Två månader. Det är nästan lika lång tid som vi spenderade i Colombia. Jämförelsen är svår att göra. I Colombia var nästan varje dag ett äventyr, det var så oerhört mycket tankar, känslor och rädslor. Allt var nytt, spännande, annorlunda. Här hemma i Sverige är det rutiner, allt är bekant. Nu tar jag saker mer och mer för givet igen, trots att jag försöker mitt bästa att låta bli. Tjänstebilen, rent vatten i kranen, hela samhället i allmänhet. Vi har så mycket, tyvärr utan att riktigt uppskatta det.
En av alla saker vi har, som jag fortfarande känner stor tacksamhet för, är vår skola. Visst, den är inte längre bland de världsbästa, men den fortfarande väldigt bra. Vi som föräldrar till ett barn som precis fått papper om anmälan till förskoleklass vet att vi har en väldig massa rättigheter. Allt efterlevs inte lika bra från skolorna, men på det stora hela känner jag en stor uppskattning mot skolans värld och allt det vi får för skattepengarna.
Med det sagt, papperet med anmälan väckte frågor till liv som vi tidigare diskuterat men ännu inte hade tagit något riktigt beslut om. Nämligen om huruvida Sockret faktiskt skall börja i förskoleklass redan nu till hösten, eller om vi skall skjuta på det ett år.
Det kan vara ett självklart val för många. "Självklart skall barnet..." ja, vadå? Här tar enigheten slut. Olika personer har olika fortsättningar på den meningen. "Självklart skall barnet gå i förskoleklass, få lära sig saker och få en social samvaro med andra barn" tycker någon. Eller kanske snarare "Självklart skall barnet vara hemma ett år extra för att verkligen lära känna sin nya familj". Inget är nog riktigt rätt eller fel. Det finns fördelar och nackdelar med bägge tankesätt, vi lutade åt ena hållet men ändå med viss reservation för att vi kanske gör ett snedsteg.
Tänk om man ångrar sig? Tänk om det blir lite fel? Det är en del adoptivföräldrar som stått i samma situation som oss och valt, för att sedan ångra sig i efterhand. Vad som är gemensamt för alla som ångrat sig, är att de valt skolgången. Inte uppskjutandet. Det går inte att backa när barnet väl börjat i skolan. Många har tagit chansen och insett att nej, det var lite för tidigt. Insett att barnet nog skulle må bra av en längre tillvänjningsperiod. När vi hört oss för och fått de reaktionerna blev vårt val ännu lättare.
För tänk lite på situationen. Att adoptera ett äldre barn, Sockret som fyllde fem samma månad som vi blev en familj, det har sina sidor. Det är i många bemärkelser en färdig individ man bildar familj med. Naturligtvis har det även sina sidor att adoptera ett mindre barn, eller till och med ett spädbarn. Känslomässigt bagage kan lika väl bäras av en ettåring eller ännu mindre barn, att vara pytteliten innebär inte per automatik att man är immun för omvärlden och vad som händer.
Men som femåring har man gått igenom många stadier i livet redan. Anpassningen till en ny vardag, med ny familj, ny mat, nya rutiner på dagarna, nytt klimat och allt därtill, det är inte alltid en helt enkel process. Allt detta tar tid att smälta, det gamla livet man lämnar bakom kastar en allt större skugga i vardagen ju äldre barnet är.
Just därför kan man behöva lite större spelrum med vissa saker. Ilskan som kommer, sorgen, förtvivlan, men även den otyglade glädjen, alla hopp och skutt och galna skratt. Det kan vara väldigt tålamodsprövande för föräldrarna, men då får man komma ihåg hur svårt det kan kännas för barnet. Som igår, när jag tvingades bära Sockret genom delar av Ica Maxi för att hon prompt inte ville röra sig ur fläcken. Inte hålla handen, inte gå själv, inte bli buren, inte sitta i vagnen, ingenting. Bara nej. Oavsett vilket. Nej. Nej nej nej. Efter ett tag, när ingen lockelse eller lekfullhet eller diskussion eller väntan fungerade, då blev vi tvungna att komma någonstans. Att slå läger på Ica Maxi var inget alternativ, så det fick bli bärande en bit och därefter nya försök. Jag lyfte och bar i lugn och ro. Sockret däremot tog tillfället i akt och övade breakdance i min famn, med den ljudvolym ett förbannat barn ofta har.
När man går där som förälder, med ett ilsket barn i famnen som fäktar vilt omkring sig, då är det inte så lattjo. Blickarna från förbipasserande varierar från positiva till negativa. I det läget är det inte så kul som förälder - men tänk dig in i barnets perspektiv istället. Det är nog inte så kul där heller.
Det finns mycket vi behöver jobba på. Det är saker som kommer att ta tid. Man lär inte känna varandra över en natt, förtroendet och lugnet och harmonin är ingen beställningsvara. Den här processen kommer att pågå i många år, men helt säkert är det att vi alla mår bra av att ha ett ostört fokus på varandra och vår familjebildning ett tag till.
Vän av ordning tänker kanske nu, "jo, men barn behöver träffa andra barn, de mår dessutom även bra av rutiner som skolan kan ge!". Ja, och så är det absolut. Men var sak har sin tid. Vi har en bra kommunikation idag, men den är inte perfekt. Det finns mycket kvar med språket att jobba på. Vi har nu varit en familj i fyra månader, vid en förskolestart skulle det ha varit tio månader. Vi tycker att det är för kort tid, med våra förutsättningar.
Träffa andra barn är inga problem. Det finns gott om barn i närheten, kusiner och grannar. Det finns öppna förskolor och andra sammanhang man kan skapa en regelbunden kontakt med barn i samma situation och ålder. Och rutiner, ja det har vi varit noga med sedan första dagen tillsammans.
Så hur skall man då tänka? Socialt och pedagogiskt, hemma eller borta? Vi väljer hemma. Sockret får en lite längre startsträcka med oss. Hon är född sent i november vilket innebär att de flesta skulle ha varit äldre än henne, hellre då att hon får gå med de som är lite yngre istället. Det blir fler dagar som börjar med "jaha, vad skall vi hitta på idag?". Utflykter, lata dagar, dagar i trädgården, promenader eller besök hos någon. I lugn och ro kan vi hitta våra gemensamma roller och låta familjebildningen sjunka in. Även ur eget perspektiv är det en vinst, vi får ha en tätare samvaro längre med vårt barn.
Var sak har sin tid. Skolgången kommer vara lång och mödosam. Rolig, tidskrävande, frustrerande, härlig, allt möjligt. Den finns kvar, den kan vänta ett litet år till.