... och den betydde så mycket. I förrgår vittjade jag som vanligt brevlådan och fick i min näve en bunt brev och papper. Lite räkningar, lite reklam förklädd till "samhällsinformation", eller bara adresserad till mig på pin kiv. Mitt emellan alla pappersbaserade vuxenåtagande låg det något speciellt. Ett litet kuvert, handskriven text. Inte adresserat till mig, eller till P. Utan till Sockret. Vad kunde det vara..?
Det har hänt förr! Det finns rara släktingar som emellanåt skickar ett litet brev med något fint i. Sockret blir alltid lika uppspelt, den sexåriga kroppen måste spritta och dansa till lite extra i bilstolen eller vid köksbordet när jag lämnar över ett brev - bara till henne!
Jag kände inte igen handstilen, men lämnade över det till henne. Det är viktigt att hon hanterar posten själv, hon gillar att sitta och bläddra och öppna de sista hundra meterna hem på grusvägen.
Plötsligt utbrast hon i något mellanting mellan glädje och förvåning. Det var något fint, glittrigt som hon gillar. Det var ju från "Sofia the First", som hon gillar på TV. Vad kunde det vara..?
Hon räcker över det till mig. "Kalas!" står det på. På baksidan står det att läsa att Sockret är hjärtligt välkommen till kalas hemma hos F! F är en flicka som går i samma klass som Sockret skall börja i till hösten. En liten klass, det kan bli en F-2 till hösten. I vart fall, vi har träffat F och hennes föräldrar vid ett antal tillfällen och nu skulle F alltså ha kalas. När vi vidtalar föräldrarna berättar de att barnen i klassen är bjudna. Samt Sockret. Och hur skall man som förälder reagera då, annat än att bli varm i hjärtat och lite fuktig i ögonvrån?
Det är nämligen inte helt självklart för barn att bli bjudna på kalas. Så långt har vi förstått av att prata med andra föräldrar, både i bekantskapskretsen och i Facebooks många diskussionsgrupper. Någon kan få för sig att bjuda alla barn i klassen - utom ett. Eller bara en utvald skara, med följd att någon kanske känner sig utanför. Det är svårt att göra helt rätt.
Som jag nog nämnt tidigare står vi lite utanför den sociala sfären där vi bor. Sockret är hemma med oss och går inte i förskola, vi valde att vara hemma för anknytningens skull. Den biten har fungerat väldigt bra, men det är inte helt utan nackdelar. När grannskapens barn träffar varandra dagligen medför det helt naturligt att de får en tajtare relation och kan umgås oftare och enklare. För vår del blir det svårare att få till de där lekträffarna. De skall ofta planeras ett bra tag i förväg, och ingen planering i världen kan skydda från förkylningar, influensa och en massa annat ofog som drabbar alla barn. Andra har ställt in, vi har ställt in. Sådan ser verkligheten ut.
När det gäller kalas blir det alltså inte helt självklart att man bjuder ett barn man sällan träffar och som inte går i samma klass. Att man har en geografisk närhet garanterar inte att man får en nära relation. Lägg därtill att Sockret inte alltid är jättebekväm i sociala situationer, kan reagera på ett sätt som inte alltid är så trevligt för omgivningen. Vi har tackat nej till en hel del saker eftersom vi vet att det inte kommer att bli en bra situation. Jag skrev för något år sedan om den känslomässiga baksmällan, den faktorn har blivit mindre men kvarstår fortfarande. Ibland är det, tråkigt nog, bättre att säga nej. Till sådant som varit trevligt, med många familjer och med många barn, sådant kan kännas som ett minfält för oss där det förr eller senare smäller. Slutligen finns ju hela språkbarriären. Eftersom Sockret är döv och bara använder teckenspråk är det inte alltid lätt för alla barn att ta kontakt. Jag förstår att det kan upplevas lite konstigt att hon inte förstår när de pratar med henne, det är fullt naturligt.
Vi har fått tacka nej till något kalas, det har passerat något kalas som hon aldrig bjöds in till. Även om jag kan ha förståelse för varför, så brister mitt hjärta lite grann ändå när det händer.
Det gör just denna inbjudan så mycket mer värdefull. Det är något utöver den närmaste kretsen, utanför familjen. Det är någon som hon inte känner så väldigt väl, som bjudit just henne till sitt kalas. Och så får hon chansen att träffa alla sina framtida klasskamrater under ett par timmar.
Liten blir stor. Lite så kan det kännas. För ett och ett halvt år sedan ändrades våra liv helt och hållet, alla tre fick sin världsbild förändrad. Vi fick en fantastisk liten tjej att följa genom livet, och hon fick ett par permanenta föräldrar som kommer finnas för henne i vått och torrt, alltid. Det blev ett miljöbyte för oss alla. För oss innebar det att vårt hem skulle bebos av en liten person till. För henne, en diametralt motsatt miljö från den stekheta miljö hon vistats i hela sitt liv. Från ett varmt Colombia, både temperatur- och beteendemässigt, till ett i allt väsentligt svalare Sverige.
Då var det bara vi. Fler personer introducerades undan för undan i hennes liv - mormor och morfar, kusiner, grannar, släktingar och andra. Ett och ett halvt år har gått. Nu får hon ett inbjudningskort från någon som står helt utanför den kretsen. Det är större än vad jag kunnat tänka mig innan.
Det har hänt förr! Det finns rara släktingar som emellanåt skickar ett litet brev med något fint i. Sockret blir alltid lika uppspelt, den sexåriga kroppen måste spritta och dansa till lite extra i bilstolen eller vid köksbordet när jag lämnar över ett brev - bara till henne!
Jag kände inte igen handstilen, men lämnade över det till henne. Det är viktigt att hon hanterar posten själv, hon gillar att sitta och bläddra och öppna de sista hundra meterna hem på grusvägen.
Plötsligt utbrast hon i något mellanting mellan glädje och förvåning. Det var något fint, glittrigt som hon gillar. Det var ju från "Sofia the First", som hon gillar på TV. Vad kunde det vara..?
Hon räcker över det till mig. "Kalas!" står det på. På baksidan står det att läsa att Sockret är hjärtligt välkommen till kalas hemma hos F! F är en flicka som går i samma klass som Sockret skall börja i till hösten. En liten klass, det kan bli en F-2 till hösten. I vart fall, vi har träffat F och hennes föräldrar vid ett antal tillfällen och nu skulle F alltså ha kalas. När vi vidtalar föräldrarna berättar de att barnen i klassen är bjudna. Samt Sockret. Och hur skall man som förälder reagera då, annat än att bli varm i hjärtat och lite fuktig i ögonvrån?
Det är nämligen inte helt självklart för barn att bli bjudna på kalas. Så långt har vi förstått av att prata med andra föräldrar, både i bekantskapskretsen och i Facebooks många diskussionsgrupper. Någon kan få för sig att bjuda alla barn i klassen - utom ett. Eller bara en utvald skara, med följd att någon kanske känner sig utanför. Det är svårt att göra helt rätt.
Som jag nog nämnt tidigare står vi lite utanför den sociala sfären där vi bor. Sockret är hemma med oss och går inte i förskola, vi valde att vara hemma för anknytningens skull. Den biten har fungerat väldigt bra, men det är inte helt utan nackdelar. När grannskapens barn träffar varandra dagligen medför det helt naturligt att de får en tajtare relation och kan umgås oftare och enklare. För vår del blir det svårare att få till de där lekträffarna. De skall ofta planeras ett bra tag i förväg, och ingen planering i världen kan skydda från förkylningar, influensa och en massa annat ofog som drabbar alla barn. Andra har ställt in, vi har ställt in. Sådan ser verkligheten ut.
När det gäller kalas blir det alltså inte helt självklart att man bjuder ett barn man sällan träffar och som inte går i samma klass. Att man har en geografisk närhet garanterar inte att man får en nära relation. Lägg därtill att Sockret inte alltid är jättebekväm i sociala situationer, kan reagera på ett sätt som inte alltid är så trevligt för omgivningen. Vi har tackat nej till en hel del saker eftersom vi vet att det inte kommer att bli en bra situation. Jag skrev för något år sedan om den känslomässiga baksmällan, den faktorn har blivit mindre men kvarstår fortfarande. Ibland är det, tråkigt nog, bättre att säga nej. Till sådant som varit trevligt, med många familjer och med många barn, sådant kan kännas som ett minfält för oss där det förr eller senare smäller. Slutligen finns ju hela språkbarriären. Eftersom Sockret är döv och bara använder teckenspråk är det inte alltid lätt för alla barn att ta kontakt. Jag förstår att det kan upplevas lite konstigt att hon inte förstår när de pratar med henne, det är fullt naturligt.
Vi har fått tacka nej till något kalas, det har passerat något kalas som hon aldrig bjöds in till. Även om jag kan ha förståelse för varför, så brister mitt hjärta lite grann ändå när det händer.
Det gör just denna inbjudan så mycket mer värdefull. Det är något utöver den närmaste kretsen, utanför familjen. Det är någon som hon inte känner så väldigt väl, som bjudit just henne till sitt kalas. Och så får hon chansen att träffa alla sina framtida klasskamrater under ett par timmar.
Liten blir stor. Lite så kan det kännas. För ett och ett halvt år sedan ändrades våra liv helt och hållet, alla tre fick sin världsbild förändrad. Vi fick en fantastisk liten tjej att följa genom livet, och hon fick ett par permanenta föräldrar som kommer finnas för henne i vått och torrt, alltid. Det blev ett miljöbyte för oss alla. För oss innebar det att vårt hem skulle bebos av en liten person till. För henne, en diametralt motsatt miljö från den stekheta miljö hon vistats i hela sitt liv. Från ett varmt Colombia, både temperatur- och beteendemässigt, till ett i allt väsentligt svalare Sverige.
Då var det bara vi. Fler personer introducerades undan för undan i hennes liv - mormor och morfar, kusiner, grannar, släktingar och andra. Ett och ett halvt år har gått. Nu får hon ett inbjudningskort från någon som står helt utanför den kretsen. Det är större än vad jag kunnat tänka mig innan.