I det förra inlägget svamlade jag mig fram genom mina tankar om biologiska likheter. Jag tänkte vidareutveckla det, vända på steken.
På morgnarna sticker jag ibland till min dotter en liten sked honung. Jag jobbar mycket hemifrån och har därför förmånen att vara mycket mer närvarande hemma än om jag hade haft fasta tider på t.ex. ett kontor.
Just det där ögonblicket kan jag ofta tänka på. En liten sked med honung. Jag väljer oftast en väldigt liten sked med svart plast på handtaget. Formen på själva skeden är rätt särskild, lite spetsig i framänden. Jag tänker och undrar om hon kommer att minnas det. Om det kommer att fastna hos henne, om hon tjugo år senare kommer att förknippa honung med något positivt. Kanske ta en liten sked på morgonen och tänka på hur det var när hon var liten.
Det är vanligt förekommande tankar. Även när hon gråter. När hon är ledsen, när hon känner att jag eller P gjort något dumt, eller är rädd för att någon av oss är arga på henne. Hon är ju som barn är mest, ibland har hon något bus för sig. Blir entusiastisk och går lite för långt i buset. Reagerar också ofta kraftigt på en tillrättavisning, ett lugnt påpekande eller vädjan om försiktighet. Då förstärks det i hennes värld, vi klampar in och förstör när det var som allra roligast. Vi fattar ju ingenting!
Det värsta för mig är när hon känner att hon kanske gjort något fel. Det är så mycket man kan läsa in i henne i de ögonblicken. Är hon kanske rädd att folk skall skratta åt henne? Tycka att hon är dum, att hon gjort bort sig? Är hon rädd för att någon blir arg på henne? Kanske är svaret ja på allt. Om än inte samtidigt.
Och då tänker jag på det. "Är detta ett ögonblick hon kommer att minnas som vuxen"? Jag funderar mycket på det, vilka rutiner och vanor som kommer att fastna för livet. Vilka små ögonblick som kommer att fastna, oväntade sådana.
Jag minns en särskild låt från att jag var riktigt liten. Att min pappa spelade gitarr och sjöng. Jag minns att jag var med min mamma i Kungsparken i Malmö, på en lekplats. Jag minns när jag satt som liten vid köksbordet och surade för att jag var tvungen att äta upp frukostmackan för att få lördagsgodis. Vid samma bord satt jag och åt en macka jag tjatat till mig innan middagen, för att jag var så infernaliskt hungrig. Eller ja, det tyckte jag ju då i alla fall.
Det finns många sådana minnen hos mig. Säkert hos dig som läsare också. Kan du berätta exakt hur de minnena fastnade? De stora händelserna är ju självklara, men varför och hur fastnar en massa konstiga, till synes meningslösa saker hos oss? Jag har själv ingen aning. Det vore roligt att veta.
Varför är det så viktigt för mig? Varför tänker jag så mycket på det, det blir väl som det blir? Det viktigaste är väl att göra sitt bästa? Jo, så kan det nog vara. Men om jag skulle vara helt ärlig, så är det ett slags överkompensation. Tror jag i alla fall. Eftersom jag inte har den biologiska kopplingen till min dotter, är det så oerhört viktigt för mig att hennes minnen som kommer fastna, blir positiva sådana. Då menar jag inte dagar fulla med presenter, glass och ballonger. Utan av mycket kärlek, positiv förstärkning, konstruktiva och trevliga dagar. Jag vill att hon skall tänka tillbaka på alla de där stunderna hon kommer att komma ihåg och tänka att det var vettigt. Inte att vi skämde bort henne med allt hon ville ha, utan att hon hade en bra barndom. Med föräldrar som såg henne, bekräftade henne, älskade henne och hjälpte henne att bli den hon ville bli.
Åter igen - varför är det så viktigt för mig? Jo, för att jag saknar den biologiska kopplingen. Jag vill göra mitt bästa, men det är också allt jag kan göra. Det som känns lite besvärande är att jag inte kan påverka allt. Vissa saker får jag helt enkelt försöka släppa taget om och hoppas på det bästa.
För hur mycket jag än försöker, kan jag inte svara för hur hon kommer att känna kring sitt biologiska arv. Jag vet ju hur jag känner kring allt det här, men hur kommer det att vara för henne?
Det finns ytterligheter. Jag har tagit upp ämnet tidigare. Det mest extrema exemplet är att hon en dag säger att "jag ser inte dig som min pappa, jag vill inte ha med dig att göra, nu vill jag flytta tillbaka till Colombia och vill inte ha någon mer kontakt". Det låter kanske långsökt. Jag tror att det är det också, det är inget jag går och oroar mig för. Men jag måste vara medveten om att det kan hända. Jag tänker att det är varje adoptivförälders värsta mardröm, att åter igen förlora det barn man längtat så oerhört mycket efter. Men samtidigt är det förälderns roll att stötta barnet i vad det än tar sig för, så länge det inte är skadligt. Om det är barnets önskan att helt och hållet ge sig an det biologiska arvet och klippa banden med den familj i vilken barnet vuxit upp, då är det barnets eget val. Det enda man kan göra då som förälder, tror jag, är att förvissa barnet att man finns kvar med öppna armar om barnet någon gång önskar det.
Det är åtminstone mina tankar just nu. Jag har en sexåring som sover sött en våning ned. Hennes tankar pendlar mellan tigrar, smyghoppa i soffan och hur man bäst blinkar med ögonen för att få en glass. Det är lätt för mig att teoretisera om att släppa taget idag. Kanske, antagligen, låter det annorlunda om det faktiskt skulle bli verklighet om tjugo år. Svårt att svara på idag. Jag hade oerhört gärna pratat med någon som gått igenom det...
Men som sagt - det är ytterligheter. Det finns andra ytterligheter också, adopterade som helt genuint berättar att de inte tänker på sitt biologiska arv. Och som verkligen menar det, även innerst inne. För vissa kan de meningarna dölja en önskan att fortsätta förtränga något, att vilja skjuta bort det helt och inte tänka på det. Jag tänker på allt däremellan. Också. Var kommer Sockret att tänka om... allt? Sina tår? Sina ögonbryn? Sina fingrar? Kommer hon att fundera på vem hon är lik, om de också skrattar likadant, gråter likadant? Hur mycket kommer hon att tänka på, om sitt biologiska arv? Hur viktigt kommer det att vara för henne?
Vad kommer hon att få veta om sin biologiska bakgrund? Vad kommer hon att tycka och tänka om det hon kommer att få veta?
I skolan finns det en uppgift om att rita sitt släktträd. Ibland råkar adopterade barn ut för lärare som menar att "jo jo, du har ju en mamma och pappa här, men du kan väl skriva ned lite om där du kommer ifrån!".
Och där sitter ungen. Ofta med noll info, annat än att det finns en kvinna i ett annat land som man förstår existerar genom de bilder man sett och den flagga som står på hyllan i vardagsrummet. Och stackaren ser på de andra barnen i klassen som så flitigt plitar ned info om syskon, föräldrar, farföräldrar, kusiner.
Inden. Kina. Etiopien. Tjeckien. Colombia. En massa andra länder. De finns i barnens medvetanden i olika grad, men betänk att det är barn som är satta att göra den uppgiften. Kanske långt innan de själva kommit sig för att ställa detaljerade frågor om sitt biologiska ursprung. Kanske långt innan deras föräldrar tänkt sig att ha den diskussionen. En diskussion som kanske ger obehagliga och oönskade svar på de frågor som ställs. Det kanske är en diskussion som behöver skötas med yttersta försiktighet, som kanske preparerats genom långa samtal med likasinnade, med proffs på adoption. Och plötsligt är det dags att ta diskussionen vid köksbordet efter att barnet gått runt en hel skoldag med en malande känsla i bröstet kring det en lärare sade i all välmening. Att barnet skulle "skriva ned lite om där du kommer ifrån".
Ja... var är det egentligen jag kommer ifrån? Varför vet jag inget om de där i det andra landet, de som klasskamraten sagt var mina "riktiga" föräldrar? Vem är mamman i det landet? Pappan? Släktingarna? Kanske växer det fram bilder av ett annat liv, det liv som inte blev av, på andra sidan jordklotet. Av olika anledningar. Kanske tänker barnet sig att livet hade varit en idyll om man stannat kvar där, eller kanske något helt annat.
Hur mycket jag än försöker ge Sockret i form av positiva upplevelser, hur många pussar och kramar jag än ger henne, hur mycket vi än busar ihop och hur närvarande jag än är, så finns det något annat där ute. Något hon kommer att ha frågor om, funderingar kring. Jag har idag inte en aning i världen om vilka frågor som kommer och hur hon kommer reagera på de svar hon kan få. Vill hon veta mer? Är hon glad över det hon får veta? Hade hon föredragit att aldrig veta något alls? Jag har långt, långt fler frågor än vad jag har svar.
Det är inget som blir bättre eller enklare av att jag grunnar för mycket på det just nu. Men det går heller inte att skjuta tankarna för långt på framtiden. Hon är sex år, inte ett och ett halvt. Rätt var det är kommer det att komma frågor, tankar, rädslor och förhoppningar som är knutna till de blodsband som finns. Kring det där familjeträdet. Biologiskt sett så sitter hon på en gren och dinglar med benen just nu, utan att veta om det är ett stort eller litet träd, hur många som gör henne sällskap eller om det ens finns någon alls. Kanske kommer hon att vilja veta precis allt, eller ingenting alls. Just nu kan jag bara spekulera och försöka förbereda mig på det som kanske kommer en dag. Och fortsätta sticka till henne lite honung emellanåt, i förhoppningen att hon lägger det på minnet.
På morgnarna sticker jag ibland till min dotter en liten sked honung. Jag jobbar mycket hemifrån och har därför förmånen att vara mycket mer närvarande hemma än om jag hade haft fasta tider på t.ex. ett kontor.
Just det där ögonblicket kan jag ofta tänka på. En liten sked med honung. Jag väljer oftast en väldigt liten sked med svart plast på handtaget. Formen på själva skeden är rätt särskild, lite spetsig i framänden. Jag tänker och undrar om hon kommer att minnas det. Om det kommer att fastna hos henne, om hon tjugo år senare kommer att förknippa honung med något positivt. Kanske ta en liten sked på morgonen och tänka på hur det var när hon var liten.
Det är vanligt förekommande tankar. Även när hon gråter. När hon är ledsen, när hon känner att jag eller P gjort något dumt, eller är rädd för att någon av oss är arga på henne. Hon är ju som barn är mest, ibland har hon något bus för sig. Blir entusiastisk och går lite för långt i buset. Reagerar också ofta kraftigt på en tillrättavisning, ett lugnt påpekande eller vädjan om försiktighet. Då förstärks det i hennes värld, vi klampar in och förstör när det var som allra roligast. Vi fattar ju ingenting!
Det värsta för mig är när hon känner att hon kanske gjort något fel. Det är så mycket man kan läsa in i henne i de ögonblicken. Är hon kanske rädd att folk skall skratta åt henne? Tycka att hon är dum, att hon gjort bort sig? Är hon rädd för att någon blir arg på henne? Kanske är svaret ja på allt. Om än inte samtidigt.
Och då tänker jag på det. "Är detta ett ögonblick hon kommer att minnas som vuxen"? Jag funderar mycket på det, vilka rutiner och vanor som kommer att fastna för livet. Vilka små ögonblick som kommer att fastna, oväntade sådana.
Jag minns en särskild låt från att jag var riktigt liten. Att min pappa spelade gitarr och sjöng. Jag minns att jag var med min mamma i Kungsparken i Malmö, på en lekplats. Jag minns när jag satt som liten vid köksbordet och surade för att jag var tvungen att äta upp frukostmackan för att få lördagsgodis. Vid samma bord satt jag och åt en macka jag tjatat till mig innan middagen, för att jag var så infernaliskt hungrig. Eller ja, det tyckte jag ju då i alla fall.
Det finns många sådana minnen hos mig. Säkert hos dig som läsare också. Kan du berätta exakt hur de minnena fastnade? De stora händelserna är ju självklara, men varför och hur fastnar en massa konstiga, till synes meningslösa saker hos oss? Jag har själv ingen aning. Det vore roligt att veta.
Varför är det så viktigt för mig? Varför tänker jag så mycket på det, det blir väl som det blir? Det viktigaste är väl att göra sitt bästa? Jo, så kan det nog vara. Men om jag skulle vara helt ärlig, så är det ett slags överkompensation. Tror jag i alla fall. Eftersom jag inte har den biologiska kopplingen till min dotter, är det så oerhört viktigt för mig att hennes minnen som kommer fastna, blir positiva sådana. Då menar jag inte dagar fulla med presenter, glass och ballonger. Utan av mycket kärlek, positiv förstärkning, konstruktiva och trevliga dagar. Jag vill att hon skall tänka tillbaka på alla de där stunderna hon kommer att komma ihåg och tänka att det var vettigt. Inte att vi skämde bort henne med allt hon ville ha, utan att hon hade en bra barndom. Med föräldrar som såg henne, bekräftade henne, älskade henne och hjälpte henne att bli den hon ville bli.
Åter igen - varför är det så viktigt för mig? Jo, för att jag saknar den biologiska kopplingen. Jag vill göra mitt bästa, men det är också allt jag kan göra. Det som känns lite besvärande är att jag inte kan påverka allt. Vissa saker får jag helt enkelt försöka släppa taget om och hoppas på det bästa.
För hur mycket jag än försöker, kan jag inte svara för hur hon kommer att känna kring sitt biologiska arv. Jag vet ju hur jag känner kring allt det här, men hur kommer det att vara för henne?
Det finns ytterligheter. Jag har tagit upp ämnet tidigare. Det mest extrema exemplet är att hon en dag säger att "jag ser inte dig som min pappa, jag vill inte ha med dig att göra, nu vill jag flytta tillbaka till Colombia och vill inte ha någon mer kontakt". Det låter kanske långsökt. Jag tror att det är det också, det är inget jag går och oroar mig för. Men jag måste vara medveten om att det kan hända. Jag tänker att det är varje adoptivförälders värsta mardröm, att åter igen förlora det barn man längtat så oerhört mycket efter. Men samtidigt är det förälderns roll att stötta barnet i vad det än tar sig för, så länge det inte är skadligt. Om det är barnets önskan att helt och hållet ge sig an det biologiska arvet och klippa banden med den familj i vilken barnet vuxit upp, då är det barnets eget val. Det enda man kan göra då som förälder, tror jag, är att förvissa barnet att man finns kvar med öppna armar om barnet någon gång önskar det.
Det är åtminstone mina tankar just nu. Jag har en sexåring som sover sött en våning ned. Hennes tankar pendlar mellan tigrar, smyghoppa i soffan och hur man bäst blinkar med ögonen för att få en glass. Det är lätt för mig att teoretisera om att släppa taget idag. Kanske, antagligen, låter det annorlunda om det faktiskt skulle bli verklighet om tjugo år. Svårt att svara på idag. Jag hade oerhört gärna pratat med någon som gått igenom det...
Men som sagt - det är ytterligheter. Det finns andra ytterligheter också, adopterade som helt genuint berättar att de inte tänker på sitt biologiska arv. Och som verkligen menar det, även innerst inne. För vissa kan de meningarna dölja en önskan att fortsätta förtränga något, att vilja skjuta bort det helt och inte tänka på det. Jag tänker på allt däremellan. Också. Var kommer Sockret att tänka om... allt? Sina tår? Sina ögonbryn? Sina fingrar? Kommer hon att fundera på vem hon är lik, om de också skrattar likadant, gråter likadant? Hur mycket kommer hon att tänka på, om sitt biologiska arv? Hur viktigt kommer det att vara för henne?
Vad kommer hon att få veta om sin biologiska bakgrund? Vad kommer hon att tycka och tänka om det hon kommer att få veta?
I skolan finns det en uppgift om att rita sitt släktträd. Ibland råkar adopterade barn ut för lärare som menar att "jo jo, du har ju en mamma och pappa här, men du kan väl skriva ned lite om där du kommer ifrån!".
Och där sitter ungen. Ofta med noll info, annat än att det finns en kvinna i ett annat land som man förstår existerar genom de bilder man sett och den flagga som står på hyllan i vardagsrummet. Och stackaren ser på de andra barnen i klassen som så flitigt plitar ned info om syskon, föräldrar, farföräldrar, kusiner.
Inden. Kina. Etiopien. Tjeckien. Colombia. En massa andra länder. De finns i barnens medvetanden i olika grad, men betänk att det är barn som är satta att göra den uppgiften. Kanske långt innan de själva kommit sig för att ställa detaljerade frågor om sitt biologiska ursprung. Kanske långt innan deras föräldrar tänkt sig att ha den diskussionen. En diskussion som kanske ger obehagliga och oönskade svar på de frågor som ställs. Det kanske är en diskussion som behöver skötas med yttersta försiktighet, som kanske preparerats genom långa samtal med likasinnade, med proffs på adoption. Och plötsligt är det dags att ta diskussionen vid köksbordet efter att barnet gått runt en hel skoldag med en malande känsla i bröstet kring det en lärare sade i all välmening. Att barnet skulle "skriva ned lite om där du kommer ifrån".
Ja... var är det egentligen jag kommer ifrån? Varför vet jag inget om de där i det andra landet, de som klasskamraten sagt var mina "riktiga" föräldrar? Vem är mamman i det landet? Pappan? Släktingarna? Kanske växer det fram bilder av ett annat liv, det liv som inte blev av, på andra sidan jordklotet. Av olika anledningar. Kanske tänker barnet sig att livet hade varit en idyll om man stannat kvar där, eller kanske något helt annat.
Hur mycket jag än försöker ge Sockret i form av positiva upplevelser, hur många pussar och kramar jag än ger henne, hur mycket vi än busar ihop och hur närvarande jag än är, så finns det något annat där ute. Något hon kommer att ha frågor om, funderingar kring. Jag har idag inte en aning i världen om vilka frågor som kommer och hur hon kommer reagera på de svar hon kan få. Vill hon veta mer? Är hon glad över det hon får veta? Hade hon föredragit att aldrig veta något alls? Jag har långt, långt fler frågor än vad jag har svar.
Det är inget som blir bättre eller enklare av att jag grunnar för mycket på det just nu. Men det går heller inte att skjuta tankarna för långt på framtiden. Hon är sex år, inte ett och ett halvt. Rätt var det är kommer det att komma frågor, tankar, rädslor och förhoppningar som är knutna till de blodsband som finns. Kring det där familjeträdet. Biologiskt sett så sitter hon på en gren och dinglar med benen just nu, utan att veta om det är ett stort eller litet träd, hur många som gör henne sällskap eller om det ens finns någon alls. Kanske kommer hon att vilja veta precis allt, eller ingenting alls. Just nu kan jag bara spekulera och försöka förbereda mig på det som kanske kommer en dag. Och fortsätta sticka till henne lite honung emellanåt, i förhoppningen att hon lägger det på minnet.