderna.
Likadant tänker jag kring adoption. Detta på grund av en diskussion som förs på vissa ställen. Tänk om det jag gör idag egentligen inte är så bra? Tänk om jag rentav gör fel? Kommer man att se tillbaka på mina handlingar om trettio år och säga "nej men fy, hur tänkte de där egentligen"..?
Jag har lyssnat på och pratat med ganska många vuxna adopterade. Folk som kom till Sverige som små för tjugo, trettio eller fyrtio år sedan. Och erfarenheterna skiljer sig kraftigt åt.
Det vore förmätet av mig att utge mig för att ha några slags svar, eller ens en komplett analys. Det kräver nog en disputation eller åtminstone en riktigt rejäl c-uppsats.
Men - låt mig åtminstone redogöra för mina egna upplevelser av dessa berättelser.
Många är väldigt nöjda. Säger att uppväxten har i det stora hela varit bra. Visst, de kan ju erkänna att deras föräldrar inte varit perfekta, men kan i nästa andetag säga att alla begår sina misstag i livet. Och säga att det inte varit värre än för någon annan jämnårig, men att det som drabbat dem varit mer fokuserat på deras ursprung eller hudfärg. Vilket ju är illa i sig självt.
Sen har vi en annan grupp, som också berättar om sina upplevelser. Men som - helt förklarligt - inte alls är nöjda över hur saker och ting blev. De kan berätta om saker jag själv blir förfärad och jätteledsen över. Hur de som små barn fått höra hur de skulle vara tacksamma för att de fått komma till Sverige och få ett bättre liv. Eller hur de fått utstå olika rasistiska kommentarer, både dolda och öppna. Vissa av slaget att "men han/hon menade ju inget illa egentligen", vissa helt solklara. Släktingen kunde bara inte acceptera det där mörkhyade barnet i familjen.
Jag blir förbannad. Jag vet uppriktigt inte riktigt var jag skall ta vägen när jag hör sådant. Det är så svårt att begripa hur en person fungerar som behandlar ett barn på det viset. Och så mår jag lite dåligt för förälderns skull, fast mellan lojaliteten gentemot sitt barn och lojaliteten gentemot sin (ofta äldre) släkting. I det läget måste jag hävda min personliga åsikt - barnet måste gå först. Precis alltid, alla gånger av alla möjliga gånger skall barnet gå först. Jag har själv tvingats till svåra beslut på grund av bristande förståelse inför vår dotters behov. Det är ingen diskussion, jag skulle alltid välja henne, oavsett situation.
Nu tror jag inte att det var särskilt vanligt att just föräldrarna pådyvlade barnen ideal om tacksamhet på sjuttiotalet, men det verkar ha varit mycket vanligare då än vad det är idag. Åtminstone från folk i omgivningen, om inte från föräldrarna då.
Idag hör jag i princip ingen alls tala om "tacksamhet". Den gång det råkar komma på tal, är det från folk som är helt oinsatta i ämnet adoption i allmänhet. Det är en kommentar som går hand i hand med kommentarer om att välja kön, och "åh, barnen i det landet är ju så söta!". Man får försöka se till avsändarens avsikt, även om budskapet ibland är ack så klumpigt levererat.
Åter igen - det verkar ha försvunnit i mångt och mycket. Tanken om tacksamhet. De rasistiska kommentarerna från släktingar hoppas jag verkligen lyser med sin frånvaro i 2010-talets Sverige.
Men det finns ju mycket mer som kan skilja. Ett annat exempel är det här med barnets ursprung. Jag har hört vuxna adopterade tala om att komma till Sverige som relativt stora barn, få byta bort det enda namn de känner till, till något ursvenskt. Som inte alls liknar det namn de spenderat fem eller sex år med att känna till. Och i kombination med det har allt från ursprungslandet raderats. Inget snack om det land barnet vuxit upp i - det är ju i Sverige nu. Nu är det blodpudding och matchande träningsoveraller som gäller, och så är det bra med det. I efterhand var det uppenbarligen ett ganska uselt sätt att lösa saker och ting på för väldigt många.
Jag vill vara väldigt tydlig här. Jag tror inte att någon förälder gjort några val med avsikt att skada sina barn på något vis. Jag tror gott om de allra flesta, och även om det alltid finns undantag till varje regel så tror och hoppas jag att folk gjort sina val av någon slags omtanke om sina barn. Även om det i efterhand går att se tillbaka och tänka "hur kunde vi göra så".
När vi var i Colombia blev vi avrådda från någon att undvika att se på bilder eller tala om den plats hon vuxit upp på. Det kunde man ta sedan, nu var hon ju med oss. Nu skulle hon bli svensk. Vi blev lite förfärade. Inte kunde vi väl välja att ta ifrån henne det enda hon visste och kände till. Förutom kläderna på kroppen och den lilla ryggsäcken hon packat, hade hon bara sina minnen, sina tankar och känslor med sig när hon kom till oss. Det finns ju inte på kartan att vi undviker ämnet eller på något annat sätt låter bli att beröra hennes uppväxt.
Tvärtom har vi valt att väldigt ofta återkoppla till uppväxten, titta på bilder och på andra vis "återbesöka" den tiden, den första tiden i hennes liv. Vi är övertygade om att det blir en mjukare övergång mellan tiden då, och tiden nu. Från Colombia till Sverige. Från una niña till en flicka.
Hon måste få känna av Colombia i sitt hjärta. Vi försöker att implementera det på ett lite naturligt sätt i vardagen, utan att göra någon större grej av det. Vi lagar lite Colombiansk mat emellanåt, på samma vis som vi kan laga vilken annan mat som helst. Falukorv, fiskgratäng, pommes frites och korv, arepas, ajiaco. Det behöver inte vara så komplicerat.
Det är det vi tror starkt på. Göra det otvunget. Inte vifta med stora flaggor i hennes ansikte, inte ställa till med rabalder, utan låta det finnas i våra liv. Vi älskar ju Colombia något enormt och vill gärna visa henne det också.
Kanske kommer det en dag då hon uttrycker att vi är enormt pinsamma. Att hon inte vill ha med Colombia att göra. För så kan det också vara, det händer ju att vuxna adopterade inte alls vill ha med sitt ursprungsland att göra. Anledningarna till det kan naturligtvis vara allt från harmlösa till komplicerade och negativa, men oavsett så finns det där. Möjligheten att vår dotter tycker att vi får lägga ner allt det där med Colombia. För vi är ju i Sverige nu.
Jag grunnar på det där ibland. Om de val vi gör idag, som ju görs för hennes bästa och med kärlek som kompass, kanske kommer visa sig vara felaktiga längre fram. Vi lär oss av våra föräldrar och undviker deras misstag i vår föräldragärning. I våra idoga försök att undvika våra föräldrars misstag lyckas vi oundvikligen begå våra alldeles egna misstag. Som våra barn kan sucka över när de blir vuxna nog, och svära att de aldrig kommer att begå.
Plötsligt dyker det upp en massa saker i skallen som man borde ha gjort. Skulle, tänkte att, hade hoppats hinna. Eller så blev det bara inte så. I efterhand inser man att man borde ha gjort saker och ting annorlunda, men nu är det lite för sent.
Det är lätt att vara efterklok. Så är det för det mesta, det är jätteenkelt att komma på bra lösningar på problem som passerat eller hitta på fantastiska svar på folks kommentarer när man många timmar senare står och borstar tänderna.
Likadant tänker jag kring adoption. Detta på grund av en diskussion som förs på vissa ställen. Tänk om det jag gör idag egentligen inte är så bra? Tänk om jag rentav gör fel? Kommer man att se tillbaka på mina handlingar om trettio år och säga "nej men fy, hur tänkte de där egentligen"..?
Jag har lyssnat på och pratat med ganska många vuxna adopterade. Folk som kom till Sverige som små för tjugo, trettio eller fyrtio år sedan. Och erfarenheterna skiljer sig kraftigt åt.
Det vore förmätet av mig att utge mig för att ha några slags svar, eller ens en komplett analys. Det kräver nog en disputation eller åtminstone en riktigt rejäl c-uppsats.
Men - låt mig åtminstone redogöra för mina egna upplevelser av dessa berättelser.
Många är väldigt nöjda. Säger att uppväxten har i det stora hela varit bra. Visst, de kan ju erkänna att deras föräldrar inte varit perfekta, men kan i nästa andetag säga att alla begår sina misstag i livet. Och säga att det inte varit värre än för någon annan jämnårig, men att det som drabbat dem varit mer fokuserat på deras ursprung eller hudfärg. Vilket ju är illa i sig självt.
Sen har vi en annan grupp, som också berättar om sina upplevelser. Men som - helt förklarligt - inte alls är nöjda över hur saker och ting blev. De kan berätta om saker jag själv blir förfärad och jätteledsen över. Hur de som små barn fått höra hur de skulle vara tacksamma för att de fått komma till Sverige och få ett bättre liv. Eller hur de fått utstå olika rasistiska kommentarer, både dolda och öppna. Vissa av slaget att "men han/hon menade ju inget illa egentligen", vissa helt solklara. Släktingen kunde bara inte acceptera det där mörkhyade barnet i familjen.
Jag blir förbannad. Jag vet uppriktigt inte riktigt var jag skall ta vägen när jag hör sådant. Det är så svårt att begripa hur en person fungerar som behandlar ett barn på det viset. Och så mår jag lite dåligt för förälderns skull, fast mellan lojaliteten gentemot sitt barn och lojaliteten gentemot sin (ofta äldre) släkting. I det läget måste jag hävda min personliga åsikt - barnet måste gå först. Precis alltid, alla gånger av alla möjliga gånger skall barnet gå först. Jag har själv tvingats till svåra beslut på grund av bristande förståelse inför vår dotters behov. Det är ingen diskussion, jag skulle alltid välja henne, oavsett situation.
Nu tror jag inte att det var särskilt vanligt att just föräldrarna pådyvlade barnen ideal om tacksamhet på sjuttiotalet, men det verkar ha varit mycket vanligare då än vad det är idag. Åtminstone från folk i omgivningen, om inte från föräldrarna då.
Idag hör jag i princip ingen alls tala om "tacksamhet". Den gång det råkar komma på tal, är det från folk som är helt oinsatta i ämnet adoption i allmänhet. Det är en kommentar som går hand i hand med kommentarer om att välja kön, och "åh, barnen i det landet är ju så söta!". Man får försöka se till avsändarens avsikt, även om budskapet ibland är ack så klumpigt levererat.
Åter igen - det verkar ha försvunnit i mångt och mycket. Tanken om tacksamhet. De rasistiska kommentarerna från släktingar hoppas jag verkligen lyser med sin frånvaro i 2010-talets Sverige.
Men det finns ju mycket mer som kan skilja. Ett annat exempel är det här med barnets ursprung. Jag har hört vuxna adopterade tala om att komma till Sverige som relativt stora barn, få byta bort det enda namn de känner till, till något ursvenskt. Som inte alls liknar det namn de spenderat fem eller sex år med att känna till. Och i kombination med det har allt från ursprungslandet raderats. Inget snack om det land barnet vuxit upp i - det är ju i Sverige nu. Nu är det blodpudding och matchande träningsoveraller som gäller, och så är det bra med det. I efterhand var det uppenbarligen ett ganska uselt sätt att lösa saker och ting på för väldigt många.
Jag vill vara väldigt tydlig här. Jag tror inte att någon förälder gjort några val med avsikt att skada sina barn på något vis. Jag tror gott om de allra flesta, och även om det alltid finns undantag till varje regel så tror och hoppas jag att folk gjort sina val av någon slags omtanke om sina barn. Även om det i efterhand går att se tillbaka och tänka "hur kunde vi göra så".
När vi var i Colombia blev vi avrådda från någon att undvika att se på bilder eller tala om den plats hon vuxit upp på. Det kunde man ta sedan, nu var hon ju med oss. Nu skulle hon bli svensk. Vi blev lite förfärade. Inte kunde vi väl välja att ta ifrån henne det enda hon visste och kände till. Förutom kläderna på kroppen och den lilla ryggsäcken hon packat, hade hon bara sina minnen, sina tankar och känslor med sig när hon kom till oss. Det finns ju inte på kartan att vi undviker ämnet eller på något annat sätt låter bli att beröra hennes uppväxt.
Tvärtom har vi valt att väldigt ofta återkoppla till uppväxten, titta på bilder och på andra vis "återbesöka" den tiden, den första tiden i hennes liv. Vi är övertygade om att det blir en mjukare övergång mellan tiden då, och tiden nu. Från Colombia till Sverige. Från una niña till en flicka.
Hon måste få känna av Colombia i sitt hjärta. Vi försöker att implementera det på ett lite naturligt sätt i vardagen, utan att göra någon större grej av det. Vi lagar lite Colombiansk mat emellanåt, på samma vis som vi kan laga vilken annan mat som helst. Falukorv, fiskgratäng, pommes frites och korv, arepas, ajiaco. Det behöver inte vara så komplicerat.
Det är det vi tror starkt på. Göra det otvunget. Inte vifta med stora flaggor i hennes ansikte, inte ställa till med rabalder, utan låta det finnas i våra liv. Vi älskar ju Colombia något enormt och vill gärna visa henne det också.
Kanske kommer det en dag då hon uttrycker att vi är enormt pinsamma. Att hon inte vill ha med Colombia att göra. För så kan det också vara, det händer ju att vuxna adopterade inte alls vill ha med sitt ursprungsland att göra. Anledningarna till det kan naturligtvis vara allt från harmlösa till komplicerade och negativa, men oavsett så finns det där. Möjligheten att vår dotter tycker att vi får lägga ner allt det där med Colombia. För vi är ju i Sverige nu.
Jag grunnar på det där ibland. Om de val vi gör idag, som ju görs för hennes bästa och med kärlek som kompass, kanske kommer visa sig vara felaktiga längre fram. Vi lär oss av våra föräldrar och undviker deras misstag i vår föräldragärning. I våra idoga försök att undvika våra föräldrars misstag lyckas vi oundvikligen begå våra alldeles egna misstag. Som våra barn kan sucka över när de blir vuxna nog, och svära att de aldrig kommer att begå.